9789178859368

Charlotta Wickman

1

Häxdottern

Häxdottern Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: Charlotta Wickman Grafisk form: Mattias Norén Första upplagan Tryckt i Riga, 2022 ISBN: 978-91-7885-936-8

HÄ XDOTTERN Charlotta Wickman

Denna bok tillägnas min älskade bror Jacob. Jag saknar dig.

Prolog Med en smäll drog Alva igen sitt skåp. Den långa korridoren mellan biblioteket och tjejernas toaletter ekade tom och hon var alldeles ensam i skolbyggnaden. Tickandet från den stora väggklockan tycktes låta högre och högre för varje sekund som passerade.

Att hon var själv kvar så här dags på fredagseftermiddagen var inte alls konstigt, den stora frågan var snarare varför?

Varför en trettonårig tjej valde att stanna kvar i skolan efter att sista lektionen tagit slut? Skolan som hon dessutom hatade.

Kanske var det just för att hon blev alldeles ensam. Det var inte längre någon där som såg ner på hennes kläder eller klagade över hennes existens.

Men att hon hatade skolan var egentligen fel uttryck. Alva hatade inte själva skolan utan allting runt omkring, och med det sagt menade hon klasskompisarna. Det var inte heller varje dag hon valde att stanna kvar sent i skolan, utan bara ibland. Kanske var hon konstig trots allt? Det påstod i alla fall tvillingparet i klassen under henne.

Alla grundskolans klasser hade tryckts ihop i en och samma byggnad. Skolan hade två huvudingångar, en vid lågstadiet och en vid de högre klasserna. Alva brukade aldrig ta dörren vid lågstadiet eftersom den låg så långt ifrån hennes skåp, men just i dag var det precis vad hon tänkte göra. Hon tänkte gå ut genom dörren hon alltid gått genom som liten.

Eftersom skolan inte var särskilt stor gick det fort att ta sig 9

till den delen av byggnaden som rymde lågstadiet. Hon gick genom en lång korridor, passerade skolans rymliga bibliotek och sedan var hon framme. Kanske tog det en minut på sin höjd.

Väl där såg hon sig fascinerat omkring, varma minnen väcktes omedelbart till liv. Färgglada teckningar prydde skolans väggar och små regnkappor i blandade färger hängde slarvigt på upphängningskrokarna.

Trots att det bara hade gått några år sedan Alva bytte till skåpet som hon hade i dag, kändes det som en evighet. Och nu var det snart dags att byta skåp igen. Men den här gången skulle hon behöva byta skola helt eftersom Korsberga var för litet för att få plats med årskurs åtta och nio också.

Hon saknade tiden i lågstadiet. Livet var mycket enklare när dagarna var fyllda med lek i stället för besvärliga läxor. När Alva bytte klass hade hon hamnat med skolans två mobbare, Kim och Sonny. De retades med henne jämt och ständigt, hånade hennes längd, sa att hon inte hade några vänner och att hon var för ful för att vistas inom skolans område.

Killarna hade upprepade gånger spridit falska rykten om Alva och hennes familj på sociala medier. De sa att hennes mamma inte var något annat än en skvallerkärring, och att hennes pappa hade flyttat för att han inte orkade med dem.

Trots att inget av det stämde fick hon ändå konstiga blickar efter sig från hela klassen, och viskningar bakom ryggen i form av ännu mer skitsnack. På så vis gillade hon inte skolan. Men den var helt okej när ingen annan var där. ”Alva?”

Något som liknande en låg väsning, knappt hörbar, gjorde att hon stannade upp mitt i en rörelse så att hennes blonda hår mjukt föll ner över axlarna. Då var hon kanske inte sist kvar ändå?

10

”Alva?”

Där var det igen! Det väsande ljudet lät som en blandning av en hes viskning och ett eko. Trots att det knappt var hörbart var hon säker på att någon pratade med henne. Hon såg sig genast omkring, men kunde inte se någon annan där.

Alva började gå mot utgången. Just när hon skulle lägga handen på dörrhandtaget hörde hon ett högljutt skrammel från ett av klassrummen lite längre bort. Det lät som om ett dussin kastruller föll i golvet, men såvitt Alva visste fanns inga kastruller i det klassrummet.

Hjärtat slog genast snabbare där hon stod med ett krampaktigt tag om ryggsäcken. Hennes första tanke var att fly. Men samtidigt lockades hon av samma nyfikenhet som alltid fick henne att tjuvlyssna när klasskompisarna skvallrade, eller när hon skulle påbörja en ny bok och direkt läste de sista sidorna.

Efter några sekunders velande tog nyfikenheten över och med försiktiga steg närmade hon sig klassrummet. Hon trodde knappt att hjärtat kunde slå snabbare än vad det nyss hade gjort, men nu ökade slagen ytterligare. Känslan var pirrig av både förväntan och rädsla.

När Alva kom fram till klassrummet såg hon hur dörren stod en aning på glänt, vilket var konstigt eftersom lärarna alltid brukade låsa innan de gick hem. Men troligtvis var det bara någon som hade glömt. Eller så var någon kvar här, trots att det var sent på en fredag. ”Hallå?” sa Alva försiktigt.

Hon hade ju hört något från klassrummet. Varför svarade ingen? Kanske var det någon som hade svimmat och behövde hjälp? Hon var tvungen att se efter.

Försiktigt öppnade hon dörren och kikade in. Mobilen kramade hon stenhårt i handen utifall någon verkligen behövde hjälp och hon snabbt behövde få tag på en ambulans.

11

Misstanken om att någon var i klassrummet stämde, men det var inte riktigt så illa att någon låg avsvimmad på golvet.

Någon, eller något, stod längst fram i rummet framför whiteboardtavlan. Den som stod där var klädd i vad som liknade en lång, svart mantel och hade en huva uppdragen över huvudet.

Mer än så kunde inte Alva se eftersom ryggen var vänd mot henne.

Var det kanske fysikläraren? Han brukade ha konstiga kläder. Nej, den som stod i klassrummet var betydligt mycket längre. Nästan omänskligt lång. ”Hallå?” sa hon igen med osäker röst.

Orden fick varelsen att rycka till, precis som om flera el­stötar gick igenom dess kropp. Kort därefter blev den alldeles stilla igen. ”H-hallå …”, väste varelsen lågt samtidigt som den återigen ryckte till på samma sätt som innan. Även den här gången upphörde ryckningarna ganska snabbt. Men helt stilla blev inte varelsen, i stället vände den sig rakt emot Alva.

Det var inte fysikläraren som stod framför henne, och ingen annan lärare heller för den delen. Det var faktiskt ingen hon någonsin hade träffat tidigare. Frågan var bara vem eller vad det var.

Ingen människa i alla fall, den saken var klar. Den eller det var otroligt lång. Varelsens hy var sjukligt blek och synen riktigt stack i ögonen på Alva, även armarna var långa och sladdriga som om de saknade ben. Ansiktet var nog det värsta av allt. Ögonen var kolsvarta som två enorma pupiller och munnen var formad till ett svart streck. Där näsan skulle sitta fanns endast ett svart hål.

Första tanken som for genom huvudet på Alva var att det här omöjligt kunde vara på riktigt, sedan kom hon att tänka på att varelsen var otäckt lik bilden som hennes favoritpodd 12

hade delat på Facebook i förra veckan. Det var någon som hade sett en demonliknande varelse i ett mörkt skogsparti. De flesta skulle säga att bilden var redigerad, kanske även Alva själv, men med tanke på det som stod framför henne nu skulle hon aldrig mer tveka på bilder som föreställde övernaturliga varelser.

Hon började andas ytligt och skräcken hade rivit tag i henne ordentlig. Instinktivt ville hon backa undan och fly, men det gick inte. Hon var alldeles för rädd. Skorna var som fastklistrade i golvet och hennes kropp var stel av skräck.

Det skilde endast tio meter mellan dem och varelsen skulle kunna vara framme hos henne i ett språng. Luften kändes tung, precis som om syret i samma sekund försvunnit. Samtidigt tycktes tiden ha stannat.

Varelsens svarta streck till mun formade sig i ett snett flin.

I kombination med de svarta ögonen fick den Alva att känna sig som om hon fastnat i sin värsta mardröm. Den typen av dröm där man behöver fly, men benen inte rör sig snabbare än en snigel.

Trots att varelsens ögon var alldeles svarta fanns det inget tvivel om att den stirrade rakt på henne. För varje sekund som gick växte sig munnen till ett allt större flin. Synen skulle fått vem som helst att tvärvända och springa för sitt liv, men inte Alva. Hon kunde inte. Det enda hon gjorde var att stå alldeles blickstilla och skräckslaget gapa med halvöppen mun.

Pling!

Signalen från Alvas mobil fick henne att hoppa till och det räckte för att förtrollningen, eller vad det nu var, skulle brytas.

I ett ögonblick glömde hon av vad som just hade hänt och av ren reflex plockade hon upp mobilen ur byxfickan: Kommer du hem snart? Kram mamma. När Alva sedan såg upp mot whiteboardtavlan var varelsen borta.

13

I några evighetslånga sekunder stod Alva med mobilen fastklistrad i handen utan att alls veta vad hon skulle göra härnäst.

I ett fingersvep hade hon utan att tänka låst upp mobilen, redo att svara på meddelandet. Men magkänslan sa åt henne att ta sig därifrån. Nu, på en gång. Oroligt började hon se sig omkring. Hade det som nyss hänt verkligen varit på riktigt, eller var det bara hennes hjärna som spelade henne ett spratt?

Alva såg bort mot sin bänk i klassrummet och kände sig genast lite lättare till mods. Risporna som dess förra ägare hade lämnat kvar var ifyllda med blått bläck, och en kofta från när det blivit för varmt under förra veckans matteprov hängde fortfarande kvar över stolen.

Hon kastade en sista blick på tavlan och la mobilen i bakfickan. Men så blinkade hon hårt. Visst stod det något på tavlan? Något som inte hade frökens vanliga ”Låt stå”-markör under. Alva smög sig långsamt närmare, knäpptyst. Hon ville absolut inte att någon skulle höra henne, inte nu.

På tavlan stod det med snirkliga bokstäver: Vi ses snart igen, Alva. Hon hann knappt läsa klart texten innan paniken exploderade i kroppen. Hjärtat rusade som om det skulle hoppa ur bröstet och blodet dunkade i huvudet. Vad var det egentligen som hände? Luften kändes tjock igen, precis som om någon hade stängt alla ventilationskanaler.

Alva kippade förtvivlat efter luft. Hon behövde komma ut, ut från klassrummet och bort från skolan. Hon vände sig om och sprang men hann inte många steg innan hon störtade rakt in i Gunnar, skolans vaktmästare. ”Oj, oj, här var det bråttom minsann!” skrattade Gunnar med sitt speciella, hickande skratt.

Men så fort han fick se Alvas vettskrämda blick slutade han omedelbart. ”Men lilla Alva, vad har hänt? Du ser alldeles livrädd ut.”

14

Gunnar hade ett sätt att prata med en som om man var sex år gammal. Trots att Alva var tretton och vanligtvis tyckte att Gunnars röst var ganska töntig, blev hon ovanligt lugn av den nu. Hans vänsteröga såg rakt på henne medan det högra var riktat åt ett annat håll. Det högra ögat var sedan en bra tid tillbaka utbytt mot ett glasöga.

Han var en okej vaktmästare, de flesta eleverna gillade honom för att han alltid var så snäll och påminde om en trygg gammal farbror. Hans mörkbruna hår hade mer och mer övergått i en grå färg och detsamma gällde skägget. Han hade inte många år kvar till pension, men innan dess skulle Alva hinna byta både klass och skola.

Efter en stund hade hon börjat lugna ner sig. Luften kändes mycket lättare nu och hon försökte berätta vad som nyss hade hänt, men det hon fick fram var bara ”klassrummet” och ”läskig varelse”.

Det enda Alva egentligen lyckades med var att peka mot klassrummet där dörren nu var stängd. Gunnar stirrade hela tiden förvirrat på henne och kliade sig i det gråa håret, efter en stund valde han att gå mot rummet som Alva fortfarande stod och pekade på. Hon såg spänt på medan han närmade sig klassrumsdörren. Hennes arm darrade men hon vägrade sänka den. ”Den här dörren är låst!” hojtade Gunnar. ”Jag låste den för en timme sedan, du menar inte något annat klassrum?”

Alva skakade långsamt på huvudet med blicken fäst på dörren. Hon visste mycket väl att det var rätt klassrum.

15

1.

Alva packade skolväskan med skissblocket, den mörka ögonskuggan och hårborsten. Mamma fick absolut inte veta att hon hade köpt ögonskuggan och tänkte använda den. ”Du är alldeles för ung för att börja använda smink”, brukade hennes mamma säga varje gång det kom på tal.

Samma sak sa hon när det gällde snygga spetstrosor.

Trots att allt verkade ha återgått till det normala så gick det inte en dag utan att Alva frågade sig själv om det hon sett den där dagen i skolan verkligen varit på riktigt, eller om det bara var fantasi. Men minnet av den långa, mörkklädda varelsen och texten på tavlan hade klamrat sig fast i huvudet och vägrade släppa taget.

Det som hade hänt var helt enkelt oförklarligt, Alva hade aldrig någonsin varit med om något liknande tidigare. Hon hade aldrig upplevt något övernaturligt, något som inte gick att förklara. Och det konstigaste av allt var att det hade inträffat i Korsberga av alla ställen.

Vanligtvis hände det ingenting i den lilla byn. Alva hade hört sin mamma gång på gång skryta för sin syster om hur tryggt Korsberga var för barnen att växa upp i eftersom platsen nästan låg i dvala året om. Och egentligen var det inte så konstigt att det aldrig hände något där, byn var så liten att alla kände alla.

Det fanns inte mycket mer än en skola och en kiosk som bara var öppen någon dag i månaden, så man fick helt enkelt

16

köpa godis för flera helger åt gången. Långt tillbaka i tiden hade det dock funnits affärer, men nu var alla stängda.

Trots avsaknaden av butiker, och drama, trivdes Alva ganska bra i byn eftersom den var omgiven av kullar med täta skogar och blommande ängar. Det var perfekt för en hästtokig tjej som hon själv.

Passande nog bodde Alva på en liten hästgård cirka en kilometer ifrån skolan och det som skulle kunna kallas för byns kärna. Gården låg inbäddad bland skog och åkrar. De flesta som kom på besök brukade säga att det var ett fantastiskt läge, och det hade de ju rätt i.

Att Alva var hästtokig visste nog de flesta. Hon älskade verkligen hästarna, de var ljusglimten i hennes liv. Utan dem visste hon inte hur hon skulle överleva. Varje dag när hon kom hem från skolan gick hon alltid raka vägen till hästhagen.

De andra i klassen hängde troligtvis på byns enda kafé eller skejtade på skolgårdens innebandyplan.

Skolan hade inte alltid varit tuff för Alva, det började när hon hamnade i samma klass som Kim och Sonny. De hade valt henne till deras dörrmatta. Hon kom ihåg första gången Kim hade sagt något riktigt elakt till henne: ”Hur kan du vara så ful och fortfarande leva?”

Meningen var enkel, men den satte i gång hjärnspöken.

Efter den dagen ifrågasatte Alva sitt utseende varje gång hon såg sig själv i spegeln.

Hösten hade börjat göra sig rejält påmind med de färgglada löven i träden som snart skulle falla mot marken. Vid den här tiden på året, när luften blev allt kyligare, brukade skolan anordna en typ av skattjakt för de äldsta eleverna. Jakten skedde givetvis utomhus i Korsbergas skogar, som även kallades

17

för Korsbergas kullar. Och det här året var inget undantag.

Skattjakten skulle hållas bland kullarna.

Den tätbevuxna skogen tillsammans med alla höjdskillnader var en mysig och inbjudande plats i dagsljuset, men när mörkret smög sig på förvandlades den till ett kusligt ställe.

Alva brukade rida över kullarna och såg till att göra det i dagsljuset, men varje år när hösten kom och det mörknade snabbare så hände det att hon behövde rida i skymning. Hon hade då sett en och annan skugga som var svår att förklara.

Hon kände sig också alltid iakttagen, som om någon stod och kollade på henne bland träden. Kanske var det just denna kuslighet som gjorde att kullarna var det perfekta gömstället för en skatt.

I år skulle skattjakten äga rum den trettonde september, vilket var ungefär två veckor bort. Alva mindes mycket väl när brevet hade trillat ner i brevlådan. Innehållet hade gjort henne alldeles sprallig och hon hade nästan känt sig barnslig av att se fram emot en lek så mycket som hon gjorde. I brevet stod det: Välkommen till årets skattjakt!

Denna höst planerar Korsberga skola att anordna vår årliga skattjakt på den kusliga dagen fredag den trettonde.

Vad passar då inte bättre än att göra det lite extra kusligt? I stället för att enbart leta efter skatten över dagen, kommer jakten vara uppdelad i två delar. Den första delen kommer äga rum under förmiddagen och den andra delen påbörjas senare på kvällen när mörkret har fallit.

De som vågar får gärna tälta med oss uppe på toppen av galgbacken.

18

Mer information om packning kommer.

Med kusliga hälsningar, Personalen på Korsberga skola Alva hade hoppat högt av glädje och gett ifrån sig ett litet glädjeskrik när hon läst klart brevet. Tänk vad spännande att få vara ute på natten! Det enda som gjorde henne lite tveksam var övernattningen på galgbacken. Inte bara för att hon ryste vid tanken på att behöva umgås med klasskompisarna en hel natt, utan också för att galgbacken inte hade någon vacker historia bakom sig. Många liv hade spillts där.

Egentligen visste inte Alva så mycket mer om det som skett på galgbacken. Kanske fanns det ingen kvar i livet som kunde berätta. Eller så berodde det på något helt annat.

19

Alva är ensam, riktigt ensam. Hennes pappa dog när hon var liten och hon blir ständigt plågad av sina klasskompisar. Kanske blir ensamheten än mer påtaglig då hennes syster Felicia har så många kompisar. Alla säger att Alva är konstig. Kanske är det så också. Hon har nämligen börjat se saker som ingen annan verkar se.

En dag förändras Alvas tillvaro drastiskt.

Vincent börjar i hennes klass och under den årliga skattjakten inser hon att hon inte är den enda som verkar se konstiga saker. En märklig varelse har letat sig in i deras värld från ett mörkt och väl dolt förflutet …

Alva tvingas nu ut på sin livs mest omvälvande resa. Hon kastas tillbaka till tiden då kvinnor brändes på bål, och besöker underjordens monster.

Men den mörkaste resan visar sig vara den hon gör i sig själv – vem är hon egentligen?

www.vistoforlag.se