9789179035471

.

PETER STJERNSTROM

BLODMÅL

www.lindco.se info@lindco.se copyright © Peter Stjernström, 2021 utgiven enligt avtal med Grand Agency publicerad av Bokförlaget Lind & Co AB, Stockholm, 2021 omslag Emma Graves, designstudioe.com omslagsfoto Johnér och Shutterstock författarfoto Peter Ramberg tryck ScandBook AB, Falun, 2021 isbn 978-91-7903-547-1

dag ett

KAPITEL 1 På morgonen rapporterade P4 Gotland om ett barn som hade avlidit efter en serie mycket svåra krampanfall som eventuellt berodde på ett insektsbett, om en fiskare från Herrvik som hittat ett stort stim självdöda gammeltorskar som låg och flöt med magarna uppåt utanför Östergarnsholm och om det evighetslånga högtrycket som parkerat sig över mellersta Östersjön.

Inget tydde på att nyhetsuppläsaren förstod att händelserna hörde ihop.

Walla var inte förvånad.

Få människor var rustade att se de stora sammanhangen.

Men det var hon, bosatt som hon var på När på sydöstra Gotland sedan snart sjuttio år. När var en socken där betydande skeenden utspelade sig. Allt hängde ihop vare sig man förstod hur eller inte. Här kraschlandade åskväder, stormar och vädersystem så att det dånade om det. Här bjöds på fler soltimmar än någon annanstans i Sverige. Här odlades primörer som fick gommar att jubla. Här fanns pollen och nektar som miljoner bin gjorde förtrollande god honung av. Här bodde fler havsörnar per kvadratkilometer än någon annanstans i hela världen. Här hade människor sedan urminnes tider 5

mött såväl umbäranden som framgångar med öppna ögon och raka ryggar.

Men framför allt: här passerade Hebbelstråket, den starkaste jordstrålningslinje som någonsin noterats av en slagruta.

Flakmopeden for fram över den ojämna grusvägen. Wallas härdade händer höll hårt om styret. Bortsett från färgen påminde hennes buckliga plåthuva mer om ett fynd från vikinga­ tiden än en mopedhjälm. Det tjocka, bruna lädret som en gång slutit tätt runt bakhuvudet och öronen var torrt och fnasigt.

Hakremmens låsmekanism hade gett upp redan på 1990-talet och det som var kvar av skinnbandet fladdrade i fartvinden tillsammans med Wallas långa, gråa hår.

Hon böjde sig lite åt sidan, granskade sina vindpinade rynkor i backspegeln och knackade med knogarna på plåten som täckte huvudet. Det behövdes med jämna mellanrum.

Eventuella elektriska spänningar släppte när fingrarna mötte metallen.

Knack, knack. Tjock och rejäl plåt, inget plastigt krafs.

Walla litade inte på plast, hade aldrig gjort.

Hon älskade fortfarande den brandgula kulören. Visst, lackeringen var sliten på sina ställen men där färgen var oskadd hade inte nyansen bleknat ett dugg sedan hon prutat till sig hjälmen från en nasare från Slite på Kräklingbo marknad hösten 1985.

Vem hade kunnat ana att ett kärnkraftverk på andra sidan Östersjön skulle haverera bara några månader efter det finfina köpet? Tiden efter april 1986, när de kluvna atomerna fick Tjernobyl att smälta och himlen gungade till, hade hon haft på sig hjälmen dygnet runt. Inte för att den kunde hind­ ra radioaktiviteten från att nästla sig in genom huden och in 6

i minsta cell. Ingenting kunde stoppa atomkraft, det visste hon. Nej, det var den andra strålningen som hade hamnat i olag efter reaktorhaveriet. Den var lömsk och lurig om man inte hade stenkoll på den. Dagarna efter härdsmältan sjöng det som en hartsfiol i nerverna och det var svårt att sova.

Men det blev bättre när hon hade på sig hjälmen. Efter ett par månader hade saker och ting lugnat ner sig och hjälmen fick återgå till att bara vara mopedhjälm.

Eller rättare sagt: flakmopedhjälm.

Och rent byråkratiskt, om någon nu skulle bry sig om sådant, var Wallas trehjuliga flakmoppe snarare en motor­cykel än en moped. För ett antal år sedan skar motorn när hon körde några alltför tunga lass med grönstenslera från täkten vid Lillvik. Hon lämnade in moppen till Bosarvs-Benny och när han lagade den passade han på att uppgradera den med några rejäla doningar som blivit över i verkstan. Sedan dess gick moppen som en racer. Men Walla var ingen fartdåre, hon körde sällan över hundra kilometer i timmen. Åt­ minstone inte på de vägar som hade nylagt oljegrus eller vad det kallades nuförtiden.

Walla var på väg ut på Närsholmen, en halvö som liknade en afrikansk savann. Marken bestod av böljande strandvallar från en före detta sjöbotten som sakta hävt sig upp strax över vattenlinjen med hjälp av landhöjningen. Sedan urminnes tider var halvön betesmark. Enstaka grupper av krumma tallar och enbuskar stretade mot den envetna havsvinden från sydväst.

Det var någonting som inte stod rätt till längst ute på udden där fyren stod, den ikoniska röda fyren med tre horisontella vita band som till och med gått och blivit frimärksmotiv på gamla dar. En sexton meter hög stålkonstruktion 7

från 1872, omgärdad av en två meter hög och kvadratisk kalkstensmur. Anläggningen såg ut som en liten borg, ett monument över en svunnen men aktningsvärd industri- och sjöfartshistoria.

Den knattrande moppen lämnade ett moln av vitt kalkdamm bakom sig när Walla dundrade fram över den slingrande, ljusa grusvägen som ledde ut till fyren. Luften var varm och fuktig. Så hade det varit ända sedan pingst. Dimmiga nätter, soldisiga dagar. Meteorologerna talade om något slags ”lock” som hade parkerat över ön.

Samma år som Walla köpt hjälmen i Kräklingbo hade en rysk regissör spelat in en film på Närsholmen, på den norra stranden som vätte mot Austerviken. Offret, hette den. Inspelningen var kaotisk, till exempel hade de inte film i kameran vid en viktig scen när de brände ner ett alldeles nybyggt hus. Då byggde de helt sonika upp ett likadant hus som de också brände ner. Walla hade sett filmen och var inte imponerad. För det första var den obegriplig. Erland Josephson pratade fort och entonigt om idel underligheter. Men det värsta av allt: fyren syntes inte i bild en enda gång. Hur kunde man spela in en hel långfilm på Närsholmen utan att få med det allra finaste? Och inte en enda bildsekvens på holmens unika Adam och Eva-orkidéer. På två och en halv timme! De blommade visserligen bara ett par veckor på försommaren innan blåelden tog över udden, men ändå? Skulle det kallas konst? Eller hade hon somnat och missat nyckel­scenerna?

Inte konstigt i så fall, så tråkig som filmen var. Några månader efter att den var klar, under Tjernobylåret 1986, dog regissören i cancer. Walla var inte överraskad. Film­teamet hade rumsterat om något alldeles förfärligt på hela När. All världens strålning hade sagt ifrån.

8

Och nu var det på väg att hända igen.

Obalansen drog in över ön.

Walla parkerade framför fyrvaktarbostaden och satt kvar på sadeln en stund medan hon tände en cigarill och kände in sakernas tillstånd. Sedan promenerade hon ner mot vattnet och strandkanten.

På den första halvmetern av stranden täcktes marken av ett tunt lager knastrig gammal tång som sköljts upp ur havet. Idag luktade släken, det gotländska namnet på tång, mer hav än förruttnelse.

Det var extremt lågt vattenstånd. Tio, femton meter sten­ strand låg i dagen.

Walla sparkade av sig träskorna och traskade ut på de släta klapperstenarna. Ju närmare vattenbrynet hon kom desto vitare var stenarna eftersom de ständigt blev sköljda av vågorna. Det var långgrunt en bra bit ut. Sedan kom en skarp klack och det djupnade tvärt. Precis vid klacken, den så kallade pall­kanten, brukade vågorna brytas. När det friskade i såg det ut som att udden omgavs av en vit krage av skummande vatten.

Idag var det dock helt vindstilla. Walla kavlade upp benen på snickarbyxorna och rullade upp ärmarna på flanell­ skjortan. Hon gick ut en bit i vattnet och satte sig på huk.

Smekte stenarna på botten med sina skrynkliga, brun­brända händer. Vattnet var ljummet och glasklart. Helt normalt. Inte det minsta kviller kändes i nagelbanden.

Hon ställde sig upp, vände blicken mot den norra stranden och inspekterade de små stenrösena som stod uppställda på stranden. Platta stenar som var staplade på varandra.

De flesta var resta av turister. Vissa var halvstora, men oftare låga och obetydliga. Några hade Walla gjort själv. Hen9

nes stod uppe vid kanten mot blåelden för att inte vågorna skulle nå dem. De var inte höga eftersom det inte var storleken det handlade om. Det äldsta röset hade hon rest redan för över sextio år sedan, när hon var i tioårsåldern. Tornen behövde förstås löpande underhåll, särskilt efter vintern om det bildats packis runt udden. Packisen var rena rama traktor­skopan, den skövlade allt. Då kunde det vara ett fasligt sjå att bygga upp tornen igen. Det gällde att hitta exakt rätt plats på kort tid. När tjälen släppte taget om jorden behövde strålningen hållas i schack.

Det var något som inte stämde. Hon räknade sten­tornen.

Det borde vara sju men hon såg bara sex. Eller blandade hon ihop sina med turiströsena? Hade hon börjat bli gammal och gaggig? Nej, det var helt klart ett som fattades. Det som stod nedanför den lilla u-formade rauken. Någon eller något måste ha rivit ner tornet. Men varför? Ända där borta?

Så långt brukade inte turisterna gå. De höll mest till rakt nedanför fyren. Och till rauken var det minst ett par hundra meter.

Hon gick dit. Raska steg.

När Walla kom fram syntes inte ett spår av tornet. Där det borde stått såg stranden helt orörd ut. Besynnerligt. Hon hukade, plockade runt bland stenarna på marken och konstaterade det hon befarat. Även pluppen var borta. Hur kunde den bara försvinna? Hade den lösts upp i tomma intet?

Hon ställde sig upp och satte fötterna tätt ihop på tornets plats. Hon grävde med tårna och hälarna tills hon nådde det understa gruset.

Munnen snörpte ihop sig till ett skrynkligt hål. Ögonen kisade bekymrat rakt ner.

Något i jorden var i gungning.

10

Kalkstensgrunden, sanden, jorden, magneterna. Allt därnere.

Jordstrålningslinjerna svajade, som om någon knäppt lite löst på en hårt strängad fiol som levde sitt eget liv. En näst intill omärklig vibration fortplantade sig över sydöstra Gotland.

Hon fiskade upp en ny plupp ur framfickan på snickar­ byxorna, la den under en platt sten och skulle just börja bygga upp tornet när ett märkligt knorrande ljud fick henne att snurra runt.

Två meter ifrån henne stod en ståtlig fågel.

Stor som en häger men med en storspovs kropp. Lång hals och lika lång men lätt neråtböjd näbb. Bronsfärgad fjäder­ skrud med grönskimrande vingar som var helt utbredda, som om den var redo för flykt. Men den var alldeles lugn och mötte Wallas blick med kolsvarta iakttagande ögon.

Walla kände igen fågeln. Hon hade mött den en gång tidigare, 1996. Eller snarare: en fågel av samma art. Hon mindes det som igår, hade beskrivit den för Lives-Johan som menade att det måste varit en bronsibis. En flyttfågel som normalt sett håller till vid Svarta havet på somrarna. Lives-Johan hade svar på det mesta. Det var som om han stod i förbindelse med evigheten. När han var på det humöret.

Den bronsfärgade ibisen hade flugit vilse på väg till sin häckningsplats.

Walla ryste till.

Om det redan var så här illa på När, hur skulle det då inte bli ett par mil längre norrut, vid Ljugarn, där radiostationen låg?

Jorden varslade om en sällsam sommar.

11

KAPITEL 2 Sommarparadiset Ljugarn, ”den ljusa udden” på gutamål, var en gång i tiden en relativt livlig plats för handel med kalk, kalksten och tjära. Byns första storhetstid inföll under andra delen av 1800-talet. Då bodde några hundra personer i byn, ett sjudande liv med den tidens mått. Ljugänningarna, det vill säga Ljugarnborna, var mer världsvana än bönderna och fiskarna i socknarna intill. I hamnen låg ett ansenligt antal fiskebåtar i olika storlekar och dit kom en ständig ström av gästande segelfartyg och så småningom även koleldade pråmar för att lasta. Sjömännen som klev i land var i regel glada gossar som gärna spelade dragspel och munharmonika i utbyte mot några bägare lokalt bryggd Gotlandsdricka. På sommarkvällar blev det ofta spontandans nere på bryggorna i hamnen. Ungdomar från byn och grannsocknarna sökte sig dit för att få känna vinddraget från den stora världen.

Runt hamnplan uppfördes några ståtliga stenhus för handel och sjöfart som var nästan lika fina som de i hamnen i Visby. Därifrån ringlade sig Storvägen norrut, som en puls­ åder genom den långsamt växande byn.

De första sommargästerna kom till Ljugarn på 1880-­talet.

I början av 1900-talet bredde sommarvillorna ut sig på all12

var. Ett rutnät av stigar och vägstumpar i en triangel mellan Storvägen och sandstranden i öster utvecklades genom åren till ett sommarparadis av snickarglädje och grönskande trädgårdar. Ljugarn blev därmed den allra första badorten på Gotland, ett budgetalternativ jämfört med Torekov och betydligt rimligare för Stockholms övre medelklass.

Runt millennieskiftet tog dock Ljugarn ett kliv i evolu­ tionen. Sänkta fastighetsskatter och en lång rad jobb­skatte­ avdrag gjorde att badgästernas plånböcker svällde. Övre medel­klassen fick smaka på allt fetare löner och för­mögen­ heterna svällde ikapp med lånemöjligheterna. Husen på Ljugarn byggdes ut eller renoverades till året runt-­standard, de stora generösa tomterna styckades av och antalet sommar­ gotlänningar fördubblades på ett par årtionden.

Gotlänningarna skakade på huvudet. Stockholmarna väckte dubbla känslor, det hade de alltid gjort. De var job­ biga och stimmiga, men hade pengar som betydde arbets­till­ fällen och fart i butikerna. Det var väl ändå märkligt att de där skatte­lättnaderna som de hittade på i Stockholm aldrig riktigt lyckades förändra villkoren på landet? Och den där globaliseringen som det pratades så mycket om – i praktiken betydde den bara att priset på mjölk och spannmål sjönk som en sten. Som vanligt fick gotlänningarna skaffa sig ytterli­gare ett jobb, den här gången som vilt fäktande blankettmata­dorer på EU:s bidragsarena.

Pelle Hammar och hans lilla familj med fru och dotter bodde i ett gammalt kalkstenstorp på Sjöviksvägen. Det var en knagglig liten grusväg alldeles norr om hamnen som gick parallellt med den större Storvägen, från hamnen på Ljugarns södra udde och ända upp till den kilometerlånga sand­stranden som 13

blivit badortens hjärta. Längs Sjöviksvägen låg en rad gamla vindpinade stenhus på ena sidan och på andra sidan bredde en stenig strand ut sig mot öppna havet.

Pelle stod och hängde tvätt på en lina i den knappt märkbara sydvästbrisen när hans elvaåriga dotter Bella kom cyklande på grusvägen och sladdade in genom den ständigt uppställda grinden. En hopknölad badhandduk låg i cykelkorgen och cykelhjälmen satt som vanligt på pakethållaren istället för på huvudet. ”Hej, pappa”, sa hon med andan i halsen. ”Snygg skjorta.

När ska vi vara borta?” ”Tack. För en kvart sedan. Men det är lugnt, det har inte kommit igång än.”

Bella kastade en blick mot grannhuset, även det ett gam­ malt stenhus, men byggt i en betydligt mer överdådig gross­ handlarstil än Hammars lilla fiskarstuga. Ett stort glasparti, ett så kallat orangeri, nytt för i år, blänkte ikapp med havet.

Grannen Jens, Jens Dahlman närmare bestämt, som också var Pelles gamla kompis, hade till slut malt ner tjänstemännen på kommunen och fått sitt bygglov. Nu skulle det in­vigas med sommarens första grillfest.

Bella släppte ifrån sig cykeln som skrällde till när den landade på marken. Hon kvittrade obekymrat: ”Jag har varit med Nisse och Uffe hela dagen. Vi håller på med en koja på strandängen hitom Vitvär. Precis bortanför stranden. Där du sa att militärbunkern stod förut. Men alltså, det kommer knappast igång någon fest innan vi är där.

Det är vi som har hand om baren.”

Pelle log för sig själv och åt sommarlovets välsignelse. Tänk vad underbart att vara som Bella, att befinna sig i världens mitt. Att på fullt allvar känna att ingen fest kunde komma 14

igång om inte hon och värdparets tvillingsöner var på plats.

För henne var de vuxna bara en fond, och en aldrig sinande Swishbrunn, framför vilka sommarens verkliga äventyr utspelade sig.

Pelle tog tvättkorgen under armen och gick efter Bella in i huset. Han duckade vant när han passerade den låga dörrposten. ”Behöver du duscha?” ”Eh, nej. Pappa, vi har badat typ hela dagen.” ”Du har väl inte duschat sedan vi kom hit?” ”Och?” ”Nej, det spelar väl ingen roll”, sa Pelle. ”Så länge du inte luktar skunk har jag inga problem med att du är skitig. Men du får bädda med nya lakan när de gamla börjar gå av sig själv.” ”Ha-ha, jag förstår. Det är sådan där … skratthumor, kallas det, va? Pappahumor? Men – den är inte rolig, bara så du vet!

När något är kul är det meningen att man ska skratta. Så här: HAHAHAHA! Jag ska byta om, du kan gå i förväg. Hej då.”

Hon drämde igen dörren till den lilla kammaren under vindstrappan som var hennes krypin.

Pelle log för sig själv, ryckte åt sig en flaska vin ur vin­stället och gick över till grannen. ”Pellevännen, ikväll ska vi inviga sommaren, eller hur?

Spritz?”

Jens kom emot Pelle med öppen famn och ett stort leende. Splitter nya dockstatofflor på fötterna. I övrigt shorts, kritvitt linne, lika vit uppknäppt utanpåskjorta och färgglatt grillförkläde. Han viftade med flaskorna han hade i händerna: en med bubbel och en Aperol.

15

”Gärna!”

Pelle kramade om Jens och hans fru Martina som anslöt i en somrig klänning inifrån det nya glashuset. Martina frågade efter Lisen och Pelle berättade att hon var på en invigning av en utställning i Köpenhamn men skulle komma lagom till Almedalsveckan som började i helgen.

De kramade om varandra, snodde runt och ropade glada hälsningsfraser till andra gäster som vällde in genom grinden på sjösidan. Stockholmare som hade inträtt i snyggslappt semester­läge på ny rekordtid. Upprullade byxben, strumplösa i loafers, redan solbruna ben, dyra sommarklänningar, slitna stråhattar.

Pelle kände de flesta. Några väl, andra ytligt. Han var inte fullt så socialt talangfull som Jens, eller sin egen fru Lisen för den delen. Men han hankade sig fram, främst tack vare andras välvilja. Eftersom Pelle var född och uppvuxen på Gotland och fortfarande hade lite dialekt kvar var han extra intressant att känna. En autenticitetstrofé.

Jens stack till Pelle ett glas och klappade honom lätt på ryggen.

En igång-sättar-knuff.

Ut med dig nu.

Den närmaste kvarten gick i leendets tecken. Det var alltid likadant på den första sommarfesten. Folk var fortfarande jobbspeedade, fulla av projektledarhormoner och Excel-­adrenalin. Yta, posering, rangordning. De meningsfulla sam­talen kom senare, med kvällsmörkret i slutet av juli. Pelle fick höra om alla köksrenoveringar som genomförts under vintern, vilka gotländska hantverkare som hade sagt vad för att vinna tid. Dråpliga historier som framkallade goda skratt.

En hantverkare hade till exempel skyllt på en tidig skörd som 16

ställt till kalendern för honom. ”Man fick väl bestämma sig?

Var man snickare eller bonde, liksom? Typiskt gotlänningar, de ska både ha kakan och äta den. Jobbar bara när det inte regnar, typ.”

Det handlade inte om förakt. Det var bara mötet mellan två olika världar, två olika förutsättningar för livet. Stockholmarna ville inget hellre än att lära känna en riktigt gotlänning.

Den som hade bofasta vänner stod högst upp i närings­kedjan.

I brist på gotländska vänner fick man ta till det näst bästa, nämligen att ha full koll på kulturkrockarna, till exempel synen på leveransdatum. ”Jaha, hade ni Stångabygg? Dem hade vi förra gången, när vi gjorde uterummet, heeelt hopplöst.

I år hade vi Gardabygg. Han Benny, du vet. Jamen, det var okej faktiskt, två veckor sent bara. Vilka hade ni i år?”

Vilka hade ni?

Pelle och hans fru Lisen ”hade” inga hantverkare. Torpet hade sett likadant ut i många år. Det var Lisens föräldrar som köpt huset i slutet av 1960-talet. Lisen var enda barnet och för några år sedan hade hon fått överta det.

Lisen var museimänniska och aktiv motståndare till renovering för renoveringens egen skull. Om något gick sönder hade hon inga problem med att laga det eller byta ut det.

Men att rusta upp hela köket varje gång en kökslucka fick en repa var inte hennes melodi. Det mesta kunde hon och Pelle fixa själva. Istället för att köpa nytt for de runt på loppisar och till byggantikvariska lador för att hitta gamla grejer som passade husets aura.

När Pelle tjänstgjort en stund i minglet och grattat till nya partnerskap i halvstora advokatbyråer och nya pinnhål i tjänstemannakarriärer smög han över till Jens som stod bakom den jättestora gasolgrillen.

17

”Det kommer att bli en kanonsommar, tror du inte?” halvskrålade en strålande glad Jens som var i sitt esse.

Multitasking var bara förnamnet på det han höll på med.

Grillen hade flera nivåer med olika galler och beredningsytor där det låg korvar, stekar, grönsaker, havskräftor och allt möjligt och omöjligt som skulle grillas. Jens händer arbetade oavbrutet med stekspadar och olika rattar och vred på maski­ nen. En ekvilibrist framför sitt altare. Swedish House Mafia hade inte kunnat göra det bättre. Till råga på allt uppfattade han att Pelles glas redan var tomt och stack till honom en iskall öl från ingenstans. ”Tack”, sa Pelle. ”Jo, sommaren har börjat bra. Underbart att Bella och dina grabbar har så kul tillsammans. Ska Nisse och Uffe också vara med på seglarlägret?” ”Absolut! Och i år ska Joel vara ledare. Han ser fram emot det jättemycket.” ”Äh, lägg av, vad kul!” sa Pelle. ”Inte klokt vad tiden går.

Att Joel ska vara ledare …” ”Jepp, han är här någonstans. Har du sett hans frisyr? Det ser ut som om han har någon slags galen svanfågel däruppe på huvudet. Alltså, den luggen … Han liksom måste fånga in den med hela handen och så här …”

Jens gjorde en svepande gest med handen över sitt eget rakade huvud samtidigt som han kastade huvudet teatraliskt bakåt. ”Jo, jag har sett”, sa Pelle och skrattade. ”Det är bra. Tids nog slår genetikens stenhårda lagar sina käftar runt hans huvud också. Se på oss.” ”Ja, så är det. Kommer du ihåg våra frisyrer? Alltså den där svarta färgen … Fingertopparna blev liksom aldrig sig själva efter allt gnuggande i hårbotten. Och klegget.”

18

”Jag fattar inte hur vi kunde sova. Som att lägga ner skallen i en balja med sockervadd.” ”Sov vi någonsin? Det har jag inget minne av.”

De skrattade igen och klingade sina ölflaskor. ”Där är han.”

Jens pekade bort mot en del av trädgården där det hade flockats ett femtontal personer. Joels blonda frisyr knyckte hit och dit strax ovanför de andras huvuden. Han stod bakom ett bord och hjälpte gästerna att fylla på sina glas. ”Han har blivit … ännu längre”, sa Pelle.

Joels hjälpredor hade uppenbarligen redan tröttnat på sitt uppdrag. Bella och småbröderna Nisse och Uffe gjorde istället vilda volter på en stor studsmatta som var omgärdad av ett högt skyddsnät. ”Joel är så lik mig, hur jag var i hans ålder”, sa Jens och drog en rörd suck samtidigt som han vände på några av­ skurna majskolvsringar. ”Extremt vänster och väldigt pk. Alltså, vad tror du, är det inte så att den miljön lockar roligare människor? Fred och rättvisa är härligare än sänkt skattetryck och avregleringar. Men som jag ser det är han snarare en so­cial varelse än en politisk. Ettan i gymnasiet, coola Södra Latin … Världen ligger för hans fötter … Kärlek och hormoner, du vet. Plus att vänstertjejer är mer lockande än höger­ tjejer …” ”Bara för att du var sådan betyder väl inte det att han … Äh, jag vet inte. Du kanske har rätt. Har han träffat någon?” sa Pelle. ”Nej, ingen som vi vet om i alla fall. Jag har frågat om tjejer men han bara suckar och kallar mig heteronormativ. Men han har inte sagt något till Martina heller. Jag tror han hade gjort det om det fanns någon.”

19

”Det viktiga är att han mår bra och har kul”, sa Pelle och kände smashläget, han kunde helt enkelt inte stoppa den bitska ironin. ”Det gick bra för dig trots att du sålde ut alla principer och moralkoder så fort du fick jobb.”

Jens blängde på Pelle med en låtsat förnärmad min som snabbt sprack upp i ett stort leende. Han öppnade locket på grillen och placerade några skivor halloumi längst ut på ett galler. ”Pelle, jag älskar dig också. Men du kan min princip. Det mesta talar för att man bara lever en gång. Om du frågar mig får den enda gången gärna vara så trevlig som möjligt. Hur är det, är du fortfarande presbytarian?” ”Ja, jag är fortfarande pescetarian. Miljömärkt fisk, skaldjur och mejeriprodukter är okej men inte kött från landlevande djur. Men Lisen och Bella äter kött ibland, i alla fall här på Gotland. Det händer att Lisen åker till en kravmärkt gård ute på När som heter Siglavjs. Bästa lammköttet i Sverige, enligt Lisen.” ”Oj, wow, det måste jag prova. Jag brukar handla på det där gårdsslakteriet i Roma. Direkt till höger efter skoaffären om du kommer från Visby. Väldigt bra grejer. Gillar Bella korv?” ”Hon gillar allt som man kan ha ketchup på.” ”Då ska jag ge henne en specialtallrik. Var är hon? Jag ska leta rätt på henne. Jag har några olika lammkorvar som är helt utomjordiska. Och en kryddig chorizo som … Alltså, man dööör …” ”Du ser, det är många som dör när man äter kött.”

Pelle bet sig i läppen. Varför kunde han aldrig lägga band på sig? Det här var Jens kväll. En skön sommarfest, inget veten­skapligt seminarium där allt måste bevisas, omprövas 20

och ifrågasättas. Detta förbannade sanningsrytteri. Fanns det en käpphäst måste han till varje pris upp på den, trycka till med skänklarna och piska upp den i galopp tills den skenade. Ett slags ärlighets-Tourettes som sabbat många middagar. Det hade i och för sig blivit betydligt bättre med åren.

Han hade verkligen jobbat med det, lovat sig själv bättring otaliga gånger.

Jens var van vid sin gamla kompis ständiga invändningar, han brydde sig inte. Istället hoppade han upp på en stol och påkallade sina gästers uppmärksamhet med en busvissling.

Han inledde välkomsthälsningen med några ord om att hans och Martinas härliga men framför allt snygga vänner var värda en underbar och ändlöst lång sommar. Sedan gav han instruktioner om hur man skulle ta mat och var man kunde sitta. Avslutningsvis sa han att han bara krävde en enda sak av sina gäster. Han ville inte bära tillbaka en enda flaska till jordkällaren när kvällen var över.

Skratt och applåder. Stämningen lyfte som en raket.

21