R
BE
SE
T
LÖS
A
ID
R
ÄT EL T
FÖRNUFT OCH KÄNSLA JANE AUSTEN
E
L ÄT
L Ä STN
I VÅ
X
X
Lix: 25 Lättlästnivå: XX-Large
T
-L A RG
På vår hemsida finns arbetsmaterial till boken. Det är kostnadsfritt att ladda ner, utan kod eller inlogg.
Art.nr 43479 ISBN 978-91-7949-272-4 Upplaga 1:1 © För den svenska utgåvan Vilja förlag 2020 Vilja förlag – en del av Studentlitteratur info@nyponochviljaforlag.se www.nyponochviljaforlag.se Studentlitteratur AB, Lund Titel: Förnuft och känsla Originalets titel: Sense and Sensibility Författare: Jane Austen Boken är en bearbetad version av Sense and sensibility, utgiven av ELI 2013 © 2013, licensed by ELI La Spiga, Italy Bearbetning: Elizabeth Ferretti Översättning: Anna Rosenqvist Omslag: Nils Olsson Grafisk form: Klara Hammerth Tryckt av BESTinGraphics, Belgien 2020
FÖRNUFT OCH KÄNSLA JANE AUSTEN
Bearbetning: Elizabeth Ferretti Översättning: Anna Rosenqvist
Personer i boken: Familjen Dashwood Elinor – den äldsta systern. Marianne – mellansystern. Margaret – den yngsta systern. Mrs Dashwood – systrarnas mor. Änka efter att flickornas far Henry Dashwood dött. John – Henry Dashwoods äldste son från ett tidigare äktenskap. Halvbror till systrarna. Fanny – John Dashwoods fru. Övriga Edward Ferrars – Fannys äldre bror och Elinors vän. Robert Ferrars – Fannys och Edwards yngre bror. Sir John Middleton – mrs Dashwoods släkting, som erbjuder henne och hennes döttrar ett hus efter att hon blivit änka. Lady Middleton – sir Johns fru. Mrs Jennings – mor till lady Middleton. Överste Brandon – vän till paret Middleton. John Willoughby – en ung man, som familjen Dashwood träffar när de flyttat till sitt nya hus. Lucy och Anne Steele – kusinbarn till mrs Jennings.
1. Ett nytt hem Mr och mrs Henry Dashwood levde ett lugnt och respektabelt liv på Norland Park. Det var ett stort hus som hörde till en större gård som ägdes av Henrys gamle farbror. Henry hade varit gift en gång tidigare, men hans första fru var död sedan länge. Från det första äktenskapet hade han sonen John. När hans första fru dog gifte Henry om sig. Han och hans andra fru fick tre döttrar: Elinor, Marianne och Margaret. 3
John var nu en ung man som bodde i London. Han hade ärvt mycket pengar när hans mor dog och blev ännu rikare när han gifte sig med Fanny Ferrars. John och Fanny fick en son. Det gjorde Henrys farbror väldigt glad och han kom att älska den lille pojken. Men glädjen varade inte så länge. Farbrodern dog och i sitt testamente gav han Norland Park till Johns son. I testamentet stod att Johns far, Henry Dashwood, skulle få bo kvar i huset med sin fru och sina döttrar tills Henry dog. Henry blev orolig. När han dog skulle hans fru och döttrar inte ha någonstans att bo och de skulle inte ha mycket pengar. Men jag är inte gammal, tänkte han. Vi kommer att bo här i många år till. Under tiden ska jag spara så mycket pengar jag kan till min familj. 4
Tyvärr kunde Henry inte slutföra sin förnuftiga plan. Tolv månader senare var han döende. Innan Henry dog kallade han till sig sonen John. – Jag är orolig, sa Henry. När jag dör får du och din familj ta över Norland Park, och min fru och dina systrar måste flytta från huset. Hans röst blev svag. – De har inte mycket pengar, fortsatte han. Lova att du hjälper dem, så att jag kan dö i frid. John, som inte alls var någon elak man, lovade. När hans far hade dött, tänkte han: Jag ska ge dem tre tusen pund. Det kommer de att klara sig bra på. 5
En kort tid efter Henrys begravning flyttade John och hans fru Fanny in på Norland Park tillsammans med sin fyraårige son. – Jag har all rätt att bo här, sa Fanny. Nu när Henry är död tillhör det här huset min son. Fanny hade aldrig varit omtyckt i familjen. När hon flyttade in i huset så snart efter Henrys död visade hon precis hur egoistisk hon var. Mrs Dashwood blev väldigt ledsen när hennes man Henry dog, och när Fanny flyttade in ville hon lämna Norland genast. Hennes två yngsta döttrar ville också flytta. Men den äldsta dottern, Elinor, var mer förnuftig än så. – Mamma, sa hon, vi har inte hittat något nytt ställe att bo på. Vi måste stanna här till dess. 6
Fanny fick mrs Dashwood och hennes tre döttrar att känna sig som gäster i sitt eget hem. Än värre var att Fanny inte höll med sin make när han ville ge systrarna tre tusen pund. – Ni har inte samma mor, så de är inte dina riktiga systrar, sa hon till John en kväll. Jag förstår inte varför du ska ge dem av våra pengar. Hon rynkade pannan och sa: – Tänk på vår stackars lille son. Varför vill du ge så mycket pengar till några som inte ens hör till din egen familj? – Jag lovade min far att hjälpa dem, kära Fanny, sa han. – Jo, men du lovade bara att hjälpa dem. Din far sa aldrig hur mycket pengar du skulle ge dem. – Du har kanske rätt, svarade John. Jag ger dem hälften så mycket. 7
– Jag känner ingen annan som skulle vara så generös, sa hans fru. Jag är säker på att din far inte menade att du skulle ge dem pengar, när han bad dig hjälpa dem. – Ja, de har ju lite pengar själva, sa John. Så de kanske inte behöver mer från mig. – Självklart behöver de inte mer! utropade hans fru. De flyttar snart till ett litet hus där de bara behöver en eller två tjänare. Egentligen behöver de nästan ingenting att leva av. – Jag tror du har rätt, höll John med. Jag är säker på att min far bara ville att jag skulle vara snäll mot dem, som en granne skulle vara. Någon av våra tjänare kan hjälpa dem när de flyttar. – Du är en väldigt generös och snäll man, sa Fanny. 8
*** Mrs Dashwood och hennes döttrar kände sig inte välkomna på Norland Park. De letade efter ett nytt hus i närheten, men husen kostade mycket. Elinor måste påminna sin mor om hur lite pengar de hade. Tre månader gick, sedan kom en gäst till huset. Det var Edward Ferrars, Fannys äldre bror. Besöket gjorde mrs Dashwood och hennes döttrar mycket gladare, särskilt Elinor. Edwards mor och hans syster Fanny var inte nöjda med honom. De ville att Edward skulle bli en viktig person, kanske en politiker. Han skulle bli vän med samhällets mest framstående män. Tyvärr ville inte Edward det. Han ville bara ha ett lugnt och skönt liv. 9
Edwards familj var mycket mer nöjd med hans yngre bror Robert, som var väldigt ambitiös. Till en början tyckte inte mrs Dashwood om Edward. Han var inte stilig och var väldigt blyg. Men Elinor, som tillbringade mycket tid med honom, insåg snart att han var snäll och kärleksfull. – Han är helt olik sin syster Fanny, sa Elinor till sin mor en dag. Du kommer att tycka om honom när du lär känna honom, sa Elinor. – Ja, om han är olik Fanny så älskar jag honom genast! svarade mrs Dashwood med ett leende. När Mrs Dashwood lärde känna Edward lite bättre, förstod hon att det fanns ett varmt hjärta bakom hans försiktiga sätt. 10
Hon såg att han var en mild och hederlig man. Mrs Dashwood blev glad, för hon trodde att han var förälskad i Elinor. Hon var säker på att de snart skulle gifta sig. Hon såg på sin näst äldsta dotter Marianne och sa: – Om några månader kommer Elinor att gifta sig. Vi ska sakna henne, men hon kommer att bli lycklig. – Åh, mamma, hur ska vi klara oss utan henne? svarade Marianne. – Kära du, jag är säker på att vi kommer att bo så nära varandra att vi kan träffa dem varje dag. Om Elinor gifter sig förlorar du inte en syster, utan du får en ny bror, en väldigt kärleksfull bror. Men Marianne var inte lika entusiastisk över Edward. 11
– Edward är trevlig och jag tycker om honom, sa hon. Men han har inte den där glöden en ung man ska ha. Hon andades djupt och fortsatte: – Han tycker inte om musik. Och i går kväll läste han den där vackra dikten helt utan känsla. Om jag var förälskad i honom skulle jag bli förtvivlad över att höra honom läsa poesi så dåligt. Marianne suckade. – Mamma, ju mer jag ser av världen, desto mer säker blir jag på att jag aldrig kommer att träffa en man som jag verkligen älskar. Han måste vara lika trevlig som Edward, men ha mycket mer charm och glöd. – Kära du, sa mrs Dashwood, du är inte ens sjutton år. Du är för ung för att börja förlora hoppet om lyckan. 12
Marianne bestämde sig för att prata med sin syster om Edward. – Så synd att Edward inte tycker om att teckna lika mycket som du gör, sa hon en dag. Elinor blev förvånad över systerns kommentar. – Det stämmer att han inte tecknar, men han är alltid intresserad av mina teckningar. – Jag känner honom kanske inte lika bra som du gör, sa Marianne. – Man blir inte förtjust i hans sätt och han ser inte stilig ut när man möter honom första gången. Elinor log. – Men nu när jag lärt känna honom bra tycker jag att han är stilig, fortsatte hon. – Jag är säker på att jag kommer att tycka bättre om honom när han blir din man, sa Marianne. 13
– Men Marianne, han har inte bett mig gifta mig med honom! Jag tror nog att han tycker om mig, men jag tror inte att han får välja vem han ska gifta sig med. Hon sänkte blicken. – Jag är inte rik och känner inte rätt personer. Jag är säker på att hans familj inte vill att han ska gifta sig med mig. Marianne förstod att hon och hennes mor haft fel. Kanske skulle Elinor och Edward inte kunna gifta sig. Elinor var säker på att han älskade henne, men han verkade ofta så ledsen. Elinor trodde att hans mor inte skulle låta dem vara tillsammans, eftersom hennes familj saknade pengar. Fanny bevakade sin bror och Elinor hela tiden. Hon var inte alls glad över det hon såg. 14
– Min mor vill att båda hennes söner ska gifta sig väl, sa hon till mrs Dashwood en dag. En ung kvinna som tror att hon kan övertala Edward att gifta sig med henne bör tänka på det. Mrs Dashwood förstod vad Fanny menade och blev arg. Vi måste flytta härifrån genast, oavsett vad Elinor tycker, tänkte hon. Så fick mrs Dashwood ett brev från en avlägsen släkting, sir John Middleton. Han skrev att han nyligen hört talas om deras situation, och erbjöd dem ett litet hus på sin gård, i Devon. Det låg många mil från Norland. Mrs Dashwood skrev tillbaka till sir John samma dag och tackade ja till hans vänliga erbjudande. 15
När det var dags att lämna Norland, var hon och hennes döttrar mycket ledsna. – Kära älskade Norland, grät Marianne medan hon gick runt för att ta farväl av alla rum. Jag kommer aldrig att trivas i ett annat hus. Jag kommer att sakna allting här, även om huset och trädgården inte ens vet om att vi är borta! John sa att de kunde låna hans vagn för resan. När de satt i vagnen grät mrs Dashwood, Marianne och Margaret. Den enda som inte grät var Elinor.
16
Elinor och Marianne är så olika som två systrar kan vara. Elinor är förnuftig, Marianne styrs av sina känslor. När deras far dör, tvingas de flytta till ett enkelt hus på landet. Både Elinor och Marianne blir förälskade, men inget är vad det verkar vara. Hemligheter avslöjas som systrarna måste göra sitt bästa för att hantera. Kanske är en balans mellan förnuft och känsla den bästa vägen till lycka? Det här är en bearbetad version av Förnuft och känsla. Boken ingår i Viljas serie Tidlösa berättelser.