9789178859344 by Smakprov Media AB

e g i ll i v i r f o n e D

n e R r e h s d o g Anne

Andh

Den ofrivillige godsherren Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Anne Andh Anne-Maj Andersson under pseudonymen Anne Andh Omslag och sättning: Sandra Stridh, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2022 ISBN: 978-91-7885-934-4

Tack Allra först vill jag tacka för de intressanta skrivarkurserna som jag har fått möjlighet att delta i på Biskops Arnö. Det var där allting började för drygt fyra år sedan. Inte visste jag att det var så roligt att delta i en skrivarkurs och träffa så många människor med samma intresse av att skriva. Att delta i gruppsamtal med olika författare, göra textanalyser och att lära sig hur man kan göra research för att utveckla innehållet i en bok. Tack till förläggare Ulrika Slottner på Visto förlag som såg en potential i mitt debutmanus och antog det. Till redaktör Matilda Olson som utvecklat texten ytterligare tillsammans med mig. Skrivprocessen till min debutbok har varit lång men lärorik. Jag vill också rikta ett stort tack till grafiker Sandra Stridh som tillsammans med mig utvecklat ett fint omslag till boken. Tack också till några goda vänner som i ett tidigt skede intresserade sig för berättelsen och peppade mig att fortsätta skriva. De olika karaktärerna och intrigerna har sedan uppkommit allteftersom berättelsen utvecklats. Det är så roligt att låta fantasin flöda och samtidigt se en intressant story växa fram.

Kapitel 1 Nike vaknade upp vid femtiden på morgonen av att hon hade ont i hela kroppen. Det värkte i ryggslutet och vänsteraxeln som hon legat på var öm och stel. Hon kunde tänka sig att det var så här det kändes i kroppen efter ett maratonlopp, men Nike hade inte sprungit något maratonlopp, hon hade inte sprungit alls. Hon låg inlindad i en filt och ett tjockt täcke som luktade unket, precis som ett täcke som legat länge i en ovädrad garderob eller på en vind med dålig ventilation. Hon låg på en tunn madrass direkt på golvet och det var hårt och kallt. Bredvid sig såg hon flyttkartonger och papper i en salig röra. Ovanför i en säng låg mannen hon hade träffat på puben kvällen innan. Han sov fortfarande och andades tungt. Det hade aldrig hänt tidigare att hon följt med en okänd person hem. Hon hade helt frångått sina principer. Kvällen hade börjat med att Mia och Nike bestämt sig för att gå ut. Nu var det ett tag sedan de varit ute och roat sig tillsammans. De var båda singlar, bodde var för sig men hade ett rikt socialt liv. Mia jobbade heltid som ekonomisekreterare på ett internationellt företag, vilket hon var ganska trött på. Nike jobbade numera när hon själv ville. Det blev mest med de projekt som kändes spännande just då, främst inom det medicinska utvecklingsområdet som handlade om träning och hälsa. Det var fritt och rätt så kravlöst, precis som

Nike önskade att livet skulle vara nu efter många år som bunden till en specifik tjänst med allt vad det inneburit. Det var på fredag förmiddag Mia ringde och beklagade sig för Nike om att livet höll på att rusa ifrån henne. Hon upplevde det mera påtagligt nu efter den svåra separationen från Mats, som hon hade varit gift med i över tjugo år. Skilsmässan ägde rum för drygt ett år sedan och det hade satt hennes liv i gungning. Inte hjälpte det heller att hösten var i antågande och att jobbet skulle ta över hennes tid på det där inrutade sättet som ofta orsakade mer tomrum än trygghet när känslorna fick ta plats. Under samtalets gång blev Nike överraskad av att Mia var så glad och lättsam i tonen. Nyfiken, nästan, och det var länge sedan sist. Nike upplevde att en nyorienteringsfas eventuellt var på gång. Nike log, hon riktigt kände Mias förändrade attityd genom telefonen. Båda två sökte efter en djupare mening med tillvaron. De var trots allt hyfsat unga, aktiva och nyfikna på livet. Femtio år var ingen ålder idag, om man fick vara frisk, ha vänner och en god balanserad ekonomi, tyckte Nike. Hon var säker på att Mia höll med.

_ Samtidigt i en lägenhet på åttonde våningen packade Carol ur de sista lådorna märkta med KÖK. Lägenheten var rörig, men han hade ingen lust att städa innan allt var uppackat. Därför fick lådorna stå huller om buller så länge, det var ingen stress. Det han hade kvar att packa upp var några kartonger från godset, som varit hans föräldrahem. Där fanns saker som han knappt visste existerade, bland annat en kristallhund som stod på två ben och sträckte sig upp i luften. När han ställde den på fönsterbrädan skickade den ut vackra färger utmed väggarna i det ljusa vardagsrummet, som ett prismalikt mönster i regnbågens alla färger. Helt otroligt vad lite färg kan göra, tänkte han. Den trista, om än stilrena färgen på tapeten ersattes snabbt av ljusets reflektion. Det gjorde att den förändrade hela rummet och påminde honom om hans mormor. Då hon

kom på besök lystes hela godset upp av hennes härliga personlighet, temperament och pratglada väsen. Ibland undrade han hur en person han inte sett på flera år kunde väcka så mycket känslor och minnen. Det sade kanske något om intrycket hon gjort på honom, tänkte han. Eller avtrycket hon lämnat. Hur som helst blev han glad av att överraskas av dessa känslor, så han lade ingen större vikt vid det. Däremot fanns det andra saker i det förflutna som han helst inte påmindes om. Därför hade han varit noga med att inte ta med sig alltför mycket saker till lägenheten. Allt var inte lättsamt och behagligt, som en kristallhund som skickade ut ett gnistrande och färgsprakande mönster i rummet.

Kapitel 2 Det var trångt och varmt på puben då Nike och Mia äntligen blev insläppta, skrattandes med jackorna slängda över armen. De trängdes ett tag, men insåg ganska snabbt att det inte skulle finnas något ledigt bord. Mia petade Nike i sidan och pekade sedan mot ett bord längst in i rummet bakom en pelare. Nike såg flera lediga platser vid ett bord där det satt en man, som såg grubblande och övergiven ut. Hon frågade av artighet, trots att hon anade att han skulle säga ja, om det var ledigt vid hans bord. Mannen nickade tyst, en gest om att det var okej och tittade sedan upp med ett lite förvånat uttryck i sitt yrvakna ansikte. Ölen var nästan urdrucken och han behövde resa sig upp för att gå och köpa en till. Det gav Mia och Nike friheten att diskutera vem han kunde vara som satt här alldeles ensam i ett mörkt hörn på just den här puben. Mia fångade Nikes blick och himlade med ögonen. Nike smålog till svar, även om hon tyckte att Mia var bra snabb med att döma. Men å andra sidan, Mia hade inte så mycket till övers för män över huvud taget i nuläget. Nike sneglade på mannen under lugg. Det kändes mer än märkligt att han satt där alldeles ensam i ett mörkt hörn. Han var inte så pass berusad att vännerna inte orkat med honom mer och inte så pass nykter att han valt att urskilja sig från en nykter grupp. De beslöt sig för att av ren nyfikenhet och intresse ta reda på varför det fanns en man som verkade vara så avvikande och som

befann sig på ett så enkelt ordinärt ställe en helt vanlig lördag kväll i mitten av augusti, när sommaren led mot sitt slut. ”Det här kommer att bli en intressant kväll”, nästan skrek Nike till Mia för att överrösta musiken. ”Jag tycker den här mannen verkar spännande, han har något särskilt mystiskt över sig.” ”Det tycker inte jag”, kontrade Mia bestämt. ”Det finns inget mystiskt med att sitta ensam, tvärtom. Tydligare kan det inte bli. Han har inga vänner”, tillade hon med ett slugt leende på läpparna. När Nike ryckte på axlarna och fixerade mannen med blicken kupade Mia en hand över hennes öra. ”Den mindre romantiska sanningen, jag vet. Men du vet faktiskt ingenting om honom. Du är väl ingen sierska, vad jag vet”, avslutade hon och fnissade till i örat på Nike. ”Nej, men det finns faktiskt forskning som visar att det bara behövs fem sekunder för att bilda sig en uppfattning om en person i ett första möte”, kontrade hon tillbaka och lade en hand på bröstet innan hon fortsatte: ”Min känsla är ju min.” ”En överviktig man, som till och med har svårt att resa sig upp från stolen han sitter på, det är vad jag ser”, sade Mia. ”Du ser vad du ser, jag hör vad du säger. Jag kommer att vilja prata med honom ikväll, oavsett. Det är något med honom … men jag kan inte sätta fingret på vad.” ”Det kan jag”, log Mia. ”Han är inte som alla andra”, tillade hon i bestämd ton. ”Jag vill veta varför han är här. Han passar inte in på det här stället”, sade Nike. Nike och Mia började sedan diskutera vem av dem som skulle gå och köpa någonting att dricka. Precis när de bestämt sig kom mannen tillbaka och satte sig igen. Mia lämnade platsen och gick för att köpa två öl. När den ensamma mannen slagit sig ner igen flyttade sig Nike något närmare – knappt märkbart, bara så att hon skulle slippa skrika. Hon ville inte vara påflugen då hon upptäckte att mannen såg en aning besvärad ut. Nike tog mod till sig och

frågade vad som gjorde att han befann sig här och om han gillade trubaduren Egon Udd.

_ Det var svårt att föra någon form av samtal där de satt eftersom ljudnivån var hög, men Carol försökte förklara så gott han kunde. Han och trubaduren Egon Udd hade varit skolkamrater en gång i tiden, men att de sedan valt helt olika riktningar i livet. Egon hade ringt och berättat att han skulle komma till puben och då ville inte Carol vara oartig, utan bestämde sig för att gå dit och träffa honom. Han ville också visa intresse av hans uppträdande genom att komma ner till puben. Dessutom hade Carol bestämt sig för att nu skulle han minsann börja gå ut och träffa människor på alla möjliga ställen och i olika sammanhang för att komma igång och utveckla ett innehållsrikt socialt liv, men det var inget han ville tala om på en högljudd och svettig pub med en främmande kvinna. Han var lågmäld och inte någon person som man lade märke till. Han intog inte rummet där han befann sig och hade inte en karisma lockade människor till sig. Carol var inte som sin mormor, direkt. Han var van att hålla en låg profil. Visst hade det funnits damer i hans liv men de hade försvunnit i takt med att de hade varit på godset ett tag. Alla förhållanden slutade med att hans mor inte tyckte att han träffat den rätta och med den rätta menade hon någon som kunde förvalta Carols arv. ”Ingen är speciell nog”, hade hon uttryckt. ”Inte jag heller”, hade Carol velat svara, men istället börjat om. Den främmande kvinnans bittra väninna beslöt sig för att åka hem efter ett tag. Hon sade att det var för att hon inte gillade Egons musik, men han såg på henne att hon inte heller kunde förstå varför hennes väninna intresserade sig för honom över huvud taget. Nike och Carol stannade kvar. Efter att de flyttat till en lugnare plats i puben kunde de fortsätta samtalet och dricka öl till långt in på

natten. Carol förde snart in samtalet på den franske filosofen René Descartes, vilket inte brukade hända förrän kanske femte gången han träffade någon i vanliga fall, men nu fick han en känsla av att Nike uppskattade hans eftertänksamhet. ”Den enda sats vars sanning inte kan betvivlas är enligt Descartes, Cogito ergo sum – jag tänker alltså är jag”, sade Carol. ”Det låter förvisso lite konstigt men filosofin är ju så mångfacetterad”, sade Nike. ”Man finns väl även om man inte tänker.” Ja, tänkte Carol, det kanske var sant. Nike rynkade pannan och muttrade tyst. Hon såg fascinerad ut. Det visade sig att de hade mycket gemensamt och liknande förväntningar på framtiden, även om Descartes inte nödvändigtvis var en filosof de tyckte lika om.

Fyra livsöden och en "galen" mormor Carol växte upp på familjegodset Stensborg där hans föräldrar

hade stora förhoppningar om att han skulle föra arvet vidare. Han hade ett färdigt planerat livsmönster som syftade till att viga sitt liv åt att uppfylla någon annans dröm. Carol hade alla förutsättningar men valde att gå sin egen väg, liksom Mia, Nike och Anneli.

Fyra livsöden, en kristallhund och ett handskrivet brev. Vad innebär det att hitta kärleken mitt i livet, när förväntningarna står för dörren eller lagt sig helt? Vad händer när det plötsligt framkommer att livet hade kunnat se väldigt annorlunda ut om man bara vågat tro?

www.vistoforlag.se

236