MAMMA, DET HAR HÄNT EN OLYCKA! #bokenomjalle
t har hänt en i jätterädd nu, men de bl t at er m m ko du t – Mamma, jag vet at crossen i skogen … lle har kraschat med olycka. Jag tror att Ja
AnnaLena Forsberg
Mamma, det har hänt en olycka! Utgiven av Visto förlag, Lerum 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © AnnaLena Forsberg Grafisk form: Mattias Norén, Visto förlag Foto: Istockphoto.com Tryckt i Viljandi, 2022 ISBN: 978-91-7885-837-8
MAMMA, DET HAR HÄNT EN OLYCKA!
#bokenomjalle
AnnaLena Forsberg
Innehållsförteckning Förord . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 7 Del 1: Olyckan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 9 Vi i familjen Forsberg . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 10 Kraschen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 13 Ambulansfärden . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 20
Del 2: Tiden på IVA. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 22 Skam och förvirring . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 24 Ett allvarligt samtal . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 28 Slut på semestern . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 30 Ett oväntat möte . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 38 Skitjobbigt på riktigt . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 42
Del 3: Barnavdelningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 46 Inga besök . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 46 Den förbannade smärtan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 49 Sjuk av sjukhusmiljön . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 54 Autonomi – rätten att själv bestämma över sin kropp ��������������������������������� 59 Jag kallade det för smärtallergi . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 62 Lite förståelse gör stor skillnad . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 68 Så mycket han fick stå ut med . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 73
Del 4: Träningen och vägen tillbaka ��������������������������������81 Olycksbröder . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 87 Sjukhusskolan . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 94 Att finna tröst . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 109
Del 5: Hemgång . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 127 En skola utan anpassning för rörelsehindrade ����������������������������������������������� 131 Stiftelsen Min stora dag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 140 En avstickare till Spanien . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 144
Del 6: Bakslag blandat med framgångar
150
Vårterminen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .159 Min stora dag hör av sig igen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 161 Hur svårt kan det vara? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 163 Jalles stora dag . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 168 Gymnasiet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 173
Del 7: Vägen till upprättelse . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 175 Den långa försäkringsprocessen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 182 En advokat . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 187 Små sår och fattiga vänner ska man inte förakta �����������������������������������������191 Ständigt beredd på nya katastrofer . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 196 Vilken nytta gör en Lex Mariaanmälan? . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 203 När han blev arton . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 205
Efterord. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . 209
Förord Väldigt få föräldrar är beredda på att deras barn ska råka ut för en olycka. Jag och min man är inget undantag utan stod helt handfallna när vår yngste son, Jalle, drabbades. Och när skadorna sedan visade sig obegripliga, till och med för läkarna, ja då vacklade tillvaron rejält. Jag behövde hjälp men den var omöjligt att be om eftersom jag inte förstod själv vad som hände med mig, eller med Jalle. När Jalle i sin sjukhussäng läste En crossad dröm av Jörgen Nilsson såg jag hur viktigt det är att kunna identifiera sig med andra som råkat ut för likande händelser. Då blev det också tydligt för mig att vi, Jalles föräldrar och syskon, hade behövt en bok för vilsekomna föräldrar. Där vi hade kunnat få en förklaring till vad som hänt och vad vi kunde förvänta oss av framtiden. Men det fanns ingen, jag behövde skriva den själv. När jag ser tillbaka på min egen situation under den svåraste tiden tänker jag att en hel bok hade varit alltför tung att plöja, om någon hade satt den i mina händer där och då. Däremot hade jag varit hjälpt av vissa delar av innehållet i olika skeenden. Därför har jag skrivit en del kapitel, till exempel om smärtlindring, skam och försäkringsfrågor, utöver själva händelseförloppet. De avsnitten vänder sig till den läsare som snabbt behöver information för att kunna be om rätt hjälp till sig själv eller till sitt barn. Du som läser boken som en roman, från första till sista sidan, kommer också att ha full behållning av innehållet. Det var en förskräcklig upplevelse vi var med om, främst Jalle förstås, men även vi i den närmaste familjen. En historia väl värd att ta del av.
7
Del 1: Olyckan Det var Håkan som fick det där telefonsamtalet som alla föräldrar fasar för. Det var i början av augusti och han var ute på gården och byggde på det som skulle bli vår nya uteplats, en stenläggning med belysning och en låg mur omkring. Drömmen skulle bli verklighet, en plats för hela stora familjen att umgås – med grillplats, badtunna och en altan under tak. Solen värmde äntligen igen efter en veckas ihärdigt regnande och barnens farfar hade kommit cyklande för att hjälpa till med bygget. Precis som han alltid gjort när något skulle byggas hemma hos oss. Samtalet kom från Jalle, just femton år fyllda, och han skrek i panik: – Hjälp mig, pappa … pappa hjälp! – Vad är det? Var är du? Men Jalle svarade inte, han bara skrek och skrek och skrek. Det samtalet skulle förfölja hans pappa en lång tid framöver. Många nätter skulle han vakna kallsvettig efter mardrömmar där Jalle skriker och skriker. Och att han inte vet var han ska leta efter honom. När Håkan till sist förstod att Jalle fanns i skogen ned emot grannbyn Agnäs gick det undan. Iklädd enbart badbyxor och foppatofflor körde han iväg med gruset sprutande om däcken. Han hade ingen aning om i vilket skick han skulle hitta sin yngste son.
9
Vi i familjen Forsberg Vi är en ganska vanlig familj, möjligen är barnaskaran lite större än genomsnittet. Jalle har fyra äldre syskon – Johanna, Jocke, Jessica och Jennifer. De har växt upp i en liten by som heter Önskanäs. Där drev vi under många år ett litet lantbruk med ungnöt, får och höns. Barnen var nästan alltid med oss i arbetet med att mata, sätta stängsel och skotta gödsel. Skogen finns alldeles intill och där har de byggt kojor, cykelbanor och ibland bara suttit alldeles stilla bakom en buske för att iaktta en fågelfamilj eller till och med en älg som passerat. När Jalle, eller Hjalmar som är hans dopnamn, föddes blev han på en gång den självklara medelpunkten i familjen. Omhuldad och älskad som alla våra barn men det fanns också något mer. Hans äldre syskon tog med honom i sina lekar och när de byggde på sin koja i skogen så drog de, som den naturligaste sak i världen, med sig sittvagnen med lillebror fastspänd i selen. Där satt han så nöjd och kollade på sina syskon och deras kompisar. Jalles närvaro var så självklar i alla sammanhang och han växte upp i tron att inget kunde stoppa honom. Inte så att han var påstridig eller dryg, men det föll honom helt enkelt aldrig in att det fanns något som han inte kunde göra eller vara med på. Han var redan från början beskyddande gentemot andra barn som han uppfattade behövde hans omsorger. Ett exempel är när Jalle var drygt ett år och jag fick ett nytt dagbarn som var nästan på dagen lika gammal som han. Det var bara det att hon var betydligt mindre till växten. Jalle hjälpte henne med av och på med ytterkläder och skor, han lyfte henne över tröskeln till köket, ja han tog hand om
10
henne på fullaste allvar. Ingen utom möjligen dagbarnet själv hade hjärta att någon gång protestera mot hans omsorger. Jalle började också ovanligt tidigt att ta eget ansvar, utan att vi egentligen ställde några krav på honom. Jag tror att han helt enkelt såg hur syskonen gjorde och tog för givet att han också skulle se till att göra sina läxor och ta med bad- eller gympakläder till skolan. Han fixade alltid fika när han kom hem från skolan, först av alla eftersom han var yngst. Vispade ihop kakaopulver och socker, fyllde på mjölk och kokade sin egen choklad. Så bredde han ett par mackor och fikade sedan framför tv:n där han kollade på det han tyckte var en skitrolig dvd – Jönssonligan eller Drömkåken. Skrattade högt åt dråpligheterna men pausade filmen direkt han fikat klart för att ge sig ut och leka med kompisarna på byn, Oskar och Johan. Alltid något på gång, alltid full fart. Och aldrig någonsin märktes det att de bägge kompisarna var två år äldre. *** Jocke var tio år när Jalle föddes och han var överlycklig, han hade oroat sig för ännu en syster. Han hade tre och tyckte att det var alldeles tillräckligt. – Blir det en tjej igen då flyttar jag ut till kojan! Men han kunde alltså fortsätta att bo inomhus med oss i den övriga familjen. Den sommaren när hans lillebror skulle fylla ett år byggde Jocke en cykelkärra med hjulen från en gammal barnvagn och en spånplatta där han skruvade fast en av våra gamla bilbarnstolar. I den spände han fast Jalle och cyklade runt med lillebror på grusvägen i vår lilla by, varv på varv. Bägge killarna sken ikapp med solen och jag lovar att mitt mammahjärta var varmt och mjukt av lycka när jag såg mina söner tillsammans. Vilken kärlek! Systrarna var förstås lika glada och stolta över sin bror. Johanna, äldst i syskonskaran och tolv år då lillebror föddes, kom hem från skolan en dag och berättade att några av klasskompisarna hade
11
kommenterat hans namn som var en aning ovanligt den tiden. Det var betydligt vanligare med pojkar som hette Fredrik, Erik eller Jonas. Hjalmar fanns det inte en enda liten pojke som hette i hela kommunen. – De säger att Hjalmar är ett konstigt namn men jag sa åt dem att han har ett speciellt namn för att han är en speciell person. Precis så var det och så förblev det, han fortsatte ha rollen som familjens medelpunkt och inte för inte kallade vi honom ofta för ”prins Hjalmar av Önskanäs”. Genom åren fortsatte han att hänga med sina äldre syskon, ibland på sådant han egentligen var alldeles för ung för, men ända till dagen olyckan hände hade allt gått bra.
12
Kraschen Jag var på väg i bilen mot Lycksele med yngsta dottern, Jennifer, som skulle till sin pojkvän. Vi hade hunnit ett par mil då min mobil ringde. På den tiden svarade man även vid bilkörning. Det var Jessica, vårt mittenbarn, som högljutt och väldigt forcerat berättade att Jalle hade ringt till pappa och skrikit så högt att hon också hade hört honom fast hon befann sig en bra bit ifrån luren. Först hade hon trott att de skämtade men när hon sedan såg hur hennes pappa blev allt blekare och fick små svettpärlor i pannan förstod hon allvaret. – Mamma, jag vet att du kommer att bli jätterädd nu, men det har hänt en olycka. Jag tror att Jalle har kraschat med crossen i skogen för pappa tog med sig första hjälpen för husdjur som låg på hallbänken, ett badlakan och en vattenflaska och så körde han bara iväg. – Men vart åkte han då, ned mot kammen eller? – Nä, han körde mot stora vägen och svängde mot Agnäs och han var så stressad att han hade tänkt åka utan kork på vattenflaskan när han inte hittade någon. Jag tog den som satt på saftflaskan och sprang efter honom. Jag hann precis ge honom korken innan han for iväg. Mamma, han körde som en galning. *** Jag hade sett Jalle gå till garaget i full crossmundering när jag stod med ändan i vädret och rensade ogräs i jordgubbslandet bara en kort stund innan jag satt mig i bilen med Jennifer. Utan att ens reflektera över att det var något farligt han skulle göra. Han skulle ju bara till Oskar, köra längs en skogsstig med motocrosscykeln, precis som han gjort så många gånger tidigare.
13
Jag förstår att det verkar konstigt för en utomstående att vi resonerade på det viset, att det var säkrare att köra en crosshoj genom skogen än att ta en cykel eller moped längs landsvägen. Men det har alltid varit en fasa att släppa iväg ungarna på cykel, spark eller rullskidor längs stora vägen, alltså länsväg 353 som passerar vår by. Särskilt ned mot Agnäs, dit han skulle, är vägen inte bara smal och helt utan vägrenar. Den är också backig, krokig och full av sprickor och andra vägskador. Lägg sedan till att det går väldigt många tunga transporter där varje dag, till exempel timmerbilar som väger minst 60 ton fullastade. Den vägen är riktigt farlig, även för en vuxen, att färdas på och vägen genom skogen kändes tveklöst säkrare. Flera gånger under veckan innan olyckan hade Jalle lånat sin systers moped och kört de sju kilometerna ned till Oskar som var hos sin pappa i Agnäs. Han hade visserligen åldern inne för att få köra men eftersom han inte hunnit ta förarbeviset så hade vi satt ned foten och sagt bestämt nej till fler mopedturer. – Du tar inte Jennifers moppe en gång till! Hon vill inte låna bort den, du har inget moppekort och dessutom är det ju livsfarligt att köra hem nu när det blivit mörkt på kvällarna igen. *** Det var fredag och min sista semesterdag. Vi skulle ha gamla, goda vänner på middag och jag hade skrivit en lång lista. Innan jag hand lade skulle jag som sagt skjutsa Jennifer, men nu blev planerna med ens ändrade och jag sa att hon fick välja. – Jalle har kraschat med crossen i skogen på väg till Oskar. Jag måste åka tillbaka så antingen kliver du av här och ber Kristoffer hämta dig eller så åker du med tillbaka. – Jag åker med dig hem igen, vad är det som har hänt? – Jessica vet inte riktigt men pappa var skärrad när han åkte så det låter inte bra. Ring pappa och kolla, är du snäll. Jag hade vänt bilen och kämpade nu hårt med mig själv för att
14
inte köra för fort. Det skulle inte bli bättre om jag körde av vägen. Skräcken gjorde sitt bästa för att övermanna mig och jag drämde handen i ratten så hårt jag kunde för att inte låta paniken ta över. Det var som ett slagsmål i mitt inre mellan skräcken och förnuftet. Handen slog gång på gång i ratten med full kraft för att jag inte skulle tappa förståndet. Jag hörde ett märkligt, dovt ljud som kom långt nedifrån magtrakten och förstod först inte att det var mina egna skrik. Min hand var mörkblå och öm flera veckor efteråt men där och då kände jag absolut ingen smärta. Jag var bara tvungen att få kontroll, då adrenalinet blåste upp likt en heliumballong inom mig. Jag kunde inte sväva iväg – måste fokusera på bilkörningen. När Jennifer pratat med Håkan kunde hon berätta för mig om läget. – Pappa tror att han kan ha brutit benet, eller fått en rejäl lårkaka. Det är en stor bula på benet men han kan inte ta av byxorna för Jalle har så ont. Han skriker så att pappa inte kan ringa efter ambulans. Han bad mig göra det men vad ska jag säga? Stresspåslaget pirrade som elektricitet i hela kroppen även om den värsta paniken la sig när jag förstod att Jalle levde i alla fall. Men läget var inte under kontroll, de måste få hjälp där ute i skogen. – Bara ring! Jennifer frågade inte mer utan slog 112 och bad om en ambulans. Larmoperatören frågade henne om Jalle var eller hade varit medvetslös. – Jag vet inte men han har kört in i ett träd med crossmotorcykeln och gjort illa benet jättemycket. På SOS Alarm tog de mobilnumret och ringde upp Håkan. Och de skickade genast en ambulans när de fått läget klart för sig. Vi visste att det skulle ta minst en halvtimme innan ambulansen kom fram. Jag och Jennifer pratade om att åka förbi sjukstugan och be att någon följde med oss ut till Jalle. Men funkar det så eller måste det vara SOS Alarm som begär den hjälpen? Vi hade också lovat att stå vid avtagsvägen för att visa var ambulansen skulle köra ned och
15
det avgjorde saken. Vi bestämde oss för att åka fram och vänta vid vägskälet för att inte missa ambulansen, den kanske fanns närmare än vi trodde. En from förhoppning. Med fyra kilometer kvar hamnade vi bakom en fullastad timmerbil och jag hade fullt sjå med att hindra mig själv från att göra en idiot-omkörning. Slog hårt i ratten med handen och förklarade för Jennifer: – Vi kommer ändå att hinna före ambulansen så jag kör inte om. Det var inte så att jag behövde övertyga henne direkt men det fungerade bra för att hindra mig själv att göra något överilat. Jag kämpade fortfarande hårt för att inte tappa fokus på körningen. Slog i ratten och vrålade emellanåt. Vi stannade vid avtagsvägen ned till olycksplatsen och där hann vi nästan trampa upp en stig i vägrenen medan vi väntade på ambulansen. Efter en evighet såg vi den komma borta i kroken med blåljusen roterande på taket. Äntligen kom hjälpen och vi andades ut, höjde armarna ovanför huvudena och vevade och vinkade. Bilen saktade in och jag hann knappt peka nedför skogsbilvägen innan den försvann igen, i hög fart. Jennifer och jag hoppade in i min bil och åkte efter i ett moln av fin sand som ambulansen virvlat upp från vägen som leder ned till älven, badplatsen och vandringsleden vid Öreälven. Olycksplatsen. När vi kom fram hade ambulanskillarna redan börjat undersöka Jalle. De kollade snabbt hela kroppen trots att det var benet som gjorde ont. Vi förstod det inte då men de misstänkte att han kunde ha träffat trädet med överkroppen också och att han i så fall kunde ha fått inre skador. Ibland är det tur att man är novis, annars hade jag kanske brutit ihop där och då. Nu släppte äntligen skräcken och paniken sitt järngrepp om mig, jag såg att Jalle var i goda händer. Inget blod, inga synliga skador bara en blek kille som stönade av smärta. Killarna från ambulansen jobbade metodiskt och mycket avslappnat. Framför allt hade de en otrolig fingertoppskänsla för hur de skulle bemöta Jalle och oss anhöriga. De förklarade hela tiden
16
vad de gjorde och varför. Dessutom skojade och skämtade de vilket höll paniken borta för oss alla. Jag anar att det inte fungerar vid alla tillfällen men för oss var det ett perfekt sätt att behålla lugnet och jag är dem evigt tacksamma. De var tvungna att plocka av Jalle kläderna för att kunna undersöka honom ordentligt. Eller plocka och plocka, de skulle klippa upp både tröja och crossbyxor för att inte behöva röra honom i onödan. Men då brast det för honom och han började gråta. – Klipp inte sönder tröjan, snälla ni. Klipp inte sönder den. Och de hyggliga killarna från ambulansen hjälptes åt att lirka av honom tröjan som han var så rädd om. Det tog en stund eftersom de var ytterst försiktiga med rygg och nacke men till sist hade de fått bort tröjan hel och fin. – Men det hjälps inte, byxorna måste vi klippa sönder. Annars går det inte att få av dem. De klippte snabbt och effektivt upp bägge byxbenen med en sax som var trubbig överst. Jag tänkte att det såg ut som den sortens sax som små barn använder och undrade hur de skulle kunna forcera ett sådant kraftigt tyg som crossbyxorna var sydda av. Men den var mycket effektiv och snart var byxorna ett minne blott. Jag vågade nästan inte titta när byxorna åkte av, faktiskt var det den enda gången den här olyckliga dagen som rädslan övermannande mig på riktigt. Det snurrade till i mitt huvud och jag började må illa. Skulle det vara ett öppet benbrott med blodet pumpande ur ett stort sår där benpiporna stack ut? Jag tvingade mig själv att titta trots att knäna skakade och jag ville kräkas. Men det syntes inget annat än ett vanligt ben. Ett lårben med en stor bula. Annars absolut ingenting, inte ens ett blåmärke. Jag andades lättare och tänkte att det kanske ändå inte var så farligt med ett benbrott. – Det var ju tråkigt att vi förstörde dina byxor men mamma och pappa kan säkert köpa nya, sa den ena ambulanskillen beklagande. Du har ju tröjan kvar i alla fall. – Äsch då, den där gamla tröjan är inget att ha, svarade Jalle muntert.
17
Efteråt har jag förstått att det var morfinet han fick mot smärtorna som gjorde honom förvirrad. Men just då skämdes jag en aning för att han plötsligt inte brydde sig när de ansträngt sig så mycket för att rädda tröjan. Det var verkligen många blandade känslor den dagen. Killarna hade nu plockat ut båren och utrustningen ur ambulansen för att fixera hans kropp, nacken och ryggen. Och just det, de hade en metallställning som de skulle fixera benet med. – Vi brukar kalla den för pungkrossen! – Å nej, inte den! Vår morfinrusige femtonåring lät som om han hade provat den ställningen flera gånger innan och han fick oss att skratta, mitt i alltihop. Metallställningen skulle mycket riktigt sitta fast i ljumsken och runt foten för att hålla benet i sträck. Jag glömmer aldrig Jalles avgrundsvrål, helt utöver sig av smärta, då de drog isär brottet i lårbenet. Och det trots allt morfin han fått. Det enda jag kunde göra var att hålla honom i handen och lova att jag skulle finnas där för honom. – Du får krama min hand så hårt du vill! Och som han klämde. Han formligen brölade och tryckte ihop min hand som om den vore en liten servett. Men vad spelade min smärta för roll, den var inte ens jämförbar med hans. Svetten rann i hans hårfäste, ansiktet var tomt på färg. Ögonen dimmiga av smärtstillande och ändå gjorde det så fruktansvärt ont. Mitt hjärta värkte för honom men jag grät inte. Jag tittade inte på Jennifer eller Håkan men hörde deras lugnande röster intill och det kändes tryggt att de fanns där – att inte vara själv med Jalle i den stunden. Nu var det äntligen dags att få upp honom på båren. De använde en bår i två delar, rullade honom försiktigt åt sidan och stack in den ena delen under honom. Sedan vände de honom åt andra hållet och stack in andra delen som de sedan fäste ihop med den första. Så gör de för att inte behöva röra en eventuellt rygg- eller nackskadad patient mer än nödvändigt. Det byggde också in huvudet i fixerat
18
läge och han som hade brutit lårbenet klagade nu högljutt över att det blev obekvämt att sitta fast. Det tog en bra stund att få honom fixerad vid båren, men när de var klara var Jalle inslagen i ett snyggt paket som de lastade i ambulansen. Uppskattningsvis hade det tagit 30–40 minuter att få honom klar för en säker transport till Norrlands universitetssjukhus. Innan den här dagen hade jag alltid trott att det viktiga var att snabbt komma iväg till sjukhuset, inte att patientens tillstånd under transporten var det primära. Så lite man vet.
19
Mamma, det har hänt en olycka! Så börjar samtalet där jag får veta att min yngste son, Jalle, har kraschat med crossen i skogen. Det är hans storasyster som ringer och hon har panik. – Han ringde till pappa och han bara skrek.
Ambulansfärden
Jag åkte med i ambulansen till akutmottagningen i Umeå. Det fanns Det här är början på en lång, plågsam och ibland tröstlös inte på min världskarta att någon annan, till exempel Jalles pappa, kamp för att rädda Jalles liv och hans skadade ben. Ingen skulle vara den som åkte med honom. Det här har jag funderat vet hur det kommer att sluta, inte ens läkarna som kämpar på först i efterhand, hur jag agerade. Jag frågade inte och ingen med de komplicerade skadorna.
protesterade. Resan tog uppskattningsvis 40–50 minuter. När vi passerade AnnaLena Forsberg, och mamma tillkompisar Jalle, till genom Bjurholms tätortförfattare såg jag människor jag kände, beskriver en andra situation somansikten. är likaNästan hjärtskärande som ungarna och bekanta allas blickar vändes hoppfull. Berättelsen om Jalles olycka är familjens historia mot ambulansen som hade både blåljus och sirener på men ingen om sorg och om att komma tillbaka igen, motville allahälsa sågtrauma, att det var jag som satt där. En märklig känsla, handen odds. så där som man gör när man möter bekanta – men hjärnan sa nej: man sitter inte och vinkar från en ambulans. Vi satt där och pratade i framsätet jag och chauffören, ibland pratade han med sjuksköterskan som satt hos Jalle men oftast med mig. När vi åkt enNär stund mötte vi Jocke med lastbilen och då vinkade du köper en bok skänker jag 20 kronor till Stiftelsen jag i alla fall, berättade att detDe där storebror och att hanunder nog en jobbat Min stora dag. gavärJalle stöd och uppmuntran klart för veckan.mycket Känslan otroligt märklig, befann svår tidvar i hans liv. Fler barn behöverjag deras omsorgermig i en situation jag och aldrig gjort innan och ändå verkade allt vara som det här är mitt sätt att bidra och visa min tacksamhet vanligt omkring mot mig.organisationen. Jag hade ingen aning om vad som väntade, var som i ett vakuum, men jag var inte rädd. Och jag grät inte. Ambulanspersonalen fortsatte med sitt lugna och avslappnade sätt och bemötandet mot oss var väldigt fint även under resan. De förklarade för Jalle och för mig vad de gjorde och varför. Föraren ringde ett samtal och berättade sedan att han hade förberett sjukhuset på vår ankomst och att det nu hade gått ett traumalarm på flera avdelningar. Det innebär att personal från många olika avdelningar skyndar sig till akutmottagningen och de är alla beredda på att kolla www.vistoforlag.se