John Lawrence Reynolds
Det
första morDet
ett Max Benson-fall
L ÄT
L
L Ä STN
I VÅ
Lix: 19 Lättlästnivå: Large
T
ARGE
På vår hemsida finns arbetsmaterial till boken. Det är kostnadsfritt att ladda ner, utan kod eller inlogg.
Art.nr 43567 ISBN 978-91-7949-278-6 Upplaga 1:1 © För den svenska utgåvan Vilja förlag 2021 Vilja förlag – en del av Studentlitteratur info@nyponochviljaforlag.se www.nyponochviljaforlag.se Studentlitteratur AB, Lund Titel: Det första mordet Originalets titel: A Murder for Max Författare: John Lawrence Reynolds Översättning: Catharina Andersson 2021 Omslagslayout: Jenn Playford Omslagsfoto: iStock.com Text copyright © John Lawrence Reynolds, 2016 Publicerad enligt överenskommelse med Orca Book Publishers, Victoria, Canada. Alla rättigheter förbehållna. Ingen del av denna bok får reproduceras, lagras eller överföras i någon form eller på något sätt: elektroniskt, mekaniskt, via fotokopiering eller ljudinspelning eller på annat sätt utan skriftligt tillstånd från Vilja Förlag, Studentlitteratur. Tryckt av BESTinGraphics, Belgien 2021
John Lawrence Reynolds
Det
Första mordet Ett Max Benson-fall Översättning: Catharina Andersson
I denna bok möter du: Maxine Benson, kommissarie i Port Ainslie Henry Wojak, polisassistent som jobbar med Maxine Margie Burns, jobbar på polisstationen Deborah Edwards, håller på att skilja sig från Billy Ray Edwards Brenda Karp, före detta sambo med Billy Ray Seth Torsney, driver en plantskola, är numera sambo med Brenda Karp Ivan Curic, mäklare Ben Black, rörmokare Sam Little, diversearbetare Ryan Kelly, äger en vingård Och Billy Ray Edwards, den mördade
1 Kommissarie Maxine Benson var bra på sitt jobb. Hittills hade ingen i staden Port Ainslie klagat. Nu kanske det skulle ändras. För nu hade Billy Ray Edwards hittats skjuten till döds i sitt garage. Maxine kunde nästan höra vad folk skulle säga: Visst, du är bra på att ta fast småtjuvar och fortkörare. Men nu handlar det om mord!
3
De flesta trodde nog att Maxine skulle rapportera om mordet till provinspolisen i Cranston. Det brukade man göra när det gällde svåra brott. Men Maxine var rädd för att de skulle ta över hela fallet. De skulle tro att hon inte klarade av det. Hade de rätt? Kanske, kanske inte. Men hon hade sett hur manliga poliser kunde vara mot kvinnor. Även mot kvinnor som hade hennes gradbeteckning. Maxine var kommissarie och chef över polisstationen i Port Ainslie, ändå såg en del män ner på henne. Hon var så trött på det. 4
Hon hade jobbat hårt för att visa att hon var en bra polis. Ingen skulle få tro att hon inte kunde utreda ett mord. Särskilt inte ett mord på en skitstövel som Billy Ray Edwards. Därför tänkte hon lösa fallet själv. Eller i alla fall försöka. Maxine hade jobbat som polis i Toronto i 15 år. För två år sedan blev hon kommissarie i Port Ainslie. Många gillade Maxine, och flera i stadsfullmäktige ville anställa henne direkt. Men det fanns även de som ville ha en man på posten. Torontos polischef skickade ett brev till stadsfullmäktige. 5
Han skrev att de var imponerade av henne i Toronto, och att hon skulle bli en utmärkt kommissarie. Till slut fick hon jobbet. Maxine tyckte inte om sitt namn. Hon hade i hela sitt liv önskat sig ett vanligt namn, som Emma eller Susan. Hon brukade säga till sin mamma att hon hatade att heta Maxine. Hennes mamma berättade då att hennes namn betydde ”stor” och ”betydelsefull” och att hon var just betydelsefull. Men ingen kallade henne Maxine. Alla sa Max, även de i Port Ainslie. Hon tyckte det lät som en tatuerad kille som kör lastbil. 6
Nu hade Maxine Benson viktigare saker att tänka på. De hade ett mord att lösa. På den lilla polisstationen i Port Ainslie fanns bara Max och två personer till. Den ena var Henry Wojak och den andra var 68-åriga Margie Burns. Henry Wojak hade vuxit upp i staden och hade jobbat som polis där i hela sitt liv. Han hade aldrig velat göra något annat. Och han hade aldrig velat bo någon annanstans. Den längsta resa han gjort var till Montreal över en helg. Margie Burns var den som svarade i telefonen och låste in folk i arresten. 7
Hon hade alltid med sig en stickning till stationen. Ibland tog hon med sig hembakade muffins också. Som ung hade hon varit mästare i flera kampsporter. Hon kunde fortfarande brotta ner bråkstakar som inte ville bli inlåsta. Många av dem var till och med rädda för henne. När Max började fanns det två polisbilar på stationen. Den ena var helt okej, men den andra var gammal och hade gått flera tusen mil. Förardörren gick knappt att stänga och sirenen fungerade inte. Det var nästan bara tutan som funkade i hela bilen. 8
– Den duger gott att köra runt i, sa en man i fullmäktige. – Nej, det gör den inte, sa Max. Alla reagerar på blåljus och sirener. Ingen bryr sig om en biltuta. Staden hade egentligen inte råd med en ny polisbil. Men så upptäckte man att det fanns pengar till att anställa ytterligare en polisassistent. Om Max nöjde sig med Henry, så kunde de köpa en bil istället. Max måste välja. Antingen två assistenter och Margie, med en och en halv polisbil. Eller bara Henry och Margie, och två polisbilar. En man i fullmäktige tyckte att Max inte behövde något av det. 9
– Brotten här handlar bara om fylla och cykelstölder, sa han. – Jo, men vi måste vara beredda på tyngre brott, sa Max. Rån och mord, till exempel. Mannen skrattade. – Inget av det där kommer att hända i vår fina stad, sa han. Men om det gör det, så låter du bara killarna i Cranston ta över. Han menade att då måste Max ringa provinspolisen i Cranston. Max sa inget. Hon ville så gärna ha jobbet. Kanske för gärna. Första gången Max var i Port Ainslie var hon 10 år och på semester med sina föräldrar. Hon tyckte att det var en sagostad. 10
Nu var hon 43 år med ett kraschat äktenskap bakom sig. Hon hade varit gift i 8 år med en man som var en duktig golfspelare, halvbra polis och usel make. När hon såg att tjänsten som kommissarie i Port Ainslie var ledig, sökte hon direkt. Hon ville bort från storstaden, bort från Toronto för att slippa stressen. När hon fick jobbet, sa en av politikerna till henne: – Kom ihåg en sak. Ring polisen i Cranston när du behöver hjälp! De kan komma hit på en halvtimme. Om inte bron har fastnat, förstås. Sedan berättade han om bron över floden. 11
Den öppnades ibland för att båtar skulle kunna passera. Ungefär två gånger i veckan fastnade bron i öppet läge. Ibland tog det flera timmar innan den kunde fällas ner igen. Då var vägen mellan Cranston och Port Ainslie avstängd. Hälften av dem som bodde i området ville ha en ny bro. Den andra halvan ville behålla den gamla bron för dess historiska värde. Ingen sida gav sig och under tiden fortsatte bron att fastna. Det gick två år. Max, Margie och Henry såg till att det var lag och ordning i Port Ainslie, och det var inte så svårt. 12
Max var ledig varje kväll. Henry hade gott om tid att visa sina trolleritrick för turisterna. Margie stickade koftor till varje nyfödd unge i staden. Max hade inte behövt ringa provinspolisen en enda gång. Invånarna var nöjda med henne. Många skröt till och med om sin kvinnliga kommissarie. Men så hade Max inte behövt lösa brott som mord. Förrän nu.
13
Max Benson är polis i en liten stad där det aldrig händer något. Det är en lugn tillvaro med få brott. Men så hittas en man skjuten och hon måste lösa sitt första mordfall. Detta är första delen i serien om Max Benson.