9789178859061 by Smakprov Media AB

HUGO CATOLINO

Den tvåhövdade draken

Till Maja, Olivia och Antoine. Till min mamma och mina syskon. Min berättelse och alla karaktärer är resultat av min fantasi. Några namn och platser är riktiga.

Den tvåhövdade draken Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: Hugo Catolino © Omslagsillustration: Larseric Vänerlöf Grafisk form: Mattias Norén Första upplagan Tryckt i Riga, 2022 ISBN: 978-91-7885-906-1

HUGO CATOLINO

2010

”Jag drömde om dig i natt”, sa Amanda. Per såg upp och såg sin hustrus stora och ledsna ögon. Var det som en ensam fågels rop i den stora skogen, eller vad ville hon säga med detta? Gabriel och Johannes glodde på sina mobilskärmar och förstorade bilder på de senaste modellerna av tävlingscyklar. De var som vanligt helt uppslukade av sitt eget. Ingen av dem hade rört sina frukosttallrikar. ”Det var ett ökenlandskap, precis som på dina bilder från Mali”, sa Amanda, ”och så kom det ett flera hundra meter långt tåg med svarta skalbaggar emot dig. De marscherade förbi med sina långa svarta ben. Du frågade vad som hade hänt. En av skalbaggarna lämnade tåget och kom fram till dig och sa: ’Drottningen är död.’ Sedan gav den dig två små röda bärnstenar, en i varje hand, och gick tillbaka till processionen.” Nu satt Gabriel och Johannes och stirrade på sin mamma med öppna munnar. Ibland kunde man tro att de var döva, men nu lämnade de sina mobiler på bordet och tittade på varandra som om någonting i mammans röst faktiskt berörde dem igen. Amanda såg blek och tärd ut. Hon har nog rätt i att stressen i skolan tar kål på henne, tänkte Per, men det var det sista han ville ta upp nu när han skulle iväg. ”Tror du att det betyder något särskilt?” frågade han istället och släppte lite på den trånga prästkragen. 7

Utanför krasade gruset på uppfarten när en bil körde in. Pers taxi. Äntligen! Varför tar allting så ohyggligt lång tid när man längtar efter det? Han tittade ut genom köksfönstret och vinkade åt chauffören. Samtidigt började mobilen vibrera. ”Typiskt.” Han kände hur Amanda följde honom med blicken när han försökte krångla på sig rocken medan han svarade i mobilen. Pojkarna sprang uppför trappan till övervåningen. ”Jag är på väg”, sa han i luren och höll andan medan han pussade Amanda på pannan. Det hade nästan blivit en fobi det där med medicinlukten. Han stod bara inte ut med den. Amanda log, men hon var inte glad. ”Hej då, killar!” ropade han inåt hallen trots att han gissade att tvillingarna redan satt med hörlurarna på framför varsin datorskärm.

1 dec 2020

”Ni kommer att hitta två kroppar. En på cykelbanan i kurvan bakom Filmhuset, och en till vid Gustav Adolfskyrkan.” ”Vem är det jag talar med?” svarade NOA:s chef. ”Hallå?” Elsa hade precis tänkt gå hem, det var bara hon kvar på kontoret. Vanligtvis gillade hon att jobba långt in på natten, men i den här mörka vinterstormen blev längtan efter hennes nya flanellpyjamas och soffa ovanligt stark. Det blinkade envist på chefens linje och till slut tog hon samtalet. Det skulle hon inte ha gjort. Det var antagligen en galning, men alla situationer måste kontrolleras noggrant. Tjugo minuter senare körde hon sin röda Toyota in på Filmhusets parkering och klev ut i ovädret. Hon drog toppluvan långt ner över öronen. Blåsten fick snöflingorna att sticka ilsket i ansiktet. Ögonen tårades. På baksidan av Filmhuset var det kolsvart. Med ficklampan i vänsterhanden och den andra ovanpå vapnet följde Elsa ett högt metallstaket förbi en byggarbetsplats. Några stora byggmaskiner stod där som sovande snömonster bakom galler. Intill cykelbanan lite längre fram stod en grön container. Kroppen spände sig instinktivt. Hon smög först, sedan två snabba sidosteg in mot containern. Sedan rörde hon sig sakta vidare med ryggen mot

containerns långsida. Snabbt som en huggorm tittade hon runt hörnet. Det var tomt. Snön låg orörd som en sammetsmatta över asfalten. Elsa släckte lampan och följde cykelbanan som böjde sig i en kurva runt ett översnöat buskage. En gatlykta stod och gungade i blåsten längre bort och kastade sitt gulaktiga sken hit och dit. Snön föll nu nästan diagonalt. Elsa fick känslan av att stå mitt i en grusig diabild som fastnat i projektorn. Minnen från barndomens bildkvällar i gillestugan for förbi i huvudet. Hon torkade sig i ögonen med mösskanten. En lång, mörk strimma ringlade sig i snön bort mot buskaget. Blod? Det låg någon där. Elsa gick försiktigt närmare. Två ben låg fastklämda i en cykelram. En ljusblå herrcykel. Resten av kroppen doldes av buskaget. Hon såg sig omkring igen. Det lyste svagt i ett par lägenhetsfönster kanske femtio meter bort, men i övrigt verkade Gärdet sova. Elsa drog latexhandskarna ur bakfickan och pressade ner ficklampan där istället. Hon satte sig på huk och ruskade lite i mannens ben. Ingen reaktion. Hennes händer var stelfrusna och vantar hade varit behövligt, men då skulle hon inte få samma direkta känsla av kroppstemperatur och eventuell puls. Hon måste in i buskarna. Förbannat, hon formade munnen till ett ”O” och blåste två snabba andetag när hon slog smalbenet i cykelstyret. Sedan föste hon undan buskarna. ”Jävlar!” Elsa skrek högt och tappade balansen. Fan! Hon stapplade ut ur buskaget, upp på cykelbanan. Där ringde hon sin chef på NOA. ”Det var ingen skojare, Mikael, här finns en död man. Utan huvud.”

Stockholms gator låg öde, men David kunde inte köra fortare på grund av snön. Han frös och kände sig nästan bakis trots att han inte var det. Polischefen hade väckt honom när han bara hade sovit drygt en timme. Vad rädd han hade blivit! Drog pistolen bara för att mobilen föll i golvet av vibrationen. Åren undercover hade satt sina spår. Han borde ha en bok under kudden istället. På Filmhusets parkering stod bara en enda bil. Han parkerade bredvid den och gick ut i stormen och mörkret. Hans ficklampa låg typiskt nog kvar hemma på hallbordet, men någon annan hade med sig sin. En ljusstråle rörde sig snabbt bland några buskar en bit bort längs cykelbanan. Så hoppade en gestalt upp ur buskarna och kräktes mot lyktstolpen. Blåvit tejp satt över cykelbanan. David klev vant under den. Personen som nyss kräkts beordrade honom att stanna och kom springande med lampan riktad rakt i hans ögon. Av det drog han slutsatsen att det var en poliskollega. ”Har du inte sett tejpen? Stanna!” Kvinnan hade en pistol dragen men David stod lugnt beredd med sin legitimation. ”Ber om ursäkt. David Fahlén, kriminalinspektör. Jag trodde att jag var först på plats.” ”Elsa McClaude, NOA.” Hon stoppade undan vapnet, torkade munnen mot den vänstra jackärmen och sträckte fram högerhanden.

David stirrade på henne så gott det gick när snön piskade mot ögonen. Vem är den här kvinnan och vad gör hon här? ”Vi fick ett samtal från en man som sa sig tillhöra RA, Revolutionens Armé. Och det här kan inte tolkas som ett vanligt mord, det är en avrättning”, sa hon. ”Jag hörde om samtalet. Får jag låna din lampa?” David tog fram skoskydd och handskar ur rockfickan. Han försökte gå i de spår som NOA-agenten redan gjort i snön. Han drog undan de snöiga grenarna för att titta på kroppen. Den saknade mycket riktigt huvud. Blodet hade frusit på den kliniskt avhuggna halsen. Det såg ut som en cd-skiva som någon hade kastat i buskarna. ”Vad i helvete är det här.” ”Ett terrorattentat”, svarade agenten bakom honom. David reagerade på ordvalet. Hon hade antagligen militär bakgrund. Själv hade han beskrivit det som en regelrätt massaker. Han svepte metodiskt med ficklampan runt kroppen, cykeln och buskaget. Det var kallt som satan. Måste vara flera minus. Men han stålsatte sig och sträckte på ryggen. Snön täckte eventuella spår men just som han tänkte ge upp stötte hans fot emot något. Han stelnade till. En snöklump. ”Fan!” Han backade och petade bort snön med Elsas ficklampa. Mycket riktigt. Ett likblekt och brunfläckigt ansikte tittade upp på honom med en frågande min. David visste omedelbart att det där ansiktsuttrycket skulle förfölja honom. Ute på cykelbanan stod Elsa och höll upp en plånbok. Bra, hon hade rotat igenom den dödes rockfickor. Det var en välanvänd plånbok i ljust skinn. Alla bankkort var kvar, och sjuhundra kronor i sedlar. Det var ingen rånare som hade varit i farten i alla fall. Rolf Lind, namnet på kreditkorten, var vagt bekant. Körkortet visade ett ansikte David sett förut. Men var? ”Det är en av Nobelpristagarna!” 12

”Vad? Är du säker?” Elsa gjorde stora ögon. ”Han som ringde in …”, sa Elsa. ”Vi måste hitta den andra kroppen också. Åk du, så stannar jag här.” David såg framför sig hur det när som helst kunde komma förbi några nyfikna människor och förstöra alla möjliga spår. Han tog fram mobilen och scrollade baklänges i telefonlistan. Hade han sparat henne på förnamnet? ”Vi behöver få hit en tekniker först.” Han satte mobilen till örat. ”Jag ringer en kollega som jag litar på. Mirsa? Det är David, jag behöver din hjälp.” Mirsa var vaken, men lät inte direkt intresserad av arbete. David hörde röster i bakgrunden. Musik. Hon sa att det skulle ta en stund att samla ihop teamet men David protesterade. ”Nej, nej, inte hela teamet. Kom ensam, direkt, fixa bara fram en transport. Mirsa, jag lovar att du kommer tycka att det är värt det.”

Kvinnan som dök upp hade på sig en svart fuskpäls och en kritstrecksrandig kostym. David såg road ut. Vem som helst kunde se att de stod varandra nära. ”Titta inte på mig sådär!” sa kvinnan och himlade med ögonen. ”Jag var på fest. Grattis till jobbet, förresten!” Hon tog fram en grå skyddsoverall ur en väska, som verkligen inte gick i stil med resten av outfiten, och började byta om. David gav henne ett par latexhandskar. Hon tog ofrivilligt ett par kliv bakåt när Elsas skor knarrade i snön, som om hon inte sett henne förrän nu. ”Förlåt! Hej, jag är Mirsa Serna.” Hon var vacker och hade en intensiv blick som borrade sig långt in i Elsa. ”Elsa McClaude, NOA.” ”Chanel No. 5?” sa Mirsa. ”Nej, alltså NOA …” Men Mirsa skrattade och viftade bort sin kommentar. ”En gammal ovana från Quantico, att gissa folks parfymer.” ”Aha. Fullträff”, sa Elsa. Mirsa drog munskyddet över näsan och vände sig till David igen. ”Varför så mycket hysch-hysch?” David skakade på huvudet.

”Vi får prata senare. Var försiktig med spåren, vi har ingenting än. Han har blivit halshuggen.” ”Men är han en kändis eller något?” ”Ta och titta på den här först nu. Elsa stannar här med dig och så ringer jag om jag hittar den andra kroppen”, sa David och gick i riktning mot bilen. Mirsa såg frågande ut. ”Lång natt”, sa Elsa.

David parkerade intill Gustav Adolfskyrkan och följde cykelbanan upp mot Rigagatan. Inte en människa syntes till i parken. Det var en ovanligt tom och stilla natt. Bara vinden som ven. Snön som piskade vidare. David såg knappt kyrkan fast den var alldeles nära. Borde det inte finnas gatubelysning här? Skorna var dyngsura och han frös så att tänderna skallrade. Elsas ficklampa skakade i handen. Han fick syn på cykeln och kroppen nästan direkt. Det här var en kvinna. David hajade till när han såg en del av hennes hand sticka fram under buskarna. Att man aldrig vänjer sig. Mörka byxor och mörkröda, högklackade kängor. Hon låg på mage, halvt täckt av snö. Benen låg öppna i en V-form. Hennes långa kappa var uppdragen i buskaget, som om den fastnat där under tumult. Kvinnans handväska var av grönfärgat skinn men nu förstörd av blodstänk. Ett paket Camel, en guldfärgad zippo-tändare och en plånbok. Den verkade vara helt orörd. Lite kontanter, kreditkort och id-kort. Eva Hammer. Det namnet kände han igen. Han ringde upp Mirsa. ”Jag har hittat kroppen. Kom hit så fort ni är klara där borta.” ”Jag vill inte missa något viktigt här”, svarade Mirsa. ”Hur sjutton ska jag hinna med det här ensam?”

”Jag vet, men vi måste ta bort kropparna härifrån så fort det bara går.” ”Okej, det är ditt ansvar”, sa Mirsa med den där vassa rösten hon kunde ha när hon var koncentrerad. Det fanns ingenting slumpmässigt över scenen. Den såg nästan exakt likadan ut som den förra. Som om någon hade arrangerat det hela. En slags absurd installation, en diptyk. David stålsatte sig och gick försiktigt runt kroppen. Det gick snabbt att konstatera att ett lika kliniskt snitt avlägsnat huvudet på det här offret. Blod hade ritat mörka streck ut i snön, precis som vid den andra kroppen. Som om det kastats ut med stor kraft. David svepte metodiskt med ficklampan runt buskaget. Ett par meter bort låg det han förväntade sig att finna. Något runt, likt en bortglömd fotboll som hade rullat iväg från lekplatsen. Kvinnans långa hår hade klibbat sig fast kring den runda formen och frusit till brunfärgad is. Inte undra på att Elsa kräkts.

”Ni kommer att hitta två kroppar. En på cykelbanan i kurvan bakom Filmhuset och en till vid Gustav Adolfskyrkan.” ”Vem är det jag talar med?” svarade NOA:s chef. ”Hallå?” Två Nobelpristagare hittas halshuggna i Stockholms vinterkaos, bara dagar från att ceremonin ska äga rum. Kriminalinspektör David Fahlén och NOA:s egna Elsa McClaude tillsätts för att utreda fallet. Statsminister Jonna Åhlin är övertygad om att brottet är ett terroristattentat, därför kräver regeringen absolut diskretion för att undvika internationell skandal. David och Elsa sätter igång direkt. Morden leder dem från Stockholm till Mali och Syrien. Ju mer information de får fram, desto mer komplext ter sig fallet. Det enda de vet med säkerhet är detta: Två framstående forskare har avrättats, och de behöver hitta den skyldige innan Nobelmiddagen äger rum.