9789178857920

Bakom skottsäkert glas Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Linda Rönn Grafisk form och sättning: Anna Lolax, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2022 ISBN: 978-91-7885-792-0

Här sätts titeln

LINDA RÖNN

till min dotter

The angel, in the book of life Wrote down my baby’s birth And whispered as she closed the book ”Too beautiful for earth.”

(Okänd författare)

Förord

Så kom tisdagen vi hade väntat på, dagen som jag hade fasat för. Vi hade tid hos Planned Parenthood strax efter lunch och jag vaknade med en klump i magen. Jag ville bara att det skulle vara över, samtidigt som jag inte ville gå dit alls. Jag satt med telefonen i handen och sökte på internet efter allt jag kunde komma på: hur aborten skulle gå till, hur återhämtningen kunde se ut och vad som kunde gå fel. Google var både en hjälp och en pina.

Juni var redan på förskolan och vi lämnade av Leia på hunddagiset innan vi åkte vidare till abortkliniken. Det stod en säkerhetsvakt på framsidan och vi parkerade på den undangömda parkeringen på baksidan. Det fanns inga demonstranter utanför den här dagen, men vaktens uppenbarelse gjorde mig inte direkt lugnare till mods. Varför stod han där?

Vi gick runt huset till ingången och säkerhetsvakten nickade åt oss. Jag hade mina bekvämaste kläder på mig, yogabyxor, linne och en college-tröja. Vi gick in och jag påmindes om hur brutal den amerikanska verkligheten är när jag såg receptionisten sitta bakom skottsäkert glas. Jag var tvungen att visa upp mitt k­örkort innan vi blev insläppta i väntrummet som var gömt bakom ännu en låst dörr. Jag gick fram till den andra luckan och även där satt receptionisten bakom skottsäkert glas. Jag fick prata med henne via en telefonlur. Det påminde mig om något jag sett på film, om

9

a­merikanska fängelser. Säkerhetsåtgärderna var påtagliga. Jag betalade avgiften, 300 dollar. Resten täcktes av min sjukvårdsförsäkring och jag fick skriva på en del dokument innan vi blev ombedda att sätta oss ner och vänta.

Väntrummet var rymligt och alla fönster var täckta med nerdragna persienner så det varken gick att se ut eller in. Det fanns diverse tidningar utspridda, filmen The Holiday, med C­ameron Diaz och Kate Winslet, visades på en tv-skärm och på väggarna satt affischer där Planned Parenthood bad om bidrag till sin verksamhet. Affischerna påminde mig om att inga skattepengar alls skulle gå till Planned Parenthood om president Donald Trump och republikanerna fick som de ville.

Hur hamnade jag här?

När jag fick reda på att jag var gravid med vårt andra barn såg jag fram emot ett lyckligt slut och en större familj. Det blev inte så.

Livet tog en vändning jag aldrig kunde ha förutspått och det s­lutade med att jag befann mig på en amerikansk abortklinik bakom skottsäkert glas. Resultatet från fosterdiagnostiken visade att fostret hade en kromosomavvikelse. Andelen av dem som gör abort av medicinska skäl är ytterst liten om man ser till helheten och de görs oftare senare under graviditeten, eftersom dessa kvinnor vill ha barn men väljer att göra abort med fostrets och familjens bästa i åtanke. Detta var även vår verklighet.

Jag älskade livet som växte i min kropp. Jag älskade det så mycket att jag valde abort. Jag kanske inte kunde ge det liv, men jag kunde ge det frid, jag kunde låta dess hjärta sluta slå när det var tryggt inuti mig. Att andra människor skulle ha något att göra med vårt beslut var ofattbart för mig, men tyvärr såg verkligheten annorlunda ut.

10

Enligt Socialstyrelsen slutar en av fyra graviditeter i Sverige med abort, och i USA kommer en av fyra kvinnor ha genomgått en abort innan de fyller 45 år. Trots detta är det få kvinnors röster som når ut, då beslutet är skambelagt och det är tabu att prata om sina erfarenheter. Däremot diskuteras aborträttens vara eller icke vara nästan dagligen i de amerikanska nyheterna.

Hur man upplever sin abort påverkas av var i världen man bor, kultur, klass, tro, personliga omständigheter, livs­erfarenhet och vad personer i ens närhet tycker, men en sak har samtliga gemensamt: väljer man att göra abort tvingas man rättfärdiga eller förklara sitt beslut på ett sätt som få andra situationer kräver.

Tyvärr är stigma­tiseringen så inrotad på många ställen och den leder till skam som gör att ingen pratar om aborter, vilket i sin tur förstärker s­tigmatiseringen.

Vi måste bryta den onda cirkeln, vi måste prata om aborter – så här är min berättelse, så som jag upplevde det som hände oss. För vår resa började knappast i ett sterilt och undangömt väntrum.

Precis som för många andra började allt mycket, mycket tidigare.

11

1. Ett andra barn

Jag var arton år när jag åkte till USA första gången. Jag hade tagit studenten några månader tidigare och visste inte riktigt vad jag skulle göra med mitt liv. En kompis hade tänkt jobba som au pair i USA och jag var inte svårövertalad när hon frågade om jag ville följa med. Sabbatsåret skulle ge mig tid att tänka över vad jag skulle göra därnäst. Jag visste inte ens att Maryland var en delstat, innan jag fick brevet som uppgav att familjen jag skulle jobba för bodde där.

Efter ett år på den amerikanska östkusten, i en förort till huvudstaden Washington DC, åkte jag hem till mina föräldrar i Småland.

Efter jul och nyår packade jag mina väskor igen och åkte n­orrut för att studera på Uppsala universitet. Men en termin senare blev dragkraften västerut för stor och jag återvände till USA för att gå på ett universitet i San Diego. Efter avslutade studier med en kandidat­ examen i internationell säkerhet och konfliktlösning, och några år senare en MBA med inriktning på marknadsföring, s­tannade jag kvar i landet.

Min man John växte upp i Washington DC bara några minuters bilväg från familjen jag bodde hos under tiden som au pair. Efter avslutade universitetsstudier i Nashville gick han med i amerikanska flottan och efter att ha arbetat som officer i några år blev hans sista flottbas San Diego och även han stannade kvar i staden.

Vi träffades på en bar i Pacific Beach 2007. Vår hund Leia blev

12

del av familjen 2008 och 2011 gifte vi oss, med utsikt över Stilla havet. Några år senare föddes vår dotter Juni. Vi var lyckligt lottade som fick en fullt frisk dotter och vi älskar henne över allt annat.

Vi bodde en kilometer från havet och hela familjen älskade det milda klimatet och möjligheterna till utomhusaktiviteter som finns i södra Kalifornien. Att San Diego kallas ”America’s Finest City” var helt förståeligt. På nästan alla vis. Visst fanns det mycket jag saknade med Sverige och att jag många gånger hade avvikande politiska åsikter kunde vara frustrerande. Att jag tyckte att alla barn ska få lunch i skolan, att alla ska ha tillgång till sjukvård och att tillgången till vapen ska begränsas var bara några exempel på frågor som många amerikaner inte höll med mig i. Det var tydligt i samtal med vissa kollegor och bekanta. Men bortsett från politiken trivdes jag verkligen med vårt liv här.

2017 hade precis börjat när min mens var några dagar försenad.

Vi väntade nervöst på att graviditetstestet skulle visa resultatet.

Våra känslor var blandade när vi såg det positiva resultatet. Vår dotter Juni var två och ett halvt år och det kändes som att drygt tre år skulle bli en bra åldersskillnad mellan syskonen. Vi hade pratat om ett andra barn och var givetvis glada, men det fanns ett stråk av nervositet också. John hade precis förlorat sitt heltidsjobb, efters­om företaget han jobbade på hade bestämt att kontoret i San Diego skulle stängas. Företaget erbjöd honom att jobba kvar på deltid i några månader och han tackade ja då vi visste att det kunde ta tid att hitta ett nytt jobb, men vi visste inte hur vår ekonomiska situation skulle se ut efter det. Dessutom passade huset vi bodde i perfekt för vår nuvarande familj och det skulle bli trångt med ytterligare en familjemedlem.

Vi funderade på hur vi kunde renovera huset så det skulle passa bättre till en större familj, och John tänkte att graviditeten skulle ge

13

honom extra motivation att hitta ett nytt jobb. Vi var säkra på att allt praktiskt skulle lösa sig i slutänden. Vi berättade den glada nyheten för nära vänner och familj, och mina föräldrar p­lanerade att besöka oss efter bebisens beräknade ankomst. Jag laddade ner olika gravidkalendrar på min telefon och började genast nedräkningen. Vi såg fram emot senhösten då bebisen skulle vara här.

Graviditeten påminde om min första. Jag mådde illa konstant och spydde till och från. Jag visste av erfarenhet att råden om att äta kex och dricka Ginger Ale knappast skulle hjälpa. Medicinen som läkaren hade rekommenderat mot illamåendet hjälpte inte, och graviditeten tärde på mig. Det konstanta illamåendet lamslog mig på ett sätt som är svårt att förklara, och jag var medtagen och nere, men det fanns inga tankar på att något kunde gå fel. Att jag inte var förtjust i att vara gravid fick jag leva med. Graviditeten skulle inte vara för evigt.

Att vissa kvinnor älskar att vara gravida och saknar det e­fteråt kunde jag inte alls förstå. Jag upplevde graviditeten som en obekväm och ofrånkomlig transportsträcka fram till vårt första barns födsel, och amningen var både smärtsam och ångestframkallande. Att jag bara ammade i några månader har knappast s­kadat henne, men jag vet att det finns kritiker som tycker man ska amma betydligt längre. Det spelar ingen roll vad det handlar om gällande gravidi­ teter, amning eller barnuppfostran – folk har åsikter om precis allt.

Jag hade jobbat heltid sedan Juni var sex månader gammal, eftersom föräldraledigheten i USA är närmast obefintlig, men jag var lyckligt lottad som jobbade för ett företag där jag kunde vara ledig så pass länge. John kunde bara vara föräldraledig i två veckor, vilket var alldeles för kort tid för både honom och Juni. Däremot var vi glada och tacksamma över att vi hittade en förskola som både vi och Juni älskade. Väntelistan för att få en plats där talade sitt tydliga språk och vi hade tur som fick en plats.

14

Vi bestämde oss snabbt för att jag inte skulle amma den här g­ången, för att slippa den ångest det framkallat sist. John kunde också dra ett större lass hemma så jag kunde få den vila jag behövde.

En annan fördel var att jag numera jobbade hemifrån, så jag slapp låtsas må bra inför mina kollegor. Vi hankade oss fram så gott vi kunde med en mindre inkomst; situationen var knappast perfekt.

Det blev dessutom värre. Att Donald Trump svors in som USA:s president i januari 2017, samma månad som vi fick det positiva resultatet på graviditetstestet, var bara början.

Hemma i Sverige fick min mamma reda på att hon förmodligen hade cellförändringar, och hon var tvungen att genomgå alldeles för många tester innan de till slut bestämde att hennes ena njure och urinledare skulle opereras bort. Frågan var om jag skulle kunna åka till Sverige för att närvara, för med mitt illamående ville jag helst undvika den långa resan. Jag beställde i alla fall tid på det svenska konsulatet för att förnya mitt pass ifall jag trots allt skulle behöva åka. Tyvärr innebar detta att det var ytterst tveksamt om mina föräldrar skulle kunna komma på besök efter bebisens a­nkomst. Det blev i stället en fråga om överlevnad. Även en del av mina vänner drabbades av problem. Jag b­rukade alltid sänka volymen på min mobiltelefon under natten för att inte bli väckt av notifikationer. Detta gjorde att jag vaknade en söndagsmorgon och hade flera olästa sms från Henrik, en av mina bästa vänner. Klockan ett på natten hade han skrivit och berättat att han var på akuten. Han hade lyckats köra dit på egen hand, men han hade satt mig som närmaste kontaktperson. Några t­immar senare hade han skickat fler sms, där han meddelade att han hade gallsten som behövde tas bort. Mitt dåliga samvete v­isste inga g­ränser när jag vaknade den morgonen. Han hade inte hunnit få med sig allt han behövde till sjukhuset, så John och min bästa

15

kompis man Eddie åkte dit på eftermiddagen. Läkarna hade redan gjort ett ingrepp och han var vid medvetande när de var där, men de var inte säkra på om han kom ihåg besöket. Tanken var att H­enrik skulle få komma hem och göra en mer omfattande operation och ta bort gallblåsan några veckor senare. Men den svåra smärtan kom tillbaka och på tisdagen beslutade de att trots allt operera honom. På onsdagen väntade vi nervöst på besked. Till slut fick vi reda på att det hade blivit komplikationer och att de höll honom nersövd. Var inte det här ett vanligt ingrepp? Vad hade hänt? På torsdagen väntade vi lika nervöst. Jag var på ett jobbmöte när det efterlängtade meddelandet från honom äntligen kom: ”Jag är okej nu.” Han var vaken. Efter ytterligare några dagar fick han komma hem från sjukhuset. Vilken lättnad.

Det var inte allt. Jenny, en annan nära vän, och jag hade b­livit gravida ungefär samtidigt och trots att ingen av oss hade nått vecka 12, då risken för missfall minskar betydligt, hade vi berättat om våra graviditeter för varandra. Vi skojade om att vi borde skicka John och hennes man Matt till läkaren tillsammans för att sterilisera sig, då vi kände att vi båda två skulle vara färdiga med barna­ födande efter de här barnen. Jag visste vilken dag hon skulle på sin första läkarundersökning och skickade ett sms för att höra hur det hade gått. Jag hade ingen tanke på att något kunde ha gått fel.

Mitt hjärta gick i tusen bitar när hon svarade att läkaren inte hade h­ittat något hjärtslag. De följande veckorna var fyllda med blod och tårar. Hon sa att hon var tacksam för att hon inte hade berättat för fler om graviditeten. Min graviditet fortsatte som den skulle, men jag led med Jenny.

Det var som om det här året var dödsdömt från början.

16

2. Fosterdiagnostik

Jag var 35 år när Juni föddes och nu var jag 38 år, vilket innebar att jag var en gammal kvinna i föda-barn-sammanhang. Därför t­vekade vi inte inför att genomföra fosterdiagnostiken som l­äkaren rekommenderade, även om jag var fullt övertygad om att allt skulle gå bra.

Jag var frisk, hade fött ett friskt barn tre år tidigare. Självklart var tanken att vi skulle få bekräftat att fostret var friskt och vi f­underade inte på vad vi skulle göra om testerna visade motsatsen.

Fosterdiagnostik innefattar olika tester och undersökningar som görs för att ta reda på om fostret har några kromosomavvikelser eller sjukdomar. Man kan även få reda på fostrets kön. En del av testerna visar om det finns en risk, till exempel ultraljud, KUB (kombi­nerat ultraljud och blodprov) och NIPT (Non-Invasive Prenatal Testing, ett blodprov som visar sannolikheten för vissa kromosom­avvikelser). Andra tester kan ge en diagnos: fostervatten­ prov, moderkaksprov och i vissa fall ultraljud. Man kan göra ultraljud under hela graviditeten medan de andra testerna bara går att göra under vissa veckor av graviditeten. Det finns en ökad risk för missfall vid fostervattenprov och moderkaksprov, medan de andra testerna inte medför några ökade risker. Alla väljer inte att göra fosterdiagnostik men möjligheten finns. Riskerna för fostrets hälsa ökar ju äldre man är, så läkare rekommenderar ofta tester när man är över 35 år.

17

Vid min första graviditet var jag inte fullt lika gammal men gjorde ändå KUB-testet eftersom NIPT inte täcks av mitt bolag när man är under 35abort år. Den gången såg Detförsäkrings­ är svårt att förändra samhället.

Ordet är tabubelagt ochalla det esterna bra ut och vidinte ultraljudet 18 fick vi reda på att vi är t­många kvinnor som vill delai vecka med sig av sina erfarenheter. väntade flicka.

Men om vien inte pratar om aborter öppet utan döljer det och använder det om vilkaaborter, tester som beroende på vilket andraI Sverige ord närvarierar vi pratar hurerbjuds ska förändring någonsin kunna ske? man tillhör. I vissa regioner får alla gravida k­vinnor landsting möjlig­het att göra KUB eller NIPT, medan endast de över 35 år får Linda inser atti andra hon ärdelar gravid.

Beskedet kommer möjligheten av landet.

I USA beror detoväntat, helt ochmen hålletär välkomnat.

Planeringen börjar.

Lindas man söker nytt jobb, de på vilken sjukvårdsförsäkring du har. måste möblera om i vardagen nu – Juni ska ju bli storasyster! Men Den här gången valde vi att göra NIPT, eftersom jag hade så kommer samtalet. Läkaren har hittat något avvikande, något h­unnit fylla 35 år med marginal. Min sjukvårdsförsäkring täckte som kan vara en variation men som också kan vara farligt. De vet allasäkert testerän. som kunde ensegraviditet när man är inte Ingen vetbehövas hur liveteftersom kommer ut. över 35 år räknas som högre risk.

Nu står Linda inför ett val som hon aldrig trodde att hon skulle NIPT ärEtt ett högst enkeltprivat blodprov kan göras från vecka 10 och behöva göra. ochsom känslomässigt val som dessutom som testar om det finns risk för kromosomavvikelser.

Av dessa är kantas av kulturella påtryckningar, geografiskt anknutna regler, hotdet och hat. Ett21,valDowns som knappast överärens närvanligaste, beslutet har fattats. trisomi syndrom,ärsom den men det finns även en lång rad andra kromosomavvikelser. Visar NIPT att Bakom glasrisk är för en kromosomavvikelser personlig berättelseräknas som vänder fostretskottsäkert inte har någon resultatetut och in mycket på abort­ rättsfråganoch i USA och världen i stort. som tillförlitligt fler tester brukar inte göras. Men om resultatet visar att det finns en risk för kromosomavvikelse behövs fler tester göras senare för att få ett definitivt resultat, till exempel moderkaksprov eller fostervattenprov. Ibland händer det att NIPT visar att det finns sannolikhet för kromosomavvikelser och att det inte stämmer, så kallade falskt positiva resultat.

Självklart bör man tänka igenom vad man vill göra om ett prov inte visar det man hoppas. Jag är osäker på om många verkligen gör det. Kanske vill man få reda på om det finns kromosomavvikelser för att kunna förbereda sig för hur livet kommer att bli efter födseln om barnet har ökade behov, eller så vill man kanske göra abort. I slutänden tror jag trots allt att de flesta gör foster­ www.vistoforlag.se