Bårhus blues Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Sten Velander Sättning: Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2022 ISBN: 978-91-7885-988-7
Förord Denna bok är tänkt att både förfasa och locka till skratt där allt som skrivits är sant förutom de delar som är påhittade. Något som är viktigt att tillägga är att jag har stor respekt för såväl människor i livet som de som inte finns med oss längre. Min mening är inte att väcka anstöt eller provocera. Jag försöker i allt jag gör vara en god medmänniska och jag hoppas att humorn uppskattas trotts den något makabra handlingen. Jag vill rikta ett stort tack till läkaren Shadi Ghorbani som faktiskt är den som fick mig att skriva boken. Jag vill också tacka min älskade hustru Ulrika som stått ut med att ta del av olika händelser i boken under våra dagliga morgonpromenader. En som också måste tackas är min älskade Schäfertik Imma som troget legat vid min sida alla de timmar som jag suttit och skrivit manuset. Jag hoppas att du som nu håller boken i din hand får en positiv upplevelse av denna något annorlunda läsning. Sten Velander
Kapitel 1 Efter att pacemakern skurits ut och ett antal stygn förseglat huden tänker han: kan man tjäna pengar på de döda? Det är mars månad och med den fjärde pacemakern som skärs ut det blir fyrahundra kronor i lönetillägg för dessa ingrepp den här månaden, ett välbehövligt tillskott eftersom pengarna från en i övrigt låg lön hela tiden understiger de utgifter som trillar in. Det är känt att arbetet på det lilla sjukhuset med cirka trehundra döda per år är en del av vardagen för Henry som hela tiden funderar på extrainkomster i allt han kommer i kontakt med. Det började med att han i oktober för tre år sedan tog över arbetet från sin företrädare Emil Haus som gick i pension. Henry hade vikarierat för Emil under semestrar och sjukfrånvaro de senaste fem åren och när det var dags för Emils pension blev Henry en naturlig ersättare. Det var inte mycket till introduktion och det mesta av arbetet handlade om att transportera de avlidna från sjukhusets olika kylrum ner till bårhuset. Därefter registrerades de avlidna. Det ingick också i arbetsuppgifterna att öppna upp och vid behov hjälpa begrav ningsentreprenörerna som förutom att transportera de avlidna till begravningar också hade transporter till obduktioner när dessa skulle utföras på det större sjukhuset inom regionen. Då skulle även journaler följa med på färden. Den kalla vitkaklade lokalen med sina sexton rostfria bårar var förankrade i väggarna och vid storhelger som jul och nyår fylldes även övrig golvyta med bårar på hjul för att få plats med alla som avlidit. Det var vid en sådan helg, alldeles i början av Henrys tjänst som ansvarig för bårhuset, det kom ett samtal från tjänstgörande läkare från medicinavdelningen att den
7
avlidne hade en pacemaker som måste tas ur den döda kroppen. Henry frågade läkaren om hon, eftersom det var en hon, kunde komma ner och visa hur ingreppet gick till. Efter en stund träffades de båda vid bårhusets entré och gick gemensamt in för att utföra ingreppet. Den avlidna rullades ut till ett intilliggande rum där det fanns skalpeller, suturnålar, tråd och en massa andra attiraljer som skallsågar med mera från den tid då man vid vissa tillfällen utförde obduktioner även på detta sjukhus. Läkaren sa: – Titta nu hur man gör så behöver du inte be mig om hjälp i framtiden. – Okej, sa Henry och tittade på medan läkaren knäppte upp den vita skjortan och kände vid bröstkorgen för att identifiera pace makern. Efter att detta gjorts skars huden upp och det vätskade lätt från skärsåret. Med ett litet tryck pressades pacemakern ut och de två elektroderna knipsades av med en avbitare som låg bland verktygen. Nu sa läkaren är det bara var att sy igen och efter ett par stygn gav hon Henry suturnålen och några snabba korsstygn tog vid. – Är detta okej? – O ja, sa läkaren. Det här fixar du galant nästa gång och glöm inte att ta upp det som ersättning vid varje tillfälle. Sagt och gjort, nu var Henry fullärd inom området och en inkomstkälla till hade tagit vid. Anledningen till dessa ingrepp var enligt rykte att pacemakern kunde få kremeringsugnarna att explodera men eftersom samtliga pacemakrar som skars ut skickades till ett större sjukhus var nog den största anledningen att man ville kontrollera statusen och kanske använda de igen? Dagarna gick och Henry tänkte ofta på om det fanns fler inkomst källor som kunde komma från de döda. Alla kände till att Henry arbetade med avlidna och detta område väckte intresse och blev ofta samtalsämne både till vardag och fest. En sen kväll på en av stadens pubar kom en något överförfriskad musiker och började ställa frågor kring att få hyra in sig och sitt band på bårhuset för att spela in deras nya låt ”Bårhus blues” eftersom det skulle ge en mer värdig effekt till låten än om man valde en
8
mer traditionell inspelningsplats. Handlade det om pengar skulle detta inte vara något problem då det mer eller mindre sågs som en utopi att få genomföra detta. Henry började fundera och efter några klunkar på ölen sa han: – Tjugotusen kronor, ni får två timmar, kom till bårhuset klockan 21.00 i morgon kväll. Nästa morgon tänkte han: ännu en inkomstkälla på de döda. Det var inte så att han var respektlös utan tänkte mer i banorna att kropparna som hamnat där och påbörjat förruttnelsen skilda från själen inte kunde ha något emot att han tjänade lite vid sidan av på deras före detta boningars bekostnad. Dagen gick och tre nya avlidna hade lämnat jordelivet på det lilla sjukhuset med både smärta och sorg. Det var dags för fika och som vanligt gick Henry upp till vaktmästeriets fikarum som var ett ställe där inte bara vaktmästare fikade utan också lite udda yrkeskategorier som transportörer, målare, snickare och annat löst folk. Det var alltid god stämning med mycket historier och skratt som hördes genom kulverten från fikarummet. Efter en lunch och lite eftermiddagsfika började det närma sig kvällens event. 20 000 kronor hade överförts via Swish så nu var det bara Henrys del av avtalet som skulle uppfyllas. Det var trots allt en stor risk att genomföra detta projekt eftersom det inte var helt ovanligt att begravningsbyråer anlitades av polisen både vid dödsolyckor, självmord och mord. På cykeln hem tänkte Henry på att han måste mörklägga de tre fönster från bårhuset som låg mot den geriatriska avdelningen med dygnet-runt-patienter. Växeln tickade på i cykelns drev nu och det var en kvart kvar till huset nere vid hamnen som Henry bott själv i sedan Jeanette lämnat honom för drygt ett år sedan.
9
Kapitel 2 Det var ett fantastiskt fint gammalt trähus med tinnar och torn som låg alldeles intill hamnen där det vid denna årstiden var lugnt och långt ifrån det tempo som rådde sommartid kring rökeriet och fiskbutiken bara ett par hundra meter från huset. Henry hade träffat Jeanette på sjukhuset en varm sommardag i juni då han som många andra brukade ta med sitt kaffe och sätta sig vid ett av de trädgårdsmöblemang som stod nära huvudentrén vid sjukhusets södra del. Eftersom Henry egentligen var lite av en enstöring var samtalen lite tafatta vid de tillfällen då de var helt själva vid fika stunderna. Jeanette var raka motsatsen och var den som tog initiativ till de flesta samtalsämnena. Det tog ett tag men det visade sig att de båda hade ganska lika värderingar och syn på saker och ting. Jeanette var tjugofem år, ett par år yngre än Henry, och hade levt ensam i ett par år efter ett kortare förhållande. Henry hade egentligen aldrig haft ett förhållande på det viset utan det var mest några korta romanser, ofta med inslag av berusning, som pågick under en och samma natt med olika kvinnor efter pubbesöken. Det blev mer seriöst med Jeanette och de träffades ofta, så småningom tog kärleken tag i de båda och ett nytt gemensamt liv började ta form med all njutning som en ny förälskelse innebär.
10
Kapitel 3 Nu började klockan närma sig 20.30, ut i hallen på med jackan och iväg på cykeln. Henry tänkte på huset som åt upp allt han tjänade och mer därtill. Jag kunde sälja, tänkte han, men NEJ, kämpa på och lös situationen med de döda. Nu vid uppförsbacken till kapellet, några tramptag till bara. I mörkret stod den lilla svarta minibussen med texten ”Marta raiders” på en av bakdörrarna. Där hängde också en påskruvad nätpappers korg med tre basebollträn på sned nedanför handtaget på skåp luckan. Micke hette basisten och det var han som stod vid kapellets dörr med en förstärkare i handen under den svaga belysningen som gav skuggor av konturer. Henry nickade, tog upp nyckelknippan och vred om låskolven till kapellet. De andra hoppade ur bussen och började slamra med instrumenten på väg in. Lampor tändes och handtaget till bårhuset vreds om. Nu var de inne i det kyliga rummet som vid denna oktoberkväll var ganska fullbelagt, inte bara av avlidna på de sexton förankrade bårarna längs med väggarna utan också av tre som låg på rullbårar i lokalen. Klockan var nu 21.00 och de avlidna på rullbårarna rullas ut i det närliggande rummet som tidigare varit obduktionsrum. Trumset, förstärkare, gitarrer, mikrofoner och en mindre PA- anläggning släpades in. Filmkamera riggades upp. Nu var det dags för det stora eventet med låten ”Bårhus blues” av bandet Marta raiders, live i bårhuset. Kameran svepte över de rostfria bårarna med avlidna. Trummisen räknade in och gitarrerna som hela tiden tappade stämningen i kylan
11
lät fruktansvärda i denna makabra miljö. Trummisen hade en röd toppluva och trumpinnarna träffade skinnen i åttondelar medans sångaren låg insvept i ett lakan på en rostfri brits och skrek ut en text på listerländska som fick övriga i bandet att skaka i takt i den kyliga lokalen. Efter tre försök var de nöjda och klockan hade blivit 21.45. Varje andetag avslöjades när den varma luften från lungorna kom ut i den kyliga lokalen. Dörren till gamla obduktionsrummet stod på glänt och ett par ljuskäglor svepte förbi genom springan. Fan, tänkte Henry som inte mörklagt de fönster som vätte emot parkering och geriatrikavdel ningen. Ett motorljud blev starkare för att sedan tystna. – Vem fan är det som kommer nu, sa Micke nervöst. Henry sa till sångaren som låg i sin svepning: – Ligg kvar och rör inte en fena. Snabbt sprang de ut genom bårhuset till kapellet som låg vägg i vägg. Båren med den skendöde vreds upp i ett läge med huvudändan emot krucifixet som hängde på väggen. Alla tog av scenkläderna, ljusen som stod i två golvljusstakar tändes och Anders, som gitarristen hette, satte sig vid den lilla tramporgeln som stod i övre hörnan av kapellet. Ett ljud av vakuum när dörren rycktes upp och en man i kostym tog ett steg in och sa: – Vad är det som sker? Alla i badet hade gnuggat ögonen och stod med tårfyllda ögon lätt bockade över den skendöde sångaren medan Anders improviserade på orgeln. Henry vände sig om till den välklädde begravningsentreprenören och sa dämpat: – De anhöriga är i chock och visningen kunde inte vänta. Henry var känd av alla som hade arbete som relaterade till bår huset och entreprenören, som var något förvånad över det han såg, sa förlåt, jag kan komma tillbaka senare. – Det är ett dödsfall från äldreboendet, fyllde han i. Bilen startade och körde iväg. Nu var faran över och alla kunde pusta ut. Instrumenten lastades åter i minivanen och bandet körde iväg nöjda men något skärrade av situationen.
12
Mörkret låg och inväntade natten när Henry sakta cyklade hem och tänkte på hur kvällen hade varit. Det kunde ha gått sämre, tänkte han med en liten rysning. Den ekonomiska situationen var något som Henry ständigt grubblade över och var svår att släppa med mindre pengar ut än in. De 20 000 kronorna som kommit in via Marta raiders var ett väl komligt bidrag som löste situationen denna månad.
13
Henry ansvarar för ett bårhus på ett mindre sjukhus. Dessvärre har han en del ekonomiska bekymmer. I ett svagt ögonblick spekulerar han kring om han skulle kunna tjäna pengar på de döda, det är väl ändå ingen som bryr sig. Eller? Vem som helst hade avfärdat det som makabert, men Henry är inte vem som helst ... När det plötsligt försvinner kroppsdelar från bårhuset dyker två kriminalare upp. Med polisen hack i häl och ledningen som en hök över axeln försöker Henry driva igenom sin affärsidé. Det visar sig bli svårare än han någonsin trott ... Henry som bara vill skapa passiva inkomster står nu med ett ofantligt, och tveksamt, merjobb. Hur ska han kunna ta sig ur det här?
www.vistoforlag.se