N
LÄ E
ST
V
MARIE HERMANSON
L TT Ä
RSIO
E
I VÅ
L ÄT
L Ä STN
-L
X
Lix: 19 Lättlästnivå: XL
T
A RG
På vår hemsida finns arbetsmaterial till boken. Det är kostnadsfritt att ladda ner, utan kod eller inlogg.
Art.nr 44511 ISBN 978-91-7949-394-3 Upplaga 1:1 © Marie Hermanson och Vilja förlag 2021 Vilja förlag – en del av Studentlitteratur info@nyponochviljaforlag.se www.nyponochviljaforlag.se Studentlitteratur AB, Lund Titel: Musselstranden Författare: Marie Hermanson Boken är en bearbetad version av Musselstranden, publicerad av Albert Bonniers förlag, 1998. Bearbetning: Lina Stoltz, 2021 Omslag: Sara Acedo Tryckt av BESTinGraphics, Belgien 2021
MARIE HERMANSON
Bearbetad av Lina Stoltz
KRISTINA 1972
Det är tidig morgon och solen har inte gått upp. Ännu är det tyst. Inte ens fåglarna har börjat sjunga. Kristina åker ut på havet med kajaken. Den glider mellan öarna, bort mot horisonten. Musklerna i armarna spänns när hon paddlar. Hon är ett med kajaken. De tillhör båda havet. Fåglarna ser henne innan hon är framme vid ön. De lyfter från klipporna och skriar. Deras vita fjädrar lyser. De möter henne och omringar henne. 6
ULRIKA 1996
Jag gick fram till det bruna huset. Jag undrade vem som ägde det nu. Var det fortfarande familjen Gattman? Det var september, och ingen var här. Allt såg ut som när jag var barn och lekte med Annie. Den bergiga tomten med ekar. Den vilda trädgården. En bit bort syntes det blå havet. Jag gick sakta uppför trappan till verandan och kikade in genom fönstret till vardagsrummet. Inget hade ändrats på tjugofyra år. 10
Jag gick till ett annat fönster och kikade in i köket. Skåpen var blå, precis som förr. Plötsligt ropade mina pojkar och jag gick för att se vad de gjorde. − Vi skulle ju gå och fiska, sa Jonatan. − Okej, sa jag. Jag vet ett bra ställe. Jag tänkte på Musselstranden. Där fanns torsk och laxöring. Vi gick ner till vägen och följde den en bit. Naturen var förändrad och jag kände inte igen mig. Där fanns inte längre några kor eller hästar som betade, så ängarna hade växt igen. Till sist hittade jag rätt ställe och vi lämnade vägen. Vi fick tränga oss fram mellan snår och grenar. 11
Så var skogen slut och vi var ute bland bergen. Pojkarna sprang långt före mig, och jag såg deras röda kepsar. Här i bergen var det gott om sprickor och klyftor. Det fanns klippor som stupade ner mot vattnet. Jag bad pojkarna ta det lugnt. Vi kom till en tät mur av buskar och små träd. Max fick en vass gren i ansiktet och skrek till. Jag försökte trösta. − Det finns väl inget hav här heller, sa han surt. − Vi är strax där, sa jag. Vi såg inte havet, men jag hörde det och kände doften. Man måste gå genom en klyfta för att komma till Musselstranden. Vi tryckte oss igenom den smala öppningen vid berget och kom ut på stranden. 12
Det var en speciell plats för mig. Annies lillasyster försvann sommaren 1972, och det var här hon hittades. Pojkarna rusade över den lilla stranden. I sanden låg fullt av musselskal. Jag och syskonen Gattman brukade plocka musslor här. Jonatan ville genast fiska. Jag visade honom ett bra ställe. Han fick sitt spö förra sommaren, men hade aldrig fått napp. Jag hoppades att han äntligen skulle få en fisk. Max klättrade på klipporna. Jag ropade åt honom att vara försiktig. Så fastnade Jonatans krok och jag gick för att hjälpa honom. När jag fått loss den och gick tillbaka igen var Max borta. Jag ropade hans namn utan att få svar. 13
− Har du sett Max? frågade jag Jonatan. − Jag såg honom nyss, sa han och pekade på stenblocken. Jag ropade igen, i panik. Så dök han upp, högt uppe bland klipporna. − Hur kom du dit? sa Jonatan. Max bara skrattade. Så försvann han igen, bland de stora stenarna. − Max! skrek jag. Sluta leka och kom fram! Det är farligt att vara där. I nästa stund hörde jag Max skratt precis intill mig. − Hur kom du hit? frågade jag förvånat. Det var en gåta. − Han har hittat en grotta, sa Jonatan. 14
Men det var ingen grotta, utan en öppning mellan klipporna. Som en smal gång. Här hade jag lekt varje sommar som barn. Jag kände till varenda sten. Ändå hade jag aldrig sett denna öppning. − Kom får du se, mamma, ropade Jonatan. Man kan krypa uppför berget. Jag ser himlen. Det är jättekul! Jag vågade inte krypa in, för jag är rädd för små utrymmen. Plötsligt ropade pojkarna: − Mamma! Vi har hittat ett skelett! − Det är nog ett djur, sa jag. En mink kanske. − Titta här då! ropade Jonatan. Jag tittade dit och såg honom hålla upp ett kranium från en människa.
15
1972
Det är sommar och Ulrika bor med sin vän Annie och hennes familj i en stuga. När de gör en utflykt försvinner Annies lillasyster Maja utan ett spår. Sex veckor senare hittas hon vid Musselstranden. Långt från ön där hon försvann. 1996
Ulrika tittar in genom stugans fönster. Allt är som hon minns det. Skåpen i köket är blå precis som förr. Fylld av minnen går hon med sina pojkar till Musselstranden. Där gör de ett ruskigt fynd. Det får Ulrika att tänka på det som hände sommaren 1972.