9789178857869 by Smakprov Media AB

En dag på jobbet

”En dag på jobbet är ett stycke nutidshistoria med historiens vingslag ständigt närvarande.” /Andreas Karlsson, Grundskolelärare

STEFAN ANTONSSON

En dag på jobbet

En dag på jobbet Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Stefan Antonsson Grafisk form: Mattias Norén, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2022 ISBN: 978-91-7885-786-9

En dag på jobbet Stefan Antonsson

Tack,

till Marjut, min älskade fru, som stått ut när mina tankar varit någon annanstans eller jag suttit disträ i timmar vid datorn, varit förstående, jordnära bollplank över otaliga mängder starka kaffekoppar och en fantastisk lyssnare under långa promenader.

Tack,

till Matilda som varit ett språkligt bollplank av guld och en rymd av tålamod genom hela processen med textarbetet när hon i sitt lektörs arbete stått ut med och lyssnat på mina tankar och förslag. Med en sådan bokkollega blir det karat.

”Demokratin fungerar, när alla tar sitt ansvar” Stefan Antonsson

Förord Nyköping 180106

Hej! ”Du skulle skriva en bok om det här, sa min fru till mig, när jag än en gång satt vid vår frukostmorgon och tyckte om min arbetssituation. Så många gånger jag har tänkt skriva en insändare. Lika många har funderingarna på att skriva en artikel i någon dagstidning varit. Men det har inte blivit av. Nu har det blivit ett manuskript. Jag älskar ord och jag gläds åt språk. Skulle mitt manuskript lyckas, vill jag mycket starkt fortsätta skriva. Som av en händelse har jag börjat med en novellsamling jag givit namnet ”Dô-historier” … Jag heter Stefan Antonsson och bor i Nyköping, men är född och uppvuxen i Göteborg. Jag har, sedan examen från Lärarhögskolan i Luleå 1984, arbetat heltid som lärare på mellanstadiet, vilket också var min tanke med utbildningen till klasslärare då. En tid har jag även tjänstgjort på högstadiet. Det var väl där, som allting egentligen tog riktig fart.

Bollen sattes i rullning och nu har ni mitt manuskript i er hand, eller för att vara mer korrekt, på er dator. När tanken på att skriva en bok började ta mer kontinuerlig och konstruktiv fart, umgicks jag under en tid med frågeställningen om varför jag vill skriva – och på vilket sätt. Om vad visste jag redan. Skolan. Ju mer jag tänkte, desto mer kändes funderingarna som ett projekt jag verkligen ville genomföra; jag började allt mer känna mig bekväm med projektet bok. Utan att för den skull påstå att jag har någon som helst vana eller rutin av bokskrivande, formade sig mina meningar till en bekväm idé om att försöka skriva just en bok. Idag är vi där, och jag skriver dessa rader som en inledning och ett försök till förklaring om vad min idé, min önskan, min tanke med min bok in spe är. Förhoppningen är att min berättelse ska väcka frågor. Få läsaren att tycka och reagera. Jag tänker mig en målgrupp som spänner över åldrar från unga tonår, upp till målsmän och sedan vidare till egentligen hur gammal som helst. Alla som har gått i skolan. Alla som har minnen från skolan. Alla som har åsikter om den. Min tro är att alla, precis alla, som har tankar kring, tycker om eller som dagligen möts av liknande spörsmål, hur vi ska få våra att ta vara på sina möjligheter att lyckas bättre i skolan och hur vi vuxna ska skapa förutsättningar för att tillsammans i arbete få dessa unga att lyckas med detta, ska kunna läsa min bok och ur den få tankar, funderingar och idéer om tillvägagångssätt och fortsättning. Jag är nu inne på mitt 37:e år som lärare och så otroligt mycket har hänt i skolans värld sedan den där dagen i augusti -84, då jag tog mina första egna steg som utbildad lärare.

Då, var det i stort sett omöjligt att hitta en fast anställning eller tjänst. Idag tar skolorna in vad de kan finna bland de ytterst få som vill arbeta inom skolans värld. Utbildningsplatserna gapar tomma. Regeringen tror att lösningen på problemet är att tillsätta fler utbildningsplatser. Våra skattepengar går till privata skolaktörer och den akuta bristen på lärare i vårt land kommer inte att vara löst inom en överskådlig framtid. Skolan har blivit en marknadsplats, en butik, där kunderna – eleverna och deras föräldrar – ska köpa och handla, om de tycker om det som erbjuds och kanske framför allt hur butiken bjuder ut sitt sortiment, helt enkelt marknadsför sig. Något är fel. Hade jag svaren på dessa problem, vore jag skolminister eller något i den stilen. Jag har inte svaren. Men jag har en väldigt lång rutin att falla tillbaka på. Nämligen den modell som jag alltid har trott på, som bar mig i sin linda när jag genomförde mina första lektioner på Haby skola utanför Skene, mitt emellan Borås och Varberg, och som jag sedan under min lärargärning har fortsatt att utveckla. Idag är jag, efter så många bevis under min över tre decennier långa pedagogiska väg, fullständigt övertygad om min ”relationella arbetsmetod”. Kursplaner, betygskriterier och uppnåendemål i alla ära – det är hur vi genomför vår skola och vår undervisning som betyder något. I lite grova drag skulle jag vilja säga att skolans värld, från då jag började, har gått från att se människan och individen till att se dokument och dokumentation, har gått från att vara skola till att vara ett slags köpcentrum där det är kunderna som bestämmer och väljer utbud. Det är dags att skolan får verktyg att kunna sätta ner foten och få vara just skola.

Det är därför jag har skrivit som jag gjort, och på det sätt jag gjort. Det här är ingen debatterande bok om skolan. Jag vill det ska vara en upplevande bok, en kännande bok. I några fall förekommer det namn nämnda i positiva sammanhang, som exempelvis Jens Back; dessa personer har jag personligen frågat om jag får använda deras riktiga namn i min berättelse, vilket jag fått. I alla andra fall är namnen fiktivt påhittade. Självklart är händelser och miljöer sådana som jag personligen har upplevt, även om jag på olika sätt och i olika sammanhang har placerat dem i min bok. Det är min önskan och min förhoppning att min bok ska ge läsaren en upplevelse att förhålla sig till, men även vara en berättelse som väcker reaktioner, tyckanden och frågor – och i den bästa av världar mod att ställa de riktiga frågorna och kraven på den skola som är vår, vilken under flera år aktivt ska påverka den framtid som tillhör alla våra barn, där de och alla vi andra ska finnas och fungera i ett demokratiskt och mänskligt samhälle som vi aldrig får ta för givet, utan alltid måste stå upp och kämpa för. Det, är långt viktigare, än några åar i södra Sverige eller huvudstäder i Europa … Med vänlig och ödmjuk hälsning

Stefan

Prolog Vid mitt arbetsbord, augusti, strax första högstadiedagen

Skolstartsdax – Veckobrev Tänk, att det alltid är så; att sommaren bara susar förbi. En förväntan byggs upp under våren, sedan svischar det till och augustimånen strör sitt nattgula sken över oss. Årskurs sju står för dörren. Nytt stadium, nya lärare, nya klassrum – helt enkelt nya tider. Med nya tider, och de kommer ju hela tiden, varje dag, kommer nya möjligheter och nya utmaningar. Flera av er känner till mig sedan tidigare, för andra blir jag en ny bekantskap – och om sex terminer en ny erfarenhet. En sak är helt klar. Ni vet mer om mig, än jag om er. Det är ett spännande utgångsläge. Alltid en lika stor utmaning. Hur vi än vrider och vänder på det hela, kommer jag som er men tor att under de närmaste åren påverka era juniorer! Det är ett enormt förtroende att tillsammans med er få ta ansvar för era juniorers utveckling! Jag är mycket sportintresserad, och har som instruktör ett aktivt liv inom idrottsrörelsen. Därför kommer jag säkert (kanske ofta), att dra

paralleller till idrottsvärlden i mitt arbete och strävan för att kontinu erligt utveckla er junior. Resultat är viktiga och fundamentala för mänsklighetens överlev nad. Sitta på möten för mötenas skull är inget jag gillar, bara så ni vet. För att nå resultat, måste förmågan tränas. Alla har vi olika för mågor, på olika sätt, och alla är de lika viktiga i den humanistiska värld vi vill ska fungera. Alla kan inte vara, ska inte vara, Zlatan! Hur skulle det se ut med ett landslag, bestående av elva stycken Zlatan? En samling väldigt vältränade människor, som står där framme och väntar på att någon ska slå den där passningen. Därför får vi aldrig glömma bort gruvarbeten som i svett och damm, långt under marknivån, slagit fram det som blivit materialet till vår bil, cykel eller diskbänk. Alla har vi olika förmågor. Därför ska jag dra en jämförelse med mig själv: Hur utvecklar jag min förmåga? Hur tar jag bäst vara på mina möjligheter? Hur ska jag göra för att göra bättre? Hur ska vi göra, vi vuxna kring junioren, för att utveckla just er adepts förmåga? Det mest orättvisa jag kan göra som de ungas lärare, är att behandla dem alla lika! Det är mitt uppdrag att möta er junior på just den nivå som behövs, sedan får skolverk eller vår kommun yla hur mycket de vill över standardiserade tester och prov. Fast, lika självklart som givet, ska det finnas tydliga krav och ”ribbor”. Men, precis som orienteraren väljer sin väg till nästa kontroll uti från de förutsättningar som finns och den situation som gäller, ska vi tillsammans försöka och ständigt sträva efter att kunna bistå och hjälpa er tonåring att finna den väg som passar just hen. Så enkelt är det! Så fantastiskt svårt kan det vara! Alla har vi olika förmågor. Jag kan ju leka att jag är Usain Bolt. Men den dagen jag tror att jag är världssprintern Bolt, då är jag verk ligt illa ute, för kraschen kan komma att bli förödande när verklighe ten landar ovanpå på mig, iskallt som en tung frysbox. Så. Med de här raderna vill jag ge er två löften. 16

Om er junior sköter sig, sköter sina arbeten efter bästa förmåga utifrån sina förutsättningar, och med hjälp av er där hemma tränas i att ta ansvar för sin del, då kommer er ljuvliga juvel icke att få under känt i något som helst ämne när månaden juni har börjat och årskurs nio håller på att avslutas. På samma sätt lovar jag er även att alltid sträva mot att göra mitt bästa för att er pärla ska nå mål, våga besöka sina utmarker och där utvecklas, och på så sätt nå nya stränder bortom horisonten. I VM i fotboll 2014 reste Tyskland hem med bucklan. I turneringen tvålade tyskarna dit Brasiliens ihåliga lagbygge med 7–2. När VM skulle avgöras 2018, var Tyskland skyhög favorit, men förnedrades av både Mexiko och Sydkorea och gick inte ens vidare till slutspelet. Fyra år efter senare, när det var VM igen, hade tyskarna inte lärt sig läxan, utan trodde de kunde luta sig mot gamla meriter. Jag minns hur jag tänkte, att elva högt avlönade professionella fot bollsspelare och deras tränare inte förstod förrän det var för sent, att alla vill besegra en mästare. Därför måste man hela tiden bli bättre. Aldrig sluta utvecklas. Vi ska nu börja ett treårigt klassbygge. Ett lag där vi alla, med våra olika förmågor, ska fungera tillsammans mot ett mål tre år framåt. Det målet heter ”Godkända betyg – eller mer”. Vi kommer att ha vårvärme i arbetet, vi kommer att ha höstrusk, vinterkyla och sommarsol. Oavsett väder ska vi oförtrutet sträva vidare. Det våra förfäder gjort för vår skull, ska vi nu göra för våra junio rers skull, och det ska de unga göra för sin framtids skull. Aldrig är känslan över utsikten så skön, som när man själv tagit sig uppför berget. Aldrig är glädjen så äkta och stor som när man själv skapat den och gjort sig förtjänt av den. Sedan får hela ”Because You´re Worth it-världen” säga vad de vill! Eller, för att citera KarlBertil Jonsson i hans julsaga: ”Ett väl genomfört arbete, ger en inre tillfredsställelse, och är den grund var varpå samhället vilar.” Ni är fantastiskt välkomna till det här läsåret! Tillsammans ska vi göra det här året till det bästa hittills! Tillsammans kan vi! Er majje! /Staffan 17

Vecka 34: Inledning

”Hoppas vi snart blir av med fanskapet!” Hanna gick tillsammans med de andra ut från klassrummet på andra våningen, där de just avslutat en så kallad mentorstid i ”klassrum 305”. På ett kliniskt myndighetsvis stod trean för våning tre och femman för femte rummet på samma våning. Ibland blev det dock fel, då hälften av eleverna och nästan uteslutande alla föräldrar glömde räkna in entréplan när de skulle upp för trapporna. I alla fall i början av sin tid som elev eller förälder på skolan. Elev, besökare eller förälder behövde bara veta om det var från höger eller vänster som det första rummet på plan tre låg. Hanna ville verkligen bli av med sin ena mentor. Om det var någon som över huvud taget hade missat detta var det bara att sticka ut huvudet i korridoren där hennes röst ekade. Av alla lärare på skolan hade Hanna fått Staffan som mentor när hon började 7:an. Ryktet hade snabbt nått hennes öron. Staffan var läraren som brydde sig, också utanför lektionerna. Till och med utanför skolan om han mötte någon av sina elever exempelvis ute på stan. Staffan var läraren som la sig i. Från början hade det fungerat bra och det hade känts tryggt ha

en vuxen att lita på i skolan, en hon kunde vända sig till. Men det var då det. Nu gick Hanna i 8:an och hade för fan ett eget liv. ”Han ska fan inte lägga sig i!” gapade hon rakt ut i korridoren när hon svängde nittio grader åt höger och kom till den lite smalare korridoren på våningen som hade elevskåp längs med hela den vänstra väggen. Raden av skåp sträckte sig ända bort till hörnet av den fyrkantiga byggnaden. Hennes pappa brukade säga att hon var full av ”tonårsavsky”, men Hanna menade att det bara var vanlig hederlig ilska. Dessutom skulle alla förstå henne, log hon och kastade sitt långa ljusa hår bakåt med en knyck på huvudet när hon vandrade längs med korridoren på väg mot elevskåpet på motsatta sidan av skolbyggnaden. De andra i klassen skulle gilla det hon gjorde, tänkte hon, kände hon i hela kroppen. Särskilt Alle, när han fick höra. ”Jaja, jag vet. Men han ska fan inte hålla på och tycka om det jag gör!” tänkte Hanna ilsket trotsigt, och gjorde en high-five med vänsterhanden med en av de häftiga killarna i klassen, när hon mötte honom på vägen mot elevskåpet. ”Alle skolkar och röker, det är sant. Men han vågar säga emot och göra som han vill! Fan, vi går ju i 8:an, inte 3:an! Varför skulle den där jävla gamla geten från Göteborg lägga sig i och ringa hem?” fortsatte Hanna sin tonårigt upprörda tankebana. Hannas mentor Staffan hade ringt hem till hennes föräldrar och varit bekymrad över Hannas sjunkande skolresultat, i kombination med ett ändrat beteendemönster, som vuxna så fint kallade det. Efter mobilsamtalet hade föräldratjatet börjat hemma och senare hade hennes föräldrar och klassens två mentorer haft ett möte, utan att hon fick vara med. ”Fan”, utbrast Hanna igen och drog ett djupt andetag av inne boende frustration och öppnade skåpet. I skåpet var det bra ordning. Hanna ville ha koll på läget. På skåpdörrens insida satt en liten poster av Lady Gaga som Hanna snott ur en idoltidning nere på biblioteket. Den uppklistrade bilden fladdrade till när den stora utandningen kom. För ett ögonblick stannade

Hannas ögon på bilden av Lady Gaga. Hanna gillade artisten. Inte för att hon ville verka hård och självständig som Hanna, men för att hon sjöng med känsla i sina texter, det kändes äkta. På hyllorna rakt in låg skolböcker lite om vartannat, men ändå i en ordning. Längst in, längst bak på en mindre hylla högt upp hade Hanna ställt en mindre necessär med smink. Det var viktigt för henne att hålla sin image hon började få i klassen och på skolan. Dessutom ville hon inte riskera att se ”B” ut i ögonen på Alle. Tillsammans med sminksakerna fanns på den lilla hyllan ett par paket Stimorol-tuggummi och en liten flaska munspray. Aldrig att Hanna skulle riskera ha ens i närheten av dålig andedräkt. Längst ner i botten, i ingen ordning alls, låg böckerna till Staffans ämnen tillsammans med några arbetshäften vilka Hanna helst ville skita i att göra, men som hon inombords förstod att hon skulle bli tvungen ta sig igenom för att undvika tröttsamt tjat hemma. Nu var hon tvungen att ta skolbussen direkt hem till villaområdet i förorten söder om staden hon, istället för att hänga på stan med Alle. Inte för att hon direkt gillade de äldre tonåringarna som Alle brukade hänga med utanför en av stadens köpgallerior. Men han skulle hålla om henne och hon skulle få borra in sitt ansikte i hans cigarettröksdoftande tjocka jacka. Hanna drämde igen skåpet med en skarp, plåtig smäll och tryckte ihop det lilla hänglåset med sådan kraft att låsbygeln sjönk ovanligt långt in i själva låskroppen. ”Inte fan ska jag ta hem och träna på någon jävla matte eller läsa någon helvetes jävla bok, som den där förbannade gubben vill”, fräste hon frustrerat medan hon slängde sin axelväska över armen och med bestämda steg gick mot utgången tillsammans med några från parallellklassen, också de på väg mot skolskjutsen. Hanna var trött på att vara skötsam och präktig. Hon hade skött låg- och mellanstadiet med guldkant. Inte så att hon gick ut sexan med de högsta betygen, men hon hade skött sig med råge, precis hela tiden, varje dag. Inte ens när hennes bästa kompis Susanne

började slira i skolan hakade Hanna på det minsta. Flera gånger, när Hanna och hennes föräldrar tagit bilen och åkt förbi den lokala pizzerian vid bensinstationen, hade de sett Susanne hänga där med sina nya polare. De nya polarna prioriterade inte skolan, det fattade Hanna utan ansträngning. Att Susanne hade börjat missköta sig mer och mer, hemma och i skolan, förstod Hanna precis som alla andra. När Hanna såg henne hade hon nästan alltid en cigarett i munnen, säkerligen hade hon börjat dricka en del alkohol också. Snacket gick i kvarteren att Susanne och hennes gängkompisar ofta snattade i den stora ICA-butiken och till och med snodde mobiltelefoner och plånböcker från väskor i barnvagnar och kundvagnar, bara för att få pengar till det de behövde, eller sälja till de som ville köpa. När Hanna åkte förbi i föräldrarnas bil, fick hon ofta höra hur illa det var med Susanne. Hennes gamla bästis hade blivit ett varnande exempel, ansåg föräldrarna. ”Se och lär”, sa hennes pappa ofta sådär förbannat präktigt föräldraaktigt, när de passerade gänget som ofta hängde på det lilla staketet vilket ramade in pizzerians uteservering intill bensinstationen, eller när de satt uppflugna på en elcentral eller stod och hängde mot en av bensinpumparna under tak och fullständigt struntade i kunderna som kom i sina bilar när de tänkte tanka och hade klara synpunkter på gängets högljudda pladder och ständiga loskande mot marken, vilket för ofta hamnade nära eller delvis på ägarnas bilar. Hanna bet ihop för att orka med sin pappas förnuftighet. Han fattade ju ändå inte. Hanna stönade inombords. Hon ville ju bli sin egen nu, gå sin egen väg. Inte följa någon utsnitslad ”bästiklassenväg” så hennes föräldrar hade att skrävla om när de hade sina middagar med vänner och bekanta. Nej, Hanna kände inom sig, att visst skulle hon sköta sig, men den där friheten som både Alle och Susanne hade skaffat sig var något hon ville komma åt, eller i alla fall få känna litegrann.

Det var inte ciggen och spottloskorna hon avundades, som hennes föräldrar tjatade så mycket om. ”Jag är ju för fan inte dum”, brukade hon tänka när föräldratugget började. Men den där söta ordentliga mellanstadieflickan hade hon lämnat i 7:an. Nu gick hon i 8:an! Det skulle bli förändring, och den måste bli på hennes sätt nu. Så var det bara. Nu skulle hon slippa ha Staffan som mentor. ”Vilken jävla jackpott”, slängde hon mycket nöjt ur sig när hon med kraft sköt upp ingångsdörren framför sig och gick snett över den lilla skolgårdsplanen på väg mot skolskjutsen. ”Så fort jag kommer hem”, tänkte Hanna när hon hade lugnat sig något på vägen ner mot busshållplatsen, ”ska jag skypa med Alle och berätta att gubben från Göteborg kanske är på väg bort.” Alle, som Hanna nu sedan ett tag hade börjat känna extra för, bodde i höghusområdet strax norr om staden, skulle vara hemma vid niotiden hade han sagt till Hanna tidigt på förmiddagen samma dag. Han skulle fixa lite cigg och hänga med polarna på Storgatan nere i centrum, berättade han för Hanna i den slamriga skolmat salen. Men, bara för hennes skull, hade han sagt till henne vid matsalsbordet med sin lite hest skrovliga röst, skulle han komma hem i tid så de kunde snacka med varandra över nätet. Hanna älskade när Alle vände sig till bara henne för att säga något. Det kändes i hela hennes kropp, när han pratade med bara henne. Alle hade på sitt lite hånfulla sätt sagt, när de satt och snackade om det runt lunchbordet, att det bara var att fortsätta dryga sig så som de gjort mot den där skitlärarens lektioner. Alle hade ju gjort så mot de flesta på skolan, mest hela tiden sedan han började där. Alla visste vem han var – Alle tog ingen skit och han sa alltid vad han tyckte, även till de allra nitiska lärarna. Hanna gillade det. Det fanns något förbjudet hos Alle, och det tilltalade henne. Det var ju ändå ingen vuxen som sa till. Inte så att det

gällde. Dessutom trodde ingen på det där som den gamla gubben sa, han var ju ny på högstadiet. Blev han för jobbig var det bara att sticka ner till rektorn och berätta. Patrik, skolans rektor, trodde alltid på eleverna. Han ville vara kompis med dem, det visste alla. Så det var bara att berätta lite upprört, lätt dramatiskt alarm erande. Sedan kunde man luta sig tillbaka och vänta på att läraren man ville skulle få skit tvingades krypa till korset. Hanna log för sig själv när hon gick nedför backen mot hållplatsen, där skolbussen skulle komma om några minuter. Den där ilskan hon burit på när hon smällde i skåpet nyss hade bytts ut mot en känsla av överlägsenhet. Det var samma känsla när hon fick höra klasskompisen Erika berätta om hur hon fått sin mamma att fullständigt vrålskälla och svära åt deras mentor Staffan; om hur fel han hade och vilken hemsk människa han var, att det var synd om eleverna som hade en lärare som honom, att det var fullständigt tragiskt att skolan hade en personal som honom. Erika hade berättat att hon suttit bakom sin mamma, sett och hört precis allt och njutit av exakt varje sekund. Erikas mamma hade extra kryddigt saltat utskällningen av sin dotters mentor med avslutningen att han var en skam för mänskligheten, som trodde att han kunde arbeta med barn och ungdomar; att det var en fullständig katastrof att han inte hade blivit avskedad än! Sällan hade Erika mått så bra som då, hade hon leende avslöjat för Hanna.

Det var ju ändå ingen vuxen som sa till. Inte så att det gällde. Dessutom trodde ingen på det där som den gamla gubben sa, han var ju ny på högstadiet. Blev han för jobbig var det bara att sticka ner och berätta för rektorn. En dag i början av höstterminen får Hanna nog. Hennes mentor lägger sig i exakt allt, och det får ödesdigra konsekvenser. Hon får inte hänga med Alle, tvingas dra ned på skärmtiden, får svårt att smita undan skolarbetet. Det måste få ett slut. Alle känner sig sviken av vuxenvärlden. Han får alltid skit för allt, även om han anstränger sig. Farsan säger att han aldrig kommer bli nåt, fastän han är en av skolans coolaste killar. Alla vet vem han är. Alla är rädda för honom. Alla utom en, som ser honom, bakom fasaden. Staffan är mentor för klass 8K, den klass som hans kollegor betonade med ett tycka-synd-om-uttryck när han skulle börja sin anställning för ett år sedan. Möjligt att det finns anledning till det, tänkte han då. Men det ska gå att ändra på. Staffan var helt övertygad om sin arbetsmodell. I 8K går Hanna och Alle. De har en plan. Sakta men säkert, även med rektorns hjälp, ska de tvinga bort sin mentor från skolan.