1
Maria Bouroncle
FLICKAN MED EN LAPP OM HALSEN Historien om ett finskt krigsbarn
FLICKAN MED EN LAPP OM HALSEN Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Maria Bouroncle Omslagsdesign: Saga Egmont – Rebecka Porse Schalin Sättning: Mattias Norén, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tartu, 2022 ISBN: 978-91-7885-699-2
Om jag visste hur jag nu skall orka vidare i världen, hur jag framdeles skall färdas, här i mina egna trakter! Den som kunde visa vägen, ge mig råd och goda regler, var min mor, men hon är borta, hon som visste hur man härdar ut när sorgen tynger sinnet, när förtvivlan spränger hjärtat, under dessa sorgens dagar, då de är som allra dystrast.
Kalevala, 5:e sången, 24:e versen
Radioröster och ransonering
Maria sitter vid köksbordet med en kaffekopp i händerna och lyssnar på radion. En vindpust smyger sig in genom det öppna fönstret. Den vita, tunna trådgardinen fladdrar i vinden. Bakom vildapeln där en talgoxe vilar vingen skymtar hon ladugården. I norr ligger det faluröda uthuset med den vackra vällingklockan på taket. Den liknar verandan med sina vita, små väggar och vilda snickarglädje. I klockans topp roterar en vindflöjel. ”Vintern 1940 samlade studenter in rockar på Auditorium i Stockholm, strumpor stickades i stugorna och vigselringar smältes. Ja, uppfinningsrikedomen var stor när Sverige stod upp för sina svältande systrar och bröder i öst. Men hör upp, gott folk! Kriget är långt ifrån över! Efter Sovjetunionens storanfall på Karelska näset i juni är våra finska kamrater mer utsatta än någonsin. Den tionde september 1944 är Finlands sak fortfarande vår!” Amerikaklockans trygga tickande och fågelkvittret drunknar i skvalet från Holgers radio. Svågerns rum ligger vägg i vägg med köket och hon hör vartenda ord trots att dörren är stängd. Maria ställer ned koppen och tittar på tidningsurklippet framför sig, flyttar det av och an, från ena handen till den andra. Hon minns inte längre var hon såg annonsen från Hjälpkommittén för Finlands barn första gången, om det var ur Westgöten eller Göteborgs-Posten hon klippte ut den, men det var i juli och nu är det redan september. Maria kan de tre raderna utantill vid det här laget, men läser dem ändå, ännu en gång, tyst för sig själv. 7
Artur vilar middag. Maria förstår inte hur maken kan sova i detta oväsen. Radioreportern överröstas stundtals av larmet på Stockholms central när han försöker intervjua en flicka som just anlänt från Helsingfors. På sjungande finlandssvenska berättar hon om hur lastbilar med likkistor invaderade familjens gårdsplan, hur hennes far och bror körde sand till kyrkbacken och tillsammans med grannarna grävde gravar för de stupade soldaterna. Flickan berättar om prästens tal om fosterlandets försvarare, men det enda hon tänker på är att det kanske blir fadern och brodern som grävs ned nästa gång. Maria orkar inte lyssna mer. Det uschla kriget! Att det aldrig tar slut. Maria reser sig från bordet, tar bort den gamla grönblommiga vaxduken och lägger på en ny duk hon köpt på senaste syföreningsauktionen. Hon går ut i trädgården och plockar ett fång ringblommor. Det är kyligt och hon skyndar sig in. Termometern utanför fönstret visar bara elva grader. Hon ansar bladen och klipper av stjälkarna till lagom längd för vasen på bordet. Hon blir stående framför de starka färgerna i gult och brandgult och tänker på att hon äntligen ska bli mor. Inte på riktigt förstås, men hon kan inte låta bli att glädja sig något lite grann. Bara flickan kommer att trivas! Rasslet av ett godståg som kör förbi i fjärran väcker Maria ur hennes tankar. Hon tittar på klockans visare som rör sig stötvis framåt över den sirliga urtavlan och de romerska siffrorna. Klockan slår halv tre. Det knackar på dörren och Ebba stiger på innan Maria hinner svara. ”Så bra du kommer i god tid. Då hinner vi ta en kopp kaffe innan vi går.” Maria kokar upp sumpen i pannan, silar och häller upp det sista till Ebba. Hon ruskar på huvudet. Kaffet ser ut som te. Ebba drar ut pinnstolen och sätter sig, får syn på det tummade tidningsurklippet på köksbordet och läser högt.
8
Det är vårt folks hederssak att bereda de nödställda karelska barnen husrum och skydd för att bevara dem till en lyckligare tid. Vi rikta en varm vädjan till envar. Glöm icke skriftens ord: ”Allt vad I haven gjort mot en av dessa mina minsta, det haven I ock gjort mot mig.” Anmälan om hem mottages tacksamt av Hjälp kommittén för Finlands barn, Herkulesgatan 26, Stockholm samt av dess läns- eller ortsombud. ”Tänk att det redan gått två månader sen jag föreslog att vi skulle ta emot var sitt krigsbarn”, säger Ebba och lägger undan urklippet. ”Jag trodde aldrig jag skulle kunna övertala dig.” Det var sant att Maria hade tvekat. Visst ville hon hjälpa till och göra sitt i krigstider, men hur skulle hon klara av att ta hand om ett föräldralöst barn? En liten varelse som slitits upp från sitt hem, förlorat sin familj, sina syskon, allt. Hur skulle hon kunna axla ett sådant ansvar? Hon som aldrig haft några egna barn. Gamla människan! Både hon och Artur var femtio fyllda. Hon hade alltid velat ha barn, men hon hade ju gift sig med Artur på gamla dagar och det hade inte blivit så. Visserligen hade de Gösta, fostersonen från Borås, men han var vuxen nu och hade sitt eget liv. På midsommarafton hade de varit gifta i tio år. De hade ett bra liv tillsammans, lugnt och tryggt. När Maria kom som hushållerska till gården hade hon aldrig kunnat föreställa sig ett äktenskap med sin husbonde, trots att hon kände Artur väl sedan flera år tillbaka – Marias bror var ju gift med Arturs äldsta syster Ester – men när han hade friat, hade Maria sagt ja och flyttat ut ur pigkammaren. Hon hade slutat lyssna på skvallret i byn och skött sitt. Hon hade verkligen fått mer än hon vågat hoppas på i livet. ”Ojämnt falla ödets lotter svarade du mig”, fortsätter Ebba när
9
Maria inte svarar. ”Det var inte meningen att jag skulle bli mor, sa du. Ett sånt dumt prat!” Maria hade bävat för att ta upp saken med Artur, bävat för att han skulle ta ut Bläsen ur stallet och dra till skogs som han alltid gjorde när sorgen tog över. Hon var rädd för hans slutenhet, den där kompakta tystnaden. Tystnaden som lägrade sig över gården och reste sig likt en mur mellan dem när något blev för svårt att prata om. Hon led av att aldrig få svar, aldrig få veta vad hennes make tänkte, kände, ville. Innerst inne. Maria hade grunnat fram och tillbaka. När hon skulle fråga, vad hon skulle säga, hur hon skulle börja. Och Holger. Vad skulle svågern säga? Svågern hade sina sidor, han var som han var. Kanske borde hon strunta i alltsammans? Slå bort tanken som den nyckfulla idé det var. Det vore enklast så, att fortsätta leva som vanligt. ”Det var svårt att prata om det med Artur”, säger Maria till slut. ”Du ska inte underskatta Artur. Han är seg.” Maria visste att Ebba inte skulle lämna henne i fred förrän hon hade gett klart besked och till en början gjorde hon sitt bästa för att undvika väninnan, slutade gå till kyrkan och affären. Hon bad Artur att handla, skyllde på sitt onda knä, men de bodde mitt i byn. Det var bara en tidsfråga tills hon skulle stöta på Ebba i trädgården eller vid mjölkbordet. En morgon orkade hon inte fundera mer och lade det där tidningsurklippet framför Artur på köksbordet. Han läste och sade att de borde dra sitt strå till stacken. Ebba hade rätt i att hennes gubbe var seg. Seg och snäll. Hon tyckte om när han skojade och skrattade, även om det inte var så ofta. ”Vi kanske borde göra oss i ordning och ge oss iväg”, säger Maria. ”Det börjar bli sent.” ”Det har du rätt i”, säger Ebba och tittar på klockan. ”Jag tog cykeln ifall barnen har mycket packning. Ta du din också, för säkerhets skull.”
10
”Hänger det mycket hår där bak?” frågar Maria och känner med handen i nacken när hon tagit på sig baskern. ”Nejdå, inte alls. Du är lika fin som vanligt.” ”Hade det inte varit för att du tar emot brodern, tror jag aldrig jag vågat mig på det här”, säger Maria. ”Gamla kärringen!” ”Vilket dumt prat! Kom nu så går vi.” ”Det är tur att flickan är så pass gammal. Hon kommer nog förstå.” ”Du ska inte oroa dig så mycket, Maria. Artur som är så barnkär! Allt kommer ordna sig, ska du se.” ”Ja, jag vet. Det blir värre med Holger.” ”Hur är det med honom nu?” ”Jo tack, han arbetar igen. Så det är väl bättre”, säger Maria och tar på sig skorna. Ebba öppnar dörren och krockar nästan med Arturs mor som stiger ut från farstun i huset mittemot. ”Goddag, mor Emma”, säger Ebba. ”Goddag, goddag. Så det är dags nu.” ”Ja, tåget kommer fram om en dryg halvtimme. Hur står det till?” ”Jovars, jag kan inte säga att det knallar och går men jag lever ju. Det är inte så illa det.” ”Jag tycker hon ser frisk och kry ut.” ”Det tackar en för. Jag ska gå ut till hönerna en sväng nu. Ni får ha det så bra.” Maria och Ebba går ut på grusvägen, leder sina cyklar förbi kyrkan och handelsboden, över landsvägen och genom skogen. Torpåkra station är inte stor men det är många människor i rörelse. Några är på väg till mejeriet och posten, andra ska med tåget eller kommer hem från jobbet. Ebba växlar några ord med en Mollabo som ska handla i Ljungqvists lanthandel eller Axel Nilssons diversehandel mittemot. De går uppför stentrappan till stationshusets vänthall och
11
öppnar den lilla glasdörren. Ebba går fram till biljettluckan för att fråga om Herrljunga-tåget kommer i tid. Kvinnan i det trånga kontorsutrymmet nickar utan att titta upp. Hon fortsätter sortera biljetterna efter prisklass och destination i det väggfasta skåpets små lådor: Brebacken, Borgstena, Borås … Maria sätter sig på träbänken längs med väggen och väntar. Studerar affischen ovanför bröstpanelen i mintgrön pärlspont, en karikatyr av en kraftig kvinna klädd i rött; fru Hamsterlund som på högklackade skor och med en prislapp dinglande runt vristen, stapplar hem från butiken med en sockertopp, fem kilo kaffe och en påse mjöl tryckt mot barmen. ”Den uschla ransoneringen”, muttrar Maria. ”Ja, måtte kriget snart vara över”, säger Ebba och tittar på klockan. ”Det är då märkvärdigt att tåget inte kan passa tiden på den korta sträckan.” ”Dom kanske måste vänta in ett annat tåg.” ”Nu tycker jag att jag hör nåt”, säger Ebba. Hon går fram och kikar i fönstret och Maria följer efter. ”Ja, där kommer det ju!”
12
Torpåkra station
Hilja lutar sig mot fönstret, följer naturen som flimrar förbi med sina gråblå ögon. Försöker rita av några gårdar som ligger insprängda i landskapet bland björkar och kullar, granar och sjöar, men tåget skakar för mycket. Landskapet liknar Karelen och hon skulle vilja skicka en teckning till isä och äiti. ”Titta, Antti! Det ser ut precis som där hemma”, säger hon och pekar på några kor som betar bakom banvallen. Antti-broder skiner upp och trycker näsan mot rutan. Hilja stryker med handen över hans snaggade skalp där några ljusbruna fjun just vågat sig tillbaka. Hon fnissar åt hans små öron som står rakt ut men Antti märker ingenting. Han håller händerna tätt runt ögonen för att kunna se korna bättre. Nagelbanden på de tunna fingrarna är såriga. ”Du måste sluta bita på naglarna”, säger Hilja och tar sin bror i handen. Hon har just fyllt tolv år, är liten för sin ålder, men har fått stränga order från mor att ta hand om sin lillebror på fem. ”Nu är vi framme”, säger lottan på finska och lyfter ned deras resväskor från hatthyllan när tåget saktar in. Det röda stationshuset i trä ser ut som ett litet torp med vita knutar och vitt fönsterfoder. Framför en skylt med ett långt namn som Hilja inte kan uttala står ett tiotal människor och spanar. Två gamla tanter utan bagage lutar sig mot var sin cykel. Den längsta är klädd i blå
13
klänning med vita blommor och har håret uppsatt i en stor knut som delvis döljs av en svart basker. Tåget stannar med ett ryck framför tågklareraren och lottan öppnar dörren. Passagerarna på perrongen som ska ombord är otåliga och låter knappt henne och barnen gå av innan de tränger sig på. Lottan går fram till kvinnorna med cyklarna och växlar några ord. Hilja och Antti följer sakta efter på några meters avstånd. ”Maria”, säger tanten med den stora knuten efter en stund och går fram till Hilja med utsträckt hand. Tanten luktar såpa och ser allvarlig ut. Hilja har spelat upp den här scenen för sitt inre tusen gånger. Efter månaders fantasier har hennes förväntningar på sitt nya hem och sin nya familj tagit orimliga proportioner. Och så var det inte mer än så här! Hon kan inte säga att hon är besviken, men kanske hade hon inte väntat sig att den svenska tanten skulle vara så … Hur ska hon nu uttrycka sig för att inte framstå som bortskämd? Även om tanten inte kan höra vad hon tänker, inte förstå vad hon säger även om hon skulle få för sig att öppna munnen, skäms Hilja över sin otacksamhet, men hon hade inte förväntat sig att kvinnan skulle vara så … så vanlig. ”Hyvä päivää”, säger Hilja och niger. Den svenska hälsningsfrasen som hon har repeterat under hela resan är som bortblåst. Hon minns ingenting. Hilja tar kvinnans hand i sin. Den känns varm och sträv. ”Ebba”, säger den andra tanten och pekar på sig själv. Ebba är kort och kraftig, nästan lika satt som Hiljas mormor. Hon bär en mörk kjol och vit blus med solkiga manschetter. En svag doft av svett sveper förbi när hon sträcker fram sin hand och hennes nagel har en svart sorgkant. ”Hilja. Och det här är Antti”, säger Hilja på finska och puttar till sin lillebror. Antti står kvar på stället och säger ingenting. Han tittar mot kupéfönstret där de finska kamraterna vinkar farväl. Maria tar emot
14
barnens resväskor och lottan springer tillbaka till tåget. När Antti fortfarande inte reagerar lyfter Ebba upp honom på sin cykel. Hilja går bredvid tant Maria och håller i sin resväska så att den inte ska ramla av pakethållaren. Gubben på godsvagnen bugar när de leder cyklarna förbi brädgården och lastkajen. Det luktar nysågat virke. Den lilla kolonnen lämnar larmet bakom sig och svänger in på en skogsväg. Hilja tänker på dem där hemma och undrar vad mor gör. Om Sirkka-syster saknar henne och om far kommit hem från fronten. Det har gått drygt två veckor sedan Hilja lämnade sin familj i Finland. Efter tre dagars tåg- och båtresa steg hon och Antti av i Herrljunga. Hilja minns hur alla barn traskade i takt genom den välstädade stationsbyggnaden, två och två i ett långt led med en lotta i täten och en lotta längst bak. Lokalpressen uppmärksammade deras ankomst och längs med Storgatan hade hundratals nyfikna samlats för att beskåda veckans höjdpunkt. Det lokala ombudet för Hjälpkommittén för Finlands barn fanns på plats och alla vinkade glatt till den trötta karavanen. Barnen passerade Apoteket Stjärnan och en stor kyrka i vit puts med åtta spiror. De fortsatte förbi Fisktorget med Samuelssons trävaruhandel. Här och var syntes skyltar med pilar som visade vägen till offentliga skyddsrum. Hilja undrade varför det fanns skyddsrum här? Äiti hade ju lovat att det var fred i Sverige! Varför skickade mor iväg dem till ett land i krig? Då hade de ju lika gärna kunnat stanna kvar hemma. Vilka andra överraskningar väntade dem? Hilja tittade sig oroligt omkring för att försöka memorera var de låg, så att hon visste vart hon skulle föra lillebror när bomberna föll nästa gång. Efter en liten stund svängde lottan höger på Nya vägen. Barnen följde efter och kom fram till en vidunderlig byggnad med välvt tak. Från gaveln glodde åtta rektangulära ögon. Hilja stirrade på rymdskeppet framför sig som verkade ha ramlat ned från universum av
15
en slump, mitt ute på ett tomt fält. På dess kortsida ledde en pyramidformad trappa upp till monstrets mun, en port i plåt. Ett öga blundade som för att undgå att bländas av kvällssolen. Först när en kvinna stack ut huvudet ur ett av jättens ögon, förstod hon att den egendomliga anläggningen framför dem bara var ett ovanligt hus med en vit, klotformad lampa ovanför fönstret. Den finskspråkiga lottan berättade att Sportklubbens byggnadsförening tagit första spadtaget till den moderna sporthallen i samband med Hantverksutställningen 1938. Här skulle barnen sitta i karantän i två veckor innan de fick komma till sina nya familjer. Karantän var en slags fristad där människor och djur isolerades för att förhindra smittspridning hade lottan förklarat. Plötsligt kommer en fotboll farande, rullar upp på grusvägen där skogsdungen tar slut och stannar vid Hiljas fötter. ”Tanter från Torpåkra”, säger Maria och pekar på spelarna som ropar på planen. Hilja tycker att tant Maria låter som en kraxande kråka. ”De vill att du ska passa bollen, fattar du väl?” säger Antti på finska till sin syster. Hilja rör sig inte ur fläcken. Hon har aldrig spelat fotboll och tänker verkligen inte börja nu. Vad är det för besynnerligt land de kommit till? I stället för att arbeta springer kvinnorna omkring på åkern i klänning och finskor med klack. När Hilja inte gör som han säger, hoppar Antti ned från cykeln och sparkar till bollen så hårt han kan. Första gången missar han, men sedan får han in en fullträff och publiken jublar när bollen flyger tillbaka in på plan. ”Det gjorde du bra”, säger Maria. Antti klappar händerna och några åskådare visslar när en av spelarna framför mål skjuter ett skott och damen som står i mål missar. Antti har svårt att slita sig från spelet och kommer på efterkälken när de tre andra i kvartetten fortsätter framåt.
16
”Skynda dig”, ropar Hilja och Antti springer i kapp. Efter ytterligare några minuters vandring kommer de fram till en stor korsning. Vid vägrenen står en skylt med namnet Vesene. Byn breder ut sig på slätten framför dem. Hilja noterar att inte något av de färggranna husen är skadade och känner sig lite lugnare. De lyser i rött, vitt och gult i kvällssolen, så annorlunda mot de kringbyggda gårdarna där hemma i gråbrunt trä, patinerade av väder och vind. ”Kom”, säger Maria och pekar på handelsboden på andra sidan vägen. Hilja och Antti följer efter och går uppför trappan. På den vit rappade fasaden hänger en varuautomat i svart plåt med fack fulla av kex, karameller och andra sötsaker. Dörren pinglar när de går in och handlaren lyfter fingret mot kepsens skärm. ”Goddag, fru Andersson.” Hilja förundras över alla varor. Förlorar sig bland rader av buteljer och burkar, påsar och paket, fyllda hyllor och lådor som täcker butikens väggar från golv till tak. ”Så fru Andersson är ute och spatserar.” ”Ja. Ebba och jag har varit och hämtat barnen på stationen. Det här är Hilja som ska bo hos mig och Artur. Och det här är hennes lillebror Antti som ska bo hos Ebba och Ernst.” ”Nämen så roligt för Artur att få en liten tös i huset igen!” ”Ni får välja vad ni vill”, säger Maria och ger barnen var sin peng. Hilja synar det tunga myntet i järn. På ena sidan står det en massa ord hon inte förstår, på den andra är tre vackra kungakronor inristade under siffran fem. Hon tittar sig omkring en lång stund och fastnar sedan framför glasskålarna med ettöreskola i olika färger och smak av lakrits och citron, jordgubb och grädde. Antti plockar med kanisterns tablettaskar i blått och gult, rött och vitt. Marabou och Mazetti, Malaco och Cloetta överträffar varandra med Mirakel och Maltol, Viol och Friska fläktar. Antti velar mellan Läkerol och
17
kexchoklad. Hilja väljer till slut ett hekto hemgjord gräddkola som doftar vanilj och får ändå pengar tillbaka! ”Kiitos”, säger Hilja och stoppar pappersstruten i kappfickan. ”Det heter tack”, säger handlaren och ler vänligt. ”Kiitos – tack, tack – kiitos.” ”Tack”, säger Hilja. Tant Maria ler och handlaren ger Hilja en bröstkaramell. Då skyndar sig Antti att tacka på svenska han också. Handlaren skrattar och lägger en godsak i Anttis hand. ”Vad har jag nu missat för roligt?” säger Ebba när de kommer ut. ”Barnen har redan lärt sig att säga tack”, säger Maria. ”Tack”, säger Hilja. ”Tack”, upprepar Antti. Då skrattar tant Ebba också. ”Nu är det inte långt kvar”, säger Maria och pekar på en gård omgiven av hamlade askar och fruktträd. De svänger höger framför en liten, vit stenkyrka och rundar en damm. ”Här bor vi”, säger Maria och tar Hilja lätt under armen samtidigt som hon svänger av vägen upp mot två ljusgula trähus som ligger tätt intill varandra. Det ena har en vacker, vit veranda och är nästan dubbelt så stort. ”Och där borta bor Ebba”, fortsätter Maria och pekar mot sin väninna som fortsätter vägen fram med Antti. Hilja förstår inte vad tant Maria säger och förstår inte varför de skiljs åt. Det måste ha blivit något fel. Lottan sade ju att de skulle få komma till samma familj. Hur ska hon nu ta hand om lillebror? Och var ska Antti bo? Får de aldrig mera ses? Hon stannar mitt på vägen och låtsas dra upp strumporna, vill fråga vad som händer, men hur ska hon göra sig förstådd? Hon tänker febrilt, men kommer inte på någonting. Gud, varför är hon så dum. Sylvi-syster hade säkert funnit på råd!
18
Hilja får en klump i halsen och sväljer, försöker trycka ned den i magen där den hör hemma. Där den brukar ligga och gnaga tillsammans med hungern. Hilja sväljer igen. Klumpen är ovanligt envis i dag, men till slut lyckas hon och följer efter tant Maria. Antti är så upptagen med sin chokladkaka att han inte märker att Hilja-syster är på väg åt ett annat håll. Kanske är det bäst att inte skrämma upp honom också? Att låtsas som om allt är som det ska. ”Hejdå, Antti!” ropar hon på finska. ”Vi ses snart.”
19
Haggårn Tolvåriga Hilja och hennes lillebror Antti har tvingats lämna allt och alla bakom sig. De är bara två utav alla de finska barn som skickas till Sverige ”Här på Haggårn bor Artur och jag och Arturs bror Holger”, säger för ett bortom kriget. på Ettsidan liv utan mamma, Maria ochliv öppnar köksdörren av det ena huset.pappa ”Varsågod och och stigsyskon. på.” Efter dagars resa två veckors karantängnisslar. når Den vitatre färgen flagar runtoch handtaget och gångjärnen ”Svärmor borbyn i stugan bredvid. Du ska strax få träffa de den lilla Vesene i Västergötland. Här allihop. skiljs ” Husen ligger så nära de åt, fast Hilja lovatvarandra sin morattattHilja, alltidom se hon efterstod sin med utsträckta händer, nästan skulle kunna nudda båda väggarna lillebror. Trots detta lär hon sig snabbt att uppskattasamtidigt. Hon antar att hon ska gå in och när tant Maria tar av sig sin nya tillvaro på gården hos tant Maria och den skorna gör hon det också. Farstugolvet är täckt av en trasmatta i alla tystlåtne Artur. Vad hon inte vet är att familjen bär regnbågens färger. Hilja följer efter Maria in i ett litet ombonat kök på virkade en mörk hemlighet …och bord. Det luktar nybakat bröd med dukar på bänkar och på köksbordet står kaffekopparna redo. Flickan med en lapp om halsen är en verklighetsbaserad Tant Maria tar hand om Hiljas kappa och hänger den i en stor roman och den fristående fortsättningen på boken Det kom hall mot– verandan ochbarnamörderskan vägen på framsidan av huset. försom mig vetter i en hast Historien om Ingeborg Först vill Hilja inte ta av sig. Hon har fått så många sprutor sedan Andersson. hon kom till Sverige och är rädd att få fler, men när en gråspräcklig katt kommer fram och stryker sig mot hennes ben glömmer hon för en stund sin rädsla. ”Kissa”, säger hon på finska och böjer sig ned för att klappa den. ”Behöver du gå på toaletten? Kom, ska jag visa dig.” Tant Maria tar fram ett par träskor som Hilja får låna och de går genom trädgården mot uthuset. Maria öppnar dörren på gaveln www.vistoforlag.se och den välbekanta lukten av dass slår emot Hilja när hon går in. Väggarna är täckta av tidningsurklipp.