9789178858873

Grön signal

Grön signal Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Ulrika Wickstrand | © Illustration: Marcus Särefjord Sättning: Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2022 ISBN: 978-91-7885-887-3

Printed matter 3041 0971

BEL

NOR DI

N SWA ECO

LA

C

Grön signal Ulrika Wickstrand

Under en annan måne i en värld långt från vår låg ett rike. Riket var långt och brett och rymde liv likt vårt, men det var ändå annorlunda.

Det som först ser ut att vara likadant, rymde ofta ett mått av olikheter.

Så var det även inom riket. Folket hade länge varit ett och levde för det mesta ett fridfullt liv, men för länge sedan hade det varit på ett annat sätt. Kanske fanns det de som ville återgå till det gamla igen?

Kanske var det dags för någonting att återigen störa friden?

För en bit in i riket tändes nu i den tysta, mörka natten, ett ljus i den midnattsblå skogen. Inte ett ljus med varmgult sken som s­tjärnorna eller rosa som lanternorna längst landsvägarna, utan ett limegrönt ljus. Ett ljus så litet och svagt att man i den stora staden knappt skulle lagt märke till det, men som här långt uti intet lyste upp och skapade skuggor i gläntan där det befann sig.

Några månvarv senare tänds ytterligare ett grönt ljus ute vid de purpur stränderna, därefter ett på den stora röda vidden och senare ännu ett ovanför berget Vide. De fyra ljusen så svaga och avskilt placerade, så långt från städer och byar, att det tordes nästintill omöjligt att de någonsin skulle upptäckas. Men trots avståndet och den sena timmen de tändes i fanns det de där ute som iakttog och begrundade det. De som fattade papper och penna och skyndsamt började anteckna.

5

Kapitel 1 Stormens vindar piskade hårt mot Gaspar där han skyndade upp mot fyren med en vedsäck slängd över axeln. Det var bråttom nu, s­kymningen var nära och pappa hade gett honom i uppgift att sköta fyren medan han befann sig i byn över natten. En ovädersnatt som denna behövde fyren lysa klart och stadigt för att skydda förbi­ passerande fartyg från att krossas mot fastlandets klippor. Gaspar var van vid att sköta fyren, han hade levt alla sina 14 år här tillsammans med sin pappa som var fyrvaktare och han visste precis vad och hur han förväntades göra. Trots vanan kände han denna kväll ett visst mått av olust. Det var inte ofta det värsta hände men några gånger hade han ändå upplevt att en skeppare gjort en missbedömning eller av någon anledning tappat kontrollen över sitt fartyg, vilket fått till följd att de förlist mot klipporna nedanför fyren. Inte sällan hade det varit ovädersnätter som den här.

Med ny tyngd och bestämdhet i stegen tog han sig snabbt n­ärmare fyren. ”Det här kommer inte vara en av dessa otursnätter”, tänkte han, ”det får det inte vara!” Han sträckte ut handen och tog ett fast grepp om dörrens handtag, samlade sina krafter och drog den i stormen kärvande dörren mot sig. Väl inne slog värmen emot honom, han tog sig uppför trapporna till fyrvaktarrummet och fann kaminen fortsatt varm utav brasan han tänt tidigare. Vilken tur, ett tag hade han varit rädd för att han dröjt sig kvar för länge nere vid stranden.

6

Egentligen hade han bara gått ut för att hämta mer ved så att han kunde hålla brasan vid liv över natten, men väl ute hade han fått sådan lust att känna in stormen att han varit tvungen att ta en omväg ner till stranden. Det var något speciellt med att befinna sig där mitt i den vinande vinden, känna hur den ryckte och slet i honom. Hur den förde kroppen framåt och nästan fick honom att lyfta då armarna sträcktes ut från kroppen så att jackan bildade ett litet segel för vinden att fatta tag i. Känna stänket från de höga vågorna som skummande slog in mot strandkanten.

Han hade alltid tyckt om stranden och känslan som infann sig hos honom där, både i stiltje och i storm. På den vidsträckta stranden stannade tid och rum och han blev som ett med den. Så även denna dag, han hade andats djupt och fyllt lungorna med den friska, salta luften och känt sig levande. Känslan av att vara vid liv blev aldrig s­tarkare än då han befann sig på stranden mitt i stormen och k­änslan av att vara både liten och stor infann sig. Liten i förhållande till k­raften han såg omkring sig, stor då han kände samhörighet med allt annat levande som likt honom själv vajade i vinden.

Han drog fingrarna genom sitt yviga saltdränkta, svarta hår och kastade in några vedträn i kaminen och lät sedan blicken vandra ut genom de stora fönstren mot det öppna havet. Än så länge syntes inga fartyg till därute bland vågorna. Förhoppningsvis hade de flesta lyckats hålla sin kurs och hunnit in i hamn, men det var nog bäst att han försökte hålla sig vaken ännu ett par timmar. Egentligen gjorde det ingenting om han sov lite av och till under natten, det viktigaste var att han såg till att fyren lyste som den skulle då skymningen kom och att det fanns nog med fotogen i lampan för att räcka hela natten igenom. Eftersom han redan tidigare kollat igenom att allt var som det skulle så fanns det inte mycket mer att göra. Men det var stormen som fick honom att vilja stanna uppe, vetskapen om dess kraft och 7

avgörandet som låg i att han slog larm om det värsta skulle hända.

Han gick bort till spisen, plockade åt sig en mugg från hyllan och slog upp lite skummande varm choklad i den. Det luktade ljuvligt! Med båda händerna runt muggen slog han sig ner i den luggslitna fåtöljen, här hade han suttit många kvällar och iakttagit natten u­tanför. Helt stilla satt han nu, lyssnade till stormens ljud och tittade på dess rörelse medan han sippade på sin choklad. När muggen var tom sträckte han sig efter filten som låg i en korg alldeles intill, kurade ihop sig under den och slöt ögonen.

När han slog upp ögonen nästa gång hördes inte längre vinden vina och det var kolsvart utanför fönstret, Gaspar tittade på klockan; 02.07. Gäspande sträckte han på sig och kikade ut. Vågorna hade stillat sig betydligt från kvällen och inga skepp syntes till. Eller vänta, vad var det som blinkade till långt där ute i vattnet? Han blinkade och spände blicken. Jo, där var ett svagt grönt ljus. Det var väldigt svagt och inte alls likt de ljussken som fartygen brukade ge, någon siluett av ett fartyg eller mindre båt kunde han inte heller se. Vad kunde det vara? Nyfiket famlade han efter sin lykta i mörkret, tände den och tog sig ner till ytterdörren där han klädde sig varmt och begav sig ut i natten.

Det var en helt annan luft här ute nu när stormen stillat sig.

Med vana steg och lyktan sträckt framför sig fann han den smala, branta stigen som ledde ner till stranden. Bit för bit tog han sig ner och stannade bara då och då för att kisande leta efter och fästa blicken vid det gröna ljuset. Jo då, det lyste fortfarande. Strax stod han nere på den fuktiga sanden. Mörkret var kompakt och hade det inte varit för lyktan så hade han inte ens kunnat se handen framför sig. Han spejade ut över havet och fick syn på ljuset igen, det var rakt framför honom nu men ändå långt utom räckhåll. En så där 100 meter ut från stranden uppskattade han det till. Ingenting 8

syntes runt omkring: ingen båt, boj eller lykta som höll det uppe.

Ljuset svävade stilla, till synes vilande en bit ovanför vattenytan.

Det var en sällsam syn och Gaspar visste inte vad han skulle tro.

Eldflugor sken inte alls på det där viset och stjärnor gick definitivt inte så lågt. Hade det varit en svävande papperslykta så hade han sett ställningen runt den, men det här var bara ett klart ljussken med en tydlig låga. Så oerhört märkligt!

Gaspar blev kvar på stranden ända tills solens första strålar ­försiktigt sträckte sig över horisonten och påminde honom om att det var dags att dra sig tillbaka hemåt. Fyrtornets ljus lyste ännu stadigt i gryningen och Gaspar reste sig, borstade sanden från sina kläder, och styrde stegen mot dess trygga ljus. Efter några steg vände han sig om och kastade en sista blick mot ljusskenet bortom stranden, ljuset hade bleknat något i gryningen men det fanns där fortfarande.

De närmsta veckorna fortsatte Gaspar betrakta ljuset vid olika tidpunkter på dygnet och drog slutsatsen att ljusskenet måste vara konstant både till styrka och läge. Det verkade helt enkelt aldrig byta position och det lyste dag som natt även om det i dagsljus var lätt att missa om man inte visste var man skulle titta.

En stjärnklar natt när Gaspar har svårt att sova går han ut på en promenad i månskenet tillsammans med sin pappa. När de gått en bit sätter de sig på en av klippavsatserna nedanför fyren. Båda låter blicken vila på det svävande limegröna ljuset som fortfarande lyser. ”Vad tror du att det kan vara pappa?” frågar Gaspar samtidigt som han kisar mot ljuset där ute.

Pappas panna rynkas under det grånade håret när han fäster blicken på ljuset och svarar: ”Jag vet inte Gaspar. Mycket har jag sett på natthimlen. Stjärnfall, födelsen av stjärnor, vandrande stjärnor, 9

stjärnbilder som ändrar form. Men ett så konstant ljus i den här gröna färgen, det har jag aldrig sett.” ”Visst är det konstigt hur det bara dök upp så där mitt i stormen?” fortsätter Gaspar samtidigt som han släpper ljuset med blicken och tittar på sin pappa. Faktum var att han växt i kapp honom under det senaste året och när de nu satt bredvid varandra var deras ögon i jämnhöjd. ”Det kan ju inte vara det enda, visst måste det väl finnas fler?” fortsätter han ihärdigt.

Pappa suckar och möter hans blick. ”Jag vet inte Gaspar, allt jag kan säga är att det är nytt för mig med.” ”Men om det visat sig förut så borde det väl dokumenterats på något sätt?” fortsätter Gaspar ihärdigt.

Pappa sträcker ut armarna och gör en ansats att resa sig. ”Ja, det kan väl hända. Jag skulle tro att biblioteket i Glimchester där faster Adela arbetar kan ha en del böcker om stjärnhimlen och olika ljusfenomen.” ”Tror du? Men då kan jag väl få åka dit någon dag och se om jag hittar något?”

Veckan som följer gör Gaspar sitt första besök på biblioteket i ­Glimchester. Även om faster Adela arbetat på det stora biblioteket i många år hade Gaspar aldrig besökt henne där. Faktum är att han knappt besökt sin faster alls, när de träffats så var det så gott som alltid hon som kommit hem till dem i fyren. Hans pappa skyllde alltid på att fyren inte kunde lämnas obemannad, men Gaspar misstänkte att det även fanns annat som låg bakom hans pappas ovilja att ta sig till Glimchester, vad det kunde vara visste han dock inte.

Besöket på biblioteket gjorde stort intryck på Gaspar vars enda tidigare erfarenhet av bokutbud var från den lilla bokhandeln i småstaden Millwich där han hämtade ut sina skolböcker och någon 10

enstaka gång lånat sagoböcker från lånehyllan framme vid k­öpdisken.

Biblioteket i Glimchester var något helt annat med sin stora b­astanta tegelbyggnad. Redan i entréhallen slogs man av takhöjden och d­ärefter av det gedigna hantverket som takstuckaturen, liksom den enorma mörka ektrappan, visade prov på. Tydliga t­räskyltar visade vägen till bibliotekets olika avdelningar som var förlagda över b­yggnadens tre våningsplan. Trots skyltningen var det inte helt enkelt för den utan vana att hitta till rätt avdelning i myllret av rum och korridorer. Gaspar var därför glad att faster Adela mött honom i entrén och visat honom till rätt sektion av den naturvetenskapliga avdelningen som sträckte sig över flera rum.

Väl där möttes han av en mittkorridor kantad utav rader av höga, mörka och massiva träbokhyllor som sträckte sig från golv till tak. För att nå böckerna på de översta hyllorna fanns det vid varje b­okhylla skjutbara stegar att klättra upp på. I sin jakt på böcker om l­jusfenomen sökte han sig till astronomihyllorna där han efter att ha klättrat upp några steg på stegen kunde plocka ner en bok k­allad Stjärnor på himlavalvet och en annan: Galax X – vårt himlavalv.

Tystnaden i det gamla biblioteket kändes som bomull i öronen och fick gnisslet som stegen gav ifrån sig när den sköts i sidled att skrika i öronen och ge rysningar i hela kroppen. Tiden hade gått fort när Gaspar väl börjat leta och han fann många böcker som han tänkte kunde leda honom på rätt väg, men i slutändan nöjde han sig med att låna med sig två hem. Med böckerna väl inpackade i ett tygstycke hade han sagt hejdå till faster Adela nere vid lånedisken och traskat ut från biblioteket för att börja resan hemåt.

De efterföljande dagarna hade han sedan tagit vara på varje ledig stund för att kunna läsa så mycket som möjligt. Hans pappa hade förundrats över hur uppslukad Gaspar, som i hans mening aldrig 11

tidigare visat något större intresse för läsning utan bara läst det han varit tvungen till för att klara av studierna via radioskolan, var av böckerna. Själv var han inte särskilt intresserad av att läsa sig till kunskap men försökte ändå komma med uppmuntrande frågor kring alla de nya upptäckter och kunskaper som Gaspar delade med sig av. I böckerna fanns mycket spännande att läsa, men de nämnde ingenting om ett grönt konstant ljus och det dröjde inte länge förrän Gaspar återigen begav sig till det stora biblioteket på jakt efter nya böcker.

De kommande månaderna blev han en välbekant syn för faster Adela och de andra bibliotekarierna som gärna hjälpte honom i sökandet efter fler böcker om astronomi och olika ljusfenomen.

När han framåt höstkanten besöker biblioteket ännu en gång möts han av faster Adela som lyser upp då hon får syn på honom. ”Gaspar, så roligt att se dig igen! Har du kommit för att låna ännu fler astronomiböcker?” undrar hon samtidigt som hon tar emot traven med gamla låneböcker och granskar honom från topp till tå. ”Så lik din pappa”, suckar hon ömt för sig själv innan hon riktar sig till Gaspar och fortsätter. ”Tyvärr tror jag inte att vi har fått in något nytt sedan sist du var här, men du kan ju alltid sätta dig och läsa lite i referenslitteraturen när du ändå är här.”

Gaspar nickar och börjar gå uppför den nu välbekanta mörka ektrappan. När han läst färdigt för dagen plockar han med sig en bok som han bestämt sig för att låna om och går ner mot lånedisken igen. ”Ja men där är du ju”, säger faster Adela när hon får syn på honom igen. ”Vet du, jag kom att tänka på en sak när jag stod här och s­orterade bland alla papper. Vi har fått informationsblanketter inför vinterterminen från Grindaviskolan och när jag såg dem så tänkte jag på dig.”

12

”Jaha”, svarar Gaspar förvånat. ”Varför tänkte du på mig då?” ”Jo, för vet du”, svarar faster Adela dröjande och bläddrar i en stor hög med papper tills hon får fram det hon letar efter. ”Titta här”, hon pekar en bit ner på pappret och räcker över det till Gaspar.

"Astronomiprogrammet Välkommen att söka till astronomiprogrammet. Här får du möjlighet att lära dig mer om stjärnor, planeter, meteorer och andra rymdiga företeelser. Fördjupa dig i vetenskapen kring uppbyggnaden av vår galax likväl som andra närliggande galaxer och få förståelse för vår egen litenhet i det stora världsalltet."

”Du ser!” säger hon strålande. ”Vem hade varit mer lämpad att söka in på Astronomiprogrammet än en pojke med ditt intresse Gaspar?” ”Men vad är det för en skola? Ligger den här i Glimchester?”

Gaspar tittar skeptiskt på faster Adela. ”Grindaviskolan ligger en bra bit bort, i Akurey”, svarar faster Adela och rättar till de tunna glasögonen. Blicken vilar lugnt på honom när hon fortsätter: ”Det är en internatskola som tar in elever från hela riket. Så du skulle inte vara ensam om att ha rest långt om du började där.”

Gaspar studerar faster Adela noga. Var kom det här ifrån? Visst hade han förstått att Adela tyckte att studier var viktigare än vad hans pappa gjorde, men ändå. Tyckte hon verkligen att han skulle börja på en internatskola så långt bort? Hade det inte räckt att åka så långt som till Glimchester? I och för sig så hade han behövt gå på

13

en internatskola här med, det var alldeles för långt hemifrån för att åka fram och tillbaka varje dag. Han rynkar pannan och försöker fokusera på att uppfatta vad faster Adela, som har fortsatt prata, säger: ”Men det är förstås antagningsprovet som avgör. Du behöver kunna uttrycka dig i skrift och det är möjligt att proven innefattar en viss del andra grundämnen också, det vet jag inte säkert. Men sätt dig du och läs igenom informationsblanketten medan jag r­egistrerar boken åt dig. Och vet du förresten att Grindaviskolan har rikets äldsta bibliotek och har varit centrum för såväl historieskrivning som forskning inom naturvetenskap i århundraden? Om det finns något ställe där du kan finna mer information om ljusfenomen så är det i deras bibliotek!”

Gaspar ögnar igenom pappret som faster Adela räckt honom.

Grindaviskolan i Akurey, långt nere i södra delen av riket, den äldsta skolan i sitt slag med kursprogram inom historia, natur och kultur, astronomi och diplomati. Vad det nu kunde vara. Han som aldrig gått i en vanlig skola i hela sitt liv utan fått sin undervisning hemma genom radioskolans utsända lektioner, skulle han söka till en skola så långt hemifrån? Till en skola han aldrig hade hört talas om tidigare men som verkade ha väldigt bra rykte? Och vad skulle pappa säga, han som skulle bli lämnad kvar ensam hemma i fyren om Gaspar reste? Vad tänkte han förresten själv om att resa i väg så där? Det var en svindlande tanke, ny men också lite lockande. ”Ska jag skicka efter ansökningsprovet åt dig?” frågar faster Adela som nu slagit in hans lånade bok i registret. ”Det tar nog någon vecka för det att komma så det börjar bli hög tid om du ska hinna få in det i tid tills antagningen stänger.” ”Jag vet inte”, börjar Gaspar. ”Jag har aldrig tänkt …” ”Nej, jag förstår att det är en ny tanke som jag kastar på dig”, avbryter faster Adela och blinkar vänligt mot honom. ”Men att du 14

gör provet betyder inte att du automatiskt kommer in eller ens att du behöver tacka ja om du kommer in, eller hur? Du kan helt enkelt göra provet och se hur det går. Längre plan än så behöver du inte ha.

Så ska jag skicka efter det?” ”Ja, men gör det då”, svarar Gaspar och känner med ens hur det går en pirrande våg av illamående genom kroppen. Ska han verkligen våga söka till den där skolan?

Faster Adela slår ihop händerna och ser mycket nöjd ut. ”Bra, då skickar jag efter dem och när de kommit hit så skickar jag ett meddelande till dig med fjärrposten så får du komma hit en dag och göra provet. Det är på tid vet du och behöver bevittnas av någon som kan gå i god för att det är du och ingen annan som gör ditt ansökningsprov.” ”Ok, då ses vi om ett par veckor”, säger Gaspar och tar sin lånade bok från disken. ”Det gör vi, och glöm inte att ta med informationsblanketten så att du kan visa pappa där hemma!” ”Nej visst, jag har den här”, säger Gaspar och håller upp blanketten innan han viker ihop och stoppar ned den i jackfickan. Han vinkar hejdå och trycker sedan sin kropp mot den tunga porten som går upp och leder honom ut i den kyliga luften. Så hejdar han sig plötsligt och vänder sig om. ”Du Adela, du behöver väl inte prata något med pappa om skolan?

Jag vill gärna berätta själv.” ”Visst visst, klart jag låter dig berätta”, lovar faster Adela.

15

Stormen viner runt fyren natten då Gaspar får syn på ett mystiskt grönt ljussken på himlen.

Vad är det för ljus? Varför fortsätter det lysa så väl natt som dag?

I jakten på svar börjar oväntade saker hända.

Vägar vävs samman för fyra nya vänner som förstår att någonting är i rörelse. Inom kort står de mitt i stormens öga.

Grön signal utspelar sig i en värld där tron på magi och naturkraft i stort gått förlorad och blivit till sagor. Men någonting har börjat röra sig i skuggorna och kanske är det dags för legender att bli till verklighet?

www.vistoforlag.se