INGRID LJUNGSTRÖM
SKUGG BARNEN
Skuggbarnen i parken Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: Ingrid Ljungström Sättning och grafisk form: Jimmy Moberg, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tartu, 2022 ISBN: 978-91-7885-700-5
SKUGGBARNEN I PARKEN Ingrid Ljungström
PROLOG Den här berättelsen utspelas i en tid då mobiltele foner inte fanns i ”var mans hand”, utan de flesta hade en stationär telefon. Där slogs numren med hjälp av en snurrskiva eller knappar och man pratade i en lur. En dator var det få som hade hemma och surfplattor var inte ens uppfunna. AC i bilar var inte heller vanligt förekommande, när det blev outhärdligt varmt i bilen vevades fönstren ner för att få in svalka och luften att röra sig inne i bilen. För övrigt är hela berättelsen sprungen ur min egen fantasi. Det hela började som en saga jag hittade på till mina två söner som gillade spökhistorier. De gillade berättelsen, även om den var lite otäck, så jag bestämde mig för att skriva ner den 1989. Nu 2020 hittade jag det gamla manuskriptet i en byrålåda och bestämde mig för att dela med mig av detta lite spännande äventyr som inte har något 5
med verkligheten att göra. Jag hoppas nu att även du ska tycka att den är lika spännande som mina pojkar tyckte den var. Ingrid Ljungström
6
SKUGGBARNEN I PARKEN VÅREN 1989
Genom det öppna fönstret kommer morgonsolens varma strålar in och träffar Lars mitt i ansiktet. Av ljuset och värmen vaknar han till med ett ryck och han ser sig förvånat omkring. Först vet han inte var han är, lite oroligt kikar han runt i rummet. Jo, nu minns han. Han har just sovit sin första natt i sin nya hemstad Kalmarsvik. Hit flyttade han från Gävle med sin tvillingsyster Anna, mamma Maggan och pappa Åke. Efter att ha avslutat sitt andra skolår väntar nu ett långt och härligt sommarlov. Kalmarsvik är precis som Gävle en hamnstad, fast mycket mindre. De har flyttat hit eftersom rederiet som Åke jobbar för har köpt stora delar av Kalmarsviks hamn och placerat sitt huvudkontor där. Åke är sjökapten och jobbar ute på sjön flera månader i sträck, för att sedan vara ledig ett par veckor. Hela familjen önskar att han skulle kunna 7
jobba på rederiets kontor och slippa de långa resorna. Lars tittar över sin kudde på sin tvillingsyster Anna, deras sängar är ställda så att de bildar ett ”L” för att frigöra så mycket golvyta som möjligt. Anna sover fortfarande djupt, hennes långa ljusa hår täcker nästan hela kudden och ser ut som en gloria. Lars kan inte låta bli att röra håret, det är ju så lent. Han minns hur han som liten brukade ta en hårlock och låta den glida mellan sina fingrar tills han somnade. Anna tröttnade till slut på hans ständiga plockande med hennes hår och hotade med att klippa sig jättekort om han inte lät bli hennes lockar. Inför det hotet slutade han tvärt. Men när hon sover, då kan han fortfarande ta en lock mellan sina fingrar i smyg. Lars hör sin mamma stöka omkring i köket, det är säkert frukosten som är på gång. Och mycket riktigt står hon snart i dörröppningen. – Är du redan vaken, har du inte sovit bra? frågar hon lite oroligt. – Jodå, jag var så trött efter den långa och svettiga bilresan hit från Gävle, så jag nästan svimmade
8
när jag kröp i säng, svarar Lars. Det var solen som väckte mig nyss, den sken mig rakt i ansiktet. Är pappa också vaken? – Javisst är han det, svarar mamma Maggan. Han har redan börjat med sin frukost. Väck Anna och kom och ät ni också! Lars petar försiktigt på Annas axel. Hon tittar sig sömnigt och förvånat omkring. – Var är vi? frågar hon med morgonhes röst. – Men vi är ju hemma i Kalmarsvik, i vår nya lägenhet! Har du glömt det? Tänk så mycket kul och spännande vi har framför oss nu. Ny stad, ny skola och mycket annat! utbrister Lars. – Vi skyndar oss att äta så vi kan gå ut, säger han samtidigt som han kliver i sina byxor. – Här ser det nästan ut som i Gävle, utbrister Lars lite förvånat och tittar sig omkring i köket. Maggan och Åke har varit ensamma i nya lägenheten för att packa upp och göra det hemtrevligt för dem. Under tiden har Lars och Anna varit hos sina kusiner. – God morgon mina små sjusovare, säger pappa Åke.
9
– God morgon, svarar Lars och Anna som skyndar sig att äta. – Oj, vad ni har bråttom i dag! Ni brukar ju söla er med frukosten, i vart fall när det är skoldags, säger pappa. – Vi vill snabbt ut, svarar Lars och Anna i mun nen på varandra. – Och vad kan ni ha så bråttom ut till, undrar pappa. – Vi är så nyfikna på den nya gården förstår du väl. Kanske hittar vi några nya lekkamrater och en kul lekplats! – Klara! Får vi gå ut nu? hojtar Lars och Anna. – Ni kan väl vänta en stund, så kan vi gå ut tillsammans så här första dagen, säger mamma. – Jo, men snälla mamma, vi kan väl få gå ut själva? Vi lovar att stanna kvar på gården tills ni kommer. – Okej, men lova det då och vänta på oss så att ni inte går vilse. – Vi lovar! Lars och Anna rusar ut genom dörren. – Vilket härligt eko det är i trapphuset, säger Lars och hoar nöjt ett par gånger.
10
– Gården verkar vara lite öde, eller hur Lars, säger Anna. – Jag är säker på att det inte finns några andra barn här, säger Lars trumpet och ser sig om på den tomma innergården. Han är inte enbart glad över flytten. – Jag längtar redan efter kompisarna hemma i Gävle, säger Lars. – Gävle är faktiskt inte hemma längre, påpekar Anna en aning snusförnuftigt, Kalmarsvik är hemma nu. Plötsligt känner sig Lars lite ledsen, trots att han tidigare varit så glad och förväntansfull. – Det kommer att bli bra när vi börjar skolan, försöker Anna trösta sin bror. Till hösten ska de börja i tredje klass samtidigt som mamma Maggan börjar sitt jobb som lärare på samma skola, men inte i Anna och Lars klass förstås. – Titta där borta! ropar Anna och pekar mot ett klättertorn med hängbro och rutschkana. Och där borta finns en stor sandlåda, fortsätter hon. Det kanske ändå finns barn som bor här, säger Anna förväntansfullt.
11
– Varför tror du det? undrar Lars. – Mest för att det finns en så fin lekplats här på gården. Varför skulle den finnas här om ingen använder den? undrar Anna. – Det kanske har bott barn här tidigare, men inte nu, svarar Lars med tvekan i rösten. Anna vill så gärna se sin bror glad igen, lika glad som han var nyss när de sprang nerför trapporna och hörde det fina ekot, men det verkar vara svårt att få honom på bra humör igen. Själv har hon inga riktigt nära tjejkompisar att sakna. I Gävle var det mest pojkar i samma ålder att leka med. Flickorna som bodde på deras gård hade antingen varit mycket äldre eller mycket yngre, man vill ju inte gärna leka med dagisbarn hade hon tyckt. Och de äldre tjejerna ville inte heller ha med sig några småungar, hade de ofta sagt till henne. Lars går fram till klättertornet och är snabbt uppe i det. – Kom upp hit, det är riktigt högt, ropar han. Nu låter han glad på rösten igen. Anna skyndar sig dit och tar sig kvickt upp.
12
Därifrån kan de se in på två andra innergårdar som ser lika tomma ut som deras egen. – Tror du att det kommer ta lång tid att lära sig hitta här i Kalmarsvik? undrar Lars. – Nej, det tror jag inte. Gävle är ju en mycket större stad och där hittade vi ju jättebra, svarar Anna. De sitter där uppe en god stund under tystnad och bara tittar ut. – Nej, nu gör vi något! utbrister Anna. – Ja, vi kör ”inte nudda marken”, svarar Lars. – Då börjar jag här borta, bästa stället, svarar Anna. Lars och Anna har hunnit leka en lång stund innan mamma ropar till dem att komma in igen. – Skulle vi inte ta en promenad tillsammans för att se oss omkring? undrar Anna. – Jo, visst ska vi det, jag tänkte bara att vi skulle äta lite lunch först, svarar mamma från köksfönstret. Lars och Anna springer uppför trapporna och passar på att sjunga en liten sång. De tycker att det låter riktigt vackert, ja nästan som när man sjunger
13
i en kyrka. Åke öppnar dörren innan de hunnit ringa på dörrklockan. – Ni måste tänka på att det är fler som bor här i huset och de kanske inte alls uppskattar er skönsång, säger han med skratt i rösten. – Men det låter ju så härligt! svarar de. I Gävle hade de bott i ett hus med loftgång, det här med trapphus är något nytt för dem. Åke ler för sig själv och tänker att de tröttnar nog på att sjunga och hoa i trappen allt eftersom. – Sätt er och ät nu innan vi går ut och tar en titt på vår nya hemstad, eller ja, i alla fall de närmaste kvarteren, säger Maggan. – Träffade ni några andra barn nere på gården? undrar pappa. – Inte ett enda, svarar Lars besviket. – Ändå var ni ute rätt länge, konstaterar Åke. – Jag hoppas att det dröjer innan du åker i väg på jobb igen pappa, säger Anna mellan tuggorna. – Ja, det är två långa sköna veckor kvar innan det är dags att packa jobbväskan. Maggan och Åke tittar på varandra och ler.
14
– Ja, så här lång ledighet har du inte haft på länge, säger Maggan. – Ät färdigt nu, så ger vi oss ut på äventyr i Kalmarsvik, skojar Åke. Lars och Anna skyndar sig att äta klart och plocka av bordet. – Jag fixar disken när vi kommer hem, säger Åke och tar på sig skorna. För säkerhets skull tar han med sig en jacka ut. – Pappa, du behöver ingen jacka, det är jättevarmt ute! ropar Anna när de kommer ut på gården. – Aha, då förstår jag varför era tröjor ligger kastade på marken där borta? – Helt rätt, pappa, svarar Lars.
15
Maggan och Åke flyttar med sina tvillingar Lars och Anna till Kalmarsvik under sommarlovets första vecka. Att den idylliska hamnstaden döljer en mörk hemlighet är inget familjen anar. Det är först efter att Lars och Anna försvunnit spårlöst från en park som den skrämmande sanningen börjar nystas upp … Flera barn har tidigare försvunnit under mystiska omständigheter, ingen vet vart de har tagit vägen. Maggan bestämmer sig för att hitta dem, inte bara sina egna, utan alla barn. Men vägen dit visar sig vara kantad av utmaningar. Kommer barnen någonsin komma hem igen?
www.vistoforlag.se