9789178856343

Maria Fredin

Jag kallades en dum blondin Utgiven av Visto förlag, Lerum 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Maria Fredin Grafisk form: Mattias Norén Sättning: Visto förlag Tryckt i Tartu, 2022 ISBN: 978-91-7885-634-3

Jag kallades en dum blondin Maria Fredin

Till Hasse och min dotter

1.

Inför ormens öga Jag var sexton år den där soliga höstmorgonen 1961 då jag åt frukost vid köksbordet och såg ut genom fönstret, ut över Stockholm. Eftersom vi bodde på fjortonde våningen i ett veckat höghus ovanför Västerbroplan var utsikten som en syn från ett flygplan.

Nedanför mig välvde sig Västerbron och där bortom blänkte Riddarfjärden inramad av Norr Mälarstrand med sina förnäma husfasader, Gamla Stan och till höger Söder Mälarstrand med Söders höjder bakom sig.

Någonstans på Söder låg pojkläroverket Södra Latin som jag skulle börja på denna dag. Jag och ett trettiotal andra flickor.

Mamma kom in i köket och granskade mig kritiskt. Men jag var beredd. Jag hade redan tuperat och sprejat mitt färgade, guldblonda hår. Ögonen var markerade med mascara och svart kajal och munnen var ljust rosa. Den snäva kjolen och jumpern med matchande kofta hoppades jag dolde mina fettvalkar ovanför midjan.

Mamma verkade nöjd. Så sa hon det jag aldrig kunde glömma: ”Ingen kan vara så ful som du! Men inte heller så vacker!”

Hon själv var en naturligt vacker sydländsk skönhet med mörkt tjockt hår, kraftiga men välformade mörka ögonbryn,

7

svarta långa ögonfransar som skuggade de mörkblå ögonen och hon hade höga kindben, precis som sin far. Näsan var rak och munnen känsligt elegant.

Hon var lite över medellängd med en perfekt figur i storlek 38 och benen var uppseendeväckande välformade. Hon var mycket modemedveten och vad hon än satte på sig passade kläderna medan jag var lite för kort och en aning för tjock för att hitta rätt kläder. I hela sitt liv hade hon fått höra att hon var vacker medan jag, som jag tolkade henne, måste kämpa för min skönhet.

Mamma bytte fokus. ”Nu måste du skynda dig, Emilia, så att du inte missar bussen! Du får inte komma för sent till uppropet!”

Jag tog snabbt på mig kappa och skor, hängde skolväskan över axeln och for ner med hissen, sprang nerför Fyrverkarbacken och kom fram till busshållplatsen vid Västerbroplan just som bussen närmade sig från Fridhemsplan. Flickskolan som jag passerade fick en blick av triumf.

Där kan du ligga och ruva, ditt tegelfängelse! tänkte jag. Där utspelades mitt livs fem tråkigaste år. Vad som än väntar mig kan det inte bli värre!

På bussen försökte jag känna den entusiasm som mamma velat skapa i mig. Hon hade förklarat att vi som var födda på 1940-talet var väldigt många. Bara tio procent av oss skulle få fortsätta från realskolor och flickskolor till läroverk.

Men det var ändå svårt att hitta platser åt oss. Så fick man en plats var man lyckligt lottad. Något eget val av läroverk var det naturligtvis inte frågan om. Och därför uteblev min entusiasm.

Jag klev av bussen vid St Paulsgatan och registrerade snabbt att miljön kring Södra Latin var ful. Skolan låg högt över

8

gatuplanet med en betongmur mot gatan. Till höger fanns en djup ravin och längst ner såg man trafiken på Söderleden som ledde in i city.

Jag bet ihop och letade mig upp och in på skolgården. Det var en asfalterad platta med några pinnsmala träd. Där trängdes nu hundratals killar, sexton till tjugo år gamla. De osäkra och blyga var utspridda längs kanterna medan de självsäkra hade bildat en tät mur på bägge sidorna om vägen fram till skolporten.

De skränade och skrek och busvisslade och vräkte ur sig fräcka kommentarer om mitt utseende. Det måste ha hänt de flickor som kommit före och efter mig också. Jag blev rasande men visade ingenting utåt. Här kom jag som subjekt och blev bemött som ett objekt av blivande skolkamrater och klasskamrater. De gjorde ordet kamrat till ett hån. Om det handlade om skämt eller uppskattning var det inte något jag förstod mig på. Stel och rak fortsatte jag att gå medan jag fokuserade på skolbyggnaden i rött tegel framför mig.

Den talade 1800-talsspråk. Mittersta delen utstrålade orubblig makt och överhöghet med dubbla fönster i tre våningar i mönster som påminde om palats och kyrkor. Årtalet ”1891”, texten ”Högre Allmänt Läroverk” och en klocka högst upp glimmade i guld. Fyra antydningar till torn med tunna spiror fullbordade intrycket av makt.

Byggnaderna på sidorna var som utsträckta armar och från tre våningar stirrade dubbla fönster dekorerade med höjda ögonbryn av tegel.

En väldig portal i ljust grå sten inramade porten som jag måste gå in i. Så stod jag i en stor trapphall med pelare, korri­ dorer och två breda trappor som ledde vidare uppåt i det okända. Men strömmen av elever förde mig rakt fram och in i en aula, som överraskade.

9

Den var vackert formad i en halvcirkel. Ljus från stora fönster längst bak strömmade in över en balkong och en parkett med rygglösa träbänkar medan pelare markerade sin pondus.

En liten förtorkad gubbe ställde sig vid en talarstol och alla pojkar och vi trettio flickor tystnade. I sin torra litenhet utstrålade han sträng auktoritet. Talet han höll inför termins­ starten var också torrt. Han avslutade med att dagen var historisk eftersom det anrika pojkläroverket nu övergick till att bli en samskola.

Men på väg genom den vänstra korridoren till klassrummet längst bort som jag frågade mig fram till hörde jag den största nyheten, den som rektorn inte nämnde: Inför flickornas ankomst till Södra Latin rensades lärarkåren. Skolan var känd för sina sadistiska lärare men nu åkte de ut.

Det var en märklig klass jag hamnade i. Jag tyckte att vi var en samling original. Tjugo pojkar och tio flickor. En del pojkar var extremt långa och besatta av handboll och höjdhopp.

Andra var ovanligt kortväxta. Några sa aldrig ett ord utanför klassrummet. Någon var småkriminell, en annan skulle uppenbart bli präst. En skulle alltid provocera läraren med sina åsikter, en annan var som en levande uppslagsbok i sitt specialintresse. Någon var utagerande, en annan var briljant men saknade självkänsla. Men under det första året var det såvitt jag kunde se ingen som blev mobbad.

Flickorna gjorde som i flickskolan. De parade ihop sig två och två. Några cirkulerade mellan paren. I motsats till i flickskolan hittade jag en bästis som jag trivdes med. Lena.

Hon var snabbtänkt och vi älskade att fnissa och skratta ihop.

Dessutom var bägge intresserade av konst.

Under det andra året förlorade jag min stolthet över min klass. Någon la en nidbild av mig på min bänk och förstörde

10

min nya kappa genom att lägga fiskrens i en av fickorna. Och allt jag tjänat ihop på posten under jullovet för att få lite fickpengar stal någon ur min kappficka.

Det tredje året skaffade sig Lena en pojkvän och vi började glida ifrån varann. Medan jag fortfarande var oskuld och drömde om en pojke, som mest var en fantasi i min dagbok, blev hon mer erfaren och tyckte att jag var pryd och tråkig.

Det blev tydligt under en fest på Södra Latin. Ett inslag var en tävlan om vilket par som kunde kyssas längst på en scen. Lena tyckte det var hur kul som helst. Men jag deklarerade att det var äckligt och gick därifrån. Ända sen jag var barn hade jag levt som i en bubbla. Inne i den fanns mamma och jag. Hennes kontroll över mina tankar och känslor var total. Några få gånger tog jag ett steg utanför och undrade om det var normalt.

Min stränga moral kom från mamma. Under sitt äktenskap kom hon att avsky sex, som alltid var på pappas villkor. Det berättade hon långt senare i mitt liv den enda gången hon talade öppet om sitt sexliv.

Pappa hade varit oskuld när de gifte sig, 25 år gamla. Hur samlag gick till läste han sig till i en manual. Men han lyckades aldrig förstå att det handlade om något ömsesidigt.

Mamma avslöjade att hon hade uthärdat i sju år. Sen fanns bara äckelkänslor kvar och hon tvingade sig att glömma den glada, fria erotiken och de heta känslor som hon hade upplevt som tonåring. Hon vägrade att ställa upp på sex med pappa för all framtid.

Hon ville att jag skulle sparas tills jag mötte en fin och framgångsrik man och uthärdade inte tanken på att någon skulle kladda på mig innan dess. Helst skulle jag, liksom pappa, vara oskuld tills jag gifte mig. Detta var underförstått, aldrig uttalat.

11

Hennes tankar och känslor var injicerade i mig. Men jag var övertygad om att jag tänkte och kände dem själv.

Samtidigt levde min två år yngre syster friare. Hon klädde sig bohemiskt och var på nattklubbar i Gamla Stan och på Vispråmen Storken vid Smedsudden nedanför vårt höghus så många kvällar hon kunde, glatt bolmande på cigaretter.

Att det pågick en sexuell revolution med P-piller och fri sex runt omkring mig hade jag inte en aning om.

I Södra Latin drevs jag av något helt annat. Mina uppsatser.

Jag minns alla de gånger jag gick ut från skrivsalen, fort­ farande i trans. Under uppsatsskrivningen hade jag befunnit mig i ett medvetande långt bortom mitt normala tillstånd. Ett rus. En extas med klara tankar och en koncentration som jag inte uppnådde annars. Det var ett underbart tillstånd av lycka och kraft.

Men jag visste inte hur det gick till. Jag kunde inte medvetet framkalla det och inte stanna kvar i det.

Jag sjönk sakta tillbaka till mitt normala tillstånd medan jag gick ut från skrivsalen, genom korridoren och ut på skolgården.

Inte ett ord av uppsatsen fanns kvar i mitt minne.

Uppsatserna, denna främmande, okontrollerbara del av mig, blev min hemliga identitet. Jag fick högsta betyg och mycket beröm av klassens pensionerade och vikarierande lärare i svenska.

Han var en kort, rundmagad äldre herre, mycket prydlig, och han verkade ta lätt på sin lärarroll. Ändå hade han pondus.

Han var som en Buddha med hejdlös humor. Alla försök till uppstudsighet klippte han av med finurliga leenden.

Han verkade inte ta vare sig klassen eller sig själv på allvar.

Han hade haft nog av allvar i sitt liv. Det upptäckte vi som läste hans memoarer. Från extrem fattigdom hade han tagit sig

12

upp, utbildat sig och skaffat sig en akademisk examen och en position i samhället.

Mina uppsatser läste han upp för klassen. ”Emilia är en blivande författare”, sa han och myste över sin upptäckt. ”Men ingen annan får skriva som hon. Ni övriga får hålla er till grammatiken!” Vilket många tyckte var orättvist.

Att bli författare hade varit min hemliga dröm sen jag var åtta år. Det var min inre sköld då min familj kallade mig elak och hård. Då pappa ville få mig att tiga, inget se eller höra av striderna mellan honom och mamma och hånade mig.

Då mamma fryste ut mig för att jag skulle sluta att vara så dramatisk. Och då min yngre syster och bror lärde sig att alla bråk i familjen berodde på mig.

De visste inte att jag hade en skyddsängel. Min morfar. Under mina första två levnadsår bodde vi i samma stad, Malmö. Jag var ett livligt litet barn men i hans famn och med min hand i hans kände jag hans mjuka, ömsinta kärlek, en godhet utan åthävor och en mild värme. Jag blev lugn.

Han var en lång, utmärglad man, präglad av sjukdom, men det var hans stora, vackra leenden som man rördes av.

Min familj flyttade till Stockholm och jag återsåg honom endast de tre följande somrarna. I hans och mormors lilla trädgård var det magiskt. Morfar älskade skönhet och allt som levde, människor och djur och växter. Hans jordgubbar och persikorna vid husväggen doftade och smakade ljuvligt efter hans tålmodiga omvårdnad. Doften av buxbomshäckar blev för alltid förknippade med honom.

Han hittade alltid något att glädja sig åt och ville glädja andra. Han kunde inte tala illa om eller döma människor utan utstrålade ett innerligt, varmt inre ljus.

Morfar gick bort i cancer när jag var tolv år men han fortsatte

13

att vara med mig hela mitt liv. När som helst när allt kändes hårt, grymt och kallt trädde han fram inom mig. Min skyddsängel.

Han fanns med mig också fysiskt genom sin fiol. Den ärvde jag, övade och spelade på och det hjälpte mig många gånger att hantera ångest.

Tron på att jag skulle bli författare hade gjort det lättare att uthärda de fem åren i flickskolan. Men hur jag än ansträngde mig fick jag bara medelmåttiga betyg på mina uppsatser. Och aldrig ett uppskattande ord.

Under den sista terminen på flickskolan var jag med i en nationell uppsatstävling. Jag blev en av vinnarna och intervjuades i radion. Vinnarna fick dessutom en resa till Holland.

Jag hade inte varit populär i klassen. Men plötsligt var det mig mina klasskamrater samlades runt på rasterna. Och jag fick högsta betyg på alla uppsatser jag hann skriva den där sista terminen. Jag tyckte det var skenheligt och blev snarare bitter än glad.

Undret med mina uppsatser i Södra Latin höll i sig i två år.

Men så fick vi en ny lärare i svenska. Håmann.

Han var en liten, tunn man i 40-årsåldern med mycket höga tankar om sig själv. Litenheten kompenserade han med väl uppbyggda sidenglänsande kostymer och matchande slipsar.

Han hade en intensiv blick och finmejslade ansiktsdrag och alltid en välformad tjusarlock nedkammad i pannan.

Han var mer estradör än lärare. Han svepte in i klassrummet, intog snabbt växlande poser, än sittande på katedern medan han spände blicken i publiken, än gående fram och tillbaka för att plötsligt vända sig emot oss som i en attack. För det var publik vi var, inte en klass.

Genast gjorde han klart för oss att han var en blivande litteratur­professor. Det här med oss var bara ett tillfälligt gäst­ spel på en lägre nivå.

14

Vi skulle lära oss litteraturhistoria. Men ideligen drogs han till sin favoritförfattare, Erik Axel Karlfeldt. Med stor dramatik deklamerade han dikter och dröjde sig tårögd kvar vid erotiska kvinnoskildringar.

Till en början var de flesta av oss som förhäxade. Men snart blev en del pojkar besvärade, på gränsen till plågade, av före­ ställningarna. Än värre blev det för mig.

Jag märkte att när han läste om passion och lidelse fixerade han mig med blicken. Gång på gång. Inte långa stunder. Inte så att någon annan märkte det. Det var obehagligt och jag kände hur jag rodnade.

Jag ville tro att jag inbillade mig men jag kunde inte upptäcka att han gjorde likadant med någon annan i klassen.

Han engagerade sig i mina uppsatser med en skärpa och krav som steg för steg utplånade det där extatiska tillståndet i mitt skrivande. Det blev istället en ångestfylld prestation.

Han predikade att jag skulle undvika adjektiv och mitt språk kallnade och blev stelt.

En gång viskade han till mig att han tog hem och läste våra uppsatser. Men att han alltid sparade min uppsats till sist för att riktigt njuta. Det var något oanständigt i detta som fick mig att rodna och sedan skämmas över hur jag reagerade.

Plågan med hans intensiva fastnaglande av mig i klass­ rummet genom lidelsefulla blickar pågick nästan varje dag under två år. Snart förstod jag vad hans blickar sa: ”Du är min. Jag vill ha dig. Och jag vet att du vet. Det ser jag på hur du rodnar och flackar med blicken. Men du kan inte fly från mig. Du måste sitta där vid din bänk framför mig bland dina klasskamrater, som inget anar. Jag ser och njuter av din hjälplöshet och studerar dina bröst och dina vita lår som du inte kan dölja med dina korta kjolar. Du mognar som en frukt

15

inför mig. Och den frukten kommer jag att tids nog smaka på och äta tills jag är mätt och tillfredsställd.”

I två år bad jag böner om att Håmann skulle försvinna. Råka ut för en olycka! Dö!

Istället var det som att sitta fast i ett spindelnät och se spindeln närma sig. Som att sitta hjälplöst förlamad av ormens öga. Den drar ut på det, väntar med det dödande hugget, viss om att den hypnotiserande blicken gör bytet stelt av skräck.

En enda vecka under sista terminen var Håmann tjänstledig.

Den lättnad jag kände gjorde plågan ännu tydligare.

Det fanns ingen jag kunde berätta för. Det fanns varken ord eller handling att peka på. Men min hjärna reagerade. Redan i tredje ring märkte jag till min fasa att hur mycket jag än pluggade på kvällarna kunde jag inte minnas något av det nästa morgon.

Jag pluggade ännu mer. Jag mindes ännu mindre. Jag för­ sökte låtsas på lektionerna och hoppades att mina fina betyg från första och andra ring skulle skydda mig. Och så blev det, delvis.

Diagnosen ”utbrändhet” förekom inte under 1960-talet så jag gjorde allt jag kunde för att dölja vad som drabbat mig. Jag trodde att jag hade pressat mig själv för hårt och överpresterat under många år och fantiserade om att göra mig till en medel­ måtta efter studenten. Och så skulle jag slippa Håmann!

Sista terminen på Södra Latin hände något oväntat.

Den korta Henrik med de stora blå ögonen och den långa utagerande Rickard frågade om jag ville följa med på en weekendresa till Malmö. Henrik hade körkort och bil.

Jag blev jublande glad eftersom jag aldrig hade blivit bjuden på någon fest hemma hos någon klasskamrat. Nu öppnades plötsligt en dörr till något roligt. Jag berättade för mamma, som tyckte att det lät väldigt trevligt.

16

Så jag tackade ja, packade en liten väska och gjorde mig så fin jag kunde och var uppfylld av förväntan.

På fredag eftermiddag väntade Henrik och Rickard i en bil utanför min port. Jag satte mig i baksätet.

Mina försök att få igång ett samtal fungerade inte. Pojkarna svarade kort eller inte alls. Henrik körde alldeles för fort, mil efter mil, med hög, dunkande musik på bilradion. Det började kännas väldigt konstigt och jag insåg att det var långt från Stockholm till Malmö. Jag trodde att vi skulle ta en paus och äta något. Men Henrik ville inte stanna och Rickard flinade utan att säga något. ”När är vi framme? Vad ska vi göra i Malmö? Var ska vi bo?” försökte jag. Inget svar, bara flin och ännu högre musik.

Jag blev både rädd och uppgiven. Jag kunde inte slänga mig ut ur bilen. Och jag hade inga pengar för en hemresa med tåg.

Jag hade inget val. Jag måste hänga med.

Jag hade trott att de planerat något roligt. Men när jag bad dem berätta fick jag bara svävande svar. Det tolkade jag som att de ville överraska mig. Och det skulle visa sig långt senare att allt var planerat. Men inte alls på det sätt jag hade kunnat föreställa mig.

Det var sent och mörkt när vi kom till Malmö. Jag hade tystnat. Vi köpte var sin korv med bröd. Så fick jag följa med och uthärda en halv cowboy-film på en biograf. Sen ut i bilen igen, för nu skulle vi åka tillbaka till Stockholm.

Full fart. Hög musik. Henrik och Rickard flinade mot varann då och då medan jag satt stum i baksätet och fortsatte att undra vad det hela gick ut på.

Det var nästan morgon då vi var tillbaka i Stockholm.

Rickard vände sig om mot mig. ”Det är ju väldigt sent, Emilia. Inte vill du väl väcka dina

17

föräldrar nu? Är det inte bättre att vi övernattar alla tre hos Henrik? För hans föräldrar är bortresta!”

Jag var trött, förvirrad och besviken och tyckte om igen att jag inte hade något val.

Hemma i Henriks föräldrahem på Söder fick jag ta dubbel­ sängen i det största sovrummet, klädde av mig och kröp ner.

Då öppnades dörren och Rickard kom in.

Han flinade men sa inget, gick fram till mig, som förskräckt drog upp täcket, la en hand nedanför min hals och gick ut igen.

Sen kom Henrik in och gjorde precis likadant.

Jag förstod ingenting. Var det någon konstig ritual? Något ordlöst budskap? Vad? Jag fick ingen förklaring då och resten av terminen undvek de mig. Många decennier senare skulle sanningen komma fram och den var mycket obehaglig.

18

Det här handlar om Emilia, från 1961 till 2009.

I gymnasiet blir hon offer för en liderlig lärare. Som ung reporter på de två största morgontidningarna stoppas hennes karriär av ryktes­spridning. Hon kallas ”is­jungfru” och en ”dum blondin”. På Swedish Propaganda Service i New York blir hon isolerad i en städskrubb när hon vägrar ha sex med sin chef och sen kommer på honom mitt i ett samlag med en biblio­tekarie. När hon jobbar för VTV:s stjärnreporter i New York får hon veta att hon är chanslös om hon inte tillbringar en weekend på Barbados med tv-stjärnan. En filmdiktator försöker krossa henne. Som pressekreterare på ett statligt verk upptäcker hon att general­direktören gör skäl för öknamnet Krokodilen. Mannen hon gifter sig med förvandlas gång på gång till ett attackerande monster. Som ensamstående mamma försöker hon rädda sin annor­lunda dotter från mobbning i en tid då man ansåg att mobbning inte fanns.

Foto: Malin Vinblad

Emilia räddas ur alla dessa mar­drömmar genom en sjukdom, ett ovänt­at återseende och genom en ung­doms­­dröm som blir verklighet.

Författaren och konstnären Maria Fredin är född 1945. Hon har jobbat som journalist, bildredaktör och pressekreterare. Romanen är baserad på hennes egna upplevelser under drygt fyrtio år.

www.vistoforlag.se