Page 1


E

I VÅ

L ÄT

L Ä STN

-L

X

Lix: 24 Lättlästnivå: X-Large

T

A RG

På vår hemsida finns arbetsmaterial till boken. Det är kostnadsfritt att ladda ner, utan kod eller inlogg.

Art.nr 43449 ISBN 978-91-7949-265-6 Upplaga 1:1 © För den svenska utgåvan Vilja förlag 2020 Vilja förlag – en del av Studentlitteratur info@nyponochviljaforlag.se www.nyponochviljaforlag.se Studentlitteratur AB, Lund Titel: Damers list Originaltitel: The Cleverness of Ladies Författare: Alexander McCall Smith Översättning: Ulla Henning, 2020 Omslag: Maria Sundberg Omslagsbild: Adobe stock Boken är en bearbetad version av The Cleverness of Ladies ur samlingen The Cleverness of Ladies, utgiven på Abacus 2012. Copyright © 2012 Alexander McCall Smith Publicerad enligt överenskommelse med David Higham Associates Limited Tryckt av BESTinGraphics, Belgien 2020


Översättning: Ulla Henning


Personer i boken: Mma* Ramotswe, detektiv på Damernas Detektivbyrå Mr J.L.B. Matekoni, hennes man och ägare av den bilverkstad där detektivbyrån har kontor Mma Makutsi, assistent på detektivbyrån Mr Gefeli, man som anlitar Mma Ramotswe för att lösa ett fall, ägare av fotbollslaget Gaborone Comets James Pikani, målvakt i fotbollslaget Gaborone Comets

*  Mma (uttalas ma) är det vanliga sättet att tilltala en kvinna på setswana. Setswana är Botswanas största språk och det nationella språket i landet. Engelska är det officiella språket.


1 Det var lugnt på Damernas Detektiv­byrå, den enda detektiv­ byrån i Botswana. Men det skulle vara fel att säga att inget hände. Mma Ramotswe, som startat byrån för att lösa damers (och andras) problem, visste att något alltid hände. Folk hamnade ständigt i olyckliga knipor och så hade det varit i alla tider. 5


Anledningen till att det var så stilla var att ingen lade märke till den lilla detektivbyrån. Byrån låg längst in i Tlokwengs Verkstad för Snabba Bilar. Verkstaden ägdes av Mma Ramotswes man, mr J.L.B. Matekoni, och alla tyckte att det var den bästa verkstaden i Botswana. Mma Ramotswe hade varit förlovad med mr J.L.B. Matekoni en ganska lång tid innan han till sist hade gift sig med henne. Mr J.L.B. Matekoni hade ibland svårt att fatta beslut. Äktenskap visade sig vara ännu en sak han hade svårt att fatta beslut om. Det viktiga var att han till slut gifte sig med Mma Ramotswe. 6


Nu hade han flyttat in i hennes hus på Zebra Drive. Det var ett bra hus med skuggig veranda och en fin trädgård på baksidan. De var mycket lyckliga, och varje dag påminde sig Mma Ramotswe om vilken tur hon haft i livet. När det var lugnt på kontoret, som nu, påminde hon sig om sin tur lite mer ofta. Det var ett bra sätt att inte bli besviken. Särskilt när det inte fanns något annat att göra än att titta på den vita lilla ödla som sprang uppför väggen på kontoret. Men efter en stund började hon önska att hon hade något annat att tänka på än sin tur. 7


I det här fallet fick hon det genom att en klient kom till byrån. – Mma Ramotswe? Rösten som avbröt hennes tankar tillhörde hennes assistent Mma Makutsi. Hon hade sorterat papper och såg nu bestämt på sin arbetsgivare. – Det ser ut som om ni dagdrömmer. Mma Ramotswe nickade. – Det gjorde jag nog. – Det är inget fel med det, sa Mma Makutsi. När man inte har något annat att göra. – Tja, det har jag inte, sa Mma Ramotswe. – Men nu har ni det, sa Mma Makutsi. Någon är på väg hit, Mma. Jag ser honom där ute. 8


Mma Ramotswe tog upp ett papper och började studera det noga. Det skadade inte att klienter trodde att man var upptagen, också när man inte var det. Om klienten trodde att man inte hade något att göra, kunde förtroendet för byrån bli lidande. En privatdetektivs arbete gick ut på att ge råd till andra, och då var det viktigt att klienten trodde på detektiven. Hon tyckte alltså inte att det var något fel med att ta upp ett papper och låtsas vara mycket upptagen av att läsa det. Även om papperet inte var något annat än ett brev från en av hennes mans leverantörer. 9


De tändstift som hade beställts till verkstaden hade anlänt och väntade på att hämtas. Mma Makutsi visade in klienten. Hon pekade på stolen för besökare och sa: – Var så god och sitt, min herre. Mannen var medelålders och stiligt klädd. Han hade sagt sitt namn, men hon hade inte uppfattat vad han sa. Nu ville hon inte be honom upprepa det. Det fanns något hos den här mannen som utstrålade makt. När han presenterade sig var det något i hans min som antydde att hon borde veta vem han var. Det är något bekant med honom, tänkte Mma Makutsi. 10


Är han politiker? De har ofta den själv­säkerhet som kommer med utövandet av makt. De brukar förvänta sig att folk vet vilka de är. Mma Ramotswe såg på sin besökare. Hon hade också svårt att placera honom. Hennes detektivöga var alltid inställt på att uppfatta ledtrådar. Hon noterade hans dyrbara skor, och guldspännet i bältet. Detta var inga föremål som kunde köpas lokalt. De kom från andra sidan gränsen – minst från Johannesburg, troligen från något mer exotiskt ställe som London eller New York. 11


Var han affärsman? Det fanns ett antal rika affärsmän i Gaborone numera och de flesta av dem var ganska kända. De syntes ofta på bilder i tidningar när de deltog i konserter för välgörenhet eller delade ut priser. Hon kunde inte minnas att hon hade sett den här mannen i tidningen, men ändå … – Mma, ni undrar vem jag är, sa besökaren. ”Vem är den här mannen?” tänker ni. Det är vad ni tänker, inte sant? Mma Ramotswe häpnade. Hon såg på Mma Makutsi, som stod vid vattenkokaren. Mma Makutsi skrattade. 12


– Hm, ja, sa Mma Ramotswe. Jag tror att jag känner er, men det gör jag inte, om ni förstår vad jag menar. Ni har den sortens ansikte … – Som är mycket vanligt, sa mannen. Ja, det är sant. Jag har ett mycket vanligt ansikte. – Det var inte vad jag skulle säga, sa Mma Ramotswe snabbt. Ni är en mycket elegant man. Besökaren tog emot komplimangen med en lätt nick. – Mitt namn är Motalhodi Gefeli, sa mannen. Han gjorde en paus för att invänta reaktionen. Men namnet betydde inget för Mma Ramotswe, som log artigt mot honom. 13


– Från Gaborone Comets, fortsatte han. Nu slog Mma Ramotswe ihop händerna. – Just det, just det! Mr Gefeli log. – Det gläder mig att möta ett fotbollsfan, Mma, sa han. En del kvinnor … Han ryckte på axlarna som för att visa kvinnors oförmåga att förstå ett manligt mysterium. – Men jag är inget fotbollsfan, sa Mma Ramotswe. Faktum är att jag inte vet något om fotboll. Inget alls. Mr Gefeli höjde ett ögonbryn. – Men ni känner till mig? 14


Mma Makutsi hade lagat en kanna rooibos-te. Nu bar hon fram en bricka med två koppar med det röda teet och erbjöd mr Gefeli den ena. – Jag har läst mycket om er i tidningen, sa hon. Det var ni som köpte Comets och gjorde laget så starkt. Mr Gefeli tog emot koppen med te. – Det var mycket vänligt sagt, sa han. Ja, det var jag som köpte Comets. Jag är den mannen. Mma Makutsi gav Mma Ramotswe den andra koppen. – Ja, och alla är glada för det ni gjorde, fortsatte hon. Nu klarar Comets sig ju så bra. Ni har en mycket duktig målvakt, inte sant? 15


Mma Ramotswe såg på Mma Makutsi. Det här var underligt. Mma Makutsi hade aldrig förr uttryckt något intresse för fotboll. Här stod hon nu och talade om en målvakt med ingen mindre än Motalhodi Gefeli från Gaborone Comets. Hon hade sagt till Mma Makutsi en gång att en god detektiv måste ha förmågan att passa in i sin omgivning. Då måste man kunna tala om saker som andra människor talade om. Visst borde det ha motsatt effekt om en kvinna talade om fotboll? Kvinnor talade helt enkelt inte om fotboll, tänkte Mma Ramotswe. Men sedan slog en tanke henne: 16


Är jag gammaldags? – Jag visste inte att du var intresserad av fotboll, Mma Makutsi, sa hon. Det var en överraskning. Mma Makutsi tvekade lite, sedan log hon. Mma Ramotswe tyckte att det var ett blygt leende. – Jag vet inte mycket om fotboll, sa hon. Men det finns tydligen människor som vet ännu mindre än jag. Den sista kommentaren var riktad mot Mma Ramotswe, som tog den med gott mod. Hon visste att det ibland var svårt för Mma Makutsi att bara vara assistent. Hon hade trots allt så fina betyg från Botswanas sekreterarcollege. 17


Mma Makutsi hade fått hela nittiosju procent rätt vid sitt examensprov och tvekade aldrig att påminna folk om det. Vi är alla stolta över något, tänkte Mma Ramotswe. Mma Makutsi var stolt över sina nittiosju procent. Mr J.L.B. Matekoni var stolt över att han hade blivit utvald att sköta den brittiske ambassadörens bil. De två lärlingarna i verkstaden måste också vara stolta över något – även om Mma Ramotswe hade svårt att komma på vad det kunde vara. Mr Gefeli såg uppskattande på Mma Makutsi. 18


– Det är helt sant, Mma, sa han. Vi har en duktig målvakt. Han heter James Pikani och är mycket bra på att vakta målet. Han är som ett lejon, som vakar över ingången till sin grotta. Han tystnade som för att njuta av bilden. ”Som ett lejon”, tänkte Mma Ramotswe. Hon kom att tänka på en ganska otäck historia som hon hade hört. Det var en av de traditionella historier som farmödrar brukade berätta för sina barnbarn. Historien handlade om en flicka som gifte sig. Flickans bröder misstänkte att mannen som gift sig med deras syster var ett lejon. 19


De satte honom på prov för att ta reda på om det var sant. Bröderna hade rätt: han var ett lejon. Därför sände de i väg sin falske svåger. Han lämnade märken av lejontassar efter sig i sanden när han sprang därifrån … Nu hade de den här målvakten, James Pikani, som kanske kunde vara ett förklätt lejon … Mma Ramotswe tog sin tekopp och smuttade på den heta drycken. Alla uppskattade inte rooiboste, men det var absolut i hennes smak. Mr Gefeli drack med djupa, törstiga klunkar. Han verkade också uppskatta teet. 20


Mma Ramotswe gav Mma Makutsi ett tecken att fylla på besökarens kopp. – Det här teet är mycket gott, sa mr Gefeli. Han baddade munnen med en vit näsduk som han tog upp ur bröstfickan. Det var en underligt tillgjord gest av en man med hans kropps­ byggnad. Inte heller var det en gest som man kunde vänta sig av ägaren till ett fotbollslag. Mma Ramotswe beslöt att de hade småpratat tillräckligt länge. Det var givetvis inte artigt att rusa rakt på affärerna, men det var lika oartigt att låta någon vänta. 21


– Var det något ni ville tala med oss om? frågade hon. Finns det något vi kan hjälpa till med? Mr Gefeli lade tillbaka näsduken i fickan. – Ja, Mma, började han. Det finns det. Ni förstår att jag har förlorat flera fotbollsmatcher. Mma Ramotswe suckade. Hon var inte så intresserad av sport. Men hon visste att det alltid var någon som vann och någon som förlorade. Såvitt hon visste fanns det ingen sport där alla vann. Varför skulle folk då klaga om de förlorade ibland? – Någon måste förlora, sa hon stilla. Man kan inte ha två vinnare. 22


Hon såg på mr Gefeli och log. – Den ena sidan vinner och den andra förlorar. Mr Gefeli skakade otåligt på huvudet. – Ja, ja, sa han. Naturligtvis. Men när man förlorar finns det en orsak till det. En spelare kanske inte spelar lika bra som han brukar. Man ser det och kan prata med honom om vad som är fel. Han harklade sig lätt. – Om han inte blir bättre kan man göra sig av med honom. Det är så det fungerar. Mma Ramotswe tänkte igenom det en stund. – Nå, vem är spelaren som gör att ni förlorar? 23


Mr Gefeli suckade. Han såg på sina händer. – James, mumlade han. James Pikani, vår målvakt. Mma Ramotswe rynkade pannan. – Då är han trots allt inte så bra, sa hon. Mr Gefeli hetsade upp sig. – Men det är han! sa han. Det är bara det att han … Han tystnade och såg på sina händer igen. – Ja? undrade Mma Ramotswe. – Han släpper in bollen, sa mr Gefeli. Inte alltid. Oftast är han lysande, men under vissa matcher är han usel. Jag är säker på att det är med avsikt. 24


Mma Ramotswe andades in häftigt. Trots att hon kunde så lite om sport visste hon att det var det värsta en spelare kunde göra. Det är som om spelaren sviker hela laget, tänkte hon. Anledningen till det är oftast pengar. – Någon betalar Pikani för att spela dåligt, sa hon. Är inte det den mest troliga anledningen? Mr Gefeli nickade. – Jo, sa han. Jag förmodar att det är så, Mma. Men hur ska jag kunna bevisa det? Nu kände Mma Ramotswe sig mer säker. Det här handlade inte om sport. 25


Det här rörde girighet och det var något hon hade sett mycket av. Nu var hon på välkänd mark, på privatdetektivens mark. – Vill ni att jag undersöker det här? sa hon. Vill ni att jag tar reda på om han får pengar? Jag har gjort sådant här förr. Det finns sätt att ta reda på det. Det fanns det verkligen – och det var inte svårt. Folk som mutades med stora summor brukade avslöja sig själva genom att göra av med ovanligt mycket pengar. Sådana människor var av naturen snarare slösare än sparare. Det syntes ofta tydligt, till exempel genom att de körde dyra bilar. 26


– Ja, sa mr Gefeli. Jag vill att ni tar reda på om han får pengar. Så fort jag har bevis kan jag agera. Men innan dess kan jag inte göra något – han är alldeles för populär. Mma Ramotswe nickade. – Har han bil? frågade hon. Frågan tycktes överraska mr Gefeli. – Ja, sa han. Ja, han har bil. – Vad för sorts bil? frågade Mma Ramotswe. – En gammal, sa mr Gefeli. Ingen särskilt fin. Mma Ramotwe såg besviken ut. Det skulle kanske inte bli lika enkelt som hon hade trott.

27


Damernas detektivbyrå har fått ett nytt fall. Ägaren till ett av stans bästa fotbolls­ lag är orolig. Lagets målvakt James Pikani släpper in allt fler mål på matcherna. Kan det vara någon som betalar honom för att spela dåligt? Blir han mutad? Mma Ramotswe får i uppdrag att ta reda på det ...

Profile for Smakprov Media AB

9789179492656  

9789179492656  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded