9789178858163

Jeanette Sabuni Frans

BLODSTÄNKT SÖTVATTEN

1

Zawako – Blodstänkt sötvatten

Detta är en påhittad historia. Alla namn, karaktärer, händelser och incidenter i boken är en produkt av författarens fantasi.

Alla likheter med faktiska personer, levande eller döda, eller faktiska händelser är ren tillfällighet.

Zawako – Blodstänkt sötvatten Utgiven av Visto förlag, Lerum 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Jeanette Sabuni Frans Grafisk form: Mattias Norén, Visto förlag Tryckt i Viljandi, 2022 ISBN: 978-91-7885-816-3

Jeanette Sabuni Frans

BLODSTÄNKT SÖTVATTEN

Till Mor Mapili, en kvinna jag knappt kände.

Jag ska berätta min historia, inte för att jag har något att avslöja, utan för att jag har något att säga.

MAYA Jag minns hur getingar och bin hade samlats kring den vita plymspirea-busken närmast husväggen. Den hade några vilda grenar som smitit iväg och blivit längre än alla andra som lutade mot mitt fönster. Kanske borde busken ha fått en liten frisering men jag kunde inte förmå mig att kapa växten, som matade alla insekter, för prydlighetens skull. De små flygfäna skulle ju i sin tur arbeta i min trädgård och se till att jag också fick mat. Busken var bara sådär vacker i kanske två veckor på hela sommaren, sedan gulnade alla blommor och föll som torr konfetti för att kanske färdas med vinden och slå rot någon annanstans. Då var det fritt fram att kapa växten helt för att hela dansen sedan skulle ske nästkommande år.

Men jag var för lat för att ta tag i det förrän våren kommit igen.

Och så höll det på, år efter år, det var naturens gång.

Det var den ljuvligaste sommaren jag någonsin upplevt.

Kärleken var i luften. Temperaturen pendlade stabilt, det var inte för varmt men tillräckligt och det regnade lite då och då. Alla blommor på min lilla tomt hade ännu inte fullt slagit ut. Blomningen pågick gradvis, det var perfekt. Som att naturen hade planerat väl till min fördel. Jag minns syrénbuskarna, en vit och en lila, som jag så många somrar förr ibland var tvungen att fly ifrån när de exploderande dofterna blev till en pina istället för en njutning. Torra och kliande ögon i kombination med parfymstarka dofter på altanen kunde ge mig en känsla av att vilja lämna landet.

I min lilla trädgård fanns även pioner som förvandlade atmosfären till något i stil med en gammaldags engelsk trädgård. Jag minns solen som aldrig gick ner och smaken av söta jordgubbar dränkta i mjölk. Vi packade ofta en picknickkorg med godsaker 9

som bröd, salami och ost och promenerade till vår hemliga strand vid sjön. Jag minns grönskan och Richard Claydermans Ballade Pour Adeline som jag jämt lyssnade på min skivspelare. Framför allt minns jag att var jag kär.

Det var visserligen inte första gången, men det var första gången jag var förälskad och älskad på samma gång. Varje andetag kändes som en bekräftelse. Varje kyss lika blöt som ljuv. Plötsligt visste jag var lycka var. Vi träffades av en slump utanför butiken en sommarkväll när jag sprang för att köpa snabbkaffe strax innan stängning.

Det var egentligen för sent för att konsumera koffein men nånting i mig skulle verkligen ha kaffe den kvällen. Var det de kallade för ödet? Smaragdgröna ögon, peroxidblond och slarvigt klädd i full denim och en T-shirt med ett tryck från ett band jag inte hade hört talas om. Jag visste det inte då, men det mötet skulle komma att påverka resten av mitt liv. Vår romans avslutades abrupt efter ett gräl som ingen av oss minns hur det började. Varken då och verkligen inte nu, 30 år senare.

Nu sitter jag ensam i ett litet kök på 15 kvadratmeter i en sömnig förort i södra Stockholm. Instängd med en kvävande otrevlig lukt från gårdagens stekning av fisk. Min dotter Maya ringde och sa att hon hade något viktigt att berätta. Efter några timmar kom hon till mig. Maya är långsmal med bruna ögon och ett stort smittsamt leende. Hon är resultatet av den oförglömliga sommarromansen.

Idag var hon klädd i en skräddarsydd gröngul byxdräkt och en liten scarf knuten runt halsen som en flygvärdinna. Jag satt med en varm kopp myntaté på altanen som jag sakta drack ur medan jag väntade på att få höra vad hon hade att berätta. Hon skruvade på sig i dörröppningen och pillade nervöst på dörrkarmen istället för att sätta sig ner vid mig. Min dotter var i vanliga fall en väldigt rak kvinna, men inte nu. Hon undvek att se mig i ögonen, istället tittade hon på blommorna och insekternas lek medan hon hittade orden. Hon var gravid igen.

Förra gången hon var gravid slutade det i katastrof. Ett missfall som nästan höll på att ta hennes liv. Jag minns när det hände mig 10

själv. Utomkvedshavandeskap. Rätt sent. Det var en obeskrivlig plåga av spyor och buksmärtor som jag till en början trodde var en inflammation av blindtarmens bihang. Nu var jag rädd för hennes skull.

Mayas tårfyllda ögon och flackande blick skar i hjärtat, hon kunde inte sluta hulka sig. Jag tog hennes hand i min och kramade den så hårt jag kunde utan att säga något. Efter ett tag suckade hon, drog ett djupt andetag och viskade: ”Det är inte mitt barn, men jag tänker behålla det.” Hon släppte sin hand från min och upprepade sig: ”Det är inte mitt barn, men jag ska behålla det!” Jag frågade vad hon menade och hon vände sig hastigt mot mig som att hon hade blivit stucken av de surrande bina runt oss. Hon stirrade mig rakt in i ögonen och sa: ”Jag ville bara hjälpa till, men nu har jag ändrat mig. Jag vill behålla barnet!” Det var så hon invigde mig i hemligheten.

Maya hade kommit överens om att bära ett barn för en kompis men ångrat sig. Hon ville nu söka mitt stöd för att dra sig ur arrangemanget, det var skälet till hennes besök. Det väcktes många obesvarade frågor i mig. Vem är pappan? Vems ägg? Är det lagligt?

Vem är den andra kvinnan? Låg hon med honom? Eller var det via insemination? När jag väl fick ur mig en fråga blev det mer av en anklagelse: ”Du vet väl att det är olagligt, eller hur?”

Hon bar en annan kvinnas befruktade ägg. Tanken var lika främmande som den var osannolik i min värld. Att hon skulle gå igenom en graviditet och sedan ge bort barnet var något jag inte kunde ha föreställt mig i mina vildaste fantasier. Det visade sig att hennes eget ägg befruktats av en av de tilltänkta föräldrarna.

Alla tre inblandade parter hade varit på semester och genomfört inseminationen själva på ett hotellrum. De var vänner, sa hon. Det svåra i det hela var att Maya hade blivit djupt förälskad i mannen, och bestämt sig för att dra sig ur den nyss så väl genomtänkta frivilliga överenskommelsen vännerna emellan.

Jag lyfte upp min tekopp och smuttade på den, samtidigt som jag försökte andas in den friska doften av mynta för att skingra 11

tankarna. Herregud, tänkte jag, jag vet inte hur detta barn blivit till men oavsett hur så är det mitt barnbarn.

Maya var utom sig av förtvivlan och hade olika förslag på hur problemet skulle lösas. Det enklaste skulle vara att föda barnet, stå på sig och hoppas på att få ensam vårdnad om barnet. Hon kunde till och med tänka sig gemensam vårdnad. Hon kunde redan nu flytta utanför landet och på det sättet se till att det verkligen blev ensam vårdnad. I vissa länder skulle hon till och med kunna hävda att barnets far var okänt.

Det fanns ett annat alternativ, det var svindlande, men det fanns något kittlande i tanken. Hon skulle kunna förföra barnets far. Hon var redan småkär i honom och det skulle vara hur naturligt som helst. Hon resonerade att det trots allt var deras gemensamma barn.

Enda problemet var att han inte var så lättlurad, och det kanske skulle sluta med att hans fru mördade både henne och barnet. Det fanns dessutom ingen garanti att förhållandet skulle hålla.

Huvudspåret för henne för tillfället var att flytta så långt bort som möjligt. I samma ögonblick som hon nämnde att hon skulle flytta långt utanför landet gick jag i bitar inombords. Hjärnan exploderade av flera tankar som alla kom på samma gång. Jag tänkte på min mamma och min egen uppväxt. Hur långt jag är från staden jag växte upp för så länge sedan. Hur kan en människa vara så självisk, tänkte jag, men sa inget. Det vilar trots allt en förbannelse över mig.

Maya gick in i köket och jag följde efter. Solen hade gått ner och det var redan mörkt. Hon satte sig vid köksbordet medan jag stod kvar vid diskbänken, så kollade hon på mig och sa: ”Mamma, kan du hjälpa mig?” Hur kan en mor inte vilja hjälpa sitt barn?

Det fanns bara ett svar. Jag gillade inte tanken på att hon skulle flytta, men var fast besluten om att göra vad som helst för att hjälpa henne.

Jag frågade om hon vill ha något att äta, och i samma ögonblick som jag ställde frågan sa hon: ”Jag vill flytta till Kongo, till mina rötter!” Då brast det på riktigt inombords för mig: ”Vad säger du 12

nu? Jag kan gå med på var som helst, älskade du, var som helst!

Men inte det landet. Du kan inte språket, inte swahili, inte lingala, inte franska. Ensamstående, arbetslös och utan pengar. Det är ingen bra start i livet för ett barn.” Jag tappade nästan besinningen för några sekunder och slog hårt i köksbordet med knutna nävar medan jag med höjd röst sa: ”Hapana mjukuu wangu!” Inte mitt barnbarn! ”Låt oss sova på saken.”

Det tog inte längre än ett par veckor för Maya att ordna med det praktiska inför flytten. Hon hade bestämt sig efter mycket vånda och många samtal att en flytt skulle ske. Det hade landat i att flytta till ett ställe som heter Matongé. Biljetterna var köpta och hon hade kontaktat några långväga släktingar som hon skulle bo hos den första tiden. Hon visste mycket väl att det skulle ta tid att hitta ett passande jobb men hon hade en hel del besparingar och jag hade lovat att hjälpa till.

Det finns en Matongé i Kongos huvudstad Kinshasa, det är en marknadsplats, men det var inte den Maya skulle flytta till. Hon hade bestämt sig att flytta till Matongé i Belgien. Där bor folk från samtliga Afrikas länder, det är livfullt och vibrerar med afrikansk energi. Det är det närmaste Kongo man kan komma utan att faktiskt resa dit. En perfekt smältdeg där hon kunde gömma sig utan att bli bortglömd. Bo utan att väcka onödig uppmärksamhet och samtidigt känna en viss trygghet. Med ett par timmars tågresa eller flyg skulle hon kunna ta sig till städer som London, Paris, Rom, Amsterdam eller Stockholm.

Kvällen före avresan satt vi på verandan. Det var inte första gången hon nämnde hans namn, men det var första gången det kändes som att han var en del av henne. Tom. Barnets far. ”Jag ska göra ett sista samtal till Tom”, sa hon och ringde. De pratade kanske i en kvart. Inget i samtalet antydde på att hon skulle resa sin väg och lura honom på ett barn kvällen därpå. De kom överens om att ses dagen därpå kring lunch.

Strax efter samtalet med Tom, stack det till i Mayas mage och hon blev lite yr och kallsvettig. Det var säkert inget att oroa sig 13

över, tänkte jag. Vid gryningen hade det gått över till en lätt feber som gjorde att hon inte kunde somna om. På morgonen började hon svettas ymnigt. Hon väckte mig och jag övertygade henne om att gå förbi vårdcentralen, om inte annat, för att hämta ut lite starkare smärtlindrande och febernedsättande. När Maya väl kom in till vårdcentralen tog de tempen och tryck. De konstaterade högt blodtryck. Läkaren genomförde en del rutintester och några vanliga fosterdiagnostiska undersökningar. Läkaren sa att det mest var för att Maya skulle känna sig lugn. De tog blodprover och allt såg bra ut. Besöket var över på en halvtimme.

Tom och Maya hade bestämt sig för att ses i en lunchrestaurang i närheten av vårdcentralen. Han kom i sällskap med henne. Sarah, hans fru. Han var som vanligt välklädd. Elegant och nyklippt. Han hade en marinblå bomullskostym, vit skjorta och gulröd näsduk på sig. Ingen slips men röda manschettknappar, en Seikoklocka med svart urtavla, brunsvarta skor och matchande livrem. Sara var också nyklippt och ursnygg. Maya såg ut som en trasa. Sarah hade en vit blus med volanger i kragen och välsittande blå kostymbyxor, små pärlörhängen och ett guldhalsband som hon fått av Tom. Hon fick det den där dagen på hotellrummet.

När de precis slagit sig ner kring bordet ringde det i Mayas telefon. Hon tvekade att svara eftersom det var ett dolt nummer, hon svarade sällan då. Det visade sig att vara läkaren, som ville meddela att de funnit en avvikelse i proverna. Maya satte på hög­­ talare så att Tom och Sarah skulle höra. Det var tydligen något som visade att några av barnets vitala organ inte utvecklats som vanligt.

Läkaren ville att Maya skulle veta på en gång och förbereda sig för det värsta.

Det var en smäll som inte gick att dölja. Men hon bet ihop och redogjorde det sakligt och lugnt till Tom och Sarah, som inte verkade ha tagit in det som läkaren just meddelat. När hon väl berättat gick Tom i taket och undrade om Maya var oförmögen att föda ett friskt barn någon gång. Han ville inte ha ett sjukt barn.

Han syftade på hennes tidigare missfall, kommentaren kändes 14

som en kniv i hjärtat. Sarah hängde på och det blev en känslomässig diskussion om vems ansvar det var. Tom tyckte att Maya trots allt skulle göra abort. Maya avfärdade idén på en gång. Det irriterade Tom. Mitt i allt ställde sig Sarah, drog upp Tom som ett litet barn och de båda gick utan att beställa något.

Maya ringde tillbaka till läkaren som sa att visserligen var risken stor att barnet var sjukt men att ingen visste. Hon ville göra nya tester. Det viktigaste var vila de närmaste veckorna och med det avrådde läkaren från resan. Matongé fick vänta för tillfället, eller som Maya sa på kvällen när hon kom hem till mig: resan var uppskjuten, inte avblåst.

Mayas plan var redan att behålla barnet för sig själv, men nu när Tom och Sarah inte ville vara med längre, kändes det som ett svek.

Hon sov inte om nätterna och åt inte om dagarna. Hon tillbringade all tid hon kunde på att läsa allt som gick om fosterskador. Framför allt grät hon och tyckte synd om sig själv. Jag visste självklart om att det möjligen var ett sjukt barn, men jag var ändå inte särskilt orolig. Stundtals var jag sorgsen för att Maya var ledsen och grät.

Samtidigt visste jag att hon var ung och stark.

Ett par veckor senare, när jag satt i min soffa och läste en artikel om Nelson Mandela ringde Maya och undrade om hon kunde flytta in hos mig. ”Du vet väl att mitt hem är ditt hem, kom när du vill”, svarade jag henne. Hon var hos mig inom loppet av en timme. Med sig hade hon en kabinväska fylld med bara mjukis­ kläder och ett par innetofflor. Några dagar efter Maya flyttat in till mig gjordes ett ultraljud och ett blodprov. Därefter bestämde Maya på rekommendation av läkaren att göra en undersökning som kallas NIPT. Mayas känslor pendlade mellan hopp och förtvivlan, glädje och sorg. Hon var mest orolig för trisomi 21, det som också kallas för Downs syndrom. Det talades om en extra kromosom och det talades om att njurarna eventuellt också var outvecklade. Det var en svag misstanke, men ändå. Jag tog min tillflykt till bönen. Det var en av de få gånger i livet som jag bad på ett tydligt sätt. Jag satt på 15

knä i mitt rum, knäppte händerna och bad. Jag läste ofta en psalm som jag lärde mig som barn, Den gode herden.

De fosterdiagnostiska testerna avlöste varandra. Maya och jag bestämde oss för att inte säga något till någon. Folk tenderar att alltid ha så mycket åsikter och delar gärna med sig även fast man inte frågat. Vi ville helst undvika den typen av ovälkomna instick.

Dagen då det nya kombinerade ultraljud och blodprovet skulle göras var den svåraste. Jag vaknade mitt i natten. Klockan var två.

Det föll mig plötsligt in att göra en grönsaksgryta med spenat och kikärtor som på ett mirakulöst sätt skulle ställa allt till rätta. Jag kokade ihop grytan, hällde i massvis med olivolja och strödde på en näve moringapulver och tre torkade cocojamblad från Kongo.

Ett blad för mitt ofödda barnbarn, ett för Maya och ett för mig.

Jag hade lärt mig att tankens helande kraft kan göra under så jag intalade mig själv om att det skulle fungera. Jag väckte Maya och tvingade henne äta. Först vägrade hon. Det varken såg eller luktade aptitligt ut med det gröna pulvret. Jag blev rasande och i min förtvivlan sa jag att jag hade fått en uppenbarelse. Till slut gav hon sig och åt med avsmak. Jag skämdes så enormt, men kände att det verkligen fanns en helande kraft i rätten.

Samma dag rätt sent på eftermiddagen, strax före sex, ringde läkaren. Mitt hjärta bultade. Maya hade väntat hela eftermiddagen på samtalet. Det var kryptisk. Maya var i upplösningstillstånd. Till slut sa läkaren: ”Allt ser bra ut, det är bra med dig och det är bra med barnet.” Glädjen var obeskrivlig. Maya tackade säkert hundra gånger, efter hon hade lagt på luren.

När hon lugnat sig, bad hon om att få mer av min grönsaksgryta.

Jag kokade ris och serverade henne. Det var det bästa måltiden vi någonsin haft tillsammans. Under middagen kom vi överens om att inte säga något till vare sig Tom eller Sarah. Inte ringa. Inte texta. Ingenting. De skulle inte få veta. Resan till Matongé blåstes av definitivt. Nu när Tom och Sarah själva hade dragit sig ur överenskommelsen var Maya i sin fulla rätt att göra som hon ville.

Hon skulle utan tvekan bli en god mor, och hon var förväntans16

full, men jag var rädd. Jag var rädd för henne och hennes faderlösa barns skull. Tack och lov skulle hon inte åka iväg från mig. Tack och lov skulle hon inte söka sina rötter med sitt nyfödda barn. Jag kunde inte sluta tänka på alla mina förträngda minnen som kastades mot mig när hon sa att hon ville till Kongo, mitt hemland. Hon förstod inte varför jag reagerade så starkt. För jag hade inte berättat. Där och då bestämde jag mig för att skriva ner min historia till mitt ofödda barnbarn.

Kära mjukuu, Kära barnbarn, Det sägs att ett folk utan kunskap om sin historia är som ett träd utan rötter.

Stockholm, 14 november, Din mor har inte berättat hela sanningen till dig. Det är skälet till att din fars namn aldrig nämns i detta hus. Och jag har inte heller berättat hela min sanning till henne, men nu gör jag det! Mjukuu, dina vingar ska stärkas med näring från dina rötter. Min berättelse är din näring.

Det din mor inte kan berätta, har jag valt att berätta för dig, inte för att kuva dig utan för att stärka dig. Det din mor inte vet ska du nu få veta. Ju starkare rötter, desto starkare grenar. Sanningen ska göra dig fri.

Till min bästa förmåga ska jag skriva det jag minns och det jag har fått berättat till mig. Min historia är dina rötter.

Mjukuu, älskade barnbarn, här är vår historia.

17

Jeanette Sabuni Frans debutroman handlar om Zawako

och hennes liv i ett händelserikt hem, med invecklade och komplexa relationer. Hemmet styrs av vidskepelse och uråldriga traditioner, men framför allt av tillfälligheter. Berättelserna kretsar främst kring pappan Mpenda, hans kvinnor och deras livsöden. I synnerhet kvinnornas enorma längtan efter kärlek och uppskattning, och Mpendas kamp och emellanåt hans oförmåga att ge det.

UVIRA

Soluppgången är ankarstarkt befriande. Lugnande och färgrik.

DetSolnedgången är ett familjeepos som beskrivs med känsla och passion. är hoppet ingjutet.

Fläktande och flärdfull.

OförvänBerättelsen i ett polygamiskt hem, där kvinnornas tat farväl.utspelar Förväntatsig återseende.

Oförankrat. öden styrs av männen, och männens Zawakoärärinte en Att möta solens uppgång utan att av be slumpen. om dess nedgång roman somgång. bjuder till en fantasifull motsägelsefull naturens Attin möta solens nedgång och utanibland att be om dess återsevärld. många år av hemlighetsmakeri bestämmer sig endeEfter är onaturligt.

Solnedgångens färger allt fem levande. huden att Zawako för att berätta om förvandlar pappan, hans fruar,Får hans skimra röd.

Ta aldrig farväl utan att säga adjö.

Möt aldrig solnedoräkneliga barn och pappans längtan att hitta äkta kärlek. gången utan att ha försäkrat dig om soluppgångens återseende.

1.

Mina barn, min man och mina vänner vet egentligen inte hur gammal jag av är. en Inteserie ens jag självberättelser är säker på den har inte Boken utgörs starka somsaken. följer Jag Zawako, berättat allt för dem.

Mitt namn är Zawako, det var ett namn från det att hennes pappa träffar modern i en sömnig stad i som gavsKongo i affekti av min far, jag vet fortfarande intedess vad det betyder. östra början av sextiotalet, fram till att hon av Jag föddes någon gång på sextiotalet och tillbringade större delen en tillfällighet lämnar landet vid femton års ålder. Miles är av min uppväxt en stad ligger i östra av nuvarande barnbarnet varsi Uvira, nedkomst är som anledningen tilldelen att berättelsen Demokratiska republiken Kongo. kommer till!

Jag föddes på den tiden då min farfar födde barn samtidigt som hans egna barn födde sina. Vi var ett tiotal barn i nästan samma ålder som växte upp samtidigt. Det var alltid barn omkring mig, farbröder och fastrar, syskon och grannar. Uvira var lika med barndomens lekfullhet. Oskyldigt. Lustfyllt. Minnesvärt.

Jag föddes av en slump. Den har format mitt liv. Den räddade mitt liv, men jag tror inte på den. Ingenting händer av en slump. Jag

www.vistoforlag.se