9789178856893

MAJA BERGMAN LINDBERG

Klarar allt Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: Maja Bergman Lindberg Grafisk form: Anna Lolax, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2022 ISBN: 978-91-7885-689-3

MAJA BERGMAN LINDBERG

KLARAR ALLT

Till Lina Min alldeles egen Gabbi

Kapitel 1 Sjung om studentens lyckliga dar Det kändes som att ingenting var omöjligt. Jag hade varit vaken i s­nart 22 timmar. Ena klacken på min sko hade precis gått av och skorna hade slängts i närmsta soptunna. Min studentmössa kändes klibbig av svett och alkoholspill, och jag visste att sminket som lagts på tidigt imorse troligtvis för längesen var long gone. Ändå var k­änslan fortfarande euforisk. Solen hade nästan gått upp helt nu och vi var fulla, trötta och hungriga, men vi ville inte att kvällen skulle ta slut. Inte riktigt än.

Gabbi vinglade precis bredvid, arm i arm med mig, och med någon random snubbe på andra sidan. Vem var han ens? Jag hade ingen aning om när han hade gjort sällskap med oss, men Gabbi gapskrattade i alla fall högt åt något han sa. Precis då insåg jag att vi höll på att gå förbi baren vi var på väg till. Baren med de billigaste shotsen i stan. ”Hallå, stopp!” utbrast jag. ”Här skulle vi ju in!”

Vi trillade in genom dörren och höll på att missa vakten som stod med sur uppsyn och ville se våra legg. Han tittade med skeptisk blick på mina bara fötter. ”Ni vet att vi stänger klockan fyra?” sa han medan han tog emot min legitimation. ”Och du vet att klockan bara är tjugo i va?” svarade Gabbi, innan vi fortsatte mot bardisken. Baren var ganska tom, förutom ett sällskap med studentmössor som satt och skrattade vid ett bord. En blond tjej lutade sig mot en kille och gäspade. De ville säkert precis som vi att kvällen inte skulle ta slut, och dröjde sig därför kvar in i det sista.

7

Snart stod tre shotglas med någon genomskinlig vätska framför oss, som den random snubben tydligen beställt åt oss. Gabbi tog händerna om sitt långa, bruna svall och lade det till rätta bakom sin rygg. Jag fnissade till. Hennes hår var fullt av skumpa sen flaket och cigarettrök från förfesten och klubben, ändå brydde hon sig om att försöka skydda det från att bli nedstänkt av spriten i shotglasen. ”Är ni redo?” log hon. ”För studenten!” ”För framtiden!” sa jag.

Glasen klirrade när vi skålade. Jag fick lite genomskinlig vätska på min hand som jag glupskt slickade i mig innan jag lät resten av glasets innehåll rinna ner i min strupe. Det sved och smakade mint. ”Fy, fan!” kved killen bredvid Gabbi, innan sällskapet vid bordet bakom ropade på honom och han gick och började prata med dem.

Tydligen hette han Josef. ”Vem är han ens?” frågade jag Gabbi då. ”Ingen aning, vi började snacka någonstans på vägen hit”, s­krattade Gabbi till svar. Hon tittade bort mot Josef som hade satt sig tillrätta bland människorna vid bordet som han tydligen kände, och verkade ha glömt bort att han kom dit tillsammans med oss. Gabbi gjorde en sur min. ”Jag hade ju hoppats på att den där Josef skulle vara min studentnatts grande finale. Men jaha”, sa hon och ryckte på axlarna. ”Vad säger du, Klara? Dags för donken eller?”

Plötsligt kände jag hur hela magen drog ihop sig av hunger. På studentfirandet jag hade haft med släkten i eftermiddags hade det bjudits på kallskuret kött och potatissallad, men det var ju för nästan tio timmar sedan. Magen skrek efter mat. ”Åh herregud, milkshake!” Gabbi stod i kön på Mc Donald’s och trånade efter i princip allting på menyn. ”Och kycklingvingar! Jag måste ha kycklingvingar och vitlöksdipp!”

Vi satte oss ner och åt, och stönade högt åt hur gott allting smakade. ”Jag dör!” sa Gabbi mellan tuggorna.

8

Kycklingvingarna och pommesen smakade himmelskt tillsammans med sötsur dipp. När jag slurpade i mig det sista av min jordgubbsmilkshake och slickade mig om fingrarna efter kalaset så slog trött­ heten mig. Hela kroppen värkte och mina ögon kändes grusiga. ”Alltså, hur kommer vi må imorgon?” sa jag då. Jag och Gabbi tittade på varandra och skrattade uppgivet åt hur slitna vi båda såg ut och kände oss. ”Man lär ju sova i typ tre dygn i alla fall”, gäspade Gabbi. Hon tog upp sin mobil och började svara på ett sms. ”Var har du Mister Perfect förresten?”

Mister Perfect. Det var min Lukas det. Jag blev alldeles varm inombords av längtan när Gabbi sa hans namn. ”Han var kvar på Cardan när vi gick därifrån för att shota på det andra stället. Vi skulle ses hemma sen.” ”Kommer du orka ligga ikväll ens?” flinade Gabbi åt mig, och jag log tillbaka och himlade med ögonen åt henne. ”Hejdå min underbaring!” kvittrade Gabbi i mitt öra när vi k­ramades utanför hennes mammas bil. Till och med efter nästan ett dygns f­estande så luktade hon fortfarande starkt av parfym. ”Hejdå”, fnissade jag tillbaka. ”Då hörs vi om tre dygn när vi sovit klart då?” ”Såklart. Hälsa Mister Perfect!”

Bildörren smälldes igen och Audin körde iväg. Jag drog min beiga trenchcoat lite tightare runt mig, och började promenera hem till Lukas med mina värkande, nakna fötter. Lukas lägenhet låg bara tio minuters promenad från Mc Donald’s. Han hade bott i lägenheten i tre år snart, och jag hade i princip bott där också sen vi blev ihop för snart två år sedan. Jag sov hemma ibland när mamma och pappa saknade mig för mycket, annars spenderade jag nästan all min tid hemma hos Lukas.

Under promenaden hem så for minnena från dagen och natten förbi i mitt huvud. Studentflaket med musik, dans och skumpa, tårfyllda

9

kramar efteråt. Studentfest med släkt och vänner, presentöppnande och sedan förfest hos Gabbi med nästan hela klassen. Drinkar, l­ekar, dans och sen nattklubb. Lukas hade varit med på studentfesten med min släkt, och sen hade han dragit vidare till en förfest med sina kompisar från snusfabriken. Jag tänkte på hur vi imorgon skulle sova halva dagen, sen kanske ta en varm dusch tillsammans och beställa hem thaimat nere från hörnet.

Jag genade över det lilla torget som låg ett par hundra meter från lägenheten. En studentvisselpipa hördes långt borta. Ett par satt och hånglade ogenerat på en bänk i morgonljuset. Killen satt ner, och t­jejen satt gränsle över honom på bänken. Det såg rätt äckligt ut. Hela bänken var full med fågelbajs och tjejens vita studentklänning var allt annat än vit efter en lång natts festande. Jag hann fnissa lite åt dem.

Detta var en knäpp grej som jag skulle berätta om för Gabbi imorgon.

Tjejen hade studentmössa, och rödbrunt hår som ringlade tovigt ner över ryggen.

Hon behöver en hårinpackning, hann jag tänka, innan jag kände igen det rödbruna burret och texten där bak på hennes studentmössa. Det var ju Saga som gick frisörlinjen på vår gymnasieskola.

En riktig bitch, hon och Gabbi hade rykt ihop flera gånger på fester under gymnasiets gång. Det här var jag tvungen att berätta för Gabbi i­morgon, tänkte jag. Hon hade älskat att höra om hur äckliga Saga och hennes ragg såg ut där på bänken. Jag hann tänka att killen hade likadana svarta finskor som Lukas. Sedan var det som att de båda hörde att någon närmade sig och tittade bakåt, åt mitt håll.

När jag såg ansiktet bakom den toviga tjejen så var det som att någon tömde en hink med isvatten över mig. Mister Perfects ansikte vände från kåt och lycklig, till skärrad och påkommen på en sekund. Vattenhinken sköljde över honom också. Hans händer släppte tafatt Sagas lår.

Sjung om studentens lyckliga dar.

10

Kapitel 2 Ja, men det är väl klart?

Ungefär 2 år tidigare Jag spolade i toaletten. Jag drog upp mina trosor och rättade till k­länningen innan jag ställde mig framför spegeln. Jag mötte en glad och glansig blick, inramad av mörkblont, lockigt, rufsigt hår som sträckte sig en bit ner över bröstkorgen. Prästkragarna i kransen på mitt huvud hade börjat se smått trötta ut. Kransen kliade faktiskt o­ckså, helst hade jag nog velat riva av den och sluppit den helt, men är det midsommar så är det, den fick sitta kvar.

Medan jag tvättade händerna så hörde jag hur en av mina favorit­ låtar började spelas på högtalaren ute i partytältet i trädgården, och jag fylldes av en peppad känsla och orimlig glädje. Sådär som man bara kan bli över en låt om man är riktigt, riktigt full. Jag mötte min blick i spegeln igen och skrattade åt mig själv, där stod jag och d­ansade och sjöng i min ensamhet på toaletten. ”Guuuud, vad full du är”, skratt-viskade jag åt mig själv i spegeln. ”Klara!” hörde jag någon ropa utanför toalettdörren. ”Underbaring, är du där inne?!”

Jag låste upp dörren och mötte Gabbis blick som nog var ännu glansig­are än min egen. Hennes ansikte hade dessutom ett väldigt upp­­ spelt uttryck. Hon stängde toalettdörren efter sig och vred om låset igen. ”Han är här, Klara!” väste hon, medan hon drog ner sina tighta, vita kostymbyxor (som inte längre var så vita efter en lång midsommarfest ute i trädgården).

11

”Lukas …?” frågade jag, och Gabbi nickade uppspelt medan hon satte sig ner på toalettstolen. Det pirrade plötsligt till i magen på mig.

Lukas-fjärilarna, kallade jag dem.

De hade dykt upp i tid och otid sen jag hade sett honom för första gången ett halvår tidigare. Gabbis föräldrar hade rest till Thailand, och hon hade nyårsfest hemma i deras villa. Lukas hade kommit dit som sällskap till en av Gabbis gamla kompisar från högstadiet. Alla tjejerna på festen hade swoonat över Lukas, det var liksom något så annorlunda med honom jämfört med alla andra killar i vår närhet.

Att han var tre år äldre gjorde såklart mycket. Killarna i klassen k­ändes ju som små pubertala, finniga småpojkar i jämförelse med Lukas. Han hade jobb och en egen hyreslägenhet mitt i stan. Han var inte brölig och stökig heller, som de flesta andra av killarna på festen var. De hetsade med den tyska import-vodkan hela kvällen och skrek, sjöng och hoppdansade på bordet och i soffan. Lukas hade med sig några fina flaskor som han smuttade på hela kvällen, och han hade roligt utan att gå till överdrift. Han pratade runt med allt och alla på ett lugnt sätt, var charmig och rolig och social. Jag pratade däremot aldrig med honom under kvällen, men jag pratade om honom med de andra tjejerna. Lärde mig hans namn, han yrke, hans adress. Lärde mig att han hade världens snyggaste rumpa när jag satt ner i soffan och han gick förbi. Lärde mig att hans skratt var jättegulligt, när jag stod bredvid honom i köket medan han stod och pratade med ett gäng killar.

Vid tolvslaget stod vi alla ute i Gabbis trädgård, några stycken smällde raketer, och olika flaskor med bubbel öppnades åt höger och vänster.

Gabbi och jag stod arm i arm och gapskrattade åt något när det var några minuter kvar till tolvslaget, då hennes flirt Adam från parallell­ klassen plötsligt dök upp bredvid henne. ”Nyårskyssen ger vi varandra va?” flinade han mot henne. ”Oj, du låter väldigt säker på dig själv”, log Gabbi tillbaka. Sådär perfekt flirtigt och retsamt som hon var expert på.

12

”Du kan få en testkyss först om du behöver hjälp att bestämma dig”, fortsatte han, och grabbade tag om hennes midja innan hon hann protestera. Han snurrade runt henne och höll henne neråt i sina armar, innan han gav henne en riktig filmkyss. Folk runt omkring skrattade, visslade och applåderade. Gabbi blev rosig om kinderna efteråt och skrattade, men testkyssen verkade vara godkänd för hon fortsatte hångla upp honom utan att bry sig om att räkna ner till tolvslaget. ”Tjugo, nitton, arton …” Folk var igång och skrik-räknade nedåt till tolvslaget. Plötsligt kände jag en söt men ändå manlig doft som fyllde mina näsborrar. ”Har du inget att skåla med?” sa han bara. Lukas. Jag tittade upp på honom där han plötsligt hade ställt sig bredvid mig, han var så himla lång, och han log mot mig. ”Tolv, elva, tio, nio …” ”Nej, drickan tog slut lite fortare än planerat”, svarade jag och försökte le avslappnat tillbaka. Han var nog något av det finaste jag sett. Så markerade kindben. Att han stod här nu och pratade med mig, bara sådär?! Hallå, varför då? ”Ska du ha lite bubbel?” frågade han, och räckte över ett glas till mig. Han hade redan ett eget glas i andra handen. Betydde det att han hade hällt upp det här glaset där inne och sen gått ut för att ge det till mig? Planerat att liksom använda det för att prata med mig? ”Tre, två, ett, noll! Gott nytt år!” Alla i trädgården kramade v­arandra och folk kysstes till höger och vänster. Gabbi stod fortfarande med sin flirt och hånglade. ”Skål och gott nytt år på dig då, Klara”, log Lukas och klingade sitt glas i mitt. ”Hur vet du vad jag heter?” frågade jag dumt tillbaka. Han svarade inte på min fråga, utan fortsatte bara le, innan han gick vidare och kramade om sina polare. Så hemlighetsfull. Så jävla fin.

Två timmar senare när jag stod i hallen och var redo att gå hem så kom han fram till mig. ”Ditt nummer”, sa han bara, och log igen. Det där jäkla leendet

13

var som en drog. Hela hans beteende och sätt att flirta med mig på var ju egentligen bara mystiskt och konstigt. Vem frågar ens efter ett nummer på det sättet? Ändå kunde jag inte låta bli att tycka att han var så charmig och så fin. Numret gav jag honom fortare än kvickt, och redan samma natt så trillade ett sms in.

Vi smsade fram och tillbaka nästan dygnet runt kändes det som, i två veckor. Och när jag frågade honom om varför han valde att ge sitt glas med bubbel till just mig så skämtade han bort det. Du såg så törstig ut, skrev han. Samma visa när jag frågade hur han fått veta mitt namn. Jag är allvetande, skrev han då. Sedan sågs vi på en fika.

Och en till. Och en till. Sedan en bio, och sedan en träff hemma hos honom. Och en till. Och en till.

Ett halvår senare, på midsommarafton, stod vi precis vid det där vägskälet mellan att bara dejta och att bli ett exklusivt par. Vi hade fortfarande inte haft sex, jag var ju fortfarande oskuld och ville vänta tills jag var i ett förhållande i alla fall. Men oj, så mycket kyssar. Så mycket kramar och så mycket mys. Så mycket längtan och sms och pirr, pirr, pirr. Lukas-fjärilarna gjorde nästan ont ibland så mycket som de flög runt där inne, det liksom högg till ibland när jag såg honom när han öppnade dörren när jag ringde på, och han gav mig den där blicken och det där leendet. Jag och Gabbi hade i några veckor diskuterat om när och hur man vet att man är ett par. Vi hade kommit fram till att jag helt enkelt var tvungen att fråga honom rakt ut bara. ”Nu måste du fråga honom!” Gabbi fick mig att skratta där hon satt och kissade samtidigt som hon log uppspelt mot mig. ”Du måste, Klara!” ”Tänk om han inte är på samma våglängd som mig då”, stönade jag och begravde ansiktet i händerna. ”Men hallå!” suckade Gabbi, medan hon torkade sig. ”Han har smsat dig dygnet runt, träffat dig typ fyra dagar i veckan, utan sex, i ett halvår! Och du tror fortfarande att han inte är redo att kalla sig din pojkvän?”

14

Jag kved lite, och grävde fram en hårborste ur badrumsskåpet och försökte ordna till mitt festrufsiga hår. Skulle jag nu fråga chans på en kille så skulle jag i alla fall vara fin i håret. Gabbi tog tag om mitt ansikte innan vi lämnade badrummet. ”Du klarar detta, okej? Han är definitivt kär i dig, och han vill definitivt vara din pojkvän.” ”God, I hope you’re right”, stönade jag, och vi lämnade b­adrummet.

Gabbi gick ut i köket för att ordna en drink. Jag drog på mig mina sandaler i hallen och gick ut i sommarkvällen. Solen började gå ner, och musiken dunkade från partytältet. Jag sökte med blicken efter en lång, vältränad gestalt med mörkblont, vågigt halvlångt hår och havsblå ögon. Troligtvis en fin skjorta och jeans eller chinos. Jag kände fort igen hans turkosa linneskjorta med korta ärmar. Ur ärmarna stack hans seniga, lena överarmar ut, som jag älskade att ligga och dra fingrarna över. Han brukade till slut skratta och dra armarna åt sig, det kittlades för mycket när jag gjorde sådär, sa han. Så brukade jag fortsätta fast att han bad mig att sluta, bara för att jag var en junkie när det kom till Lukas skratt och leende. Helt beroende.

När jag kom fram till honom så stod han och pratade med ett par killar, och han sken upp när han hälsade och drog in mig i en kram och en kyss på kinden. Ganska fort så gick de andra killarna iväg och lämnade oss ensamma, och då hälsade han liksom på nytt på mig, lite mer ordentligt. ”Hej, hej, hej, Klara”, viskade han och myste sig in med näsan och munnen vid min hals och mitt öra. ”Jag har saknat dig. Gud, vad gott du luktar.” ”Du med”, log jag och pussade tillbaka på hans hals, drog in den där söta, manliga doften och smekte med handen över hans skjorta. ”Hur är läget?” frågade jag. ”Bara finfint”, svarade han och tog en klunk ur sin ölflaska. Hans blick på mig var så intensiv och jag kände mig plötsligt blyg när jag kom ihåg mitt viktiga uppdrag från Gabbi, och flackade lite med blicken.

15

”What’s wrong, cutie?” frågade han då och jag såg i ögonvrån hur han fäste blicken i mig ännu mer. Jag kunde fortfarande inte möta hans blick, för nervös och för pirrig, men jag kunde inte låta bli att le när han kallade mig så söta saker. ”Hallååå, jag ser ju att du ler”, flinade han och petade mig lite i sidan så att jag skrattade till. ”Vad filurar du på?”

Jag bara gjorde det. Here we go. ”Du, skulle du säga att vi är tillsammans? Ett par liksom?”

Hans leende stannade kvar, men det förändrades till en lite mer förvånad variant. Det han svarade därefter fick mina och Gabbis diskussioner senaste veckorna att kännas så löjliga, när hans svar var så enkelt. ”Ja, men det är väl klart?” sa han och drog mig närmare intill sig. ”Eller du kanske brukar hålla på såhär med alla dina polare?”

Han fortsatte le och kramade om mig. ”Sötnos, världens finaste flickvän är du ju.”

Ja, men det är väl klart. Så enkelt var det.

16

Efter det värsta tänkbara sveket på sin studentnatt tvingas Klara flytta ut från pojkvännens lägenhet och hem till föräldrarna igen.

Det dröjer inte länge innan höstens studieplaner också går i kras.

Plötsligt har hon ett förkläde runt höfterna och jobbar på café, och medan bästisen Gabbi sporrar om att Klara behöver träffa en ny kille så kan hon inte att sluta tänka på Lukas. Han som kallades Mister Perfect men ändå jagade lila spetstrosor.

Minnena kring det som varit utmanas av en ny, okänd vardag, festkvällar på klubben och nya killögon att förlora sig i. Samtidigt pockar den irriterande 25-åriga grannen på Klaras uppmärksamhet, och det verkar som att de har mycket att lära sig av varandra …

Klarar allt är en rättfram berättelse om att falla, resa sig upp igen, falla några gånger till och hitta lärdom längs vägen. Om att slitas mellan det välbekanta och okända, och att testa sig fram i livet som nybliven vuxen.

www.vistoforlag.se