OVISS DESTINATION
Oviss destination
Tidigare böcker av Hans Söderlund utgivna av Visto förlag: Okänt besök, 2021
Oviss destination Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: Hans Söderlund Grafisk form och sättning: Jimmy Moberg Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2022 ISBN: 978-91-7885-694-7
OVISS DESTINATION HANS SÖDERLUND
Så länge hoppet finns är ingenting skrämmande Tove Ditlevsen 1917–1976
Prolog Som en gnista slungad mot stormig natthimmel försvann de ur allas åsyn. Ett episkt rymdskepp för människan, dock för svinnande litet i oändlighetens ocean. Med en hastighet som var så hög att den var svår att förstå, men där den förestående resans längd var långt mer ogripbar. Ombord klamrade sig skrämda själar fast på sin ensamma färd in i evigheten. Med resenärer är robotar, somliga med slipande skalpeller, sovande i väntan på att väckas till liv. De ofrivilliga, var utvalda av världens nationer för att leda och utforska ett främmande rymdskepp på en öde myr i inre Norrland. Utmaningarna föreföll oöverkomliga. Ihärdigt arbete trots många motgångar bar frukt. Till en början var alla på spänn för mötet med utomjordingarna, något som aldrig inträffade. Inget liv påträffades utöver organiskt stoft som daterades från dinosauriernas tidsålder. Steg för steg började de ana det häpnadsväckande som fanns ombord och den civilisation som långt tillbaka skapat underverket. En hangar upptäcktes tidigt. Den var som hämtad ur en sci-fi film, fylld av fordon med syften ingen riktigt kunde förstå. Ett rum försett med antagen medicinteknisk utrustning som kanske kunde göra mirakel, men orsakade en tragisk död 9
för en fyrbent medhjälpare. Sjuksalen gav traumatiska minnen för många. En kraftkälla förvånade, vars varma gula ljus sipprade genom den vilda djungelns grönska i rymdskeppets hjärta. Vegetationen beskådades genom transparenta väggar, en fängslade och fascinerade vy, men tillträde var förbjudet. Med fantastisk utsikt över djungeln upptäcktes två runda salar som man trodde tjänade som restauranger. Där fanns ett stort bord där konservburksliknande behållare kunde tryckas fram. Ingen visste vad som fanns däri, kanske resenärernas reskost. Upptäckten av rummet med böljande väggar, där troligen de forna rymdresenärernas barn roat sig, blev ett genombrott på två sätt. Där fanns filmer om främmande världar och de som anades vara de som tidigare huserat på rymdskeppet. Men än viktigare var rummets visuella pekböcker som gjorde det möjligt att bygga ett digitalt lexikon där rymd resenärernas språk, baserat på ljussekvenser kunde översättas. Det omsattes senare i utrustningen LGD utformad som en pannlampa, som kunde översätta automatiskt. Utrustningen blev oumbärlig i de fortsatta undersökningarna av rymd skeppet. Lägenhetskomplexet, långa korridorer med identiska rum, gav ytterligare en inblick i de tidigare resenärernas liv. I de sterila rummen drog de sig tillbaka, kanske för att vila eller drömma sig tillbaka till det avlägsna livet därhemma. En dag gjordes den upptäckt som i de flestas ögon var den mest skrämmande. Ett enormt rum med robotar hängande, rad efter rad, likt sovande fladdermöss. Vissa hade mer skräck injagande utseende än andra, några var försedda med sylvassa skalpeller, vilka sårat en deltagare vid undersökningarna. Förhoppningsvis en olyckshändelse. Det sista rummet som upptäcktes innan allt förändrades, var kommandobryggan längst fram i rymdskeppet med det 10
som liknade kontrollbord. Här antogs att rymdskeppets befälhavare brukade tillbringa den mesta tiden, navigerande i den yttre rymden. En dag förändrades allt. Trettio ungdomar världen över, hade bjudits in att besöka rymdskeppet tillsammans med några som tidigt gjort avgörande upptäckter. Ingen visste hur det egentligen gått till, men utan förvarning startade raketmotorerna och skapade död och förintelse i Gullmyra. Först steg rymdskeppet en kilometer. Där svävade det stilla under timmar av skälvande ovisshet, innan det tog sig upp i en omloppsbana kring jorden. De ombord, varav de flesta oskadda, kämpade med att förstå varför de lyft och hur de skulle göra för att landa igen. Efter att ha analyserat information på kommando bryggan, vars väggar och kontrollbord vaknat till liv, erhölls en grym insikt. Rymdskeppet hade påbörjat en automatisk återfärd till ett okänt solsystem. Av en tillfällighet lyckades de få kontakt med Nasas kontrollcenter i Houston. Efter några timmar av hjärtskärande samtal försvann rymdskeppet i ett eldsken. Kvar fanns en sörjande värld och ett Sverige som, lett av en ung kvinnlig statsminister, gjort sitt yttersta för att hantera något som ingen tidigare gjort. Nu kämpar sextio ofrivilliga för sina liv. Ombord på något de knappt lärt känna, fortfarande ruvande på oräkneliga hemligheter. Allt sammanbundet av tunnlar och portar, många som kanske fortfarande är okända. Ombord finns Johannes Karlfeldt, operativ polischef som utsågs att leda undersökningarna av rymdskeppet. Kommer han att förbli den självklare ledaren även på färden mot okänt mål? Han är inte den ende svensken ombord som deltagit i undersökningsarbetet. Det är även den fryntlige astronomi professorn Bert, mikrobiologen och läkaren Sandra med det 11
bestämda humöret, den vassa programmeraren Petra från försvarets radioanstalt och Ralf, den erfarne räven från myndigheten för samhällsskydd och beredskap, som alltid sade sig veta hur det låg till med saker och ting. Deras kollegor kommer från alla världsdelar, de flesta med forskarbakgrund inom olika discipliner. Av ungdomarna kommer två från Sverige, Jane och Donald. De är bosatta i trakterna av Gullmyra och hörde till de första att upptäcka besöket från rymden. Inte att förglömma samen Pekka och militären Andreas som ödet bringade ombord. Pekka var på fjället när han såg rymdskeppet gå in i jordens atmosfär och Andreas hade nyckelroll, även om turlig, för att rymdskeppet skulle öppna sig. Låt spelet börja!
12
1. MELLAN DRÖM OCH VERKLIGHET Är jag död? Sover jag? Det enda Jane upplevde var tanken. Inga synintryck, bara mörker. Inget ljud, bara tystnad. Hon försökte röra på sig, men musklerna kämpade förgäves. Ögonlocken var blytunga men hon kämpade ändå desperat för att öppna dem. En svag strimma ljus letade sig in mellan hennes ögonfransar. Samtidigt som hon kände pulsen dunka i tinningarna lät hon kroppen slappna av ett ögonblick för att samla all kraft som gick att finna. Hon tog ett djupt andetag, spände återigen sina muskler för att mentalt rikta all energi för att öppna ögonlocken. Hennes ögon var nu halvöppna och synintrycken gjorde att minnena sköljde över henne som en skoningslös tsunami. Via den skimrande, men nu tomma skärmen framför henne, hade de skickat meddelanden till mamma. Hon var borta, långt, långt ifrån henne. Skulle hon få se henne igen? Hon ville börja gråta, men inga tårar gick att pressa fram. Det var precis som om sorgen och alla andra känslor var inspärrade i hennes tankar. Stormen av känslor stillade sig efter en stund och hon började kunna tänka klart igen. De var fångade i rymdskeppet på väg någonstans. Långt bort, ja, säkert så långt bort att de aldrig skulle träffa någon från jorden igen. Hur skulle de överleva? Hon försökte återigen röra sina ben utan resultat. Kraften höll henne i ett järngrepp, men utan den skulle de nog varit döda för länge sedan. Troligen accelererade de. 13
Det var en av de få gånger hon haft någon riktig användning av det hon lärt sig i skolan, men oj, vad tacksam hon var att hon gillat fysik och matte nu. Hon kom att tänka på Donald som varit bredvid henne och hon försökte vrida huvudet till höger. Det var svårt, men hon märkte efter en stund att hon lyckats vrida huvudet en aning. Några minuter därefter skymtade hon ett ansikte som visade sig tillhöra Donald. Det var som att se en stillbild. Hans ögon var öppna och det fanns en glipa mellan de smala läpparna. Ansiktet utstrålade oro. Hon betraktade honom. Sakta, sakta förändrades ansiktet. Ögonen blev allt mer uppspärrade och munnen förvreds alltmer till en skräckfylld grimas. Jane ville rygga tillbaka och vända sig bort, men kunde inte. Hon kände igen den otäcka känslan från en gång i mellanstadiet. Hon och några kompisar hade blivit inbjudna till en av de coolaste tjejerna i skolan, en i högstadiet, för att kolla på film. Det var föräldrafritt och de hade bunkrat upp med chips och dricka, stämningen var på topp. Tjejen hade valt en vidrig skräckfilm. En riktig slaktarfilm. Helst av allt hade hon velat rusa därifrån, eller åtminstone blunda och hålla för öronen, men hon hade stått ut. Ville inte riskera att bli mobbad. Hon försökte gå in i sig själv och stänga ute synintrycken, samtidigt som hon sakta vred huvudet tillbaka snett upp till vänster. Några minuters kamp gav till slut resultat. Hon såg inte längre Donald. Istället kunde hon se ut genom kommando bryggans transparenta tak. Hon mindes att de tidigare sett skimret från jorden, men nu var vyn sammetssvart med små spridda ljuspunkter. Det var vackert, mycket vackert. Johannes hade varit vid medvetande ett tag. Han trodde sig förstå vad som hänt. De var nu på väg till rymdskeppets hemplanet. Tankar rusade runt i huvudet. De behövde säkra överlevnad. Mat och dryck var högsta prioritet. Det fanns bara en möjlighet, 14
rymdskeppets matbehållare. Men de kunde vara giftiga. De visste inte, men de hade inget val. Först skulle dock en av hundarna få smaka. Plötsligt slog det honom hur annorlunda han var. Om han vore som alla andra skulle han känna en djup sorg av att lämna alla därhemma och troligen aldrig få se dem igen. Men han gjorde inte det. Han försökte skaka av sig tankarna för att fokusera på det som behövde göras nu, men den trötta hjärnan lät sig för någon minut fångas i ett minne från hans barndom. Det gjorde ont. Han gned intensivt huvudet för att lindra smärtan efter fallet från bordet medan han kände gråten bubbla upp inombords. Någon var utanför. Han hörde ytterdörren öppnas och sprang för att krypa in i pappas tröstande famn. Tårarna rann nerför kinderna. Men pappa såg arg ut. ”Vad har du gjort!” ”Jag ramlade.” ”Drummel! Du måste tänka dig för! Kan du aldrig lära dig!” Han tvärstannade, sprang och gömde sig bakom en gammal brun fåtölj som stod i finrummet. En minst lika gammal filt täckte fåtöljens slitna fuskläder. Han drog ner den över sitt huvud och blundade. Det blev alldeles mörkt, som det nog skulle vara att ligga död under jorden. Han grät stilla i sin ensamhet medan han hörde pappa gå förbi. Johannes ryckte sig från det obehagliga barndomsminnet. Han måste fokusera, men strax hade tankarna återigen irrat vilse i det förgångna. Han parkerade den civila polisbilen utanför polishuset. Det hade blivit kväll och han hade egentligen tänkt bege sig till arbetsrummet för att hämta några saker innan han skulle avsluta sitt pass. Ett oväntat anrop spräckte planen. Typiskt, övertid igen. Han var den bäste förhandlaren i området och hade fått ta hand om både gisslansituationer och självmordskandidater över åren. Ju duktigare han blivit, desto 15
fler liknande uppdrag hade han fått. Som tur var gällde detta ett mindre dramatiskt ärende. En kvinna med två barn vägrade lämna polisstationens väntrum när man skulle stänga för dagen. Han fann direkt den upprörda kvinnan tillsammans med två civilanställda som försökte lugna henne. Johannes viftade diskret bort dem och började samtala med kvinnan. Samtalet gick ut på att bygga förståelse och förtroende. Strax förstod han att hon var rädd, livrädd för att hennes exmake skulle döda henne och de små. Hon hade fått beskydd av både polis och sociala myndigheter under de två senaste veckorna, men nu var bedömningen att hotbilden var för svag för att prioriteras. En stund senare lugnade hon ner sig och han lyckades övertyga henne om att myndigheter och polis gjort en grannlaga riskbedömning. Skulle mot förmodan något hända skulle hon ringa 112 direkt. Han skjutsade själv hem henne och barnen, dit de bodde i ett litet slitet hus i stadens ytterkant. När de kommit innanför tröskeln, märkte han att hon återigen blev upprörd. Tydligen hemsökte ångestfyllda minnesbilder henne om vad som tidigare inträffat där. Han mindes att hon hållit hårt i hans jackärm när han försiktigt lösgjort hennes hand och sagt att hon skulle lugna ner sig, låsa dörren och direkt ringa 112 om hon kände att något hotfullt var på gång. Det var sista gången han såg henne i livet. Dagen efter var han på uppdrag i andra änden av stan när han hörde ett larmanrop på polisradion. Han kände direkt igen adressen, satte på sirenerna och tvärvände. När han kom fram stod redan en ambulans och två polisbilar utanför. Ytterdörren stod på vid gavel. Det hade också hunnit börjat samlas några nyfikna strax utanför på gatan. Han såg henne direkt när han kom in i hallen där hon låg på golvet i en onaturlig ställning omgiven av en mörkröd blodpöl. En ambulansvårdare såg upp emot honom och skakade allvarsamt på huvudet. 16
Johannes försökte också skaka på sitt huvud där han nu var fångad i den osynliga kraften på rymdskeppet. Det var en ångestfylld minnesbild som hemsökt hans huvud så många gånger under årens lopp. Varje gång försökte han fly, men det gick bara tillfälligt. Han visste att minnesbilden skulle jaga honom livet ut. Men nu behövde han fokusera! Fokusera! Matbehållarna ja, det var deras enda chans. Om de skulle dö av deras innehåll hade de ändå inte förlorat något. Men sedan då? Sanitära utmaningar. Kanske de kunde använda några av utom jordingarnas utrymmen till provisoriska toaletter. Vad skulle sedan komma i prioritet? Batterierna! De behövde laddas för att de skulle kunna kommunicera med rymdskeppets teknik. Annars hade de inte en strimma av hopp att påverka händelse utvecklingen. Plötsligt kände han att kraften som höll honom i ett järngrepp började avta. Nu skulle helvetet börja. Han knöt långsamt sina händer för att uppbåda all sin mentala kraft för att möta det omöjliga.
17
2. KAOS För varje sekund släppte de osynliga kedjor som fjättrade Johannes kropp sitt grepp. Han vred huvudet långsamt till höger. Där fanns Agnieszka som såg ut att säga något. ”Va?” Hon fortsatte att säga någonting. ”Jag hör inte vad du säger! Hör du mig?” sa han långsamt och övertydligt. Hon skakade på huvudet. Hade de blivit döva? Några ögonblick senare började han i alla fall förnimma något igen. Det var som om volymen sakta vreds upp. ”Jag har börjat höra. Hör du mig nu?” skrek han. ”Ja, jag hör dig!” Men de skrik av skräck som omgav honom gjorde att han inte kunde fokusera. Han satte händerna på huvudet, tog bryskt kommandot över medvetandet och vände åter till Agnieszka. ”Är du okej?” ”Ja, men chockad, det är vi nog alla. Du då?” ”Jag är okej. Vi måste organisera oss. Hjälp till att få hit alla som är vid sina sinnes fulla bruk.” ”Alla kom hit!” skrek han och gav tecken att samlas runt honom. Agnieszkas busvisslingar som överröstade allt annat hjälpte till att fånga uppmärksamhet. Snart var över hälften samlade kring dem. 18
”Vad händer?” frågade en gråtande kille innan Johannes hann säga något. ”Vi har tydligen lämnat omloppsbanan. Förstår att ni har en massa frågor. Men de får vänta. Först måste vi hjälpa chockade och skadade. Det är prio ett. Okej?” Han fick nickningar och en handfull tveksamma jakande, så han skred till verket. ”Kom med mig!” De samlades kring en tjej som satt apatisk på golvet. ”Hur är det med dig?” Inget svar, ingen reaktion. ”Två stannar och pratar med henne.” De fortsatte på samma sätt med några ungdomar som endera var hysteriska eller apatiska. ”Kom, vi har ett hjärtstopp här!” skrek Omar. Strax samlades de kring Omar som tryckte bestämt på Bert Lindquists bröstkorg. Ögonblicket senare var Sandra, undersökningsgruppens andra läkare, vid hans sida. Det var verkligen illa om de skulle förlora astronomi professorn med tanke på situationen. ”Följ med”, sa Johannes sammanbitet. ”Men de behöver kanske ha hjälp”, invände en tjej med tårar i ansiktet. ”Vi kan inte göra mer än det Omar och Sandra gör, det finns fler som behöver oss.” De passerade Donald som satt som paralyserad. Jane stannade till och gav tecken till de andra att gå vidare. De kringvandrande blev färre allteftersom de fördelade sig. En stund senare kom de till några som stirrade ut genom kommandobryggans transparenta främre vägg och tak. De såg ut att vara fångade av sceneriet. Pekka Samijärvi var en av dem. ”Hur står det till?” frågade Johannes och lade en hand på hans axel. 19
Pekka dröjde med svaret och pekade mot jorden, delvis dold av månen, svävande som i nattsvart sammet. ”Visst är det sagolikt?” sa han drömmande. ”Ja, det är det verkligen”, erkände Johannes. ”Vi är väl de första människorna som får se det här?” ”Ja, inga människor har varit så här långt från jorden.” ”Önskar jag hade staffliet framför mig. Det skulle bli min vackraste tavla.” Pekka förvånade honom. Han visade andra sidor än vad man kunde tro. Johannes fick en ingivelse att fråga honom om hans konstnärskap, men insåg att det behövde vänta. Han gav honom en klapp på axeln och gick tillbaka till astronomiprofessorn, fortfarande flankerad av Omar och Sandra. ”Är han vid liv?” Sanda såg upp, röd i ansiktet. ”Vi har fått igång hjärtat igen, men pulsen är svag.” ”Vi behöver intensivvårdsutrustning”, sa Omar medan han gjorde ytterligare en kompression. ”Jag önskar vi hade det. Vi gör det som är möjligt”, sa Johannes och gick till det avlånga bordet, åtföljd av Ralf och Agnieszka. ”Vi måste prata ihop oss om nästa steg. Förhoppningsvis lugnar det ner sig om ett tag.” En stund senare var delar av undersökningsgruppen samlade kring honom. Johannes granskade kollegorna som såg ut att vara i varierande mentala tillstånd. ”Det finns massor av saker att ta tag i, men i första hand måste vi hitta sätt att hålla oss vid liv. Vi kommer inte hem igen på lång tid, om vi någonsin gör det. Dryck och mat är det mest akuta.” ”Håller med”, svarade Ralf, ”och sedan behöver vi hitta en lösning på det sanitära.”
20
”Vi måste äta av rymdresenärernas matlådor, annars dör vi”, konstaterade Amadi. ”Det kan vara giftigt för oss, men vi har inget att förlora”, sa Agnieszka. ”Ja, det är även min slutsats. Vi får låta hundarna pröva”, sa Johannes och märkte att några skruvade på sig. ”Varför det, när inga alternativ finns?” invände Ralf. ”Så tänkte jag också först, men …”, sa Johannes avbruten av ett gallskrik. Han vände sig hastigt om. Ett främmande föremål svävade in för att stanna mitt i rummet.
21
En brokig samling människor, ledda av den svenske polisen Johannes Karlfeldt, rusar genom sammetssvart världsrymd mot avlägsen destination. Många skulle säkert tappa fotfästet av rädslan för att aldrig mer få krama om nära och kära, uppleva doften av en härlig försommardag eller höra ljud från staden som vaknar till liv en tidig morgon. En kamp för livet börjar på det ödsliga rymdskeppet byggt av en främmande civilisation. De befinner sig i en miljö de knappt lärt känna och som ruvar på vackra men även ohyggliga hemligheter. Hur klarar en människa av att på ett ögonblick rivas upp med rötterna, för att tvingas till ett helt annat liv? Vilka kommer överleva, vilka kommer dö?
Oviss destination är en pulshöjande uppföljare till Hans Söderlunds sci-fi thriller Okänt besök.
www.vistoforlag.se