9789178856398

MARKUS LENNGREN

En Göteborgstrilogi

En Göteborgstrilogi

© Markus Lenngren Sättning: Visto förlag Utgiven av Visto förlag, Lerum 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se Tryckt i Riga, 2022 ISBN: 978-91-7885-639-8

En Göteborgstrilogi

Markus Lenngren

I kärlekens krig segrar den som ger sig.

VINTER E Den här morgonen var äntligen kaffeautomaten på plats igen. Tom­ rummet den lämnat i lärarrummet hade varit förra veckans stora samtals­­ämne: Hur ska vi få vårt kaffe?! Nu var den dock tillbaka och tronade återigen i sin silverblanka skepnad på den solgula köksbänken.

På andra sidan dörren ut mot korridoren tog Erik de sista stegen mot personalrummet. Han föreställde sig hur gott kaffet skulle smaka samtidigt som han kände in sin dagsform. Morgonen därhemma hade som så ofta varit hektisk efter att han återigen tryckt på snooze om och om igen tills tidsbristen blivit kritisk. Och dagsformen, tillsammans med vad som mötte honom i personalrummet, brukade avgöra hela morgonen.

Att mötas av ett tomt rum gav honom ofta en känsla av lättnad, medan ett rum fullt med samtalande kollegor var hanterbart under en bra dag, men påträngande och besvärande under en sämre.

Så hade det inte alltid varit. När han satte sin fot i personal­ rummet den där första dagen för sju år sedan var humöret alltid stabilt – oavsett om Greta spillt ut halva kaffekoppen på diskbänken på morgonen eller om rummet var fullt av höga, intensiva samtal.

Erik tryckte ner handtaget, puttade bestämt upp dörren och tog de fyra stegen fram till den korta kön framför kaffeautomaten. Medan han väntade skannade han snabbt av rummet innan blicken fästes på automaten som skymtades mellan huvudena framför. Han trummade med pekfingret på den tomma koppen som han höll ett fast grepp om i sin stora högerhand. Nu ska det väl velas med valen igen, tänkte han medan han synade de tre som stod framför honom i kön.

Men till hans förvåning dröjde det inte länge innan han kunde ta sista steget fram mot automaten där han ställde koppen på gall-

9

ret under kranen och böjde sig vant ner mot den kvadratdecimeter­ stora touchskärmen där det gällde att göra sitt val: vanligt brygg­kaffe, cappuccino, latte, espresso, macchiato eller cortado. Som vanligt satte han fingret på rutan ”bryggkaffe”, utan att knappt ens notera att macchi­atoknappen ovanför blinkade att den hade slut på mjölk.

Malandet från maskinens innandöme startade genast. Han släppte kopp­ens öra, sträckte på sig och sniffade lite förtäckt när aromen från bönorna spred sig i luften – en egenhet han inte var stolt över men som alltid hade varit lite av en tvångstanke. Och den strilande strålen som sakta fyllde koppen fick det, likt Pavlovs hundar, att vattnas i munnen på honom.

Medan koppen sakta fylldes tittade Erik ut över det kvadratiska, vit­målade rummet med höga, storbladiga växter i hörnen och intet­säg­ande konst på väggarna. Två äldre kollegor hade dröjt sig kvar i mitt­en av rummet och blicken drogs först till Bengt som stod närmast. Bengt var en välväxt, grånad herre i 70-årsåldern som jobbade extra efter pensionen. Han hade en sympatisk aura med varm blick och en välslipad underfundighet som gjorde att hans samtalspartners alltid var tvungna att spetsa sitt fokus för att hänga med i det som kom ur hans mun.

En armlängd till höger om Bengt stod Eva, även hon närmare 70. Eva hade nyligen hoppat in som vikarie för en tjänstledig kollega. Hon var tunn och inte mer än 160 centimeter – men kompenserade för sin storlek med en pigg energi och stark karisma. Erik hade alltid fascinerats av just hennes energi. Det var ett under att hon inte var mer tröttkörd efter ett helt liv i skolans tjänst. Trots det blev han säll­an inspirerad av henne, hon var oförskämt glättig, men imponerad var han absolut. ”Välbehövligt bränsle”, sa Erik och nickade lätt mot automaten.

Han log sedan milt men lite ansträngt åt både Bengt och Eva. Ett leende svepte förbi Bengts ansikte när han mötte Eriks blick. ”Det svarta guldet”, sa Bengt och höjde sin kopp som för att skåla.

10

”Varför annars komma till jobbet, om det inte vore för kaffepaus­ erna?” fortsatte han. ”Ja, eller hur”, sa Erik och flackade med blicken. ”Det är ju kaffepauserna innan lektionerna man saknar när man går hemma och drar”, sa Bengt. ”Det kan jag tänka mig”, sa Erik och tittade snett uppåt, som om han ändå faktiskt begrundade Bengts ord. ”Visst kan man dricka kaffe hemma också, men det är inte samma sak”, sa Bengt och tog en sipp från koppen. ”Och bäst av allt: Här är det gratis.” ”Det är sant”, sa Erik och nickade. ”Men hur känns det att jobba på övertid? Är ni inte mätta på läraryrket?” Han vände sig mot Eva och trädde in pek- och långfingret i örat på den rykande kaffe­koppen och lyfte den mot munnen för en girig klunk. Sedan började han försiktigt röra sig mot utgången, innan Evas betänksamma tystnad fick honom att stanna. Det var ju såklart oförskämt att gå efter att ha ställt en fråga, tänkte han. Även om han inte var det minsta intresserad av svaret. ”Jag har alltid trivts jättebra på jobbet, och dessutom är jag alldeles för rastlös för att vara pensionär. Det finns för lite att göra därhemma. När man har läst tidningen och löst korsordet finns det ju ofta inte mycket mer att göra”, sa Eva med ett litet skratt och ett generat uttryck, som om hon blev överraskad av vad hon precis hade avslöjat om tristessen där hemma. ”Och så är det pengarna såklart”, fyllde Bengt i. ”Vi måste ju finan­siera vår dyra livsstil. Golfresorna, lyxkryssningarna, de femstjärniga hotellen. Ja, du vet hur det kan vara för oss seniorer, vi har ju vissa krav.”

Erik skrattade, men hörde genast själv att det klingade falskt. ”Kul att ni är här i alla fall. Det är viktigt att rutinerade lärares kompetens tas tillvara på. Ni har ju mycket att bidra med”, sa han och vände sig för att ta ytterligare ett par steg mot den senapsgula dörr­en som ledde ut till korridoren. ”Jag behöver tyvärr ta itu med

11

lite rättningsarbete, men tack för pratstunden”, sa Erik och höjde kaffe­koppen mot dem och öppnade dörren med andra handen. ”Gör det, men slit inte ut dig för mycket bara, ingen kommer tacka dig för det”, sa Bengt medan Erik tog steget ut i korridoren, lätt hukandes genom dörröppningen. Han vände sig om och nickade ordlöst med ett spänt leende mot Bengt.

Från personalrummet till arbetsrummet gick Erik genom den långsmala, vitmålade huvudkorridoren som påminde honom alltför väl om en bekant sjukhuskorridor. Men den här korridoren fungerade mer som en blank canvas för färgglatt klädda gymna­sister och lärare som med jagade ansiktsuttryck ilade fram och tillbaka mellan skåp, arbetsrum och lektionssalar – fullt upptagna av planer, tankar och känslor av vitt skilda slag. Här tänkte ingen på sjukdom och död – eller ja, det visste han ju förstås inte.

Han fortsatte längs korridoren. Paletten av de olika parfymdofterna stack i näsan, skratten studsade mellan väggarna och de vakna blickarna och gälla ropen strömmade emot honom när han passerade ungdomarna, försiktigt balanserades den fortsatt heta kaffe­koppen. ”Erik!” utbrast plötsligt Gustav från några meters avstånd där han stod vid sitt överskåp för att lägga in sina böcker. Erik stannade tvärt och en annan av hans elever, som gick tätt bakom med mobilen i ansikts­höjd, touchade honom lätt med en armbåge mot ryggslutet och smet sedan snabbt förbi på insidan. ”Hej! Är allt bra med dig idag?” Erik försökte matcha Gustavs sedvanliga entusiasm samtidigt som han mötte hans pigga blick där han stod och log framför den halvöppna orangefärgade skåpdörren. ”Jodå, det är bra här, på väg till idrotten”, sa han och tog ut den intryckta, lätt deformerade gympapåsen från skåpet. ”Härligt, då får du köra hårt så ses vi på lektionen senare”, sa Erik, tog ett steg och tittade ner i koppen för att säkerställa att inget av inne­hållet skvalpat över kanten när han vänt sig.

Han fortsatte sin slalomfärd mellan ungdomarna genom den

12

trånga korridoren tills plötsligt två kollegor hastigt kom emot honom med breda leenden, som om de nyligen delat ett gott skratt. Erik stannade tvärt igen, rakt framför John. Inte för att han ville utan för att John i princip blockerade vägen för honom. Erik tvingade fram ett leende men riktade det förbi Johns ansikte. John var relativt ny som lärare på skolan. Han var skojfrisk och lättsam, men han pratade helst om sig själv och lät oftast de andra ta birollerna i samtalet, vilket Erik mer och mer hade börjat irritera sig på.

Sara som stod tätt bredvid honom var i mångt och mycket hans motsats: den eftertänksamma och inkännande som lät saker och ting ta sin tid. Erik kunde störa sig på att hon tydde sig till John, bara för att gång på gång bli överkörd av hans gamla anekdoter och bullriga skratt. Hon skulle säkert haft trevligare med någon annan, vem som helst, och Erik hade flera gånger tänkt att han borde ta fler initiativ till samtal med henne. ”Läget Erik?” sa John och tittade upp på honom med sin klara gröngrå energiska blick. Erik hade aldrig tyckt om när namnet användes på det sättet i en hälsning. Det kändes som ett sätt att försöka skaffa sig ett övertag i samtalet. ”Hej John!” sa Erik och betonade hans namn med eftertryck. ”Du ska inte med för att dricka kaffet i kafeterian istället för på arbetsrummet, som jag antar att du är på väg till?” fortsatte John och knyckte till med huvudet i riktning mot kafeterian. ”Nja, det låter visserligen trevligt men jag måste nog ta itu med lite rättningsarbete tyvärr. Det är mycket den här veckan”, sa han och tittade fortsatt över Johns axel. ”Aha, okej. Men kom förbi sen om du ångrar dig”, fyllde Sara i med sin raspiga röst snett bakom John och deras blickar möttes hastigt. ”Absolut, det gör jag”, sa Erik och fortsatte titta på henne sam­ tidigt som han drog lätt på smilbanden innan han passerade John och fortsatte mot arbetsrummet med ökad stegfrekvens.

Väl inne i det ljusa, rektangulära arbetsrummet, där Lasse satt hukad över ett utskrivet häfte om pedagogiskt ledarskap, gick Erik

13

längst in till vänster där han ställde ner sin ljusblå mugg med texten Memento vivendi på sitt vita höj- och sänkbara skrivbord.

Bordet var för närvarande i högt läge. Under sommaren hade Erik läst i en hälsotidning att det innebar gratismotion för kroppen att stå upp vid skrivbordet, men han brukade växla mellan lågt och högt läge så ståendet inte skulle bli ansträngande under en lång dag.

Problemet med det höga läget var även att Lasse som satt bredvid alltid hade sitt bord lågt och därför hamnade i en generande höjd jämte honom. Stärkt av en stor klunk kaffe och de trots allt energigivande mötena i korridoren kände Erik i hela sitt väsen att det var dags att säga något om saken. ”Lasse”, sa Erik och tittade ner på honom. ”Ja?” sa han och tittade upp på Erik genom sina brunbågade glasögon. ”Stör jag?” ”Nej då.” ”Jag har glömt att fråga tidigare, men är det okej för dig att jag står här vid skrivbordet?” ”Ja, varför skulle det inte vara det?” sa han med sin lugna, nästan dåsiga röst. ”Eftersom du alltid sitter ner. Känns det inte som att jag blockerar allt ljus från fönstret?” ”Jag har inte noterat det faktiskt, brukar ha så fullt upp med mitt.

Men det är fint att du tänker på det.” ”Okej. Ja, det är klart”, sa Erik utan att ha blivit klokare. Men han frågade inte mer utan öppnade istället omsorgsfullt sin silvergrå laptop som låg mitt på skrivbordet.

Erik undervisade i historia och engelska och hade dagen innan fått in 28 arbeten om renässansen som han bestämt sig för att börja läsa under dagen. Åtminstone hälften av dem var målet han satt upp.

Han tog en klunk av det svalnade kaffe, grimaserade lätt av beskan medan han klickade upp det första dokumentet. Med koncentrerat sammanpressade läppar började han läsa.

14

Efter att ha läst några rader kom en plötslig meningslöshetskänsla över honom, som en isande vind från fönstret bredvid som Lasse envis­ades med att ha öppet om mornarna. En förlamande känsla spred sig i kroppen och tyngde ner hans axlar till den grad att han var tvungen att stötta sina armbågar mot skrivbordet.

Men efter ännu en klunk av kaffet och några djupa andetag med slutna ögon knöt han näven, tog på sig sina hörlurar, satte på sin favo­ritlista, trummade lätt på skrivbordskanten till tonerna och klickade upp dokumentet igen.

Klassisk musik eller jazz var två sorters musik som fungerade bra på jobbet, särskilt när han läste uppsatser. Det hjälpte när elev­ uppsatserna hade ett soundtrack till sig, nästan som en film, och det var skönt med musik utan text. På jobbet blev det så många ord, och han hade mer och mer övergått till instrumental musik för att inte drunkna i alla ord.

Till tonerna av Erik Saties pianospel fäste han blicken på texten.

Det fungerade bättre nu, även om kaffet fortfarande var ljummet och beskt. Han läste metodiskt samtidigt som han åstadkom ett skrap­ ande ljud när han kliade sin skäggstubb på hakan. Efter åtta lästa och bedömda uppsatser vid skrivbordet fortsatte dagen med lunch, mer kaffe och två eftermiddagslektioner. Men spår av känslan som drabbat honom vid skrivbordet dröjde sig kvar i kroppen under hela dagen.

När han kom tillbaka till skrivbordet efter sista lektionen tittade han ut på de låga träden genom fönstret och pustade ut. De första åren som lärare hade ju varit så friktionsfria, nästan som om lärar­ yrket var en självvald fritidssysselsättning. Och som att lönen han fick enbart var en bonus. Han var som Gustav – ung, fylld av energi och drömmar. Nu smakade kaffet beskt och kontoret var novembermörkt.

Erik öppnade sin svarta skrivbok med skinnpärm som låg bredvid datorn och fattade kulspetspennan. I boken skrev han då och då en rad eller två från en favoritlåt eller -dikt som skulle samman-

15

fatta dagen. Igår blev det en rad från en Vreeswijk-låt och idag hade han på väg tillbaka från sista lektionen bestämt att det fick bli första raden från Pink Floyds ”Time”.

Han lutade den röda kulspetspennan mot den uppslagna sidan: Ticking away, the moments that make up a dull day, klottrade han ner med sin slängiga handstil. Efter att ha läst texten ett par gånger och nickat lätt för sig själv stängde han boken , packade ner datorn i väskan, släckte den lilla svarta skrivbordslampan och sa farväl till de tre kolleger som var på plats i arbetsrummet.

Lasse satt fortfarande hukad över skrivbordet, som om han inte rört sig ur fläcken på hela dagen. Erik klev ut i korridoren, svängde höger och rörde sig målmedvetet mot utgången. Nyansen från hans ljusbruna skor smälte samman med golvplattorna så att det från håll måste sett ut som om han svävade fram.

Efter en snabb korridorsvandring, en skarp vänstersväng och en kort passage klev han ut genom porten på skolans baksida. De isande vindarna grep genast tag i kinderna medan han blickade ut över den vidsträckta parkeringen som han brukade tänka måste vara på pricken så stor som en handbollsplan – en referens han kände väl till.

Han vek upp kragen, böjde huvudet lätt framåt och började med bestämda steg röra sig mot bilen. När han närmade sig den bortre raden där hans brandbilsröda Toyota stod parkerad upptäckte han att något litet och gult var fäst på framrutan. Han suckade tungt när han kom närmare. ”Fan!” väste han och ryckte loss den gula lilla p-boten som fladdrade retsamt under vindrutetorkaren.

Med sammanbitna käkar och lappen i handen satte han sig hastigt i bilen. Huvudet slog i sittrörelsen i ovansidan av dörröppningen med en dov smäll, som tätt följdes av smällen från bildörren som drogs igen.

16

H Samtidigt som Erik tog sin nyfyllda kopp från kaffeautomaten letade sig morgonsolens skarpa strålar in genom 21-årige Hassans persienner i en nordöstlig förort till Göteborg. Han hade svurit över dessa glesa, halvtrasiga persienner många gånger sedan familjen flyttade in i lägenheten, men de hängde fortfarande kvar i sitt undermåliga skick som en påminnelse om vad han borde tagit tag i för längesen.

Med halvöppna ögon muttrade Hassan något knappt hörbart över solen och persiennerna samtidigt som han satte ner ena handen i sängen och sakta pressade sig upp till sittande läge. Han gnuggade sömnen ur ögonen. Tröttheten tyngde ner huvudet. Men det var ing­en idé att försöka somna om, tänkte han. Klockan skulle ändå ringa om en halvtimme. Dessutom hörde han mer än väl att det var full rulle på småsyskonen som lekte kull utanför rummet.

Det dunsande, påträngande ljudet av snabba barnfötter mot parketten utanför dörren fick blodet i hans nyvakna kropp att börja koka. Han reste sig och öppnade hastigt dörren ut mot den korta passage som förenade hallen och vardagsrummet. ”Lugna ner er för fan!” skrek han, och de annars så vänliga ljusbruna ögonen blixtrade i det övrigt tilltalande ansiktet med ett ärr snett ner från högra mungipan som enda skavank.

Båda syskonen stannade tvärt och tittade skrämt och skamset upp mot sin storebror som de beundrade så. Framförallt Hassans syster, Jamila, som var en levnadsglad tjej på åtta år med långt korp­ svart hår, tittade storögt på honom där han stod i dörröppningen och andades hastigt. En tår letade sig sakta nerför hennes kind och det dåliga samvetet sköljde med ens över Hassan när han såg hur fler och fler tårar letade sig ut. ”Förlåt Jamila, det var inte meningen att bli arg, men ni får inte springa runt och skrika i lägenheten så tidigt på morgonen. Okej?” sa han med len röst.

Hassan var inte bara Jamilas storebror utan även hennes stora

17

idol, och om hon fick bestämma hade hon följt med honom överallt.

En av veckans höjdpunkter var när han varje onsdag läste läxor med henne. Då fick hon komma in på hans rum och han satt tålmodigt vid skrivbordet och hjälpte henne med skolarbetet. Allt detta visste Hassan, och han visste också att han inte borde skrika på henne ”Vad är det som händer här ute?” sa Azra, Hassans mor, som gäsp­andes kom gående genom vardagsrummet från sitt sovrum i andra sidan lägenheten. Hon ställde sig framför dem och såg ut som om hon precis skulle säga något när ännu en gäspning istället bröt ut.

Azra brukade numera unna sig en sovmorgon efter hon blivit av med jobbet på Lidl ett par månader tidigare. Om barnen tillät förstås.

Hassan tog ett par steg mot henne med öppna armar. ”Förlåt mamma. Du kan gå och lägga dig igen om du vill, vi ska ta det lugnt, eller hur?” sa han och riktade sig mot syskonen som stod tätt intill varandra och nickade. De tittade ömsom på Hassan och ömsom på sin mamma. Hon nickade lätt mot dem samtidigt som hon försökte forma munnen till ett leende, men det var som om mungiporna inte orkade hela vägen upp, så hon vände sig om och gick sakta tillbaka mot sovrummet.

Azra hade varit en energisk kvinna med intensiv livslust, men tiden efter hon blev av med jobbet hade varit tuff, och hon låg numera ofta till sängs om förmiddagarna – eller satt framför tv:n och tittade på nyhetssändningar från Irak. Det smärtade Hassan att se sin mor i det skicket. Hennes ögon som varit så pigga hade nu en matt och frånvarande glans. Hon som hade varit så stark för hela familjen, både efter pappans bortgång och genom hela flykten till Sverige. Han stod kvar och följde henne med blicken när hon stapplade tillbaka till sovrummet.

Hassans andra syskon, elvaårige Karim, som nu stod tätt bredvid honom, var en pigg, nyfiken kille som dessutom, till Hassans stora glädje, var en lovande fotbollsspelare med snabba fötter och härlig bollkänsla. Han hade nyligen fått möjligheten att träna med pojkar

18

som var två år äldre i Angered BK. Hassan blickade ner i golvet och insåg med ens var i alla fall några av dunsarna kommit från – Karims favoritboll, signerad av Marcus Berg rullade långsamt över det sluttande hallgolvet.

Familjen hade kommit till Sverige sju år tidigare. Hassan tänkte ibland tillbaka på de första veckorna på flyktingboendet trots att han helst ville glömma dem. Men de satt som fastetsade i minnet. Skillnaden mellan det rika sociala livet i Irak till tystnaden och lugnet på boendet i Smålands skogar hade varit enorm. Samtidigt kontrasterades skogens lugn och tystnad av den höga ljudnivån inne på boendet där de bodde trångt med andra flyktingar från Mellanöstern och Afrika i de små barackerna som föreföll ha blivit placerade ut i skogen för att förvara människor, snarare än att ge känslan av ett hem. Nu var baracken utbytt mot 68 kvadratmeter på åttonde våningen i Hammarkullen, som var ett av stadens mest invandrartäta bostads­områden med en övervägande del av arkitekturen bestående av betong­grå miljonprogramskolosser.

Efter att ha skakat av sig starten på morgonen skiftade Hassan fok­us till vad som komma skulle: Det nya jobbet på Fabriken på Hisingen. Efter att som sin mor ha gått arbetslös i ett par månader spratt det i kroppen över att ha något mer att göra än att hjälpa Jamila med läxorna. Till och med att spela tv-spel och att hänga med kompisar kändes tråkigt efter ett tag.

När han i förra veckan nåddes av beskedet att han fått jobbet fick han först nypa sig i armen. Han hade varit så inställd på det vanliga scenariot. Att någon annan skulle väljas. Särskilt med tanke på alla infödda svenskar som satt i väntrummet utanför kontoret där intervjuerna ägde rum, och som blivit inropade en efter en: Andreas Johansson, Martin Karlsson, William Svensson. Men när det hade blivit hans tur gick han fokuserat in på kontoret och plockade fram sin allra trevligaste attityd.

Efter en titt i badrumsspegeln där han strök de fuktade fingrarna över ögonbrynen och drog handen genom sitt nysnaggade hår, gick

19

han in till det avlånga köket med mintgröna köksluckor och åt två ostmackor vid bordet längst in i köket nedanför fönstret som vätte ut mot innergården. Han diskade sedan upp snabbt och gick ut i vardagsrummet där han slog sig ner i soffan för en stunds slött tvtittande bredvid Azra som hade tagit sig upp igen – förmodligen vid doften av nybryggt kaffe – och nu förstrött tömde koppen från soff­an där hon satt insvept i sin vita morgonrock utan att egentligen fokusera på tv-skärmen. De satt tysta en stund med tankarna på varsitt håll, men när det var dags att bege sig och han satte ner händerna i soffan för att resa sig lutade sig Azra in mot honom. ”Just det – idag är det första dagen. Hoppas det går bra min pojk”, sa hon och gav honom en puss på kinden. ”Tack mamma.”

Han bar ut hennes kopp i köket innan han gick till hallen och drog på sig sina grå Nike-skor, slängde på sig den svarta dunjackan och skyndade med kulsprutsrappa steg nerför trappan och vidare över gården bort mot spårvagnshållplatsen. Han behövde inte vänta länge innan den blåmetalliska cylindern uppenbarade sig över krönet, likt en val som bryter igenom havsytan.

Med sökande blick gick han metodiskt genom de tre vagnarna och mötte de vanliga invandrargrupperna från Mellanöstern, Afrika och Östeuropa som frekventerade linjerna mellan Angered och centrum.

När han nådde den bakersta vagnen såg han att det fanns en ledig tvåsits på näst bakersta raden. Han slog sig ner på fönsterplatsen och sjönk ihop i sätet samtidigt som han pluggade in sina airpods, satte upp fötterna på ryggstödet framför och tryckte igång sin Spotifylista med arabisk musik. Han samlade ihop tankarna och tittade ut på de jättelika husen som susade förbi när spårvagnen lämnade Hammarkullen. Fingrarna trummande mot baksidan av telefonen till musikens rytm.

Efter att ha slumrat till i några minuter till de rytmiska tonerna i lurarna vaknade han med ett ryck och såg direkt att en bekant tjej hade klivit på i Gamlestan. Fan, hoppas inte hon såg hur jag låg och

20

sov mot rutan, tänkte han. Tjejen och han hade växlat några ord på en fest i Hjällbo ett par månader tidigare och varit på samma vagn fem, sex gånger de senaste veckorna. Sätet bredvid henne var ledigt och hon satt bara några rader framför honom. Han spände låren och tog spjärn mot ryggstödet för att resa sig upp, men ångrade sig i samma sekund.

Huvudet var som en centrifug av tankar inför dagen. Men han lovade sig själv att snart ta mod till sig och gå fram och presentera sig. Han var ingen fegis, han behövde bara vara i rätt stämning.

Vid Drottningtorget klev han av vagnen, gick över torget och bytte till bussen mot fabriken. Bussen var varm och trång. Han klämde in sig mellan två storväxta herrar på den bakersta raden. Han lutade huvudet bakåt mot stödet. Ögonlocken blev tunga igen men han lyckades hålla sig vaken och kom till Torslandafabriken tio minuter innan passet började. Mannen som tog emot honom vid den stora entrén var en bastant rödlätt medelålders man vid namn Jörgen och var som många andra av veteranerna på fabriken en urgöteborgare med tillhörande dialekt av grövre modell. ”Välkommen till dårhuset grabben”, sa han och hälsade Hassan välkommen med ett par ryggdunkar och ett brett leende som blottade en del av snusprillan under överläppen.

Han berättade att Hassan skulle få privilegiet att gå bredvid honom första dagen för att komma till rätta bland alla maskiner samt alla skrivna och oskrivna regler på fabriken. Hassan nickade artigt och fick knappt en syl i vädret. Det var minst lika viktigt att lära sig var alla verktyg låg som att sätta sig på rätt plats i fikarummet instru­erade Jörgen. Han blev därefter introducerad för några av medarbetarna som jobbade på de olika stationerna på det fotbolls­ plansstora fabriks­golvet. De två som var på stationen närmast honom var Amanda, en 20-årig juridikstuderande som jobbade extra för att dryga ut kassan, och Reza som precis som Hassan var 21 år och från förorten, men inte från Hammarkullen utan från Bergsjön. När Jörgen gick på rast bad han Reza hjälpa Hassan under tiden. Reza

21

log när han mottog Jörgens hårda ryggdunkningar. Han måste blivit van, tänkte Hassan. ”Trivs du bra här eller?” frågade Hassan förtroligt medan Jörgens stora ryggtavla försvann ur sikte. ”Ja, det är så jävla skönt med ett stabilare jobb. Jag var så sjukt trött på att hoppa runt mellan olika deltidsjobb”, sa Reza och vände sig mot Hassan där de stod i ena hörnet av fabrikslokalen och stude­ rade hur backspegelsstationen fungerade. ”Kan tänka mig, det här verkar superbra”, sa Hassan och tittade runt i fabriken. ”Var har du jobbat innan?” frågade Reza. ”Som tidningsbud under två somrar i Hjällbo och senast på Burgers are us på Centralstationen. Och du?” sa Hassan och hoppades att frågan kring varför han bytt jobb inte skulle komma upp. Minnet av Karim vid milkshakemaskinen den morgonen han tog med honom till jobbet spelades upp för hans inre. ”På ett bemanningsbolag för kassapersonal”, sa Reza och förde två fingrar halvvägs ner mot svalget.

Reza fortsatte berätta om alla fördelarna med det nya jobbet. Men den stora nackdelen, berättade han, var de monotona och slitsamma arbetsuppgifterna vid olika stationer i monteringen. Detta var dock en del av paketet som Hassan var väl medveten om. Han hade redan bestämt sig för att aldrig klaga, hur illa det än blev.

För sin första lön hade Hassan också bestämt sig för att han ville köpa en mörkblå kavaj som han spanat in under flera månaders tid.

Kvällen innan var han inne i Nordstan och provade olika kavajer flera gånger tills han hittade sin favorit, och på vägen hem hade han drömt om olika tillfällen han skulle kunna bära den. Kanske på en dejt någon gång. Han hade även sett ett par skor han ville köpa till Karim: ett par gulsvarta Nike nedsatta till 699 kronor. Hassan såg fram emot att få se lillebrors ansikte lysa upp när han skulle komma hem med lådan. Och han tänkte på hur stolt pappa hade varit över honom.

22

När arbetsdagen var över var det som om den både pågått i en oänd­ lighet och en kort stund på samma gång. Huvudet svämmade över av alla intryck. Alla nya ansikten, rutiner och miljöer.

Och Amanda, tjejen från Hovås som varit så fin och omhändertagande under hela dagen.

Amanda hade ljusbrunt axellångt hår och var nästan lika lång som Hassan: strax under 180 cm. Det hade de konstaterat när Hassan blev tilldelad arbetskläder. Hon hade klara och vänliga ögon och en mun som hela tiden var redo att le. Figuren verkade det inte vara något större fel på heller hade han snabbt konstaterat, trots att den var dold under de blå arbetsbyxorna och den stora röda T-shirten.

Han hade även noterat hennes fina händer, som var både feminina och kraftfulla på samma gång. Och att döma av hennes hållning var hon en stolt tjej, ingen man sätter sig på.

Första gången hon log sitt gnistrande leende efter Hassan dragit ett skämt vid matbordet under lunchrasten var det som om han föll fritt och han hade inte vågat säga någonting under resten av lunchen av rädsla för att förstöra ögonblicket. Han hade knappt ens fått ögonkontakt med en tjej i Amandas liga tidigare, förutom några gånger på spårvagnen kanske. Nu satt hon mittemot vid samma bord och skrattade åt hans skämt. Det var för mycket.

Vid 16.15 ringde klockan högt och intensivt och arbetsdagen var slut för honom, men började samtidigt för de som nu strömmade in på fabriksgolvet. Han sa hejdå till alla som inte var upptagna vid sina stationer, bytte om och gick med pigga steg mot busshållplatsen.

Ett par hundra meter från fabriken krängde sig bussen trögt men kraftfullt fram runt sista hörnet innan hållplatsen. Hassan var fortfarande en bit därifrån så han tog några explosiva löpsteg, som en hundrameterslöpare skjuten ur startblocken. Under tiden i Irak var han känd för att vara snabbast i fotbollslaget, och tempot satt fort­ farande i trots att det inte blev så mycket träning nuförtiden.

Han hann med bussen med marginal och satte sig tillrätta längst

23

bak där han lutade sig tillbaka i sätet samtidigt som han kände hjärtat dunka i bröstet. Jag måste göra något åt kondisen, tänkte han medan bomullstussliknande snöflingor sakta började singla ned utanför fönstret, för att genast smälta när de landade mjukt på fönsterrutan och den vältrafikerade vägbanan.

Väl framme på Centralstationen gick han över det myllrande Drottning­torget mot sin hållplats. När han närmade sig tittade han bort mot Brunnsparken och såg sin spårvagn komma glidande med sitt karaktäristiska gnissel. Den här gången slapp han springa. Efter lite sedvanligt sökande gick han längst bak igen och slog sig ner.

Rygg­stödet knakade när han lutade sig bakåt. Spårvagnen var, som vanligt på eftermiddagen, nästan full och ett livligt tjatter på olika språk fyllde hans öron.

Hassan lutade huvudet mot nackstödet medan spårvagnen gled iväg och han tittade ut mot ett tomt, nästan spöklikt Ullevi. Ett belåtet leende spred sig över läpparna när han sekunder senare slöt ögonen och vilade huvudet mot spårvagnens fönsterglas. De sövande vibrationerna från rutan gjorde att han somnade nästan direkt.

Han vaknade med ett ryck två hållplatser för sent – men det gjorde ingenting, inte den här dagen.

24

Erik är gymnasielärare i historia. Han är även ny­dumpad, deprimerad och ofantligt ensam. Samtidigt som Erik tar sin nyfyllda kopp från kaffeautomaten letar sig morgon­solens skarpa strålar in genom 21-årige Hassans persienner i en nordöstlig förort till Göteborg. Han ska göra sin första arbetsdag på sitt nya jobb. Samtidigt som Hassan slumrar till på spårvagnen gör sig Anna redo framför den runda LED-listupplysta badrumsspegeln på revisorskontoret i centrala Göteborg.

Erik, Hassan och Anna verkar till synes inte ha något gemensamt, men under ytan finns fler likheter än man först kunnat tro. Över kullerstensbelagda gator och runt parkbänkar invid kajen rör de sig mot nya möten och mål – hela tiden bevakade av Poseidon. Alla tre längtar efter kärleken.

www.vistoforlag.se