9789178856374

I min

systers skugga

Carin Hammarberg Illustratör: Aja Eriksson

I min systers skugga Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Carin Hammarberg | © Illustrationer: Aja Eriksson Omslagsillustration: Aja Eriksson Sättning: Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2022 ISBN: 978-91-7885-637-4

I min systers skugga

Carin Hammarberg Illustratör: Aja Eriksson

Historia är ett främmande land, på 1700-talet tänkte man annorlunda.

Kapitel 1

Ulla satte sig upp i sängen. Kallsvetten rann. Hjärtat bultade. Hon såg sig omkring i det halvdunkla rummet, visste först inte var hon befann sig. Ulla hade vaknat från en otäck mardröm. I drömmen kände hon en kall närvaro bakom sig och när hon vände sig om stod hon öga mot öga med en fruktansvärd varelse, så nära att hon kunde känna stanken från andedräkten. Hotfullt riktade den sina isblå ögon mot Ulla. Varelsen var mager med långa armar och händerna såg ut som klor.

Den hade försökt fånga henne och rivit sönder hennes kläder. Ulla sprang och sprang, hon försökte ropa på hjälp men inget ljud kom över hennes läppar. Precis när den skulle sätta klorna i henne hade hon vaknat. Panik­ slagen. Hon försökte skaka av sig obehaget, tittade sig runt. Lugnade sin andning.

7

Lillasyster Stina sov i sängen bredvid, ögonlocken skälvde till. Vid dörren hade flickornas kammarjungfru, mamsell Inga, sin säng, hon snarkade lugnt.

R­ummet luktade svagt av vedrök. Trots allt kändes rummet tryggt att vakna upp i även om kammaren inte var hennes egen.

I går kväll hade de kommit fram till farmors slott i Skåne. Det hade tagit sex dagar att resa hemifrån till slottet i Andrarum. Den långa och tröttsamma resan var äntligen över och imorgon var det midsommar­ afton. Ikväll skulle farmor komma åkande med häst och vagn från sitt hem på Krageholm och fira mid­sommar med dem på sitt sommarslott.

Ulla steg försiktigt upp ur sängen så att Stina inte skulle vakna. Kylan i rummet tvingade henne att snabbt dra på sig kjorteln och blusen över särken. Ulla tog skorn­a i handen och smög fram till dörren. Den k­narrade när hon öppnade. Hon vände sig om, ingen rörde sig. Så tyst hon kunde stängde hon dörren bakom sig.

Hallen var helt öde. Källardörren stod halvöppen.

Svaga ljud hördes från köket i källaren.

Ulla gick ut, stod en stund på trappan. Mardrömme­n var på väg bort. Hon rös till även om morgonsolen värm­de lite grann. Hon spanade ut över borggården.

Allt såg ut som vanligt, som det hade gjort förra s­ommaren. Ulla suckade av välbefinnande. Hon kisade bort mot stallet. Där skymtade hon en blond kalufs.

8

Ullas hjärta hoppade till, hon drog ett djupt andetag och började gå. Gruset knastrade när hon ökade farten.

Sista biten sprang hon.

I går kväll, när de kommit fram till slottet i Andrarum, hade hon fått syn på stalldrängen Jöns. Han tog hand om deras trötta hästar och selade av dem. Redan förra sommaren hade hon dragits till honom, men en varje gång hon försökt hälsa hade hon blivit förvirra­d och fått munhäfta. Helt sedan de reste från Skåne i s­eptember förra året hade hon ofta tänkt på honom. Hon hade bannat sig själv för att hon inte vågade. Det var då det.

Nu var hon nära. Hoppas, hoppas han är kvar i stallet.

Hon snubblade in på kullerstensgolvet. ”God morgon, fröken Ulla.”

Stallmästare Månsson tornade upp sig framför henne. ”Fröken är ute så här i arla morgonstund?”

Ulla tvärnitade, bet sig i läppen och log motvilligt.

Hon ville undvika stallmästaren till varje pris. Han var avskyvärd. Elak mot hästarna och ännu elakare mot Jöns som var hans bästa dräng. Dessutom hade han inga körhänder sa farmor. Hon ville alltid att Jöns skulle köra henne när hon skulle till Alunbruket. Hans hände­r var så känsliga och fina, hästarna lydde hans minsta vink, menade hon. ”Vill fröken klappa hästarna?” Månsson log, visade svarta stumpar till tänder och tog ett steg närmare Ulla.

Ulla tog ett steg bakåt, svarade inte. H­järtslagen 9

dunkade i öronen. Redan förra sommaren hade stall­ mästaren skrämt henne så pass att hon knappt hade v­ågat sig ner till stallet.

Stallmästarens lena och inställsamma röst, fick Ulla att rysa. När han tog ytterligare steg mot henne högg rädslan till i magen. Ulla ville smita förbi honom.

Månsson motade henne med utsträckta armar. ”Låt mig vara!” Ulla skrek. Hon var snabbare än stallmästaren och lyckades kasta sig in i Hwitfotas spilta.

Månsson var förfärlig. Det var något hos honom som gjorde Ulla orolig. Månsson tittade på henne som om han ville göra henne illa. Pulsen slog hårt, hon tryckte sig mot väggen och hoppades att Månsson skulle för­ svinna.

Stoet tuggade tryggt på sitt hö. Hwitfota vände sig mot henne och buffade till henne med mulen. Ulla lugn­ade sig, hon kunde inte låta bli att le, Hwitfota kom nog ihåg henne från förra sommaren.

Stallmästaren blängde surt på Ulla innan han gav sig av. Han spottade ut en strimma brun tuggtobak som landande precis utanför Hwitfotas spilta.

Ulla smekte hästen över huvudet och halsen, v­iskade: ”Tack för att du räddade mig, vill du ha morötter, H­witfota? Jag ska se i köket om madam Fridh har några jag kan få till dig.”

Hwitfota var Ullas favorit. De förstod varandra. För ett år sedan hade hon ridit henne för första gången.

10

Då hade Jöns gått bredvid. Ulla hade ridit förut och var säker på hästryggen, men ville gärna ha Jöns som säll­skap. Tänk om hon skulle låtsas falla av och Jöns fångade henne i sina armar. Ulla fnittrade till, det skulle hon aldrig våga. ”Se fröken Ulla. Välkommen till Andrarum! H­witfota ska spännas för vagnen. Inspektor Ryting ska resa till Åhus och är inte tillbaka förrän imorgon.” Nu stod han där framför henne. Leende och med den blonda luggen som nästan hängde ner i ögonen.

Ulla skruvade på sig, vad hon skulle svara? Hon drog in hans doft av häst och hö. Generat tittade hon ner i golvet. Något måste hon säga. ”Är det en så lång resa?” Fick hon ur sig till slut.

Jöns bara log. Han tog stora kliv in i den halmströdda spiltan tills han var så nära att hon kunde räkna halmstråna som fastnat i tröjan. Så nära honom hade hon aldrig varit. Ulla var alldeles stilla. ”Nu får jag be nådiga fröken flytta sig lite.”

Generat skuttade Ulla snabbt ut ur Hwitfotas spilta.

Hon snubblade till och gled på det hala kullerstens­ golvet, tog emot sig med händerna men var snabbt uppe på benen igen. Jöns snodde runt och mötte hennes panikslagna blick. Högra handen värkte och hon hade fått ett rivsår i handflatan. Tårarna började bränna b­akom ögonlocken. Det fick inte Jöns se. ”Hur gick det”, försökte Jöns, men hon hade redan vänt ryggen 11

åt honom och stuckit ut ur stallet. Raskt gick hon längs med muren bort mot huset.

Nästan framme, stannade hon upp för att försäkra sig om att inte några ögon bevakade henne. Då skulle det bli liv i luckan och rapport till både mamma och farmor. Tack och lov såg hon ingen där.

Ulla smet ner i köket. Här doftade det kaffe och nybakat bröd. Plötsligt glömde hon sin hand, hungern gjorde sig påmind. ”Fröken Ulla!”

Madam Fridh kom emot henne med utsträckta a­rmar. Ulla kastade sig i hennes famn. ”Kära barn, det var länge sedan. Fröken har blivit stora damen, ser jag. Kom och sätt sig här. Brödet är fortfarande varmt och sovel har vi också.”

Glädjen sköljde i genom kroppen, här var hon trygg.

Madam Fridh lyssnade alltid på Ulla och stack till henne godbitar från köket när Stina inte såg. Mamma tyckte illa om att Ulla tillbringade tid med tjänstefolket, men det brydde sig inte Ulla om. Farmor var faktiskt vän med madam Fridh, de pratade ibland och farmor såg mindre sträng ut när kokerskan var i närheten.

En dag skulle Ulla be madam Fridh berätta hur det gick till när hon och farmor blev så goda vänner. Tjänste­ folket hade sådan respekt för farmor, ingen a­ nnan vågade skratta när farmor var i närheten, såsom madam Fridh kunde göra. Ingen i familjen heller, nästan. Det 12

var bara lillasyster Stina som dansade runt och sjöng, även om farmor var där.

Madam Fridh såg alltid till att farmors favoritmat tillagades i köket. Hon hade satt färska blommor i k­rukor och vaser i farmors våning som låg en trappa upp. Nya vaxljus var placerade i stakarna på borden och i vägg­ lampetterna.

Under somrarna brukade Ulla vara i köket en stund varje dag. Hon kunde sitta tyst på en pall och titta på arbetet. Ibland hjälpte hon till att sprita ärtor. Madam Fridh brukade berätta historier från byn och bruket.

Kökspigan Lisa var vid madam Fridhs sida som vanligt. Hon var så blyg, vågade inte prata med Ulla, slängde bara skygga blickar mot henne. Ulla ville vara ensam med madam Fridh. Den där flickungen hängde alltid kokerskan i kjolarna. Lisa var söt men alltid smutsig, hon släpade upp ved i tunga korgar till alla eldstäderna i slottet. Nu på sommaren tändes det i eldstäderna bara på kvällarna, men Lisa var lika smutsig ändå. Ulla ville också få madam Fridhs uppmärksamhet. Tänk om hon kunde få hjälpa till i köket och tillbringa mer tid med henne. ”Barn lilla, har du slagit dig? Vad har hänt?”

Madam Fridh greppade tag om Ullas händer. V­aggade bort mot ett lågt och snett skåp som stod lutad mot den knaggliga källarväggen. Ulla följde henne med blicken. Gick hon inte lite sämre än förra sommaren, 13

eller var det träskorna som var snedslitna? Ett blå- och v­itrandigt förkläde över en linnekjortel och sjaletten hårt knuten om håret, hennes vanliga klädsel. Den var fin, tyckte Ulla. ”Jag föll på stallgolvets hala kullerstenar. Men det gör inte så ont längre.” Madam Fridh suckade och skakade på huvudet. Hon tog Ullas hand, tvättade rent såret med en trasa doppad i brännvin. Ulla ryckte till när svedan högg till i handen, hon bet sig i läppen. Sedan torkade madam Fridh såret torrt och la på en salva som hon själv gjort på ringblomma.

Hon hörde att kokerskan mumlade för sig själv m­edan hon ställde tillbaka salvan i det sneda skåpet.

Något sa Ulla att kokerskan inte tyckte om stallmästare Månsson. ”Lite smärta får man tåla. Marsch upp till mamsell Inga. Hon har redan varit här och letat efter fröken.”

Madam Fridh försökte se sträng ut. Men vänligheten lyste ur hennes ögon.

14

Tjänstefolket neg, bugade och försökte bli osynliga så snart farmor visade sig. Mamma blev alltid orolig i farmors sällskap och pappa sa ”ja” till allt som farmor föreslog. Det var bara Stina och madam Fridh som inte var rädda för henne. Ibland när Stina gjorde upptåg och alla vände sina roade blickar mot henne kunde farmor söka Ullas blick. Då brukade Ulla bli så blyg att hon tittade ner i golvet. Hon skämdes för sin syster, för sin egen tystnad, för allting.

Ulrika ska snart fylla 13 och tillbringar några sommarveckor hos sin farmor i Skåne. Kanske låter detta precis som hur dina somrar brukar vara? Men då ska du veta att Ulrika, kallad fröken Ulla, är grevinna, att hennes farmor bor på ett slott och att hon lever under 1700-talets Sverige.

Sverige såg väldigt annorlunda ut för några hundra år s­edan: flickor fick inte gå i skolan, de som var rika var väldigt rika och de som var fattiga hade nästan ingenting. Ullas stora dröm är att bli författare, gifta sig med stallpojken Jöns och att få spendera dagarna med kokerskan madam Fridh. Under en sommar förändras hela Ullas liv – kommer hennes drömmar att gå i uppfyllelse?

I min systers skugga är en fiktiv roman som har inspirerats av verkliga historiska personer. Boken avser inte att gestalta en absolut sanning, utan snarare att väcka frågor om barnens situation under 1700-talet.

www.vistoforlag.se