9789178859863

Page 1

v a t e s I brustad en Maria Hammarson


I bruset av en stad Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Maria Hammarson Omslag och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2022 ISBN: 978-91-7885-986-3


v a t e I brusstad en Maria Hammarson



Innehåll Himlen är rosaröd........................................... 7 Alma.................................................................. 14 Så att växterna får ljus...............................22 Att välja en ouppmärksam man.............. 31 Släktkalas........................................................37 Äldreboendet.................................................45 En dag på sjukhuset....................................59 Idag – imorgon..............................................67 Möte med psykologen................................74 Museet............................................................ 80 Mormor.............................................................87 Ännu snurrar jorden...................................109 Improvisationsteater................................. 115 Badhuset........................................................122



Himlen är rosaröd

H

imlen är rosaröd, husen svarta siluetter i skymningsljuset. Molnen, likt yviga penseldrag slarvigt dragna sådär i förbifarten. Kylan breder ut sitt kalla täcke över staden och snön har fallit, stilla och tyst, under dagen. I affärernas skyltfönster sitter små tomtar ovanpå inslagna julklappar och vinkar åt flanörerna på utsidan. Ur en liten, liten grammofon vevar en tomte fram julmusik. En hög, yvig julgran står nära infarten till kyrkan. Runt en kärve samlas småfåglar och en och annan kråka. Människor skyndar förbi med sina inköp instuckna under armen eller kommer bärande på stora papperskassar. Bräutigam säljer marsipan i ett stånd framför fiskaffären och ett kvarter längre bort syns en grupp ur Frälsningsarmén packa ner sina instrument. Vi möts på torget bredvid Centralstationen och står

7


och småpratar. SJ har stängt ner sina biljettluckor och själva byggnaden har fått en ny ansiktslyftning. Bredvid blomsteraffären har Lindex flyttat in, liksom Body shop och en mindre sushirestaurang. På caféerna sitter nyblivna mammor och utbyter erfarenheter. Vägg i vägg med sportbaren filas det och putsas på naglar. På utsidan kör en postbil runt hörnet, för att tömma brevlådan på julkort. Fem bruna hästar och lika många vagnar svänger in på torget och stannar nära hotellet. Hästarna frustar när de tvingas stå stilla och de slänger med sina gula svansar och manar. Hästskötarna klappar om djuren med jämna mellanrum och berättar för oss om vagnarna. När alla kollegor har samlats, sätter vi oss tillrätta och åker ut i snömodden. Gatubelysningen dras ut till långa, guldfärgade trådar längs med vägen. I dunklet ser det ut som glödande, små eldhärdar. Trädens kala grenar avtecknar sig mot den vita bakgrunden. Kylan biter i kinderna. När vi kommit ut ur staden saktar hästarna ner. Plötsligt blir allt så tyst. Jag lyssnar till hästarnas klapprande steg när vi kör över en bro. Under bron rör sig isflaken med strömmarna. Några gräsänder som kurat ihop sig, följer med i virvlarna. På gårdsplanen vänder vagnen och vi får kliva av. Höga lärkträd tonar upp sig på var sin sida om murarna. Snön knarrar under skorna. Klänningarna frasar och juvelerna blänker under lampornas sken. Någon hostar och försöker att tända en cigarett. Fästningen står

8


likt ett jättemonster framför oss med en gapande mun, redo att svälja kvällens gäster. Vi får hjälp med att hänga av oss kappor och ytterrockar. En herre borstar snön av skorna och de flesta av damerna byter om till högklackat. Väggarna står stumma omkring oss. Framme på scenen vandrar en trubadur sicksack mellan sladdar, stolar och ett mikrofonstativ. Han tar av sig sin kavaj och kavlar upp skjortärmarna. Serveringspersonalen i svartvita kläder, trampar fram och tillbaka. Det är en svängdörr in till köket och där inne syns några ungdomar strukturera bland blanka kastruller och välpolerade uppläggningsfat. I lilla salen blir det glögg och pepparkakor med små mandelbitar i. Det smakar gott och värmen återvänder till kroppen. Jag har fullt upp med att balansera glögglaset, handväskan och se till så att inte sjalen faller i golvet. Pepparkakan är seg och det verkar det som att de flesta tycker. Det tuggas och tuggas. Min bordskavaljer är lång och mörk och han pratar lågmält. Jag lägger min arm på hans när vi går vidare mot bordet längre in. Han drar ut min stol och jag sätter mig. I taket glittrar kristallkronor och på väggarna flämtar eldsflammor inneslutna i svarta ljuslyktor. På de vita dukarna står röda, avklippta amaryllisar i höga vaser och runt dem ligger det sirliga silvergirlanger tillsammans med murgröna. Vi hamnar mittemot Annika och Kristian. Annika

9


har gjort sina ögonfransar så grundligt att jag inte kan se hennes ögon när hon ler. Håret är uppsatt med tusen små nålar. Kristian är bredaxlad i sin kostym och han gestikulerar ivrigt när han pratar. Man rycks med, vi pratar om situationen ute i världen men också om vardagliga saker. Vi kommer in på porslin och keramik eftersom Annika både formar skulpturer och samlar på små koppar. Det blir liv och rörelse när serveringspersonalen häller upp vitt vin i glasen. Vi skålar, det smakar lent och vasst på samma gång med ett stänk av granatäpple. Vattnet bubblar i de mindre glasen. Förrätten som serveras på små assietter med guldkant, är grön, gul och röd. Avokado, sås, frasigt bröd, äpple och på toppen balanserar en kanelstång. Ulf håller tal och alla applåderar och så går ordet över till vår chef, Yvonne. Hon pratar om vilken fantastisk höst vi har haft och ser nu fram emot det nya året. Trubaduren börjar spela på sin gitarr. Ensamma toner knäpper genom rummet och sugs sedan upp av bruset från åhörarnas mummel. Annika och Kristian har lämnat barnen ensamma hemma, de är äldre nu och klarar sig ganska bra. Skolan är slut för terminen. På stora, vita tallrikar ligger det fisk, brandgula morötter, ris och mild sås med saffranssmak. Jag lämnar spår av mitt läppstift på servetten när jag torkar mig om munnen. Sedan skålar vi igen. Tre tjejer i röda klänningar med fransar, sjunger julmelodier: ”Jingle Bells”, ”Nu tändas tusen juleljus” och ”Tänd

10


ett ljus och låt det brinna”. Emellanåt rör de sig runt var sin hög barstol med tjocka, vita fjäderboor över axlarna. Koreografin är enkel men samstämmig. Kaffet ryker ur kopparkittlarna när applåderna klingar av. Efterrätten består av vispad hallonpannacotta med saltlakritsströssel. Det smakar gott. De som vill smuttar likör i små, frostiga glas på fot. Bredvid mig hör jag samtal om de senaste handbollsresultaten, olika divisioner och hemmamatcher. Annika har kokat knäck och jag berättar om mina flätade lussebullar. Så till sist hörs ”O helga natt” ifrån scenen. De tre rödklädda tjejerna har fått hjälp av en kör från stadens musikgymnasium och det blir ett mäktigt framförande. Inte ett öga är torrt, om jag skulle beskriva stämningen. Efter middagen börjar folk att röra på sig. Salen möbleras om, de mindre borden hamnar utmed väggarna. Annika och jag tar sällskap till damernas. Hon gräver i väskan efter telefonen, för att sms:a med något av barnen. Där inne är det fullt med damer i sprakande klänningar som bättrar på rouget, tvättar händerna och skvallrar i väntan på sin tur. Jag tar upp min ögonskugga ur handväskan och ska just måla på lite ny färg när jag får syn på henne. Hon som har på sig en exakt likadan klänning med små ärmar i vinröd chiffong, som jag. Våra ögon möts i spegeln. Staden är inte stor och uthyraren hade varnat mig för detta, att det skulle finnas en till i samma klänning just

11


denna kväll. Sedan tittar vi på varandra. Det hela blir ganska komiskt. Vi skrattar tillsammans. Min kollega Ann-Katrin brukar hålla danskurser i Dansens hus nere på torget. Hon visar mig några steg i foajén. Jag håller upp kjolen och snurrar längs med randen på den mjuka mattan. Ett å, två å, tre å, fyra. Fram och tillbaka. Sedan likadant mot andra väggen. Där blickar jag plötsligt upp mot ett inramat porträtt av en drottning i en purpurfärgad klänning, sydd med guldtråd, omgiven av vita rosor. På väggen hänger också stora bilder över fästningen med text och årtal inunder. Jag stannar upp och studerar torn och sidobyggnader och läser en stund om olika prinsar och prinsessor. Ett myller av folk arbetade med bygget. Det står var stenarna kommer ifrån och hur många som strök med under arbetets gång. Vidare om bränder och återuppbyggelse. Om kärlekshistorier och romantik i den vackra slottsparken. Om svek och smärta. Om att det spökar. Tydligen kommer hon på besök ibland, drottning Juliana Henrietta och tittar till sitt slott. Jag tänker att hon skulle bli glad om hon såg oss här ikväll. Musiken dunkar högt och flertalet av gästerna hänger i baren. Andra sitter lite vid sidan om och pratar, bäst det går. Jag blir uppbjuden av Patrik som arbetar med typsnitt och sättning av tidningen. Tillsammans virvlar vi ut över dansgolvet. Patrik är trevlig på ett bra sätt och är intressant att prata med. Han är också, som många andra, en

12


skild man men relationen med hans före detta verkar vara bra. De har en son ihop som precis gått en termin på gymnasiet. – Vi kanske kan åka till Grekland till våren och vandra i bergen, säger han. Vi pratar en stund om detta och sedan tänker jag att det skulle vara underbart att få se de vita husen, det blå vattnet och känna doften av apelsinträden, tillsammans. Ann-Katrin kommer farande och samlar ihop oss, några stycken från vår avdelning och så tar vi kort på varandra under ljuset från kristallkronorna. Sedan fortsätter kvällen. Det blir aldrig stilla med så många journalister på ett och samma julmingel. Flera timmar senare är det mörkt och fortfarande isande kallt ute. Natten har precis anlänt. Väl hemma hoppar jag ur klänningen och drar på mig mina målarbyxor. Jag kokar vatten och häller upp en stor kopp rykande te. Inne i ateljén letar jag bland mina penslar, radar upp färgburkarna och blandar till lite färg. Det känns som att jag har alla detaljerna klara för mig, kvällens upplevelser ligger som ett bildspel inom mig. Sedan börjar jag måla.

13


I brussteatdav en

Allt blev så tydligt när jag satt där, i något av alla dessa väntrum, under min sjukdomsperiod. Sinnena skärptes. Hjärnan tog in ljus, ljud och bilder. Samtidigt hängde overklighetskänslan över mig liksom smärtan och sorgen. Fåglarna flydde där utanför, svarta mot en gråblå himmel. På avstånd hördes bruset från stadens rörelser. Novellerna kan läsas i ett sådant väntrum, en och en när man behöver en distraktion eller en stöttande hand. De kan också läsas allihop i ett svep, där man kastas in i känslostormar, kärleksrelationer, underfundiga anekdoter och ja, allt annat som hör livet till. Det här är en historia om ett cancerbesked, en kris, starka minnen och om lycka. Bitvis svårt, men framför allt hoppfullt.

Maria Hammarson är utbildad på Dans- och Cirkushögskolan i Stockholm, på Karlstads universitet och har studerat koreografi i Brygge, Belgien för Ivo Cramér. Hon har medverkat i en lång rad av föreställningar och har undervisat barn och ungdomar i dans under tjugo års tid.

www.vistoforlag.se


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.