9789178858804

Page 1


Författarens tack till Mina numera vuxna barn, Johanna & Tobias & Douglas som bidragit med inspiration, varit testläsare och kommit med superbra ideér. Jorun Modén och manusgruppen, speciellt Caroline Steinholtz & Malin Strandh & Haina Berndtsson som läst och givit min text fin respons. Och till sist min älskade mamma Eva Ingali, som innan hon dog 2009 (endast 63 år gammal) var med och skapade en del av namnen när berättelsen endast var ett litet frö.

Julius och mysteriet på pensionat Skogsgläntan Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Helena Hedström Grafisk form och sättning: Matti Bergh, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2022 ISBN: 978-91-7885-880-4


JULIUS OCH MYSTERIET PÅ PENSIONAT SKOGSGLÄNTAN HELENA HEDSTRÖM



KAPITEL 1 Förväntansfullt lägger Julius ner sina badkläder och de alldeles nya badskorna i resväskan. Han minns förra årets fiskeutflykt och har garderat sig. Skärsår på fötterna tänker han undvika i år. Det nya fiskedraget blänker till i asken. Längtan efter att få pröva det pirrar i honom. Snart, snart är det tisdag. Tanken på rökt fisk gör att det vattnas i m ­ unnen. Han ser verkligen fram emot en hel vecka hos ­mormor och morfar på västkusten. Sommarlovets bästa vecka, med ljudet av vågskvalp när man ska sova och den salta smaken på läpparna efter badet. Julius hoppar till av en lätt knackning på dörren. ”Kom in!” ropar han. Mamma öppnar försiktigt dörren och kikar in. Hon ser besvärad ut, med mobilen i ett kramp­ aktigt grepp i högerhanden. Julius får onda aningar. Hennes vänstra hand snurrar och drar i en hårslinga. Sträcker ut den men håret lockar upp sig direkt. ”Jo, det var Nils som ringde. Från jobbet”, säger 5


hon och harklar sig nervöst innan hon fortsätter. ”Han vill att jag ska åka på ett uppdrag.” ”Jaha”, svarar Julius. Mamma ser glad ut, ändå får han en olustig känsla i bröstet. ”Jag måste ta det. Annars kanske jag inte får fler jobb.” Hon tar ett djupt andetag och fortsätter. ”Vi får skjuta på västkusten.” Mamma söker Julius blick, men han ser bara svart. ”Va! Skojar du? Har du tackat ja utan att fråga mig?” Julius känner hur ilskan sjuder i honom. Hur kan mamma göra så mot honom? Det är knappast första gången hon lovar något hon inte kan hålla, men den här gången … Hon vet ju hur mycket han har längtat! ”Lugna dig lite. Jag funderar på om vi ska åka raka vägen dit när jobbet är klart. Så packa som att vi ska dit.” ”Jag vill inte följa med på något tråkigt jobb”, säger han med hög röst och känner hur tårarna stockar sig i halsen. ”Vi har faktiskt bestämt att vi ska åka med på en fisketur på tisdag!” fortsätter han med ännu högre röst. ”Jag ska ringa till morfar och säga att vi inte ­kommer förrän senare i sommar. Ni kan åka på fisketur då i stället, visst?” 6


”Det är inte samma sak!” skriker Julius, trots att han vet att mamma hatar när man höjer rösten. Kanske just därför. Mamma tar sats, nu är hon också sur. ”Du är tio år nu och borde kunna förstå att det kan bli ändringar ibland”, säger hon sammanbitet. ”Nej, det borde jag inte! Jag hatar ditt jobb! Hela min sommar är förstörd nu. Gå ut från mitt rum!” Han vänder sig om. Vill inte att hon ska se hur ledsen han blir. Båtutflykten, cykling på gångstigarna bland sanddynerna, sova ensam i tältet. Allt, precis allt äventyr, rinner snabbt i väg tillsammans med de salta tårarna. ”Okej, men vi åker samma tid. Klockan åtta i morgon bitti”, svarar mamma lugnt och går ut ur rummet. Julius smäller igen dörren hårt efter henne. Hela han skakar och pulsen är hög. Den här sommaren skulle bli den första där han tältade själv. Han skulle sova ensam i skogen, utan någon vuxen med sig. Mamma har varit för rädd, hon har sagt nej varje gång han har frågat. Och nu när hon äntligen har gått med på det, förstör hennes jobb allt. Utanför dörren hör han att mamma pratar i telefon. Hon skrattar och låter glad på rösten. För Julius känns det som om han aldrig kommer att bli glad igen. 7


*** Musiken strömmar ut från högtalarna. Julius brukar egentligen sitta i framsätet, men inte i dag. Han är fortfarande arg på mamma. Ilsket vevar han ner fönstret och sträcker ut handen. Frisk ljummen luft sveper in. Han rör på fingrarna och känner vinden i farten. Saknad över doften av västkustens saltstänkta klippor och sanddyner kommer över honom. Här luktar det jord och mossa. Grusvägen de åker på slingrar fram som en orm genom de sörmländska skogarna. De höga trädens stammar ser spöklika ut när de höjer sig över dem på båda sidorna. Kullarna på marken är moss­beklädda och han anar att det är blåbärs- och lingonris som växer runt omkring. Julius trycker näsan mot rutan för att se. Då plötsligt dyker en vit gestalt upp, mitt i skogen. Julius hoppar bak i sätet, blinkar hårt innan han hastigt vänder sig mot bakrutan och spanar. Ingen där. En kuslig känsla ilar genom honom. Vad som helst skulle kunna finnas bakom stammarna och de gröna små höjderna. De har åkt en lång stund genom skogarna. Inga byggnader. Inte ens en bil har han sett. Helt ödsligt 8


och ruggigt, utan livstecken. Det måste ha varit ett rådjur, tänker han. De har väl vita fläckar? Mamma sjunger glatt med i låten: ”Mamma Mia, here I go again …” Han blir irriterad över att hon verkar så glad. ”Det ska bli så spännande”, säger hon plötsligt. ”Nils sa att det är jättefint där. Huset är gammalt och ser ut som ett litet slott.” Hon skruvar ner ­volymen. Drar med handen genom det ljust lockiga håret. ”Slott”, frustar han. Så brukar vuxna kalla stora gamla hus för att få dem att kännas lite mer ­spännande. Oftast innebär ”slottet” bara ett hus med tre våningar. Han tänker på mormor och morfars lilla mysiga hus, och det fina rummet som han brukar sova i där. Saknaden kommer över honom igen. I år skulle morfar även ha lärt honom att göra upp en eld, använda morakniven och hugga ved. Sådant som man får göra när man är stor nog. ”Okej, hoppas man kan bada där”, svarar Julius buttert. ”När är vi framme?” ”Jag tror det ska finnas en sjö i närheten.” Hon suckar. ”Försök att vara lite glad. Det är inte varje dag som jag får chansen att skriva om spökerier”, f­ ortsätter hon och skruvar upp ljudet på musiken igen. 9


Kalla kårar kryper sakta längs ryggraden. Mammas ord gör att något märkligt kommer över honom. En känsla av att vara iakttagen. Han skruvar snabbt upp vindrutan och huttrar till. Utanför syns fortfarande bara lummig skog åt alla håll. Fast har inte skuggorna blivit större? De ser ut som otäcka monster. Nej, nu måste han skärpa sig. Att mammas tråkiga jobb är ett mysterium gör allt lite mer spännande. Tänk att mamma ska skriva en artikel om ett spöke! Bara tanken gör att blodet tycks rusa snabbare, håren reser sig på armarna och mungiporna bänds upp. Han minns fortfarande hur luften dallrade under spökvandringen i Gamla stan, när han såg att något rörde sig i ett gammalt vindsfönster. Ingen av de andra verkade märka något, men eftersom Julius läst så många spännande skräckböcker, visste han precis. När det känns som att resan aldrig ska ta slut, ser han plötsligt ett stort herrgårdsliknande hus en bit bort. Han märker hur det fladdrar till i magen. Musiken i bilen dämpas igen. Mamma sänker farten och de närmar sig huset som i slowmotion. ”Där är det! Åh så vackert det är”, säger mamma ivrigt. ”Det ser nästan magiskt ut.” 10


”Ja, verkligen. Visst är det en sjö där?” Julius är konstigt nog inte sur längre. Känslan försvann när han fick höra att uppdraget handlar om något övernaturligt, kanske något riktigt gåtfullt. ”Ja, det ser ut som det”, svarar hon och låter alla bilens rutor åka ner. Doften av sommarblommor och skog virvlar in i bilen. Allt verkar lugnt och fridfullt i solens skimmer. Grönskande träd och buskar ser ut att krama om det vita huset. Fascinerat ser han hur huset växer i storlek ju närmare de kommer. Något lyser upp sidan av den stora byggnaden. Fladdrande likt en varelse i ljusskimrande kaftan. Hjärtat slår ett dubbelslag. Påminner det inte om det han såg i skogen? Han ruskar på huvudet. ”Släpp fantasierna nu”, säger han högt till sig själv, annars kommer han aldrig kunna somna. Grusvägen slutar vid uppfarten en bit ifrån huset. Den breda välkomnande trappan har runda pelare som håller upp en stor balkong. Rosenbuskar ­klättrar längs väggarna och ramar in den stora trädörren. Gruset knastrar under Julius sneakers. Bildörren slår igen så det ekar. De går sakta framåt i en sommarlyster som omfamnar huset och allt runt omkring det. De röda 11


blommorna och de gröna bladen framträder tydligt mot fasaden. Sjön och skogen ger huset en magisk bakgrund som får hela gläntan att verka f­ örtrollad. Det ser nästan ut som i en saga. Skogsgläntan! Namnet är väldigt passande. Julius drar i ryggsäcksremmarna. Han skulle vilja undersöka omgivningen direkt om det inte vore för packningen som ska bäras upp. I fönstret på andra våningen ser Julius en rörelse. Någon ser att de kommer. Han tittar ner mot den spegelblanka sjön. Träden reflekteras i vattenytan. Ger ett fint mönster. Bryggan är smal och ser lite vinglig ut. Han längtar efter att få gå ut på den och hoppa i. ”Den bryggan måste du nog vara varsam med. Vi måste först ta reda på om den går att använda.” Mamma ser allvarligt på honom. ”Jaja”, svarar han och ler åt att hon verkar ha läst hans tankar. I receptionen sitter en äldre lite hopsjunken tant och virkar. När hon ser dem reser hon sig upp och kroppen ser ut att veckla ut sig, då hon plötsligt är lång och rak. Energin flödar genom hennes snälla ögon. Det är nästan som om hon vore en tonåring i en alldeles för gammal kropp. Julius hinner fundera 12


på om hon är trollkonstnär i exakt två sekunder innan hon leende avbryter hans tankar. ”Välkomna till pensionat Skogsgläntan”, säger hon hjärtligt. ”Jag heter Anne Andersson men kalla mig för Anne.” ”Tack så mycket. Jag heter Linda och det här är Julius”, säger mamma leende. ”Vad fint ni har det här”, fortsätter hon och sveper med handen mot ytterdörren. ”Ja, visst har vi”, svarar Anne och ser nöjd ut. ”Vi har bokat ett rum. Det är jag som ska skriva en artikel om Skogsgläntan.” ”Men vad roligt!” Anne tittar på Julius. ”Vad t­ revligt att unge herrn är med. Ni ska få rum nummer nio. Det bästa rummet för mysteriet. Ni kommer förstå varför senare.” Anne tar fram en stor rostig nyckel. Hon ger den till Julius och blinkar samtidigt med ena ögat. ”Om det är något ni behöver så är det bara att säga till mig eller min man Göran så ordnar vi det.” ”Tack.” Han tar emot nyckeln vördnadsfullt. Känner tyngden och undrar om den verkligen går att använda. Det ser ut som en Indiana Jones-nyckel, stor och rostig, som om den leder till en skatt. ”Gå upp för trappan där”, säger Anne och pekar 13


bortåt. ”Sen är det andra dörren till höger. Ni ­kommer att ha en fin utsikt över sjön. Middagen serveras från klockan fem i kväll förresten.” Julius granskar den gamla nyckeln medan mamma stoppar ner plånboken i väskan. Det finns bokstäver ingraverade på skaftet. De är lite otydliga och inte på svenska, men han känner på sig att det står något där. Pulsen ökar utan att han förstår varför, samtidigt som luften plötsligt börjar vibrera. I ögonvrån ser han att det står en tjej i trappan med långt ljust hår. Iklädd en vit klänning.

14


KAPITEL 2 Julius håller hårt om nyckeln när han går efter mamma. Förväntansfullt vrider han huvudet uppåt för att hälsa på tjejen. ”Hej!” Han vinkar och ler stort. Hon svarar inte men vinkar tillbaka innan hon vänder sig om och försvinner bort i korridoren. Lättnaden över att det finns någon i hans ålder här, gör att han nästan springer upp. Han hoppas att de bor på samma våning och att hon är rolig. På nyckelringen hänger en bricka med siffran nio. Det går väldigt trögt att vrida runt nyckeln i låset. Julius tar i och puttar till slut upp dörren som p ­ rotesterar ljudligt. Luften som kommer emot honom dallrar. En rysning börjar i hårbotten och sprider sig ner i händer och fötter. Sen försvinner den. Det doftar av nytvättade lakan i rummet men han anar samtidigt en lukt av gammalt trä. Nästan som att gå in i ett museum. 15


Då plötsligt dyker en vit gestalt upp, mitt i skogen. Julius hoppar bak i sätet, blinkar hårt innan han hastigt vänder sig mot bakrutan och spanar. Ingen där. En kuslig känsla ilar genom honom. Vad som helst skulle kunna finnas bakom stammarna och de gröna små höjderna. De har åkt en lång stund genom skogarna. Inga byggnader. Inte ens en bil har han sett. Helt ödsligt och ruggigt, utan livstecken. Julius har planerat för världens bästa sommarlov. Han ska åka till mormor och morfar, gå barfota i sanddynerna, fiska i havet och, det bästa av allt, tälta själv i skogen för första gången. Hela sitt tio-åriga liv har han längtat efter äventyr, såna som finns i böckerna. Men så kommer mammas jobb emellan och förstör allting … Istället för västkustens vildmark och äventyr tvingas Julius följa med mamma till en gammal herrgård mitt ute i ingenstans. Det känns urtrist, fram tills han börjar luska lite i sin mammas arbete. Mamma är där för att skriva om en flicka som dog på herrgårdens marker under mystiska omständigheter. Kanske blir det ett mer äventyrligt sommarlov än vad han först hade trott …

www.vistoforlag.se