Dramatiken i Vemdalen
Fler böcker av Kalle Löfgren utgivna av Visto förlag: Vemdalsrånet (2021)
Vemdalsrånet Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Kalle Löfgren Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2022 ISBN: 978-91-7885-879-8
Kapitel 1 Robert sprang genom det täta buskaget. Kvistar rispade mot ansiktet och han kände hur hjärtat bultade i bröstkorgen. Men det gick inte fort nog, avståndet ökade hela tiden! Han försökte ropa, men rösten bar inte. Paniken och stressen steg när han hörde poliserna skrika med kraftfulla röster bakom honom. Stanna! Vi skjuter! Men han visste att det inte var honom de siktade på, så han fortsatte springa. När hans fötter landade på den iskalla marken kändes det som att de sögs fast i en dyig lera. Vad var det för fel? Varför var han barfota? Han gjorde sitt yttersta för att öka farten, för han måste hinna ikapp Jonny och stoppa honom. Stoppa honom från att göra något riktigt dumt. Men det gick bara inte. Till slut insåg han det oundvikliga. Han kunde inte förhindra katastrofen som närmade sig. * Robert vaknade tvärt, lakanen var fuktiga och han var svettig i ansiktet. Han vände på kudden med de ljusblå blommorna på örngottet. Men det var lika fuktigt på den andra sidan, så han satte sig upp och kisade mot det skarpa morgonljuset som strilade in mellan persiennens springor. Åsas varma kropp intill honom, hon hade sparkat av sig täcket. Klockans urtavla visade på kvart över sex. Han smög upp, stängde försiktigt dörren till sovrummet efter sig och gick till toaletten. När han stirrade in i spegeln mötte han ett blekt ansikte med trötta ögon. Han böjde sig ner och vaskade ansiktet i kallt vatten.
7
En djup suck, sedan satte han sig på toalettstolen och gned fingertopparna mot tinningarna i ett försök att få bort huvudvärken. Han satt så en stund för att försöka få hjärtat att komma ner i normal takt. Men han visste, han skulle aldrig kunna somna om. Robert blundade och tänkte på drömmen han vaknat av. En mardröm. Igen! Han hade tappat räkningen på hur många gånger han drömt om händelsen uppe i Ånge. Hur fan kunde snuten komma så precis, just när Fredrik och Martin rånade banken? Han fattade inte. Han hade läst i tidningarna om händelsen. Hur Jonny blivit jagad till en återvändsgata, samtidigt som Fredrik och Martin var inne på banken. Helt sjukt! Och att Jonny sedan hade hoppat ur bilen och sprungit mot skogen, men vänt sig om och skjutit. Att polisen svarat med eldgivning var knappast konstigt! Skottet hade tagit i ryggen och Jonny hade dött i ambulansen innan den hunnit fram till sjukhuset. Helvete! Robert tvingade bort den begynnande ilskan, den som så lätt blossade upp tillsammans med ångestpåslaget. Hade han agerat annorlunda skulle Jonny ha levt nu. I höstas hade han bestämt sig för att aldrig mer göra något kriminellt. Han hade sagt nej till Fredrik och Martin uppe i Härnösand. I stället hade han tipsat dem om Jonny. Och Jonny hade nappat! Han hade ångrat sig bittert över det beslutet. Jonnys spelberoende och spelskulder borde ha kunnat lösas på ett smartare sätt. Han ansträngde sig för att minnas gårdagen. Just det! Han och Åsa hade firat in det nya året hos Erik och Emelie. Det hade bjudits på en fantastisk middag. Och drinkar. Många drinkar! Minnena började sakta ta form. Åsa och Emelie hade diskuterat matlagning. De ville öppna en restaurang. Tillsammans. Han minns inte varför han reagerade på det. Samtidigt hade han och Erik snackat om Jonny. Vad fan hade hänt? Hur kunde Jonny ha hamnat tillsammans med bankrånare? Robert var säker på att Jonny inte berättat sanningen för Erik. Och Robert hade spelat med, allt för att inte avslöja för Erik hur det faktiskt låg till.
8
De hade såklart även snackat musik. Erik ville alltid snacka musik. Det sista han mindes med säkerhet var att Erik visat en filmsnutt med ett trumsolo som han var stolt över. Efter det var det mesta höljt i dunkel. Hur och när han kommit hem hade han inget minne av. Robert borstade tänderna och försökte så gott det gick att kamma ut det långa håret som hade klibbat fast runt kinderna och i nacken. Han hittade sina kläder som låg slängda i soffan. Nu behövde han frisk luft, så han gick till köksfönstret och kollade termometern. Minus två. Han klädde på sig, letade rätt på en halsduk som fick kompensera för den tunna jackan, drog på sig ett par vantar och gick ut. Ingen mössa. Åsa hade tjatat om att han skulle köpa en. Men han hade klarat sig utan hittills, och han skulle klara sig utan i fortsättningen också. Efter katastrofen uppe i Ånge hade Robert känt det som att han levde i en bubbla. Åsa hade vid ett flertal tillfällen konfronterat honom. Hon var också väldigt ledsen. Men livet måste gå vidare. Han kanske skulle gå till en psykolog? Åsa ansåg att något måste göras för att få Robert att rycka upp sig. Fungera som vanligt igen. Robert gick utan mål in mot city och befann sig plötsligt på Storgatan. Han hade passerat restaurang Oscar vid Vängåvan. Så här tidigt på nyårsdagens morgon var Sundsvall en tyst och stilla stad. Inbäddad i snö. Vit för en gångs skull. Skönt! Han fortsatte längs Storgatan och anade tornet på Gustav Adolfs kyrka en bit bort. Juldekorationer hängde på rad över gatan. Här och var låg rester av smällare och raketer efter nattens nyårsfirande. När han passerade porten där Jonny hade bott rös han av obehag. Han ångrade att han valt den här vägen. Eller kanske var det lika bra? Han gick fram till kyrkan. Alla minnen från begravningen blev kristallklara, trots att han varit så utom sig av sorg att allt var dimmigt när han satt där i bänkraden. Han hade sneglat på Jonnys föräldrar där de suttit och hållit om varandra längst fram på andra sidan mittgången. Det blev aldrig av att han pratade med dem. Skulle han ha orkat? Eller vågat? Och vad skulle han ha sagt i så fall? Deras son hade gått från glad festprisse till bankrånare. Och innan dess hamnat i klorna på
9
spelsyndikat och indrivare! Spelskulderna och Roberts tips till killarna i Härnösand hade lagt grunden till katastrofen. När Erik hade hållit sitt gripande tal i kyrkan hade tårarna kommit. Inte bara på honom. Han började huttra, så han tände en cigarett och gick vidare uppför Skolhusallén. Tänkte tillbaka på nyårsdagen 2008. Exakt ett år sedan. Han mindes hur han stått utanför högfjällshotellet i Vemdalen och rökt cigarett efter cigarett. Hur trött och less han hade varit på allt. Men det hade funnits en djärv plan i bakhuvudet, en plan som Fredrik hade presenterat för honom när de suttit tillsammans på anstalten i Viskan. Tänk om han vetat då vad som väntade. Vilket år det hade blivit! Åsa hade flyttat ihop med honom. Han hade varit med och genomfört värsta rånet i Vemdalen. Alla galna utekvällar. Resorna till Stockholm och Dalarna. Katt och råtta-leken med snuten. Svartsjuka och lögner. Men värst av allt, Jonnys död. Han fimpade cigaretten med kängan och ökade på stegen. Han närmade sig Sallyhillsvägen. Kände sig yr. Den råa luften hade hjälpt i början. Men nu hade sömnbristen och all alkohol tagit ut sin rätt. Han ökade på stegen ännu mer. Var strax hemma. * När han kom in i lägenheten kände han kaffedoften tränga in i näsborrarna. Åsa satt i köket. Hon såg nyvaket upp på honom med sina mörka, vackra ögon. Morgonrock, rufsigt hår, men vansinnigt söt med sitt leende! Han gick fram och gav henne en kram. Hon granskade honom. ”Hur mår du?” ”Sådär.” ”Förstår det. Jag hörde när du vaknade. Du skrek.” Robert höjde på ögonbrynen. Konstigt, han brukade aldrig prata i sömnen. Än mindre skrika. Vad han visste såklart. Fan, skulle han behöva vara nojig över vad han skulle kunna avslöja när han sov nu också. ”Jag vaknade av en mardröm. Såklart handlade det om Jonny. Jag har tagit en lång promenad. Förbi där han bodde. Och kyrkan.” 10
”Hur kändes det?” ”Bättre än jag trodde.” ”Okej. Bra! Det ska vara bra för läkandeprocessen har jag hört, att besöka jobbiga platser och minnen och så. Ta en kopp kaffe nu.” Han vände sig om mot kaffebryggaren och gjorde en ofrivillig grimas. Fan, han mådde inte alls bra! Åsas frågor och omtanke störde honom. Han ville vara ifred. Han hällde upp en kopp av det rykande kaffet. Vände sig om och försökte le mot henne. Kände att han måste skärpa sig. Bjuda till. Hon ville ju väl med alla predikningar. Han hade bara inte orkat. Men nu skulle det bli ändring! ”Har vi några planer för dagen?” Åsa log tillbaka. Ett varmt leende. ”Du har väl inte glömt att vi lovat att hälsa på din mamma och Anders?” Han stönade. ”Åh fan, jo det hade jag glömt! Men då måste jag vila först. Har knappt sovit något.” ”Gör det. Vi ska inte vara där förrän vid femtiden. Jag väcker dig i god tid.” Han hällde upp ännu en kopp. Bredde en macka och satte sig. Åsa sträckte sig efter honom. Lade den varma handen över hans. ”Vad tycker du om gårdagen? Eller kommer du inte ihåg?” Nu log han på riktigt. ”Så illa är det inte! Jag minns det mesta. Suverän kväll. Jäkligt god nyårssupé. Du och Emelie skulle starta en restaurang. Med bra mat! Ljus på borden. Rödrutiga dukar. Parisfeeling. Uteservering med rottingstolar.” ”Oj! Mitt i prick!” ”Exakt! Och varför tror du jag minns? Jo därför att det är precis så det ska vara. Precis så! Hur jäkla svårt kan det vara? Inte en enda restaurang i stan som kommer i närheten av det där. Starta en med henne! Jag lovar. Succé direkt!” ”Var inte du trött?” ”Jo. Nu går jag och lägger mig.” Han vände sig om innan han öppnade sovrumsdörren. ”Ring Emelie. Starta en restaurang.” *
11
Robert bytte till Åsas kudde, lade sig och blundade hårt. Jag måste sova. Han vägrade fortfarande ta tabletter, trots att Åsa försökt övertala honom att sömnpiller fungerade. Han måste få bort tankarna på Jonny! En restaurang. Bästa läget. Med uteservering och eftermiddagssol. Han hade fortfarande en bra bit över hundra tusen kvar i skåpet på jobbet. Borde väl räcka som startkapital? Erik och Emelie kunde kanske låna en slant? Tänk att slippa åka till jobbet varje dag. Med Ove. Lyssna på hans historier. Både dit och hem. Bara ibland var det intressanta saker han berättade, och då var Ove ändå den bästa kollegan han hade! Och på jobbet. Samma visa varje dag. Samma gubbar runt matsalsbordet. Diskussioner om än det ena, än det andra. Fan, en restaurang! Behöver inte vara så stor. Vinrättigheter. Han log. Och får Erik bestämma blir det musik, tänkte han. Till slut försvann han in i en ny dröm. Åsa drack upp de sista dropparna av kaffet och såg Roberts ryggtavla försvinna in bakom sovrumsdörren. Hon kände sig helt perplex. Hon hade varit säker på att Robert suttit och lyssnat på Eriks musiksnack eller vad det nu var, när hon och Emelie pratat drömmar. Starta en restaurang! Han hade alltså hört. Inte lagt sig i. Bara lagt på minnet. Ibland överraskade han verkligen! Erik och Emelie. Hon trivdes verkligen med dem. Tänk om. Men det är väl inte möjligt? Men tänk om! Vi fyra. En liten restaurang. Precis som Robert överraskande slängt ur sig! Hon behövde också röra på sig. Hon gjorde sig klar och tänkte på Robert när hon tog på sig sina varma ytterkläder. Hans tunna jacka. Och hans vägran att ta på sig en mössa. Hon hade tjatat, men ibland var han tjurig. Eller ofta, när hon tänkte efter. När hon kommit en bra bit på väg knappade hon fram Emelies nummer. ”Hej. Tack för i går. Fantastiskt gott och verkligen trevligt!” ”Tack själv! Håller med, jättetrevligt. Är du ute och går?” ”Ja, jag är inte alls långt från där ni bor. Vill du göra mig sällskap?” ”Gärna. Är ute om fem minuter.” Åsa gick Nackstavägen fram till porten där Emelie och Erik bodde. Erik hade bott på tjugofem kvadrat inne i Stenstan, men flyttat ihop
12
med Emelie i slutet av 2008, när båda känt att förhållandet blivit stabilt. De gav varandra en varm kram i kylan och gick vidare mot Sidsjön. Åsa berättade om det Robert sagt. ”Oj. Lyckades han lyssna på oss samtidigt som han diskuterade med Erik! Inte dåligt, kille och allt!” Båda skrattade. ”Men intressant det han sa. Och spännande. Jag berättade för Erik i natt om våra planer. Hur vi spånat. Han blev faktiskt också eld och lågor! Ville att vi skulle kolla om det fanns nån lämplig lokal. När jag påminde honom om att det behövs startkapital trodde han att det gick att låna av hans föräldrar.” De strosade runt i över en timme. Båda var fulla av entusiasm och energi. När de skiljdes åt lovade de att höra av varandra om en eller ett par veckor och då inte för en middag eller fika, utan för att snacka business. Åsa kollade klockan. Visste att Ica öppnade tio, så hon slank in för att handla det nödvändigaste. Hon hejade på sina kollegor. Blir det en restaurang kommer jag att sakna alla här, tänkte hon. Hon log inombords. Tänkte att hon var fånig. Det är ju bara en dröm. Än så länge. När hon kom upp i lägenheten packade hon in varorna och värmde en soppa. Det fick duga till lunch. Hon smög fram till sovrumsdörren. Det lät som att Robert sov tungt. Ingen mening att väcka honom redan. Hon smakade på soppan. Het och stark. Perfekt! Hon tog fram almanackan. Torsdag. Både hon och Robert hade klämdag fredag. De var långlediga. Skulle det bli sent hos Anneli och Anders gjorde det inget. Kvart över tre gick hon in och väckte Robert. Han satte sig upp. Yrvaken. ”Jag måste ha somnat.” ”Det gjorde du. Klockan är över tre. Hoppa in i duschen.” När han var klar och kom ut i köket kände han lukten av soppan. ”Finns det nåt kvar? Det luktar gott.” ”Absolut. Jag värmer på. Jag tog lite vitt vin till. Passade perfekt. Vill du ha?” ”Gärna! Då kanske man piggnar till. Känner mig lite mosig faktiskt.” ”Ja jag tror du sov tungt.” Hon serverade soppan och ställde ett
13
glas vin framför honom. Hällde upp lite vin åt sig själv och satte sig mitt emot. Robert såg upp från soppan. ”God.” ”Tack.” ”Vad är det? Du ser lurig ut.” ”Inget. Mer än att jag tog en promenad med Emelie medan du sov. Vi pratade restaurang. Jag nämnde vad du sa i morse.” Robert nickade. ”Jag menade vartenda ord. Klart det kommer att funka!” ”Ja, men pengar. Vi har väl inte sparat något? Då kanske banken säger nej till lån.” Robert lade sakta ner soppskeden. Lyfte vinglaset och lät vinet snurra runt ett par varv. Förberedde sig. Han smuttade lite, såg in i Åsas mörka ögon, som om han bestämde sig. ”Jag har lagt undan en del. Som jag inte berättat för dig.” Hon såg på Robert och blinkade häpet. Något högg till i bröstet. Inte berättat för dig. ”Va? Hur har du lyckats med det?” ”Jag har spelat. Med Jonny. Innan det flippade ur för honom med poker på den där svartklubben. Det gick rätt bra kan jag säga. En hemlighet som jag ville överraska dig med när det dök upp ett tillfälle.” Han slog ut med armen. ”Som nu!” Åsa bara gapade. ”Du skämtar?” ”Nä.” ”Hur mycket?” ”Över hundra.” ”Tusen!?” ”Ja. Såklart!” Åsa satt tyst. ”Jag spelade mycket tillsammans med Jonny. Innan du och jag träffades. Men även efteråt. Jag lade av strax innan vi åkte till Stockholm.” Robert skrattade. ”Överraskad?” ”Snarare chockad! Jag behöver några droppar vin till.” Fick fram vinflaskan som precis fick plats i nedersta luckan. Hon kände sig lite snurrig, visste inte riktigt om det berodde på gårdagen eller Robert. Åsa satte sig. ”Det är inget skämt?” ”Absolut inte!”
14
”Emelie sa att Erik troligen får låna av sina föräldrar. Hittar vi en lämplig lokal blir det här helt plötsligt genomförbart alltså.” ”Javisst! Du och Emelie startar ett bolag. Behövs inget aktiebolag. Räcker med handelsbolag.” ”Jamen, tänk om det blir konkurs. Då förlorar vi väl alla pengar.” ”Troligen. Men det kommer inte att hända! Vi gör bara som vi sagt. Parisfeeling mitt i Sundsvall!” Robert slog ut med armarna och log sitt bredaste leende. Åsa satt bara och stirrade. Det här drömmer jag, tänkte hon.
15
Kapitel 2 Det var bara ett fåtal hållplatser kvar innan Bredsand. Robert kände sig fräsch efter några timmars sömn och en uppiggande dusch. Han lutade sig mot Åsa. ”Vad har du i kassen?” ”En ljusstake. Den köpte jag för över två månader sen. Vi gav en likadan till mina föräldrar när vi var där senast. Minns du?” ”Aha!” ”Precis! Nu får vi se vad din mamma tycker.” ”Klart hon kommer att gilla den!” Han lutade sig bakåt i sätet. En känsla av tillfredsställelse och lycka for genom kroppen. Vilken kontrast mot ångesten i morse, tänkte han. Nu hade han lagt pusslet, fixat bästa lögnen. Ingen skulle kunna koppla pengarna i skåpet till rånet nu. Han såg ut genom bussfönstret och började fundera på framtiden. Mer ”Svenssonliv” skulle det bli. Fast det här med en restaurang kittlade. Han ville vara delaktig i det projektet. Det kunde absolut kompensera för den dragning han ibland kände mot sin mörka sida. Den han förmodligen fått ärva av sin farsa. ”Kungen på Kumla” som han hade kallats. Robert log åt minnet. Första gången han hört det uttrycket hade han varit femton. Nu, elva år senare, kunde han konstatera att hans egen brottsliga bana hade kulminerat med Vemdalsrånet, men att den nu var över. Svenssonliv, så får det bli, tänkte han. De klev av och gick till huset längst ner. Det var Anders som öppnade. Robert var glad att det fungerade mellan Anders och hans morsa. Han hade undvikit att hälsa på när hon bodde ihop med den
16
förra killen. En trist snubbe. Anders var tvärt om. Glad. Trevlig. Lättsam. De stegade in och hängde av sig ytterkläderna. Anneli kom fram och kramade om båda. Åsa sträckte fram presenten. ”Men oj. Det hade ni inte behövt. Men trevligt.” Hon öppnade direkt. ”Vilken fin ljusstake. Tusen tack! Är det du som valt den här?” Hon tittade på Robert. ”Va? Nä. Det är Åsa.” Anneli himlade med ögonen. ”Klart jag fattar!” Anders lade armen över Roberts axlar. ”Jag är likadan. Man får sina pikar ibland.” Han bad dem gå ut och sätta sig på den inglasade balkongen. ”Solen värmer så pass att man kan sitta där en stund. Jag kommer ut med vin och tilltugg.” Åsa och Robert satte sig. ”Jag är så glad att du fått så fin kontakt med din mamma. Jag älskar att vara här.” Anders kom ut och ställde ner vinet och två sorters nötter på det nyinköpta bordet. Han hade överraskat Anneli med ett nytt balkongbord när de hade firat sin första jul tillsammans. ”Jag sätter mig med er. Hon klarar sig bäst utan mig i köket påstår hon. Nå, berätta om läget. Hur lever livet med er?” ”Åh. Det är toppen!” Åsa berättade om gårdagen. All god mat. Och vad de pratat om. Anders såg häpet på dem. ”En restaurang? Häftigt! Det har jag också drömt om. Berätta mer!” Robert skrattade. ”Jaså! Du sade ju nyss att Anneli klarar sig bäst utan dig i köket.” ”Sant! Men det finns så mycket annat man kan jobba med i en restaurang.” Åsa avbröt dem och fortsatte att med iver i rösten berätta om gårdagens planer. ”Så egentligen fattas en lämplig lokal alltså?” Anders log finurligt. Sade skål och smuttade på vinet. ”Tänk om jag kan hjälpa er med den biten.” ”Vad då? Vad tänker du?” ”Jag vet inte. Men jag känner folk som i sin tur har känningar när det gäller fastigheter och lokaler inne i Stenstan.”
17
”Oj! Jamen, det vore ju suveränt!” Robert sträckte fram glaset mot Anders och skålade. Anneli kom ut. ”Vad pratar ni om? Jag hörde något om restaurang.” ”Ja nu ska du få höra! De här två ungdomarna har häftiga planer. Öppna en liten restaurang inne i Stenstan. Vad tror du om det?” ”Det var inte dåligt! Allvarliga planer?” ”Jo du morsan. Nu snackar vi allvar!” Alla skrattade. ”Vi får prata mer om det där under middagen. Jag har ställt fram allt, ta med glasen in.” * Åsa höjde glaset. ”Min mamma är duktig på att laga mat, men jag tror du är i minst samma klass. Det tycker jag vi skålar för.” Robert vände sig mot Åsa. ”Där sa du nåt! Två mentorer. Bästa maten i stan! Bara att köra!” Anneli hade fått en nyans av rött på kinderna. ”Ni överdriver, men nu får ni allt berätta om era planer. Klart man blir nyfiken!” När Åsa berättat klart lutade sig Anneli bakåt och tittade på alla tre. ”Det här låter verkligen spännande! Du Anders pratade ju en gång om liknande idéer. Och det har väl jag också funderat på nån gång. Men det gäller att våga! Det är ett stort steg att ta. Men konceptet är det absolut inget fel på! Ett bra kök. Duktig kock. Trevlig personal. Mysig inredning. Precis som ni beskrivit nu. Och vinrättigheter. Det är väl den stora stötestenen. Men varför inte? Det är ju bara att ansöka. Många får ett ja från kommunen. Alltså, det här låter väldigt spännande!” Anders lutade sig fram. ”Blir det allvar av det här kan jag höra med ett par kockar som jag känner. Båda är väldigt duktiga. De bor söderut, men vad vet man, lockar man med rätt lön kanske de flyttar hit?” De åt klart och alla hjälpte till att duka av. Anneli ropade från köket. ”Nu tar vi kaffe och avec ute på balkongen.” Anders bar ut och alla satte sig runt det lilla bordet. ”Så här gör
18
vi. Ni fortsätter planera. Går till banken. För det behövs startkapital. Ni tänker ut hela konceptet och jag kollar runt med mina kontakter vad det finns för möjligheter till en lokal som har ett bra läge. Jag kan dessutom satsa lite kapital. Jag köpte aktier för länge sen. De har stigit rejält och jag har inget emot att sälja dem och satsa pengarna i det här. Frågan är bara om ni vill ha med mig som aktieägare?” Robert harklade sig. ”Jag hade tänkt mig ett handelsbolag. Tror inte det behövs ett aktiebolag.” ”Okej. Jag är säker på att aktiebolag fungerar bäst. Men det där bestämmer ni så klart! Det är bara att höra av er om ni vill ha med mig som delägare. Men då måste det bli ett aktiebolag.” Robert såg på honom och log. ”Okej. Jag lägger det på minnet.” Kylan hade smugit sig på, så de lämnade balkongen. På väg mot soffgruppen funderade Åsa på Anders reaktion. Det kändes som att han var angelägen om att vara med, samtidigt som han försökte ge sken av motsatsen. Hon avskydde när en min sade något men menade något annat. Så var det ganska ofta med både Anders och Robert. Alla tackade ja till gin och tonic. Stämningen var på topp. De missade sista bussen, men Anders lovade att bjuda på taxi hem. Strax efter klockan ett tackade Åsa och Robert för sig. Anders beställde en taxi och stack åt Åsa en femhundring. ”Det här räcker till taxin. Lova att höra av er om hur det går med planerna.” Åsa nickade. Åsa och Robert vaknade nästan samtidigt. De låg kvar och hade en skön stund. ”Visst är det spännande. Man märkte att speciellt Anders blev intresserad av våra restaurangplaner.” Robert funderade. ”Ja verkligen. Men vi måste tänka oss för. Hur mycket inblandning vill vi ha?” ”Men tänk om han lyckas hitta en lokal!” ”Ja då har vi en jäkla tur! Då är det bara att köra. Ring till Emelie. Fråga om vi kan komma förbi en sväng redan i dag. Lika bra att ta tag i det här direkt.”
19
De klev upp och Robert fixade kaffe medan Åsa gick till toaletten. När hon låst tittade hon sig i spegeln. Kom på sig själv med att le. Allt kändes nästan för bra för att vara sant. Dessutom verkade det som att Robert mådde mycket bättre. Inte ett ord om Jonny och mardrömmar. Var han tillbaka? Ja varför inte! Det här var precis vad han behövde. Tänka på något nytt och konstruktivt. Något spännande. * Robert letade efter den tandade kniven till brödet. Drog ut flera lådor. Till slut hittade han den bland en massa diverse saker. Där den inte skulle ligga. Sedan såg han mobilen som han nästan glömt bort. Den han använt när han kontaktat Martin och Fredrik i Härnösand. Han tog upp den och såg att den var helt urladdad. Längre in i lådan hittade han laddaren. Reflexmässigt gick han bort till bokhyllan och lade mobilen på laddning. Det gick så fort. Han reflekterade knappt över det. Mobilen var död, den behövde el. Om den skulle ringa var en helt annan sak. Det blev hans tur att gå till toaletten. ”Gör en macka åt mig. Jag ska bara borsta tänderna.” När han kom in på toaletten började han fundera på hur allt kändes. Det här med en liten restaurang var nog precis vad han behövde sysselsätta tankarna med. Han mådde faktiskt bra! Bättre än på länge. Han hoppades att de kunde träffa Erik och Emelie. Lika bra att smida medan järnet är varmt, tänkte han. De åt en enkel frukost, varpå de bestämde sig för en promenad. Ringa till Emelie kunde de göra när de kom tillbaka. Vägen upp till Södra Stadsberget var för isig, så det fick bli en sväng mot Stenstan i stället. De gick ner till hamnen. Förbi kasinot. Åsa lutade sig kärleksfullt mot Robert. ”Vilka minnen som dyker upp. Vi hade mycket roligt här.” ”Ja verkligen. Utom när du blev magsjuk. Då var det lagom roligt.” ”Åh. Påminn mig inte! Vilken mardröm! Undrar vad jag fick i mig?”
20
”Ja säg det. Men jag kom att tänka på Ulla. Hon var ju med Jonny den där kvällen. Undrar vad som hände. Det verkade som att det tog slut mellan dem då.” ”Ja. De såg ut att trivas ihop.” De stannade, höll om varandra och såg ut över Sundsvallsfjärden. Åsa fortsatte. ”Men jag tror Jonny blev väldigt förändrad av preparaten han tog i samband med sin träning. Rastlös och otålig.” ”Ja verkligen! Jag tänkte prata med dig om det där. Men det blev aldrig av. Han blev faktiskt väldigt förändrad. Han ringde en gång när jag var på Systembolaget. Då var han riktigt otrevlig.” ”Oj! Ja jag ska väl inte prata om mitt ex, men han blev också förändrad när han tränade. Nästan så jag blev rädd för honom! Jag vet att han tog olika preparat. Tänk om det var samma som Jonny tog?” ”Inte omöjligt.” ”Jag har aldrig fattat hur Jonny kunde hamna med de där bankrånarna. Har du?” ”Nä. Ofattbart!” ”Han hade väl stora spelskulder, eller hur?” ”Ja det var ju därför vi besökte honom. Försökte övertala honom att lägga av med spelandet. Få behandling. Men han var nog inte mottaglig.” De gick vidare. Åsa tänkte på vad de kunde ha gjort mer för att rädda Jonny. Robert tänkte på hur nära det var att han hade försagt sig. Men han kom ihåg alla goda råd han fått senaste året. Säga så lite som möjligt. Inte trassla in sig i onödiga förklaringar. När de kom hem ringde Åsa till Emelie. Under tiden kollade Robert om mobilen var färdigladdad. Han slog på den. Jodå. På displayen såg han fem missade samtal. Alla från Fredrik. Såklart! Det var ju bara han som hade det här numret. Men fem missade! Vad innebar det? En oro spreds i kroppen. Hade något hänt? Hade polisen fått upp nya spår? Han måste ringa! Men när? Han kunde inte ringa från lägenheten. Han stoppade mobilen i fickan och lyssnade på samtalet mellan Åsa och Emelie. Det lät som om de kunde titta över till Erik
21
och Emelie. Bra! Han hällde upp ett glas juice så länge. Åsa lade på och vände sig om. ”Vi ska vara där om en timme.” Robert funderade och kom på en lämplig ursäkt för att kunna ringa. ”Perfekt! Jag tänkte gå ner i tvättstugan och kolla tvättider. Det är väl en hel del som behöver tvättas. Min kudde inte minst!” ”Bra förslag! Boka i morgon förmiddag om det går. Vi har inget inplanerat då.” * När han kommit halvvägs ner i källartrappan ringde han. Fredrik svarade på andra signalen. ”Tjena! Trevligt att få ett samtal från dig. Jag har ringt några gånger.” ”Ja fan! Jag hade glömt bort att ladda mobilen. Hur är läget? Har det hänt något?” ”Nej då! Det är bara det att jag och Martin skulle behöva din hjälp.” ”Min hjälp?” Robert lät förvånad. ”Ja alltså, vi behöver en ersättare för Jonny.” ”Vad snackar du om? Ersätta Jonny?” ”Det som hände uppe i Ånge är jävligt tragiskt, men det ska inte hända igen. Vi vill bara jobba med proffs. Vi behöver dig för nästa rån.” ”Aldrig i livet!” En aggressivitet sköljde över Robert. Han fortsatte. ”Vad fan var det som hände där uppe i Ånge egentligen?” ”Ja alltså, det är helt otroligt! Vad är sannolikheten att en ledig polis kommer gående och larmar sina kollegor som råkar vara på väg hem mindre än en mil från banken vi just rånar. En på miljonen om du frågar mig. Kommer inte att hända igen! Nu har vi hittat en perfekt bank. Som ligger utanför Västernorrland. Och som sagt, nu behöver vi din hjälp!” ”Du hörde vad jag sa. Aldrig i livet! Ni får hitta någon annan!” ”Men tänk efter. Jag vet att du lånade ut hundra till Jonny. De
22
stålarna är borta. Tänk att få fylla på med ett eller ett par hundra. Kanske mer! Och tro mig. Jag hittar ingen annan. Du är som klippt och skuren för det här!” ”Jaså! Hur var det med mina nerver då? Jag minns ett samtal från en natt i höstas. Du nämnde något om min farsa. Jag var tydligen inte lika tuff och cool som honom. Mitt nej står fast! Jag har lagt av!” ”Men fan! Det där med dina nerver var ju bara ett skämt!” ”Så lät det fan inte!” Fredriks röst var plötsligt outgrundligt mjuk när han fortsatte. ”Då ber jag om ursäkt! Jag fattar hur du känner. Men du kan väl åtminstone tänka på saken. Spänningen och kickarna får du på köpet.” ”Min kriminella bana är avslutad.” ”Okej. Jag hör vad du säger. Men banken finns kvar ifall du skulle ändra dig.” Robert lade på och fortsatte ner till tvättstugan. Aha, det var därför snutarna hade kommit så snabbt till banken, tänkte han. Det hade han missat när han läst i tidningarna om rånet. ”Vilken tid det tog! Fanns det någon tvättid?” ”Ja visst! I morgon förmiddag. Nyckeln till bokningen fastnade. Den var svår att få loss. Men nu är det fixat. Vill du ha en kopp kaffe innan vi går?” ”Nä. Det får vi hos Emelie och Erik.” * De slog sig ner runt köksbordet där det var framdukat med nybakade bullar och kaffe. Erik såg sig om. ”Okej. Vem vill börja?” Han såg frågande på Åsa. ”Jag börjar gärna. Den här drömmen har jag haft länge! När jag och Robert träffades berättade jag det här för honom, men då fick jag ingen respons vad jag kan minnas.” Robert skrattade. ”Nä. Det kan nog stämma. Men nu har jag fattat grejen. Gillar verkligen idén!”
23
Åsa fortsatte. ”Precis! Så när jag pratade om det här med dig Emelie på nyårsafton, märkte jag direkt att du var lika entusiastisk som mig. Vi hade tydligen på varsitt håll tänkt ungefär lika. När Robert sen blev eld och lågor för idén berättade vi för Anneli och Anders när vi var där på middag i går kväll. Då visade det sig att Anders kanske kan hjälpa oss hitta en lokal inne i Stenstan!” Erik sken upp och slog ut med armarna. ”Fantastiskt!” Han fortsatte. ”Ja när jag fick höra om planerna insåg jag direkt att det var en kanonidé! Så i dag har jag snackat med mina föräldrar. De kan troligen låna ut en bra slant om det här blir verklighet. Men har ni möjlighet att få loss pengar? Det kommer att kosta en hel del …” Erik tittade på Åsa, som i sin tur vände sig mot Robert. ”Ja det är så här att jag har en skaplig slant sparad.” Erik tappade hakan. ”Va? På din lön! Du har ju beklagat dig att den knappt räcker till hyran.” ”Sant! Men nu är vi två som delar på den. Faktum är att jag spelade rätt mycket tillsammans med Jonny en längre tid. I hemlighet, och bara på trav. Han var duktig på det. Så jag fick många goda råd. Och det gick jäkligt bra kan jag säga.” ”Nu fattar jag inte? Jonny sa aldrig ett ord om det.” Robert märkte att Erik verkade upprörd. Och han hade anat att Eriks reaktion kunde bli så, därför hade han förberett sig. ”Nä. Jag ville inte att nån skulle veta. Ingen i gänget. Inte du heller Åsa, när vi blev tillsammans. Det skulle vara en hemlighet. Jag visste att Jonny inte skulle säga något. Det gjorde han aldrig. Och jag la på hög. Visst. Det kunde såklart gått åt skogen, men han såg till att jag spelade försiktigt i början. Byggde upp ett kapital. Jag la av i somras.” Erik hade hämtat sig något. ”Det var som tusan! Jag har ju lånat ut till dig då och då.” ”Ja. Men jag bestämde mig att inte röra de där pengarna. Enbart till spel. Sen, när jag la av, kunde jag betala mina skulder. Även till dig. Och ändå ha rätt mycket sparat.” Erik lutade sig bakåt. Ruskade sakta på huvudet. ”Det här hade jag aldrig kunnat ana. Men det är som du säger. Var det någon som kunde bevara en hemlighet, så var det Jonny!” 24
”Precis! Så svaret på din fråga är: Javisst, vi har en skaplig slant att satsa.” Robert såg på de andra. Försökte upptäcka om det fanns tvivel i ögonen på någon av dem. Han mötte Eriks blick. Erik log. Men det var ett ansträngt leende. Fan, misstänker han något? Robert stålsatte sig. Han skulle vidhålla sin historia. Om Erik tvivlade var det hans problem! Robert mindes att Jonny berättat hur misstänksam Erik varit på vad han och Leif höll på med förra våren. Men Jonny hade fått honom på andra tankar. Att Erik hade inbillat sig. Robert fortsatte titta tillbaka på Erik. Avvaktande. Rena duellen. ”Men då kanske det löser sig med ekonomin.” Det kändes som att Erik gav sig, och Robert slappnade av. ”Exakt! Sen är det en annan sak. I går kväll föreslog Anders att vi skulle bilda ett aktiebolag. Då kunde han gå in med pengar om det skulle behövas. Jag ansåg att det skulle räcka med ett handelsbolag. Vad tycker ni?” De andra satt tysta. Emelie såg på Erik. ”Oj. Sånt där förstår jag mig inte på. Gör du?” ”Nej verkligen inte! Vad är det för fördel med det ena eller andra?” Robert ryckte på axlarna. ”Det enda jag vet om aktiebolag är att det behövs hundra tusen i aktiekapital. Men jag har hört nånstans att det ska sänkas. Sen tror jag man måste ha en revisor. Och en sån är inte billig! I ett handelsbolag däremot behövs inget av det där. Å andra sidan mister man allt om det blir konkurs. Tror jag. Ja det är väl ungefär det jag vet.” Det blev återigen tyst runt bordet, så Robert fortsatte. ”Jag tycker vi avvaktar med det där. Fokuserar på konceptet och försöker hitta en lämplig lokal. Med Anders hjälp alltså.” Alla höll med. De fortsatte skissa på hur allt skulle se ut. Kök, antal bord, meny och så vidare. Till slut harklade sig Erik. ”Sen har jag ett önskemål.” Robert skrattade. ”Säg inget! Låt mig gissa. Musik?” ”Precis! En eller ett par gånger i månaden.” ”Absolut! Vad tycker ni tjejer?” Båda nickade. Men det syntes att Åsa och Emelie hade tankarna på annat håll. Maträtter kanske? 25
Robert visste inte vart han skulle ta vägen. Han samlade sig så pass att han försökte sammanfatta allt som Anders berättat. ”Du menar alltså att du är boss över ett maffialiknande nätverk här i Mellannorrland?” ”Ungefär så.”
Kapitel 3
Tänk att det kan hända så mycket under ett års tid … Robert deltog i Vemdalsrånet, flyttade ihop med Åsa, Martin kontakten sneglade på med klockan skyndade källartrappan. klippte enoch polare, gicksig pånerför begravning för en Han var sen. Fredrik hade bett honom komma senast tre. Nu var den annan. Hade Robert agerat annorlunda skulle Jonny ha levt fem över. Fredrik. Noga med tider. Noga med planering. Noga med nu. I höstas bestämde han sig för att aldrig mer göra något allt! Precis som det ska vara, tänkte han. Dörren till källarlokalen stod kriminellt. Och det tills nudörren. … Fredrik på glänt. Han gick in har och gått drogbra. igen Fram den bastanta satt tillbakalutad i en av de slitna fåtöljerna och gjorde en gest mot kaffemaskinen. Robert och Åsa ska öppna restaurang. Det bestämmer ”Ta med två kaffe.” Martin tog fram två muggar. Ingen av muggarna de på nyårsafton, ett år efter att de träffades i Vemdalen. var diskade. Efter att ha fyllt dem såg han sig om. Så stökigt som det Samtidigt kontaktad av Fredrik – de behöver var nu hadeblir detRobert aldrig varit i den murriga källarlokalen. Städning honom förhade fler ingått uppdrag, eller rättare sagt: defastighetsägaren kommer inte av lokalen i hyran. Men i höstas hade ringthonom och sagtkomma att hyranundan. måste höjas om får städning fortsättningsvis låta Robert oväntad hjälp från skulle ingå. Fredrik hade sagt nej till hyreshöjning. De kunde städa sin mammas sambo. Vem är han egentligen? Och vem är själva! Så nu låg det förpackningar, plast, pennor och kaffemuggar Robert, nu när han börjat om sitt liv? överallt. Noga med allt stämmer nog inte riktigt, tänkte han. Martin ställde ner kopparna och satte sig mitt emot i den om möjligt ännu mer slitna soffan. Fredrik lutade sig fram och drack lite av kaffet. ”Okej, jag har snackat med Robert. Du undrade om jag skulle ringa Leif också. Jag gav fan i det. Anser inte att han passar för det här. Han känns för osmidig. Nu gäller det att få med Robert på nästa grej. Frågan är bara hur.” ”Vad sa han?” ”Precis som väntat blev det ett blankt nej. Jag la ut lite krokar. Men
www.vistoforlag.se