9789178857401 by Smakprov Media AB

Saga på Ölandsgatan

Saga på Ölandsgatan Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: Steffen Sander © Illustration: Sanny Thor Första upplagan Tryckt i Riga, 2022 ISBN: 978-91-7885-740-1

Saga på Ölandsgatan skriven av

Steffen Sander

tecknad av

Sanny Thor

Kapitel 1

Vi på Ölandsgatan

Jag bor på Ölandsgatan i Stockholm. Men jag bor alltså i Stockholm och inte på Öland, utan gatan bara heter så. Det tycker jag är lite konstigt, för Öland är egentligen en ö som ligger ganska långt ifrån Stockholm. Pappa säger att gator kan heta och uppkallas efter allt möjligt, som andra städer, landskap, ja till och med frukt och grönsaker, eller efter kända personer. När jag blir stor så kanske, kanske en gata heter som jag, säger pappa. Det tycker jag hade varit roligt och det bästa vore ju i så fall att Ölandsgatan döps om till det jag heter. För jag bor ju ändå här och då är det bara rätt att göra så, tycker jag. Jag undrar förresten var mamma och pappa kommer bo när jag blir stor? Jag är ju redan ganska stor, men när jag har blivit riktigt stor, alltså ännu större, menar jag. Mamma och pappa bara skrattade när jag frågade dem om det. Mamma sa att hon skulle bo kvar ett tag med

mig, med pappa, med Tuva och med Stella. Någon hund eller så har vi inte. ”Det kommer inte på fråga med hund i vår lägenhet”, brukar mamma säga och det tycker jag är rätt så synd. Jag hade säkert haft ännu mer att berätta för dig om vi hade haft en hund, men nu har vi ju ingen hund, som sagt. Tyvärr. Tuva är i alla fall min syster som är tre år yngre än jag, och det är ju nästan som att ha en hund. Tänk att jag redan är sju år och att jag dessutom fyller åtta år mycket snart, nämligen i juli, och Tuva är bara fyra. Hon är fortfarande ett litet barn, stackars hon, och hon är långt ifrån att vara så stor som jag är. Tuva blir mycket arg när man säger att hon är fyra år. Det ska man akta sig för att säga. ”Nej, det är jag minsann inte”, brukar hon säga då. ”Jag är inte fyra, utan jag är halv fem!” ”Det heter fyra och ett halvt, inte halv fem”, brukar mamma säga då, för mamma brukar rätta Tuva. ”Halv fem säger man bara när klockan är halv fem, förstår du.” Men sådant är ingenting som Tuva bryr sig om det allra minsta. Hon fortsätter envist att säga att hon minsann är halv fem och inget annat. ”Jag heter Tuva och jag är halv fem. Mamma, när jag kom till världen och ni såg att jag hette Tuva,

blev ni glada då?” frågade hon igår när vi satt och åt pasta med köttfärssås till middag. Jag minns inte när Tuva föddes och hur det gick till, så jag vet inte om mamma blev glad den gången. Och nu skrattade mamma bara åt Tuva och strök henne över håret. Stella är min äldre syster, i alla fall ibland. Ibland vill jag nämligen inte att hon är min syster alls, för hon är jobbig och vill bestämma, eller så vill hon vara själv och vill inte veta av mig. Då vill jag inte veta av henne heller. Stella är tio år och hon är tre år äldre än jag. Ibland är hon bara två år äldre än jag och det är konstigt, för då är det inte så stor åldersskillnad mellan oss. Men pappa säger att det bara händer på sommaren, för jag har nämligen födelsedag innan hon. Trots att hon föddes före mig, så fyller jag år först. Det kan jag tycka är svårt att förstå ibland, men oavsett vilket så tycker jag att det är mycket bra, för annars är det ju väldigt orättvist att Stella alltid ska vara först på precis allting. En gång så bråkade jag och Stella i vardagsrummet. Eller ja, det händer ju då och då, så det var i och för sig inte bara just den gången vi bråkade, och jag minns inte ens vad vi egentligen bråkade om. Men i alla fall just den gången så kom pappa

instormandes i vardagsrummet och undrade vad vi höll på med. ”Det var hon som började”, ropade jag argt. ”Med vad då, Saga?” frågade pappa och såg också arg ut, så där som bara pappa kan. Det är jag som heter Saga förresten, för jag tror inte att jag har talat om det för dig tidigare. Men det är faktiskt inte så bra när pappa säger mitt namn, för det gör han oftast bara när han är arg, jättearg till och med, eller om jag måste skynda mig med någonting, till exempel iväg till skolan på morgnarna. ”Ja, hon började med allt ju! Hon föddes ju före mig”, sa jag högt och var fortfarande arg. Jag kan nämligen också bli riktigt arg, jag med. Det var faktiskt den enda gången jag kan komma på att det var en nackdel att vara äldre och först på allt. Annars är jag allt som oftast lite avundsjuk, om jag ska vara helt ärlig, för alltid är det Stella som får göra spännande saker och inte jag. Och det är väl ändå väldigt orättvist. Mamma har sagt till mig en gång att man inte väljer sina syskon och det tycker jag är heller inte rättvist. För mamma och pappa kände inte varandra när de var små, utan de fick välja varandra först när de var stora. Men det är ändå bra att mamma valde just pappa, för om vi inte hade haft vår pappa,

då hade vi alltid behövt slänga våra matrester efter middagen, tror jag. Ja, inte bara efter middagen förresten när det finns pasta med köttfärssås, utan egentligen efter de flesta måltiderna, nu när jag tänker efter. Men att slänga matrester, det behöver vi alltså inte göra nu, för pappa äter alltid upp dem, oavsett hur mycket han själv har ätit innan. Det är både praktiskt och bra med en pappa, tycker jag. Tuva är jättebra att ha som syster, vill jag att du ska veta, för hon lyssnar på mig och gör som jag säger. När hon inte gör som jag säger så slutar det ändå oftast med att hon gör som jag säger senare. Ett sådant syskon är jättebra att ha. När Stella säger vad jag ska göra brukar jag däremot oftast inte lyssna alls eller till och med göra precis tvärtom. Hon ska nämligen inte tro att hon får som hon vill. Fast när det är roliga förslag, förstås, då vill jag så gärna vara med! Mamma och pappa är gifta. Mamma är gift med pappa och pappa är gift med mamma. Gifta vuxna är lätta att känna igen, tycker jag, för det är de som ropar efter samma barn när man är ute på lekplatser och leker. Som till exempel på den stora lekplatsen som finns bara några gator bort ifrån vår lägenhet här på Ölandsgatan. Det finns inte så många andra ställen att leka på mitt i stan, så det är bra att lekplatser finns.

Jag heter Lundqvist i efternamn och det efternamnet har alla i min familj. När jag började i ettan i skolan förra hösten frågade fröken om min mamma hette samma som jag, men det var ju en mycket dum fråga av henne. För jag heter ju Saga och det gör ju förstås inte min mamma, för det vore ju konstigt annars. Min mamma heter Helena, men jag kallar henne för mamma. För hon är ju min mamma och inte min Helena. Det förstår till och med lilla Tuva, för även Tuva kallar mamma för just mamma. Och Tuva förstår inte så mycket annars. Mamma säger ibland att det inte är så lätt att ha tre tjejer hemma. Jag däremot tycker inte att det är så lätt att ha en mamma och en pappa hemma. Det kan vara mysigt med dem ibland, men absolut inte varje dag och inte hela tiden. När vi såg på tv tidigare idag skulle mamma dammsuga just i vardagsrummet och jag och Tuva kunde inte ens längre höra vad som sas i filmen som vi tittade på. Stella var inte med, utan hon var på sitt rum, för hon tittar inte på tv tillsammans med små barn, säger hon. Det gör inte jag heller, egentligen, men just den filmen som vi tittade på tycker jag så mycket om. Däremot är det ganska ansträngande att titta på film tillsammans med Tuva, för varje gång någonting roligt händer i filmen, så vill Tuva

pausa filmen. Det är nödvändigt att göra så för att kunna berätta för sitt favoritgosedjur, som egentligen alltid följer med henne, vad som var så roligt i filmen. Det kan därför ta en evighet att titta på en film, då vi hela tiden trycker på pausknappen, titt som tätt. Tuvas favoritgosedjur är en liten, mörkbrun hund, som måste ligga hela tiden för hans ben ger vika om han ska stå på alla fyra. Tuva säger att hon

ska träna honom att stå, men pappa säger att det är omöjligt att uppnå. Ibland undrar jag varför vuxna alltid vet så mycket och var de har lärt sig allt sådant. Tuva och jag åt i alla fall våra ostmackor som pappa gjorde åt oss tidigare samma morgon, men som vi inte orkade äta upp till frukost just då, även om pappas ostmackor är de bästa och godaste som finns. Det är tjocka skivor med grovt bröd, du vet, ett sådant mörkt bröd och inte ett ljust bröd, och sedan är det både smör och ostskivor som är så stora att de inte ens får plats på hela brödskivan, utan de sticker ut på kanterna och hänger på sidorna. På ostskivorna brukar pappa lägga gurka, tomater eller paprika. Men om det är paprika så är det bara röd paprika, för gul och grön paprika tycker vi inte om. Pappa säger att det smakar precis likadant med grön och gul paprika som med röd, men det tycker varken Tuva eller jag. Pappa ville inte äta våra frukostmackor åt oss, utan sa att vi skulle spara dem tills senare på förmiddagen om vi inte var hungriga på morgonen. Tuva var nog förresten inte så hungrig nu heller, för hon rev sin macka i små bitar och kastade upp smulorna i luften, så att de landade på den ljusgrå mattan framför soffan där vi satt.

”Titta, mamma, nu har du någonting att dammsuga!” ropade hon glatt och högt. Mamma blev konstigt nog inte alls glad, fast hon precis hade sagt att hon just ville dammsuga. Vuxna är ibland mycket svåra att förstå sig på, tycker jag. Jag har bestämt mig för att inte bli just så där vuxen när jag blir stor, för det passar mig nog bättre att leka och ha livet som det är just nu här på Ölandsgatan. Även om vi byter namn på gatan någon gång förstås, för det vill jag ju gärna, och det kommer jag inte glömma bort att påminna om när jag är stor. Det kanske inte vore så dumt att bli stor och vuxen ändå, nu när jag tänker efter. Ibland tycker jag om mina systrar och ibland inte. Det är liksom svårt att veta ibland vad man ska känna. Mamma säger att jag nog tycker om dem hela tiden, bara att jag inte vet om det jämt. Det tror jag inte. Jag vet inte vad exempelvis sjutton minus nio är, för det tycker jag är svårt och lite klurigt att räkna ut, men jag vet att jag ibland hellre hade varit utan Stella och Tuva. Sådant vet jag med säkerhet, för då hade jag säkert kunnat äta mer efterrätt. Men det vill jag inte att du ska tala om för någon. Det kanske förresten inte är så viktigt när det finns äppelpaj till efterrätt, men när det finns kladdkaka eller chokladpudding, då, ja framför allt just då, hade det

varit väldigt bra att inte ha syskon som man skulle behöva dela med. Och om det inte fanns syskon alls, så skulle efterrätt säkert kunna serveras varje dag, inte bara på just helgerna. Nu räcker efterrätten nämligen inte ens till hela veckan, för Tuva och Stella är minst lika sugna på efterrätt som jag. Mycket hade säkert varit bättre utan syskon. Och då har jag till och med bara tänkt på efterrätt just nu och inte ens på viktiga saker såsom julklappar. För tänk om jag också skulle få Tuvas och Stellas julklappar om Tuva och Stella inte hade funnits, utan om jag hade varit ensambarn istället, så som Alma i min klass i skolan. Tänk det!

Det är inte alltid så lätt att ha syskon, tycker Saga. För storasyster Stella vill alltid bestämma, och det tycker inte Saga om, och lillasyster Tuva vill inte låta Saga bestämma. Det tycker Saga inte heller om. När man har syskon måste man dela på precis allting med dem, till och med det allra första sommarlovet, och det är väl ganska orättvist. Sommaren är den bästa årstiden, tycker Saga, för då är det som vackrast på innergården på Ölandsgatan i Stockholm. Men sommaren är förstås också härlig hos mormor och morfar på landet, där det alltid är lika äventyrligt. Och när det blir många äventyr är det ändå ganska bra att inte vara ensam, då kan man behöva ett syskon eller två ...