9789178857685

Susanna Carolusson

Mamma var psykopat, jag blev psykolog Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Susanna Carolusson Omslagsdesign: Mårten Carolusson Sättning: Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tartu, 2022 ISBN: 978-91-7885-768-5

Mamma var psykopat, jag blev psykolog

Susanna Carolusson

PROLOG: EFTERTANKAR OM VÅNDAN INFÖR ATT SKRIVA DENNA BOK

”Vad vill du med boken?” frågade min man medan han korrektur­ läste mitt manus. Han ställde samma fråga flera gånger och varje gång svarade jag att jag bara ville dela, som jag tyckte, psykologiskt lärorika erfarenheter. Räckte inte det?

Jag visste att det etablerade svaret på den frågan är nej. Som författare var jag väl medveten om förläggares unisona uppmaning att väva texten kring en röd tråd och skriva för en specifik målgrupp.

Som psykolog kände jag mig manad att formulera yrkesförankrade reflektioner. Hur skulle jag hålla ihop trådarna? Mitt liv och mitt arv fick bli bokens nerv. Det arv som påverkat vem och hur jag blev. Hur jag frigjort mig från destruktiva familjemönster genom smärtsamt förvärvade insikter, som i sin tur påverkat min yrkes­ inriktning och val av arbetsmetoder. Insikter som gjort mig kritisk till de p­opulära råden att ”glömma och förlåta”, ”se framåt” och ”inte rota i det förgångna”.

Det dröjde innan jag kom loss med skrivandet. Min inre kritiker ställde sig i vägen. Är mitt psykologiska arv verkligen av allmänt intresse? Och min mans stilla undran ”Ska det bli någon sorts Hänti-Veckan-text, som är närgången?” väckte en Jantenorm i mig. Som överröstades av andras kommentarer: ”Dina böcker är så fängslande, du skriver så bra. När ska du ge ut nästa bok?” ”Tänk, vad du varit med om, det måste du skriva om!”

Så, för att släppa lös min skrivlust, tillät jag mig att lyssna på det intensiva tankeflöde som alltid brusar i mitt huvud, skrev ner och sparade, för att rensa sedan. Därför blev det så, att syftet och den röda

5

tråden växte fram och tog sig form under själva s­krivprocessen. De blev tydliga först när jag närmade mig slutet. Kanske visste jag hela tiden vad jag ville med boken. Undermedvetet. Och målgruppen?

Den väljer sig själv. Begreppen psykopat och psykolog i bokens titel kommer att locka många och kanske avskräcka andra. Psykopat­ diagnosens tillämplighet är omtvistad och många sakkunniga skulle föredra begreppet ”narcissistisk personlighetsstörning”. Oavsett tycke och smak i den frågan, så uppfyllde min mamma kriterierna för psykopati, enligt Hare’s checklista, PCL. Hur många har eller har haft mödrar som uppfyller kriterierna för psykopati? Hur stort är mörkertalet? Varför ställs diagnosen så sällan på kvinnor? Susanne Strand, doktor i hälsovetenskap, svarar med att kvinnorna dricker, slåss och begår brott i mindre utsträckning än männen. De utvecklar andra psykopatiska beteenden, såsom att utöva psykiskt våld, ljuga och bedra. Min teori är att många av dessa kvinnor inte får någon diagnos över huvud taget. Jag tror också att fler kvinnor än vad som är känt, tar till fysiskt våld. Men ingen ser.

Kvinnors våld, oavsett form, avslöjas inte i samma utsträckning som mäns. De överför omedvetet sin ångest på p­artners och barn, som blir symptombärare och ibland får både diagnoser och behand­lingar.

Vetskapen om övergrepp och den kollektiva skammen stannar inom hemmets väggar och förövaren bygger murar av förnekande och lojalitet. Jag vill avslöja hur det kan gå till, med ett erfarenhetsbaserat perspektiv. Barnets.

Psykologen i mig har även forskat i galenskapens rötter. Jag fann tidigare generationers familjehemligheter av ett slag som, då de t­ystas, har en tendens att föröka sig. De gick i arv till mamma och i vissa avseenden till mig. Jag såg till att återföra dem till henne och befria mig. Med viss hjälp.

Det tog mig några år att få till ett färdigt manus. Att skriva har varit förlösande. För den läsande också, hoppas jag.

Jag önskar dig en intressant, engagerande och lärorik läsupplevelse.

6

TACK till korrekturläsare

Tore, för dina omtänksamma jobbiga, men viktiga frågor som fick mig att tänka till. Börje Vickberg, för dina faktarättelser och dina obekväma men nyttiga ”less is more”-tips. Mårten, för dina falkögon som fann fel ingen annan sett, för din bildbearbetning och din kreativa formgivning av bokomslaget. Kusiner, som bidragit med sina minnesbilder och haft modet att genomlysa osunda aspekter av vårt gemensamma arv. Ulrika Slottner, som med sin feedback ”Det är bra, välskrivet och ett viktigt ämne” gav mig självförtroende nog att slutföra detta projekt på hennes förlag.

7

Plats två sidor för släktträd

8

9

1.

BRISTANDE ANKNYTNING

”I begynnelsen var ordet” står det i Bibeln. Men innan dess är anknyt­ningen. Att få knyta an till en trygg vårdare lägger g­runden för utvecklandet av förmågan att känna tillit. Jag föddes 1952 i G­öteborg. Mamma var bara nitton och ville egentligen inte ha barn.

Men när pappa fick veta att han gjort henne gravid såg han sin chans att bli en stabil familjeförsörjare och ”få något att leva för”. Detta berättade mamma för mig innan jag var mogen för den sortens information, samtidigt som hon informerade mig att hon själv hade föredragit abort.

Det kan tyckas grymt, men jag visste inget annat. Det var så min mamma var. Jag tog in det, men kan inte minnas att jag tog det person­ligt.

Mammas bröstmjölk ville inte rinna till, så vi fick ingen amnings­ kontakt. Hon flaskmatade mig inte heller. Och vi var på skilda håll.

Hon skrevs ut från förlossningskliniken drygt två veckor innan de släppte ut mig från kuvösen, nyårsafton 1952, en månad ung. Då låg mamma till sängs i hemmet, sjuk. Oklart på vad sätt. I journaler finns bara anteckningar om rikliga blödningar och smärtor i ena ljumsken. Mormor tog hand om mig på dagarna och pappa skötte mig på kvällar och nätter. Mamma har berättat att jag vände mig bort från henne, men att jag accepterade pappa. Mitt avvisande tycktes inte bekomma henne. Det är ett stort ansvar att tillskriva en baby. Ansvar är verkligen något jag ”fått med modersmjölken”, ett talesätt med modifikation. Jag har ingen anledning att betvivla att

11

jag var trygg med mormor. Mitt tidigaste minne av henne dök upp i en dröm då jag gjorde min egenterapi, under min utbildning till psykoterapeut.

Jag och mormor 1953. Min första anknytning? Jag ser nöjd ut. Hon också.

I drömmen befinner jag mig i mammas föräldrahem, ”Villanbo” på Kostergatan 3. Mitt perspektiv i drömmen är från trappan som leder upp till husets andra våning under det brutna taket. Där uppe sitter mormor på en stol utanför en stängd sovrumsdörr. Hon hyschar med ett finger framför munnen och pekar på dörren. Jag förstår att mamma är därinne och inte får störas. Detta drömde jag många år innan pappa liksom i förbigående berättade att han och mormor delat vårdnaden om mig och att mamma legat sjuk hela den vintern.

Jag känner mig hemma bland vissa dofter. Pappa luktade förmod­ ligen mint redan då. Han hade nyligen köpt karamellfabriken, där han tillverkade så kallade pepparmynt. De kallades så för de hade formen av den tidens enkrona, som var cirka tjugofem millimeter i diameter. Mintdoften var oftast trygg, men ibland orosmättad.

Oron återkommer jag till, men först vill jag beskriva min relation till pappa, vad jag vet om hans liv på femtitalet och hur jag uppfattade honom. Han har alltid varit orädd och äventyrslysten. Innan han gifte

12

sig med mamma hade han arbetat som maskinist, svetsare och plåtslagare. Som vattenvan vinterbadare fick han det riskabla uppdraget att svetsa båtskrov under vatten. Det var en nyuppfunnen teknik, som innebar att svetsning kunde ske utan dyrbar parkering i flytdocka.

Kanske var han bland de första i världen som svetsade under vatten?

I Akvariet på Sjöfartsmuséet fanns på femtitalet en krokodil, som på grund av sina uppåtsträvande mungipor, fick heta ”Smilet”.

Pappa konstruerade den bur som blev stackars Smilets hem resten av hennes liv. Som svetsare gjorde pappa snabbt en himmelsk karriär.

Från undervattensläge, till kräldjursnivå, till skyhöga höjder. Han fick äran att montera upp kyrktuppen i samband med en renovering av Masthuggskyrkans torn, någon gång i slutet av fyrtiotalet.

När pappa fick veta att hans spermier hade tagit sig förbi mammas pessar, motsatte han sig som sagt hennes önskan om abort. Via m­ormors föräldrars vänkrets fick pappa arbete på Bergmans Konfektyrlager i Kungsladugård. Där tillverkade han pepparmyntskarameller för hand, med kopparkärl, tratt och pinne. Den lilla lokalen på två rum låg på Olof Strålegatan 5. Ganska snabbt övertog pappa firman och blev kvar där i fyrtio år. Firmans grundare Irma Bergman ägde tidigare en kaffebutik.

Irma Bergman vid sin kaffebutik, adress okänd.

13

Lite psykologi Anknytningsteorin bidrar till vår kunskap om barns behov av trygga relationer. Teorins grundare har studerat barns relation till sina mödrar och hur barnen relaterar till dessa när de är trygga respektive otrygga eller förvirrade. Två reaktioner som kan tyda på otrygg anknytning är ångest- respektive undvikandebeteende. När ångesten överväger kan barnet inte stå ut med ensamhet, utan blir, när modern återkommer efter en stunds bortavaro, klängigt och samtidigt svårtröstat. Om barnet inte får rätt hjälp, befästs otrygg­ heten. Hos den vuxne kan det manifestera sig som en oförmåga att stå ut med starka känslor och ett orimligt behov av tillgång till p­ersoner som kan hantera ens känsloutbrott; som kan hålla om, som inte överger, som bekräftar känslor och tröstar tills personen lugnat sig. Jag skrev ”orimligt”, därför att det permanentar omedvetna rolltaganden som i längden hindrar båda parter från att utvecklas. Det är kanske bara psykoterapeuter som har kunskap och kontextuella förutsättningar att anta den utmaningen och deras tillgänglighet är tidsbegränsad men pålitlig. Därför kan en sorts trygg anknytning skapas där, med möjlighet att utforska det dittills onämnbara.

De vuxna med otrygg anknytning, som i stället för klängighet har utvecklat undvikande som försvar, ställer sin terapeut inför u­tmaningen att empatiskt vänta ut att de vågar gå in i relati­onen.

Vågar öppna sig i all sin sårbarhet. Det kan vara oerhört s­krämmande.

Jag känner igen mig i undvikandet av närhet. Men det insåg jag först efter att jag hade börjat släppa in min tålmodiga terapeut. Då var jag trettio plus och erfor för första eller möjligen andra gången med mormor inräknad, innebörden av att vilja vara älskad av en modersgestalt. Först då begrep jag att det jag upplevt som något normalt, nämligen min djupare brist på tillit, främst till kvinnor, var en allvarlig skada. Jag insåg hur jag alltid undvikit att bli beroende av andra människor. Jag insåg att jag förnekat min psykiska smärta, genom att snabbt förpassa ångestupplevelser ur minnet. Jag hade helt glömt alla plågsamma gråtattacker, som fått mage, bröst och

14

hals att krampa i bottenlös förtvivlan. Jag minns när min lillebror tillskrevs ett diagnostiskt begrepp för sin åkomma det året han var tolv och skolvägrade. Ångest, hette det enligt psykologen. ”Det har jag aldrig haft”, påstod jag då, tjugo år gammal.

Undvikandetyper kan nämligen förneka sin ångest och vägra behöva någon. Vara självförsörjande. Att mina ständiga förälskelser som barn och ung tonåring gjorde mig orolig och rastlös av längtan, tänkte jag inte på som ångest. Inte heller min hetsätning av kakor, choklad och glass. Inte heller min svårighet att komma till ro om jag avstod från dessa droger. En kväll, jag var nitton då, anförtrodde jag min pojkvän och blivande man Tore, som jag faktiskt börjat knyta an till, att jag bara MÅSTE GÖRA något, för det var omöjligt att slappna av och vila eller lägga mig att sova. Jag återger minnet.

För att bota min rastlöshet föreslår Tore att vi tar en tur på v­espan (vit Vespa Touring 150 kubik). Han skjutsar mig vart jag vill. ”Åk söderut!” säger jag. Så han kör ut ur Majorna, till Säröleden och vidare. ”Säg till när vi ska stanna!” ropar Tore. Han kör mot Varberg.

Söder om Varberg tröttnar jag på att sitta orörlig på bönpallen i den snåla i blåsten och ber honom stanna till vid en bensinstation. Där köper han choklad till mig. Många rullar Cloetta med kolasmak. Nu blir jag trött. Vi åker tillbaka hem till mig.

Jag hade behövt gå i psykoterapi. Fått hjälp att stå ut. Möta ångesten.

Våga gå sönder och hållas samman av en annan människa. Inte fly.

15

Min pappa var okomplicerat dubbel. En fin, intelligent och stabil man och en jävla alkoholist. Han ville ha mig, det gav mig självkänsla. Det var mer komplicerat med mamma. Hon var sin nervöse våldsbenägne fars favorit, vilket kan ha bidragit till hennes utveckling av två personligheter: en intagande kvinna och en våldsam despot.

Jag värnade länge myten om min fantastiska mamma. Levde i två separata inre tillstånd: Ett bejakat, utåtriktat och lyckligt; ett dolt, oroligt och ensamt. Det dolda försvann inte, det levde kvar undermedvetet och aktiverades senare.

Jag fann kärleken, gifte mig, blev mor och utbildade mig till psykolog. Dessa tre utmaningar tvingade mig att söka en djupare självkännedom. Jag upptäckte att jag från ung ålder aldrig litat på någon annan än mig själv. Idag, 70 år ung, känner jag mig hel, sann och rentav lycklig. Denna bok handlar om resan hit, med rötter ända från 1800-talets Göteborg.

Susanna Carolusson

Senior. Legitimerad psykolog och psykoterapeut, lärare och handledare.

Tidigare utgivit bl.a. Det finns någon därinne, översatt till engelska, tyska, spanska och ungerska samt Det finns någon närvarande, översatt till engelska.

www.vistoforlag.se