9789179035457 by Smakprov Media AB

DAG ÖHRLUND

DOM MEDDELAS REDAN I NATT KRIMINALROMAN

LIND & CO

I serien om Suzanne Eriks finns sedan tidigare: Domaren (Lind & Co, 2018) Den yttersta rättvisan (Lind & Co, 2020)

Det här är en fiktiv berättelse. Alla namn, förutom Mette Frederiksen och Inge Stöjberg, är påhittade och varje liknelse med nu levande personer är en tillfällighet.

Den här boken tillägnas alla de brottsoffer som aldrig fick någon upprättelse, eftersom gärningsmannen gick fri från straff.

ETT onsdag 15 april Suzanne Eriks knackade irriterat med pennan i bordet och tog en klunk kaffe. ”Men vad …” Hon gjorde en grimas när hon kände smaken och ställde ner muggen med en smäll. Förmodligen hade vaktmästaren inte gjort rent kaffeautomaten på ett bra tag. Hon var domare i hovrätten. Hade en hög position i samhället. Och tvingades ändå dricka vidrigt kaffe. Ännu ett tecken på ett samhälle i fritt fall. Ingen tog sitt ansvar. Hon borde döda honom. Verkligen. Dagen hade börjat illa och såg inte ut att bli bättre. Hon hade vaknat tidigt av att Mats försökte stoppa in en hand i hennes trosor, övervägt att ge honom ett knä i skrevet men be härskat sig, låtsats muttra i sömnen och vänt sig om på sidan och somnat om. Hur kunde denna sorgliga ursäkt till man ens inbilla sig att hon skulle vilja ha en intim morgon med honom? Sex med Mats var något hon ibland tog till i desperation, en dålig ersättning för en härlig stund med någon som verkligen kunde sina saker. 7

Inget annat. En stund senare hade hon väckts av högljudda röster. Hon hade tagit på sig en morgonrock och skyndat ut i köket för att se Anton och Ebba stirra ilsket på varandra. ”Slubbo!” ”Kan du va själv!” ”Nä!” ”Jo!” ”Det var du som började!” ”Fuck you!” Suzanne stormade fram till sonen och tog honom hårt i örat. ”Aaaj, släpp!” ”Så där säger du inte till din syster. Eller till någon annan, förstått?!” Mats stod någon meter bort och slog uppgivet ut med händerna. ”Men för sjuttsingen, ungar …” Suzanne gav honom ett ilsket ögonkast. ”Är det allt du har att säga när dina barn uppför sig så här?! Bryr du dig inte om deras språk eller hur de uppför sig?” ”Ja, men … våra barn, menar du väl?” Ja. Tyvärr. Varför? Sonen tittade på henne med tårfyllda ögon. ”Det var hon som började, faktiskt. Hon slängde blåbärssylt på mig. Titta på min jamas så ser du själv.” Jamas. Suzanne blundade hårt. Anton var tolv år och kunde inte ens prata ordentligt. Han var dessutom närsynt och fet och hon hade goda skäl att tro att han hade fått alla sina mentala gener från fadern. Pojken var sannolikt bortom räddning. 8

Ebba, då. Hon hade tyckt mycket om flickan ända sedan hon föddes. Under det senaste året hade hon kalkylerat med att Ebba skulle följa med henne den dag hon flydde landet, kanske till Karibien eller Sydamerika, för att leva ett behagligt liv på behörigt avstånd från Mats, Anton och alla andra idioter i Sverige. Långt borta från de lågbegåvade och de horder av blattar som höll på att ta över och förstöra landet i en rasande fart. Nu började Suzanne tvivla en aning. Ebbas betyg hade tidigare varit bra men började bli medelmåttiga och visst var flickan en bra ryttare, men hon var inte bäst och vad var det då för mening med den dyra hobbyn? Hon hade utgått ifrån att dottern hade fått alla viktiga gener från henne, att Ebba var begåvad, skulle bli lika framgångsrik som Suzanne och därmed en direkt förlängning av henne. Men kanske hade hon haft fel. Känslan gnagde i henne. Kanske var det lika bra att lämna även Ebba kvar. Det vore mer praktiskt att åka ensam, hon skulle vara mer flexibel. Värt att fundera över. Suzanne hade med några beska ord sagt till Mats att få fart på barnen. Därefter hade hon gjort sig i ordning, tagit sin portfölj och börjat gå mot hovrätten utan att ge någon av dem en kram eller ett avskedsord. Under promenaden studerade hon med växande avsky människor hon mötte. De flesta var illa klädda och alltför många stirrade på sina mobilskärmar vilket ledde till att de gick in i varandra utan att be om ursäkt. De hade tomma ansikten och inte sällan halvöppna munnar vilket gav ett intryck av att de var imbecilla, vilket sanno likt var helt sant. De var idioter utan ambitioner, människor som hellre tittade på tv-såpor än nyheter, män och kvinnor som dessvärre hade både rösträtt och möjlighet att föröka sig. 9

Inte undra på att landet såg ut som det gjorde. Suzanne sköt undan kaffekoppen och började dra till sig en hög mappar med pågående och kommande rättsfall, när telefonen ringde. Hon tvekade en sekund när hon såg ”okänt nummer” på displayen, men nyfikenheten tog överhand. ”Suzanne Eriks.” ”Tjenare, det är Peter Engberg. Du, det har ju gått troll i den där lunchen och vi har fått skjuta upp den hur många gånger som helst. Vad säger du om att vi får till den innan det växer skägg på någon av oss. Till exempel – i dag?” Suzanne blev torr i munnen och önskade att hon hade ett glas vatten i närheten. Om den där förbannade vaktmästaren hade skött sig så skulle hon i alla fall haft lite stärkande kaffe. Hon ansträngde sig för att låta glad. ”Nej men hej, Peter, härligt att höra ifrån dig. Hur går det med allt?” Förra gången han hade ringt hade hon legat i badet och njutit när det olycksbådande samtalet kom. Hon hade lyckats förhala lunchen ett antal gånger, men också insett att det kunde verka misstänkt om hon aldrig hade tid. ”Jodå, det rasslar på ordentligt. Men det kan vi ta när vi träffas. Så hur har du det i dag?” Suzanne insåg att hon inte skulle kunna skjuta på proble met hur länge som helst. Dessutom var hon nyfiken på vad han hade att säga. Engberg, en av de vassaste kommissarierna som fanns på Noa, Nationella operativa avdelningen, hade i ett ganska sent skede blivit inkopplad på den utredning som till polisled ningens irritation och medias skräckblandade förtjusning gått i stå. Senast de träffats hade Engberg dock sagt att ärendet inte alls var hopplöst och antytt att han och de andra poliser som tagit över utredningen hade gott hopp om att lösa fallet. 10

Det var illavarslande. ”Jo, men det ska jag nog kunna klara.” ”Bra. Tolv-ish? Vad sägs om italienaren mitt emot polishuset?” ”Funkar för mig.” ”Toppen, ses där då. Jag bjuder.” ”Tack.” Suzanne blev sittande med mobilen i handen, illa berörd. Gång på gång hade hon snurrat tillbaka tankarna till den dag då hon och Jessica åkt hem till knarkkungen Antonio Rojas. Hon hade kört polisbilen med liken av de två polismän hon dödat när de stoppat henne och Jessica för en trafikkontroll. Både hon och väninnan hade burit overaller och varit maske rade. De hade haft handskar. Hon hade inte sett skymten av några övervakningskameror, skjutit Rojas innan han haft en chans att ringa eller larma någon. När hon var klar hade hon tänt eld på både bilen och på de döda poliserna. Det fanns med andra ord inte en chans i helvete att de hade lämnat några spår efter sig. Så vad ville Engberg henne – nu igen?

TVÅ onsdag 15 april Han var snygg också, den jäveln. Suzanne betraktade Peter Engberg i smyg när han slog sig ner mitt emot henne. Han var svår att sätta ålder på men femtio år, plus minus några. Ansiktet hade bestämda linjer, ögonen var klarblå, intensiva och dessutom fanns där en sexig liten grop i hakan. Till skillnad från de andra betongrövarna i polishuset som hasade omkring i slitna kostymer och fula slipsar var den här kommissarien en frisk fläkt. Tajta, svarta jeans och en fräsch, åtsittande skjorta som avslöjade en vältränad överkropp. Snygga skor. En läcker kavaj. Det ilade till i henne. Under andra omständigheter hade hon inte haft något emot att köra ett varv med honom. Eller flera. Dessutom, påminde hon sig, var det alldeles för länge sedan hon hade haft bra sex. Hon behövde det för att må bra. Ofta och – hårt. ”Härligt att se dig, det var alldeles för länge sedan.” Engberg log och visade en vit, perfekt tandrad. Varför hade hon inte lagt märke till den tidigare? Suzanne tvingade undan tankarna på sex och mötte hans 12

blick. Den var forskande och med ens kände hon sig osäker. Återigen – vad ville karln? Även om de hade känt varandra i ett tjugotal år och deras vägar hade korsats ett antal gånger under hennes karriär i rättssystemet, så hade de ingen yrkesmässig kontakt numera. Den enda gång på senare tid han hade kontaktat henne hade det gällt morden på Antonio Rojas och två polismän, en händelse som hon naturligtvis visste allt om. Varför ville han diskutera fallet med henne? Hon hade på intet sätt haft något med utredningen att göra och normalt sett skulle en kriminalkommissarie inte ha någon anledning att blanda in en domare i diskussionen, speciellt inte när det inte ens fanns en misstänkt. Stötte han på henne och använde polisutredningen som en anledning att få träffas? Nej, det var ett önsketänkande. Återstod bara att han verkligen ville prata om ärendet med henne, vilket var illa. Hon måste fokusera och välja orden noga för att inte avslöja sig. Att Engberg och hans kolleger hade fått ersätta de poliser som arbetat med utredningen initialt, var inte bra. Suzanne hade i och för sig räknat med att det skulle bli ståhej kring morden, inte minst på grund av den märkliga omständigheten att två polismän, skjutna och mer eller mindre uppbrända, hade hittats vid sin utbrunna polisbil på gården till ett hus där en känd knarkkung låg skjuten. Men ändå. Det skedde nya mord, skjutningar och bombdåd var och varannan dag i landet, polisernas skrivbord fylldes av nya fall, pressen fick färskt elände att skriva om och det här borde redan ha nedprioriterats som ett hopplöst fall. Tydligen inte. Varför hade man tillsatt just Engberg som utredare? Suzanne visste alltför väl svaret. Peter var vass, snabb och känd för att tänka utanför den berömda boxen. Han hade en 13

hög uppklaringsprocent och det var ingen hemlighet att han gick fram med hårda nypor när det behövdes. Det enda som kunde ha varit värre, skulle vara att fallet hamnat hos Ewert Truut, den bufflige kommissarien som hade ett förhållande med åklagaren Claudia Steiff. Truut, i polishuset ansedd som en raggig byracka och en jobbig jävel som ledningen helst ville bli av med, hade ett ännu bättre record än Engberg när det gällde att klara upp till synes hopplösa fall. Suzanne hade träffat karln en gång när Claudia envisats med att släpa med honom till en lunch, och hon fick kalla kårar när hon tänkte tillbaka på det. Det hade känts som om Truuts blickar gick rakt in i hennes hjärna, analyserade och därmed också kände till allt hon hade gjort. Hon hoppades att hon inte skulle behöva träffa honom igen. ”Visst”, nickade Suzanne, ”du har rätt, vi ses för sällan. Men du vet hur det är, högarna på skrivbordet växer och man ska ju helst ha ett liv utanför jobbet också.” Servitrisen kom med menyer, Engberg tittade snabbt på sin och lade den sedan åt sidan. ”Har du det, då?” ”Förlåt?” ”Ett liv utanför jobbet. Ett meningsfullt sådant, menar jag.” Suzanne blev ställd. Vad menade Peter? Han kunde knappast känna till hur dålig hennes relation med Mats var, eller att merparten av hennes tankar handlade om att fly landet utan vare sig maken eller barnen. Hon tvingade sig att låta positiv. ”Jo men visst, det har jag ju.” Leendet kändes stelt. ”Du vet den där gamla klyschan om mitt i livet – barn i skolåldern, aktiviteter och allt det där.” Engberg nickade. ”Du är fortfarande gift, eller?” 14

”Ja. Du, då?” Servitrisen kom fram till bordet. ”Jaha, har ni hittat något?” ”Jag tar fisken”, sa Engberg. ”Ingen potatis, tack, men gärna extra grönsaker. Vanligt vatten blir bra.” ”Ehm … samma för mig.” Suzanne pressade fram ett leende. I själva verket skulle jag behöva en dubbel whisky och en rejäl biff, tänkte hon. ”Jag åt ju rätt onyttigt förr”, sa Engberg. ”Men förra året bestämde jag mig för att ändra en hel del i mitt liv.” ”Det låter intressant. Hur då?” Engberg tog en tandpetare och snurrade den eftertänksamt mellan fingrarna. ”Jag hade väl låtit mycket av livet bli slentrian. Jag insåg att min fru och jag var kompisar, om ens det, och att det verkligen inte fanns några djupare känslor kvar. Barnen hade flyttat ut, jag var less på att bo i ett stort hus och ta hand om trädgård, bilar, båt och Gud vet allt. Så jag … städade upp, kan man säga. Vi skilde oss, numera bor jag i en lägenhet i stan, ganska minimalistiskt, och känner frihet. I samband med det bestämde jag mig för att komma i bättre fysisk form. Så jag äter bättre, springer en hel del och tränar rätt mycket. Det känns bra.” Suzanne nickade. ”Jaha, och du har inte träffat någon ny?” Det där kritvita leendet igen. ”Nä, jag frilansar, kan man väl säga. Jag är inte så intresserad av att binda upp mig för hårt igen. Det finns så mycket annat i livet. Bland annat vill jag resa mer och kunna välja destinationer utan att behöva diskutera det med någon.” Suzanne försökte låta otvungen. ”Jo, det är klart, allt har ju sina för- och nackdelar. Jag kanske också borde byta liv men jag har helt enkelt inte tid!” 15

Hon skrattade till men hörde omedelbart hur falskt det lät. De fick in maten och åt, alltmedan olusten växte inom henne. Engberg hade absolut inte velat luncha med henne för att diskutera existentiella frågor. Varför gick han som katten kring het gröt? Ville han bara känna henne på pulsen, försöka förstå om hon var nervös? Hon sökte desperat efter ett nytt, allmänt samtalsämne när hans leende försvann och den intensiva blicken låstes vid hennes. ”Men det var inte för att prata äktenskap som jag kom hit. Det handlar om ärendet jag jobbar med.” Suzanne tittade frågande på honom. ”Jaha, och det gäller?” ”Ditt minne är inte så bra, va? Jag nämnde ju det när jag ringde senast. Jag har tagit över utredningen om de två mördade kollegerna.” ”Ah, visst ja, förlåt mig. Hur går det, då? Jag fick en känsla av att hela utredningen hade stannat upp.” ”Inte nu längre. Vi har nya uppslag och jag har gott hopp om att vi ska lösa det här.” Suzannes puls ökade och hon svalde snabbt lite vatten. Nya uppslag. Vad? Vilka?

TRE onsdag 15 april Farlig! Han är farlig, du måste göra dig av med honom! De röster som lämnat Suzanne ifred en lång tid, hördes nu tydligt i huvudet. Hon hade hört dem till och från ända sedan hon var barn. Första gången mindes hon mycket väl, när hon och lillasystern hade stått högt ovanför de vassa klipporna och tittat ut över det brusande havet medan föräldrarna roade sig i sommarstugans sovrum. Efterbliven. Utvecklingsstörd. Så hade Suzanne hört män niskor viska om lillasystern. Inga-Lill hade fysiska handikapp också. Något fel i benet gjorde att hon haltade, höger arm var onaturligt smal och handen saknade tre fingrar. Allt detta gjorde att föräldrarna tyckte synd om henne, daltade med henne, medan Suzanne ofta hamnade i skymundan. Orättvist. Suzanne förstod att Inga-Lill måste försvinna för alltid, om Suzanne skulle få det utrymme och den uppmärksamhet hon behövde och förtjänade. ”Lilla snigel, akta dig …” Medan lillasystern nynnade på sin favoritbarnvisa hade 17

Suzanne slitit bort det sista blombladet från en prästkrage, gått fram och lagt handen på Inga-Lills rygg. Rösterna hade hjälpt henne. Du kan inte ha henne kvar. Hon är inte värd något. Hon är inte bra för dig, Suzanne …. bara en liten knuff. När systern föll handlöst ner mot de vassa klipporna hade allt blivit tyst för Suzanne. Hon hörde inte längre havet. Hon hörde inte Inga-Lills utdragna skrik. Hon kände bara lugn. Men i dag var hon långt ifrån lugn. Och för en gångs skull hade Rösterna fel. Även om Engberg försvann skulle hans duktiga kollegor, envisa som spårhundar, knappast ge sig så länge det fanns så mycket som en minimal chans att lösa morden på de två poliserna. De kanske inte brydde sig så mycket om att en ökänd knarkkung hade blivit avrättad – självsanering kallades det visst – men ingen polis med självaktning kunde acceptera att en arbetskamrat blev avrättad. Än mindre två. ”Vilken planet befinner du dig på nu, då?” Suzanne ryckte till och tittade upp. Peter Engberg betraktade henne roat. ”Du verkade helt borta, plötsligt. Är du okej?” ”Ja, javisst, förlåt mig. Det snurrade till lite bara. Det är den tiden i månaden, du vet.” ”Tjejgrejor.” ”Ja, tjejgrejor.” Suzanne log och svalde lite mer vatten. ”Du började prata om utredningen.” ”Precis. Som du vet körde det första gänget utredare fast ganska fort, så vi gjorde ett litet byte och nu är vi ett helt nytt team med, skulle jag vilja säga, några av de bästa i huset. Vi kan ju inte bara låta ett mord på två kollegor passera och förbli ett olöst spaningsärende.” 18

Suzanne kom osökt att tänka på utredningen om mordet på statsminister Olof Palme. Efter trettiofyra år lades utredningen ner sedan man pekat ut en numera avliden man som mördaren. Löjligt. Utredningen hade varit en av de största i världen, omfattade över tretusen femhundra pärmar med material och hade kostat över en halv miljard av skattebetalarnas pengar. Etthundra trettio mer eller mindre galna människor hade erkänt mordet men avfärdats som oskyldiga. Och naturligtvis, tänkte Suzanne, skulle den riktiga sanningen aldrig komma fram. Detta trots att man utfäst en belöning på hela femtio miljoner kronor till den som kunde lämna sådana tips att en gärningsman kunde fällas. ”Nej, det är klart”, nickade hon. ”Men det var väl en ovanligt knepig historia, det där? Jag vet ju inte mer än vad jag läst i tidningarna, och hur mycket kan man lita på det?” Engberg gjorde en grimas. ”Journalister, herregud. Men du har rätt, det är en mycket märklig historia. I korthet ser det ut som om två trafikpoliser, som försvunnit spårlöst några dygn tidigare, skulle ha åkt ut till en knarkkung, Antonio Rojas, som bodde i ett avlägset beläget jättehus. Efter att ha skjutit ihjäl Rojas i hans arbetsrum ska den ene polisen ha skjutit ihjäl sin kollega för att sedan både sätta eld på honom och polisbilen, samt därefter skjuta sig själv och bli uppeldad.” ”Hur i herrans namn skulle det hänga ihop?” ”Inte alls, det är ju det jag säger. I och för sig var kassaskåpet i Rojas kontor öppet och det är väl inte osannolikt att han hade både stora summor kontanter och värdesaker där. Men om kollegorna nu skulle ha rånat honom, varför skulle de göra det i uniform och ta sig dit med polisbil? Och i så fall hade väl teknikerna hittat några spår av pengar eller värdesaker. Det finns 19

inte en siffra rätt i den här historien. Någon vill att det ska se ut som det jag nyss beskrev, men denne någon har inte tänkt till ordentligt och så var det alltså inte.” … inte tänkt till ordentligt … Suzanne blev torr i munnen igen, hällde upp mer vatten från karaffen och tog ett par klunkar. ”Törstig? Vill du ha kaffe, förresten?” ”Ja tack.” Engberg vinkade till sig servitrisen och beställde. Suzanne harklade sig. ”Så vilka teorier har du och dina kollegor?” ”En hel del, faktiskt. Vissa med bättre bärighet än andra. Men jag tänkte fråga dig vad du tror.” ”Va? Varför just mig? Jag är ju inte ens polis.” ”Nej”, skrattade Engberg. ”Men du är snabb i skallen, du har varit med i en herrans massa år, sett och hört alla möjliga märkligheter när det gäller brott.” ”Det förstås, men …” ”Tänk logiskt nu, Suzanne. Du kan se det här med friska ögon och allt du vet är det jag nyss berättade.” Tror du, ja. Jag vet allt. Men hur mycket vet du? ”Visst. Man kan ju tänka sig att det var en av Rojas konkurrenter som mördade honom, men det förklarar inte det här med poliserna. Jag får plötsligt en idé, men det är ett mycket långt skott.”