INNEHÅLL
FÖRORD: Till dig som vill leva livet fullt ut – 4
Observation BERGET – 9
Det är något bortom bergen – 10
Getter på berget och köksträdgård vid huset – 18
En surdeg med magi – 30
Mormorsmysteriet – 36
Observation KLOSTRET – 49
Plötsligt i gränden – 50
Pandans rike – 62
Observation BYN – 73
Don Ramiro – 74
Ljusa tankar och längre liv – 88
Sex och bönor – 97
Observation STENÖKNEN – 115
Grå zon – 116
Björn och lejon – 126
Observation SMÅSTADEN – 137
Loma Linda – 138
Påsköns hemlighet – 147
Veggie power – 157
Observation VIKEN – 163
Qi – 164
Tävlingscyklisternas hemlighet – 172
Observation OCEANEN – 183
Okinawa – 184
Edelweiss forever – 191
Blodsocker och tatamimattor – 201
Observation METROPOLEN – 213
Att rynkas eller inte rynkas, är det frågan? – 214
Läckande tarmar och blodsockertoppar. – 223
Observation FJÄLLET – 229
Fulufjällets hemlighet – 230
Rom–Harvard – 237
Tvillingmysteriet – 243
Föryngrade apor – 250
Observation ÖN – 261
Lördag: påskafton – 262
Söndag: påskdagen – 269
Måndag: annandag påsk – 273
Tisdag – 276
HANDLING – 278
Glasögon – 280
10 + 4 punktsprogrammet för långlevnad – 287
Tredagars pröva på program – 360
TACK – 377
REFERENSER – 380
TILL DIG SOM VILL
LEVA LIVET FULLT UT
Just nu sker en revolution. Allt fler funderar över och forskar kring våra liv och vår livslängd. Är vår livslängd given? Vad kan vi göra för att stärka livet, leva mer fullt ut och längre? Och vad kan vi lära? Av forskarna, av andra arter, av andra medicinska traditioner och av de blå zonerna? Jag har under sju år grävt i detta och undersökt frågan från ett flertal vinklar. Först människorna.
Jag har nu rest och besökt de fem blå zonerna på jorden. Där lever osedvanligt många friska 100 åringar. De finns i Europa, i bergen på Sardiniens karga östkust samt i Grekland på ön Ikaria, invid Turkiets kust. I Asien ligger Okinawa utslängt i oceanen rakt öster om Hongkong. På den amerikanska kontinenten återfinner vi Loma Linda i Kalifornien vid bergskammen San Berndinos fot, och på Nicoyahalvön längre söderut, i Costa Rica.
Jag har mött de pigga mycket gamla människorna. Förutom att jag känt mig som en jätte (en kvinna som 1,76 m lång är ovanlig där), har jag känt mig ovanligt hemma. Dessa jordens superlevare är inte bara jordnära, utan också vitala, liksom ångande av livskraft. De glada, humoristiska, optimistiska och ja, nästan rynkfria. Jag har jobbat med dem, lagat mat med dem, sjungit med dem, gympat med dem, tittat på trädgårdar, byggt stängsel med dem och tänt rökelser vid deras altare. De lever friska och aktiva. Dessa människor och deras livsstil bär på många ledtrådar. De lever fullt ut – hela vägen.
Så forskningen. Jag har studerat frontforskningen och haft förmånen att besöka och samtala med några av världens absoluta toppforskare på området. Dels de forskare som leder det vetenskapliga arbetet i de blå zonerna, där de undersöker långlevnad med de glasögon epidemiologer, cellbiologer, genetiker, nutritionister eller antropologer har. Jag har samtalat med världsledande forskare, som studerar åldrandets grundmekanismer på cellulär och DNAnivå. Jag har samtalat med fysiologer, filosofer, hjärnforskare, dermatologer, kardiologer, demografer, människor som funderar kring hur vi bygger våra samhällen och gurus för att studera och tränga in i vad åldran
det är, hur det manifesteras egentligen men främst i hur ett längre, friskare liv skulle kunna formera sig. Där allt från epigenetik till positiva förväntningar är nycklar.
Jag har också besökt den stad i Europa där man i vissa delar lever allra kortast, stenöknen i Glasgow. Låt oss kalla det en grå zon. Lärdomarna därifrån handlar mycket om vad som inte fungerar, vad som förkrymper och kortar ett människoliv. Men också om forskare besjälade av att förändra och hjälpa.
Alla dessa människor har varit mina vägvisare. Min metod har varit Gemba Walk, det japanska uttrycket som betyder att verkligen besöka, och fråga öppet för djupare insikt.
Under arbetet har många frågor dykt upp. Tänk om det inte är de sjukdomar som vi vant oss att koppla med senare delen av våra liv som är grundproblemet? Tänk om åldrandet i sig är sjukdomen med stort S, och fungerar som ett moderskepp för våra stora folksjukdomar? Är åldrandet en serie felkodningar på cellnivå? Kan vi i så fall minska på felsignalerna i cellerna, och skjuta åldrandet bortåt och få fler friska aktiva livsår? Tänk om attityder till det egna livet och åldrandet i sig kan förkorta eller förlänga liv? Tänk om vi kan lära oss att trycka på ”friskare” tangenter i vårt eget genpiano? Vilken betydelse har proteiner? Bindväven? Variation i kosten? Bön och tribe? Jag har djupdykt ner till att undersöka hur genetik och livsstil samspelar, cellforskning, hjärnforskning, forskning om rörelse, mikrobiotan och botaniserat bland möjliga tillskott och reparationstekniker. Men jag har också varit öppen för andra medicinska traditioner och tankesätt. Jag tänker holistiskt kring hälsa och då blir det naturligt att också foga in sådana tankar. Jag är tydlig med när så är fallet.
Du kommer att få ta del av allt jag lärt mig. Du får de främsta långlevnadsstrategierna De nya tillskotten som sägs kunna
påverka din livslängd. Ett prova påprogram för dig som vill utveckla din långlevnadsstrategi. Kom ihåg – jag ger inga personliga medicinska råd. Har du en konkret diagnos – tala alltid med din läkare först. Men jag kan berätta vad jag gör. Och vad jag finner, om det jag misstänker är en helt ny era som är på väg.
Jag vill också bjuda på att bokskrivandetiden har erbjudit mig en hel del personliga motgångar. Jag trodde att jag skulle få skriva den här boken åt alla som behöver den – men har insett att jag måste göra kunskapsresan för mig själv. Jag kommer också att behöva omvärdera saker jag tidigare trott på och predikat. Jag har fortsatt stora utmaningar när det gäller livsbalansen.
Arbete, familj, vänner, egentid – hur får vi ihop allt? Stressen får tyvärr konsekvenser för mig. Saker kommer helt enkelt att hända när jag lägger pusslet, saker som på inget vis är behagliga – men ärligheten kräver transparens och de har kanske också sin plats i det större hela när jag vrider och vänder på vad denna nya era kan betyda för oss. En era med en helt ny livstrappa.
Vi skulle kunna kalla det en åldersrevolution, men uttrycket är missvisande. Vi börjar ju åldras så fort vi börjar leva! När spermie möter ägg. Så den här boken handlar om livet självt och hur det kan se ut på ett nytt sätt i sin långa härliga längd. En långlevnadsrevolution helt enkelt. Och precis som livet självt blir det en ganska tvär resa genom både djup och yta, insikter, utsikter, allvar och tillvarons härliga absurda vardagshumor. Hoppas du hänger med på berg ochdalbanan.
Till dig nu, ett lass fyllt med liv, ljus inspiration, ny kunskap och stor värme.
Ikaria, maj 2024
Maria Borelius
En mänsklig tendens att interagera med andra former av liv i naturen. En önskan att kommunicera med naturen.
BIOFILI
OBSERVATION BERGET
LÄRDOMAR FRÅN SARDINIEN
• DET STORA VÄRDET av en liten köksträdgård.
• NATUREN ger kraft åt människan.
• SURDEG stöttar mikrofloran och sänker GI på brödet.
• VÄRDET AV ATT INTE PENSIONERA SIG FULLT UT. Det är viktigt att hålla igång, antingen med vanligt arbete eller på annat sätt som skapar värde för andra.
• GENER ÄR INTE ALLT. En god livsstil har större påverkan på livslängden.
• FAMILJ och VÄNNER I FOKUS. Starka band och starka lojaliteter i familjerna och mellan byborna, skapar trygghet kring de äldre.
DET ÄR NÅGOT BORTOM BERGEN
Vi kör mot de blånande bergen.
Det är mars på Sardinien. En knoppande vår med grönskekraft som ångar ur markerna. Fåglarnas sång lyfter skyn från azurblå tills allt fräter ut i vitt.
Vi har ätit lunch längs kusten. Ett bakgatans kafé med stockrosor som klättrar längs fasaden. Små kvistar mimosa sprider en hypnotisk doft vid varje bord. En lokalt fiskad havsabborre, några solmogna tomater. Vi bryter det lokala hårda surdegsbrödet och doppar i den gröna nötiga olivoljan.
Så vidare.
Vägen stiger brant upp mot de taggiga bergskammarna och byarna bortom bergen. Vi är på väg mot Ogliastra, ett bergsområde med cirka 50 byar på öns östra sida. Här bor kanske världens äldsta människor.
– Det blir mysigt att ta en kaffe på ett torg och titta lite på hur de gamla människorna lever, säger Grodan medan han rattar de branta kurvorna uppåt, uppåt.
Maken har tagit semester, och följer med som chaufför och moraliskt stöd när jag ska besöka det som blev världens första epidemiologiskt definierade blå zon.
Vår plan är följande: jag är på jakt efter ledtrådar i den stora väv som är långlevnadens gåta och tänker göra research bland lokalbefolkningen; Grodan ska finna ett litet torg med jasminbuskar och ett kafé, njuta av en cappuccino bredvid en porlande fontän och studera folklivet i vårsol. Det är dealen.
Så vi kör väster upp mot bergen från kuststaden Tortoli. Här
börjar byarna dyka upp, som ett blått pärlband, innästlade i bergen, längs tvära kurvor och okända stråk. Jag sitter med mobilkartan med fullt fokus på att hitta dessa byar med sitt uråldriga namn, knotiga som gamla tallstammar.
Urzulei. Nuoro. Fonni. Tiana. Arzana.
Kling, klang, klong.
FÅRAHJORD
I olivlunden växer ljudet av dova klockor. Plötsligt från vänster strömmar en fårahjord över vägen. Vi tvingas tvärbromsa medan vita, blekt gula och svarta får flyter fram över vägen, till synes vikt och herrelösa.
Så hittar vi vår första vägskylt. Fonni. Vi är här. Jag tvingar maken att ta en bild av mig vid namnskylten utanför byn, för att lägga till min minnesbank. Så kör vi in.
Anonyma husfasader. Gatorna är tomma, vindsvepta. Några vissna blommor i en blomsterlåda längs balkongen på ett flerfamiljshus. En apart graffitimålning täcker en husvägg. Där greppar stor girig hand en medeltida gestalt i svart kåpa, i bakgrunden en bonde med keps som signalerar ”huschhusch”. Är det någon konspiration man varnar för? Maffian eller kapitalismen?
Några få bilar står parkerade längs tysta gator. Inte ett kafé. Inte ett torg. Inte en människa så långt ögat når.
Var är alla?
De enda ansikten jag finner är uppklistrade bilder på en annonstavla invid kyrkan. Där tycks man annonsera lokala händelser. Födslar, samkväm, giftermål, dödsfall.
Se här den stiliga Giulia P. Hon tycks ha varit en vänlig och from dam, att tyda av annonsen. På bilden är hon svartklädd
med finfrisyr. Nu har hon dött, 101 år gammal. Begravningen är på söndag. Likaså har Raffaele D. snart sin begravning, vid en ålder av 99 år. Och Antonio S. har precis avlidit, 102 år gammal.
Men om här finns många gamla människor, var är de? Inte utomhus. Inte någon annan heller, för den delen. Inte en katt.
– Det var ju inte så mycket till kaféer här, säger Grodan missnöjt.
– Det kanske bara är fel by?
Vi kör vidare.
Även i nästa by är gatorna öde. En ensam hund linkar längs vägen. Har han skadat benet? Vi kör längs smala gränder, och finner ett endaste kafé.
– Här kan du kanske gå in och ha lite mys medan jag gör research, säger jag.
Grodan tittar misstänksamt på skylten som hänger på sned.
Han går in.
Jag går vidare längs gatan. Allt är stängt, igenbommat. Det finns inga affärer, inga skyltfönster. Husen är anonyma, intetsägande, och jag vänder tillbaka till kaféet. Tre män med hårda ansikten sitter vid ett litet bord. De korsar armarna över bröstet och tittar på mig med misstänksam blick.
– Det här är en flopp, säger Grodan.
– Kanske bara dålig tajming?
Vi kör vidare. Det måste väl ändå finnas något liv här?
Människor, mataffärer, marknader, torg, fontäner, kyrkor? Men de byar vi passerar är likadana. De klättrar alla vackert längs bergsväggarna, men när vi väl är därinne möter byn oss med ett bortvänt ansikte. Hejdå. Kom inte hit och kom.
Vi bor i hamnstaden Alghero på västra sidan på ett övergivet sommarhotell som nu i mars är tomt. Vi sitter ensamma i matsalen på kvällen. Solen går ner blodröd över havet som blir
svart och skummar ilsket. Det här har inte fungerat som jag tänkte. Jag behöver råd och ringer Desiree. Hon är italienska och har hjälpt oss hitta vår lägenhet i Rom. Desiree har blivit en vän. Dessutom är hon uppvuxen på Sardinien på somrarna.
– Det här fungerar inte, säger jag. Vad gör jag för fel?
– Du måste förstå att sarderna har två ansikten, säger Desiree. Ett ansikte möter turisterna på sommaren. Glättigt och serviceinriktat. Du fick möta det andra.
– Hur är det?
– Misstänksamma öbor. Återhållet. Hemligt.
– Vad gör jag nu?
– Du måste tränga in bakom fasaderna. Ta hjälp. Hitta folk med ingångar.
Så vem känner jag? Vad vet jag?
Jag behöver få tag i mannen som först såg det jag vill förstå. Som före andra, och ur ett töcken av födelsecertifikat, dödsattester, kyrkoboksanteckningar och sjukdomsstatistik, började se ett mönster som ingen tidigare hade sett i denna allra först upptäckta blå zon.
Kan han hjälpa mig att förstå och komma in?
EN BLÅ PUNKT
– Här kommer du inte in.
Vakten i entrén vid universitetet i Sassari på Sardiniens västkust går inte att beveka. Covidpandemin må vara över i världen. Men här blickar kompassnålen, anno 2023, fortfarande mot fullskalig pandemi.
– Mask. Una maschera!!!
– Det visste jag tyvärr inte.
– Vi kan inte släppa in dig.
Korsade armar över bröstet.
– Men jag har ett möte med professor Gianni Pes, epidemiologen som upptäckt de blå zonerna. Kan ni kontakta honom kanske?
Vakterna talar med varandra. De spottar ur sig italienska kommandon i raketfart och kastar misstänksamma blickar mot mig. Ett telefonsamtal rätt ut i rymden. Ingen svarar.
Axlarna rycks upp och ner. Till slut bestämmer de sig för att släppa mig vidare, via en bakgatas varuhiss. Jag har nu en lånad mask framför näsa och mun.
Väl uppe på våning fem får jag vänta på professor Pes. Nu kommer han. Ett yrväder om våren! Inget höganäskrus kring halsen, men en uppknäppt skjorta och stort leende. Naturligtvis har han ingen mask. Alltså det så kallade masktvånget verkar följas ungefär som Italien följer EU:s lagar och ramverk. Först en rejäl ordkaskad, sedan ett nej. Därpå följande flexibilitet.
Professor Pes för in mig i ett enkelt rum där två kvinnor i vita labbrockar sitter och arbetar och hälsar vänligt. På väggen hänger en karta med en blå cirkel. Professor Pes visar mig.
– Här är Sardiniens blå zoner.
– Varför just blå?
– Blått som i den blå himlen på Sardinien, säger han.
Och här börjar historien om de blå zonerna med att Gianni Pes flyttar till universitetet i Sassari för 25 år sedan, och gör precis samma tur som Grodan och jag i bergen och upptäcker precis samma bilder och annonser vid kyrkorna på mycket gamla människor.
– Jag blev nyfiken. Så ovanligt många gamla människor. Ett märkligt mönster.
– Vad tänkte du?
– Var de verkligen så gamla? Sardinien var underutvecklat och fattigt. Hade man tillräckliga data?
Professor Gianni Pes började samla artiklar om 100 åringar i de lokala tidningarna. Han besökte byarna och letade i registren. Sedan 1600 talet hade kyrkan haft ansvar för födelseregistren på Sardinien. Men när Italien enades på 1860 talet skapades ett nationellt födelseregister, som professor Pes kunde använda för att validera födelsedatum. Han letade efter andra lokala födelseregistreringar, sökte i militära dokument som innehöll uppgifter om födsel och levnadsorter. Han letade i anteckningar om dödsfall i byarna och bland försäkringsdokumenten.
– Siffrorna tycktes stämma. Jag började tänka; det finns något här.
– Vad gjorde du med den insikten?
– Jag ville höra vad andra forskare tänkte. Få input.
Professor Pes tog med sina data till ett vetenskapligt möte i Montpellier i oktober 1999. Han höll ett föredrag om sina fynd och bad om input från de andra. Han fick ett oväntat bemötande.
– Jag blev totalt sågad!! Totalt hånad.
Professor Pes torkar av glasögonen och ser plågad ut när han berättar.
Vetenskapen talar sällan med en tunga. Den är ett ständigt dynamiskt spänningsfält som snirklar fram mellan data och försöksupplägg och tolkning, för att finna en för tillfället bästa möjliga sanning, som vi känner den just nu. Vetenskapsmän har ofta mycket höga tankar om sin egen världsbild. Och därmed låga tankar om andras världsbild, speciellt de som går på tvärs mot egna tankefigurer. Det skapar friktioner. Ibland elakhet. I ett sådant minfält vandrade professor Pes nu in.
BLUFF I ECUADOR
Tidigare hade liknande ”fynd” presenterats. Under 1970 talet hade en grupp forskare sagt sig upptäcka en människogrupp med extrem långlevnad i Ecuador. Fynden hade publicerats i tidskriften National Geographic.
Men när två antropologer åkte till Vilcabamba för att titta på siffrorna visade de sig vara en bluff.
– Så alla tänkte på Ecuador, och skrattade åt mig, berättar Gianni Pes. En liten man från Sardinien, som kommer och påstår att här fanns långlevnadsmagi.
– Vad sa de om dig?
– Att jag var en människa som bluffade. En kort man från Sardinien som inte visste vad han talade om.
– Och då tänkte du ...?
– Att jag må vara kort. Och jag må vara från Sardinien. Men jag är sannerligen ingen bluffperson.
– Så det skapade en slags revoltkänsla i dig?
– Absolut. De hade inte räknat med Gianni Pes.
Professor Pes bestämde sig för att erbjuda motstånd och bjöd in en av världens främsta demografer, belgaren Michel Poulain.
Gianni Pes var spänd. Skulle siffrorna hålla? Fanns det en unik långlevnad på Sardinien? Och vad kunde den i så fall bero på?
De två forskarna arbetade sig igenom demografiska data från 40 byar under sex månader, uppdelade i 377 olika mindre områden. De lyckades verifiera siffrorna i 40 procent av dessa initialt. För varje område där forskarna misstänkte att det fanns ordentligt fog för hypotesen att här fanns en stor andel 100 åringar, satte de en blå prick på sin karta här på kontoret.
– Vad letade ni exakt efter? Hur såg måttet ut?
– Vår formel var hela tiden andelen observerade och konfir
merade människor som fyllt 100 eller mer, i relation till andelen förväntade 100 åringar i området.
– Och kartan blev mer och mer blå?
– Ja, som luften och havet. Det var poetiskt. Och det var sant.
Och tidningsklippen växte som berättade om 100 åringars födelse eller dödsdagar.
– Jag har 60 000 tusen sådana tidningsklipp numera, berättar Gianni Pes. För nu är vi igång och försöker förstå varför.
Varför så radikalt många gamla människor just här? Och varför är de så pigga?
Sextiotusen människor? Det är en ofantlig kunskapsbank som måste finnas här, kanske en av världens främsta om långlevnad.
– Vad tänker du är de stora lärdomarna?
Han tittar på mig med varma och gåtfulla ögon.
– Det är en mycket stor fråga. Vi två behöver nog mer tid.
Det är det jag måste skaffa mig. Tid här, med den typ av radikal förberedelse som jag nu inser krävs. Ska jag kunna tränga in i ön med två ansikten? Förstå långlevnaden här?
GETTER PÅ BERGET OCH KÖKSTRÄDGÅRD
VID HUSET
Några månader senare är jag tillbaka på Sardinien. Nu har jag med mig mitt hemliga vapen från Rom, Desiree Liutzi, en rödhårig peppig vacker italienska. Vän, guide och fixare som vet allt om sardernas andra ansikte.
Nu har Desiree kommit i kontakt med de enbart italiensktalande nyckelpersonerna som kanske kan öppna låset. Hon försöker förklara för dem.
– Nej, Maria vill inte bara intervjua forskare. Maria vill gärna tala med de gamla också om deras liv. La vita. Det verkliga livet.
Så plötsligt, när vi sitter på en liten bykrog mitt i Toscana och väntar på mozzarella och tomat, ringer kontaktpersonen från Sardinien.
Desiree och hon samtalar.
– Det är klart, ropar Desiree. Vi kör.
Vi kommer till Sardinien en söndag, checkar in på vårt hotell och får direkt kontakt.
– Nu har jag två getherdar på gång, ropar vår kontakt i luren.
Getherdar? Vad har det med långlevnad att göra? Ja, några ord om getter.
Det är mycket riktigt så att Sardinien har en turistsida. Costa Smeralda, längs kusten, på nordöstra sidan. Där lät Aga Khan på 1960 talet uppföra en flashig turistort för den mondäna turisten som ville dricka vitt, äta en grillad fisk och ta en tur med sin fina båt på det turkosblå havet.
Samtidigt pågick ett helt annat liv på Sardinien högre upp i bergen. Detta liv var fattigt, det var hårt. Och det var bergigt.
Fråga: Vad trivs i berg?
Svar: En get.
ATT FÖLJA GETEN
Getter är en av naturens främsta klättrare. Den kan klättra uppför berg som lutar 60–70 grader. Det ser för människoögat nästan lodrätt ut. Man har hittat getter på 6 000 meter höjd. Hur går det till? Geten har en klöv, som är delad i två delar. Den yttre är hårdare, den inre mjukare. Den kan därmed både klänga sig fast vid bergets sida, och ta emot tyngden på den vadderade insidan. Dessutom kan getter skutta upp till fyra meter rakt upp i luften.
I ett kargt, bergigt brant landskap, där mycket lite växer, blir människan specialist på att leva, tämja och överleva tillsammans med de djur som också överlever här. Hon blir då gärna getherde. Som Salvatore Tronc, en hårt arbetande fortfarande aktiv och muskulös 80 åring, som just nu kör mig och Desiree, rakt uppför den brantaste väg jag åkt på, likt en total gangster. Vi ska upp till hans egenhändigt byggda herdehydda på berget.
Vid sidan om sig har Salvatore sin buddy, Serafino Porcu. Han är en glad och stark 88 åring, som fortfarande verkar på heltid som hotellägare och elektriker. Salvatore drygar ut sin getbusiness med att mura.
Dessa båda män ångar vitalitet. De doftar svett från hårt jobb och sitter i ett moln av testosteron. De kör grabbsnack i förarsätet, talar med djup basröst och viftar med de händer som jag personligen hellre hade sett liggandes fast på ratten.
De spänner ut axlarna och kör sin fyrhjulsdrivna bil som om vi var i Le Mans. På rally. Det vita gruset sprutar. De sladdar till i tvärslutet, skrattar och ökar hastigheten.
– Du ser hur brant det är, berättar de. Här kan bara getterna leva. Och vi köra, haha.
Vi kommer upp på en avsats på berget. Härifrån öppnar sig dalen med skogbeklädda kullar, klippavsatser och vidgas ner mot det blåaste hav. Salvatore Tronc visar mig hyddan. Den är byggd i gammal stil. Dess nedre del består av stenar som lagts intill varandra utan cement, som fogats bara genom ett känsligt öga för den tredimensionella formen hos en sten. Hyddans övre del består av enbärsträ. Det doftar enbär och liv och bergsluft.
Getternas klockor klonkar. Vi går ut och klättrar upp mot de inhägnade djuren, för att hälsa på djuren med sina ömma ögon. Kliar dem på huvudet. Salvatore erbjuder mig att klättra vidare, och följa efter getterna som stiger rätt upp på klippavsatserna.
ETT HÅRT LIV
Jag vågar inte. Men Salvatore kliver upp med dem, med hög hastighet och en slags fotintelligens som slår mig med häpnad.
Det hela är orimligt. En 80 årig man som klättrar rätt uppför ett stupande berg i hög fart?
Runt omkring ligger en rad obegripliga instrument. Jag tar upp ett och ropar upp till Salvatore på klippan.
– Cosa e? Vad är det för något? En enorm stålsax?
– Det ser brutalt ut, ropar jag.
– Normale, gastar Salvatore. För att kastrera getterna.
Har man börjat som getherde vid åtta års ålder så blir det
inte så mycket känslosnack. Salvatore fick sluta skolan, och flytta upp till getterna här i hyddan.
– Pappa var först nära, sedan flyttade han sig bort för varje dag. Visslade då och då så jag kunde höra honom. Så gick han längre och längre bort.
– Men åtta år, var du inte rädd för att vara här ensam?
– Jo, för örnarna. Som tog getterna. Skulle de ta mig?
Maten var knapp. Lite torrt bröd och mjölk från de getter han vaktade.
– Men vi fick bara ta lite grand, honorna diade ju. Så jag kunde ta en sked från varje get. Resten fick lämnas till killingarna.
– Vad tänker du om den tiden?
– Allt är så lätt i dag. Men det var det inte då. Jag växte upp med hårt arbete. Vi jobbade dagen runt hela året om, redan som barn.
Fram till 1965 fanns inga pengar på Sardinien i byarna. Alla ekonomiska transaktioner hanterades i en renodlad bytesekonomi. Hus passerade från föräldrar till barn. När något behövde repareras eller fixas gjorde man det själv. Eller betalade för hjälpen med mjölk, ost eller bröd. Och de utvalda barnen fick bli just getherdar. För alla hade inte färdigheten som krävdes.
– En viktig egenskap var att kunna känna igen de egna getternas ljud. För varje hjord gick man till en klockmakare som gjorde klockor för just den hjorden. Och man behövde kunna känna igen sin hjord, kunna förstå djuren, marken, grödorna.
Känslan för det levande. Den djupa kunskapen om naturen och det som växer. De långa linjerna.
Det kommer tillbaka.