Mi la
&
mö Jenny Almquist
ner av illustratio gdahl ä w a o n
Mym
Mila & mörkret © Text: Jenny Almquist | © Illustrationer: Mymoa Wängdahl Sättning: Visto förlag Första upplagan Utgiven av Visto förlag, Lerum 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se Tryckt i Riga, 2022 ISBN: 978-91-7885-648-0
la
&
m Jenny Almquist
ner av illustrationgdahl Mymoa wä
Kapitel 1 Gubbe Måne Skymningen hade sakta börjat krypa sig på, när Mila lade ifrån sig sin målarpensel och tittade ut genom det lilla fönstret på sin trädkoja. Mila var 8 år och hade rött långt hår som nådde ända ner till rumpan. Hon var oftast klädd i hängselbyxor som lappats på knäna åtskilliga gånger. Till det hade hon morfars gamla målarrock, som var på tok för stor. Dessutom var den full med färgfläckar från alla konstverk som Mila hade målat. Hon älskade att vara i sin trädkoja och måla. Milas morfar hade en gång i tiden byggt kojan. Sedan hade hennes mamma lekt i den när hon var liten, men nu var den Milas. Det var en liten bit att gå för att komma till kojan. Först gick man genom trädgården och
5
sedan genom en liten skogsdunge, över en äng och förbi en liten sjö. Bakom den lilla sjön fanns en ovanligt grön kulle, men också ett litet stenröse. Och där, precis bredvid stenröset stod trädet med kojan i. Mila kunde sitta flera timmar i kojan och måla. Mest gillade hon att måla påhittade filurer som bor i skogen. Milas morfar hade nämligen många gånger berättat, att när han var liten hade han minsann sett småfolket som bor i skogarna. De kunde visa sig som djur, blommor, stenar eller ja, vad som helst faktiskt. Morfar överdrev såklart gärna sagorna för att de skulle bli mer äventyrliga, men Mila hade ändå alltid tyckt att det var spännande att lyssna. Morfar avslutade också alltid berättelserna med att tala om hur viktigt det var att hålla sig god med småfolket. För om man INTE gjorde det … – Ja, hua! Det var egentligen det enda morfar hade att säga om den saken. Innerst inne trodde nog Mila inte på att småfolk faktiskt fanns. Men helt säker kunde hon förstås inte vara.
6
7
Efter att ha bläddrat igenom alla teckningar hon målat denna dag, tittade Mila ännu en gång ut genom det lilla fönstret på kojan. Till sin förskräckelse fick hon se att det redan hade blivit mörkt. Hur länge hade hon suttit här egentligen? Hur skulle hon nu våga gå hem? Mila satte sig på en gren utanför kojan och började kika runt. Det var så mörkt att hon inte ens vågade klättra ner. Tänk om det skulle dyka fram något otäckt djur eller så. Mila sänkte huvudet och började gråta. Högt uppe på himlen hade gubbe Måne just slagit upp ögonen inför natten, när han hörde Milas gråt. Han tittade sig omkring. Där nere på marken fick han syn på den rödhåriga lilla flickan, som satt utanför sin trädkoja. Gubbe Måne sänkte sig sakta ner mot flickan och försökte låta så len i rösten som han bara kunde. – Hej Mila! Varför sitter du här och gråter? Borde inte du vara hemma och sova nu? Mila tittade upp på gubbe Måne. – Hur vet du mitt namn? Gubbe Måne lyste upp skylten ovanför trädkojans dörr, där Milas namn var målat med stora
8
bokstäver. Ja, det var ju en dum fråga, tänkte hon för sig själv. Gubbe Måne sänkte sig lite längre ner, nästan så att det såg ut som om han satt bredvid henne. – Varför gråter du? fortsatte han. Mila torkade snabbt bort tårarna. – Jag glömde helt bort tiden och plötsligt var det alldeles mörkt ute. Nu vågar jag inte gå hem. En ny liten tår rann nerför Milas kind. – Men mörkret är inget att vara rädd för, sa gubbe Måne. – Det är lätt för dig att säga, som lyser så starkt. Jag önskar att jag kunde lysa som du. Då skulle jag inte behöva vara rädd, sa Mila tyst. Gubbe Måne tittade hemlighetsfullt på Mila. – Det kan du! Men du måste hitta mörkrets ljus först. – Mörkrets ljus? Hur hittar jag det då? frågade Mila nyfiket. – Det kan jag inte svara på, för det är bara du själv som kan hitta det. Men först måste du börja gå, annars hittar du ingenting, svarade gubbe Måne.
9
Varför är mörkret så läskigt egentligen? Det är något Mila försöker förstå när hon blir tvungen att gå ensam genom den nattsvarta skogen. Gubbe Måne säger att lösningen kan vara att hitta mörkretS ljus. Men vad ÄR mörkrets ljus och hur hittar man det då?
www.vistoforlag.se