9789179492755

N

LÄ

MARIE HERMANSON

ST

V

E

L TT Ä

RSIO

E

L ÄT

L Ä STN

I VÅ

X

X

Lix: 19 Lättlästnivå: XXL

T

-L A RG

På vår hemsida finns arbetsmaterial till boken.

Det är kostnadsfritt att ladda ner, utan kod eller inlogg.

Art.nr 43503 ISBN 978-91-7949-275-5 Upplaga 1:1 © Marie Hermanson och Vilja förlag 2020 Vilja förlag – en del av Studentlitteratur info@nyponochviljaforlag.se www.nyponochviljaforlag.se Studentlitteratur AB, Lund Titel: Himmelsdalen Författare: Marie Hermanson © Marie Hermanson 2011.

Boken är en bearbetad version av Himmelsdalen, publicerad av Albert Bonniers förlag, 2011 Bearbetning: Lina Stoltz, 2020 Omslag: Miroslav Šokčić Omslagsbild: © Pär Bäckstrand/TV4 och C More Tryckt av BESTinGraphics, Belgien 2020

MARIE HERMANSON

Bearbetning Lina Stoltz

I den här boken träffar du: Daniel, bokens huvudperson Max, Daniels tvillingbror som bor på Himmelsdalen Doktor Fischer, föreståndare för Himmelsdalen Gisela, Max läkare på kliniken Corinne, ung kvinna som bor i byn och sjunger på ölstugan Tom, lite galen patient på kliniken

DEL 1

1 Daniel fick ett brev. Först trodde han att det kom från helvetet, det stod så på frimärket.

Det var ett stort kuvert och adressen var slarvigt skriven.

Brevet var från hans bror Max. Sedan såg han att det inte stod ”helvetet”. Det stod Helvetia, det är ett annat namn på Schweiz.

Daniel tog med sig brevet in i köket och gjorde en kopp kaffe.

Han kände sig glad, men också mycket orolig.

4

Max fick honom alltid att känna så. − Jag måste i alla fall läsa vad han skriver, sa han för sig själv.

De senaste åren hade Daniel haft dålig kontakt med sin bror.

Max liv hade alltid varit rörigt. Han hade bipolär sjukdom, och det blev ofta rörigt runt honom. Hans humör gick upp och ner, och han hade svårt att hålla ordning på sitt liv. Han hamnade ofta i problem och bytte jobb jämt.

I brevet stod det att han var på en klinik för att vila. Han frågade om Daniel ville komma på besök.

5

2 Max och Daniel var enäggstvillingar.

De såg exakt likadana ut. Men som personer var de mycket olika varandra redan som små.

Daniel var lugn och duktig.

Max lärde sig varken att gå eller prata.

Så när de var två år tog mamman pojkarna till en läkare.

Läkaren märkte att Daniel tog hand om Max. Han hämtade saker åt honom och pratade för dem båda. − De behöver vara ifrån varandra, sa läkaren. Så att Max kan utvecklas.

6

De bestämde att Daniel och Max skulle hållas isär under sommaren.

Max skulle bo med pappan. Daniel skulle bo med mamman.

Den första veckan skrek båda barnen för att de saknade varandra.

Sedan blev Daniel lugn. Men Max fortsatte skrika dag och natt. Pappan visste inte vad han skulle göra, så han tog hjälp av en barnflicka. Hon hette Anna och var expert på sådana barn som Max. Anna var lugn när Max skrek och grät.

Hon gav honom inget att äta, men lade ett kex på en pall. Till sist var Max så hungrig att han kröp fram till pallen.

På det sättet lärde han sig till sist att gå. Anna brydde sig inte om när Max skrek, och därför lärde han sig även att prata.

7

Efter den sommaren skulle Max och Daniel träffas igen.

Då kände de nästan inte igen varandra, och de bråkade mycket. Det dröjde flera veckor innan de kunde leka ihop.

Under hösten skilde sig föräldrarna.

Pappan hade blivit kär i Anna.

Max fick stanna hos pappan och Anna. Daniel fick bo med mamman.

De träffades bara en gång om året, på sin födelsedag, den 28 oktober.

Pojkarna blev äldre och ännu mer olika. Max var social, pratsam och framåt. Daniel var blyg och tystlåten.

Men de såg exakt likadana ut.

Varje gång de sågs lekte de ihop. De skrattade och grät, slogs och tröstade varandra. Men de fick bara ses en enda dag varje år.

8

3 Daniel bestämde sig för att resa till sin bror.

När flyget landat i Schweiz gick han ut från flygplatsen och satte sig i en taxi.

Han frågade chauffören: − Är det långt att åka? − Tre timmar.

De körde ut från stan.

Vägen gick längs en stor sjö omgiven av berg.

Daniel skulle först hälsa på Max på kliniken. Sedan skulle han vara ledig och bo på hotell i en vecka.

Max hade betalat Daniels flygbiljett.

Det var Daniel glad för.

9

Efter ungefär halva vägen frågade chauffören: − Vill ni stanna och dricka kaffe? − Gärna, svarade Daniel.

De stannade vid ett värdshus och gick in. − Har ni varit i Himmelsdalen förut? frågade chauffören. − Nej, aldrig. Jag ska besöka min bror, sa Daniel.

De drack sitt kaffe. − Vet ni något om stället jag ska till? frågade Daniel. − Nej, sa chauffören och vände bort blicken.

Daniel fick en känsla av att han ljög, som om det var något han inte ville säga. − Min bror har sagt att det är en klinik, sa Daniel. − Just det, en klinik, sa chauffören kort. Ska vi fortsätta?

10

När bilen startade igen somnade Daniel.

Han sov tills bilen bromsade in.

De hade blivit stoppade av en man i uniform. Mannen ställde frågor och bad att få se Daniels pass. − Var snäll och gå ur bilen, sa han.

Daniel gjorde som han sa.

De var nere i en smal dal med höga berg på sidorna.

Daniel kände doften från skogen. − Har ni rest långt? sa mannen till Daniel. − Ja, jag flög från Stockholm i morse, svarade han.

Mannen tittade i Daniels väska och sökte igenom bilen. Sedan var han klar med sin kontroll. Daniel klev in i taxin för att åka vidare. − Bara en vanlig kontroll, sa chauffören.

11

Men Daniel kände sig orolig. Något kändes fel.

Varför hade Max bett honom komma? Han behövde säkert hjälp.

Annars hade han inte skrivit.

Men hur skulle Daniel kunna hjälpa sin bror? Max hade alltid haft problem.

Vad skulle Daniel kunna göra nu? Och han skulle ju ändå bara stanna några timmar.

De körde genom en by och kom sedan fram till kliniken. Det var ett stort, gammalt hus med en fin park runt. − Då är vi framme, sa chauffören.

12

Daniel reser till Himmelsdalen för att hälsa på sin tvillingbror Max. Max ber honom ta hans plats medan han fixar några saker. Daniel går med på att stanna några dagar på den lyxiga kliniken.

Men Max kommer inte tillbaka.

För sent förstår Daniel att Himmelsdalen inte är vad han trodde.

Det här är en bearbetad version av Himmelsdalen.