Svenska för kingar
Anna Pettersson & Önder Koyuncu
Svenska för kingar © Anna Pettersson och Önder Koyuncu Sättning och grafisk form: Matilda Nyman Järhult, Visto förlag Utgiven av Visto förlag, Lerum 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se Tryckt i Riga, 2022 ISBN: 978-91-7885-629-9
SVENSKA FÖR KINGAR av Anna Pettersson och Önder Koyuncu
NÅGRA ORD FRÅN FÖRFATTARNA
TACK TILL Liza Noor och Hussein Alemi som hjälpt oss med översättningen till dari. Det kryddade dialogerna med autenticitet. Tack till Christos Aravidis som bidrog med översättning till grekiska på väl valda ställen och bekräftade att vår blyga kunskap i grekisk historia var korrekt. Tack till Adnan Tursic och Tatjana Pandzic som hjälpte oss med den bosniska meningen. Tack till Anna Poluha, Panagiotis Baliakas, Robin Andersson, Anja Gustavsson, Sevinç Ferrari och Eva-Lena Stattin för er välvilliga och klarsynta läsning av vårt manus. Tack till Jakob Syk som, ungdomens distraktion till trots, i alla fall läste de första femton sidorna. Ett stort tack till Eva Pettersson för din grundliga genomgång av vårt första utkast och fina ord – du gav oss mer uppmuntran än du tror. Vår tillgivenhet och ödmjukaste tack till Hanna Blom för ditt fantastiska redigeringsarbete och knivskarpa korrektur läsning. Sist, men definitivt inte minst, våra varmaste kramar och tack till vår oslagbara redaktör Matilda Olsson – du har lärt oss så mycket och hjälpte oss att lyfta den där sista biten. Alla ni som hjälpt oss, stort som smått, är ovärderliga. Alla ni som vågar tro på drömmar är de modigaste som finns. Hej läsare! Vill du skriva till författarna? Mejla till: ansi.pettersson@outlook.com koyuncu700@gmail.com
Denna bok tillägnas de som gått bort för tidigt
PROLOG År 2015 såg Sverige en mycket stor ökning av asylsökande från det sedan 30 år krigshärjade Afghanistan. Det kom 41 000 afghaner, varav 23 000 var ensamkommande minderåriga. De flesta afghaner som kom till Sverige var unga män och en stor del av dem tillhörde folkgruppen hazarer. En stor majoritet av de unga männen beviljades asyl. 2015 och 2016 fick nästan nio av tio stanna – resten fick avslag och gick under jorden och levde som papperslösa. Papperslösa som bland annat utnyttjades av skrupelfria arbetsgivare till att slita, ibland för ingenting alls. (Källa: Svenska Afghanistankommittén, Migrationsverket – Inkommande ansökningar om asyl 2015.)
Det här är den fiktiva berättelsen om fyra av dessa unga män och deras längtan i livet.
INLEDNING Midsommaraftonsnatt 2017 DET GÅR INGEN båt tillbaka till fastlandet förrän tidig för middag. Ravesh lägger sig ner på de blöta stenarna och vätan tränger igenom hans tunna jacka. Det har börjat duggregna. Sådan är svensk midsommar.
KAPITEL 1 Han drömmer om att bli svensk April 2017
RAVESH AFZAL FYLLER tjugofyra i år. Han är från Afghanistan. Det är nästan fem år sen han kom till Sverige. Närmare bestämt, till Uppsala. Nu bor han i det här landet per manent. Man kan säga att han har det ganska bra. Han har ett eget företag, det rullar på flera hjul och körs fram av en skogsgrön Volvo 240 med dragkrok. Som en symbol för Sverige, mer svensk än dalahästen. Hans företag är en korvvagn. Han säljer korv i Uppsala centrum, både när vädret tillåter och när det inte gör det. Han står i sin korvvagn de flesta vardagar, och för det mesta natten mot både lördag och söndag, tills folk börjar gå hem. Söndagar sover han ut längre än vanligt och hälsar därefter på sin granne nedanför, nästan varje gång. Efter att han umgåtts med sin granne ett tag träffar han sina tre grabbar på stan. Det gör han alla andra dagar också, när han slutat sälja korv för dagen. Han och grabbarna vandrar runt i Uppsala som fyra vilsna gatuhundar tills de tröttnar på varandra och säger adjö. De säger oftast ett kärleksfullt ”försvinn din åsna” eller ”ät bajs”, på dari. Det betyder också ”godnatt”, fast på grabbars vis. Är de på rätt humör säger de shab bakhayr, god natt (bokstavligen). Sen går de åt varsitt håll. Och alla ses dagen därpå, åter igen. 13
Ravesh brukar ställa sin korvvagn på gågatan från Stora torget mot stadsbiblioteket. Ett tiotal meter åt vänster står en libanes i sin falafelvagn. De konkurrerar inte med varandra. Det behöver de inte göra, för kunderna räcker till de båda ändå. De två pratar aldrig med varandra. Om den ena går förbi den andre ger de på sin höjd en nickning. Alternativt stirrar de på varandra som bara två osvenska människor kan göra. Även om Ravesh själv inte riktigt vill se sig som osvensk. Hans grabbar brukar reta honom och säger att den ”Spännande kryddkorv” han har på sin meny är svenskare än honom. Men där har grabbarna fel. De har fel ganska ofta. Han tycker att de allihop är åsnor. En av dem är kanske lite mindre åsna, till och med mindre åsna än han själv, men ändå en åsna. Dessutom är grabbarna de sista som ska prata om att vara osvenska. De vet ingenting om kryddig korv. Libanesen och Ravesh har, vad det verkar, en tyst överens kommelse att inte tilltala varandra. Han skulle aldrig börja sälja falafel och han skulle bli irriterad om libanesen började sälja korv. Men det kommer knappast hända. Libanesen är trots allt arab. Ravesh har ingen aning om libanesen är muslim, men han har noterat att flera av libanesens kunder definitivt är det. Att sälja korv skulle därför inte fungera särskilt bra för libanesens affärer. Ravesh säljer ingen muslimskt godkänd korv. Flera av varianterna på hans meny består av både ko och gris. Detta, tillsammans med de egna såserna och det hemgjorda moset är nog en anledning till att kunderna kommer tillbaka till hans korvvagn. Ravesh hatar pulvermos. Och det är tur det, för han har inget annat sätt att försörja sig på och inga andra planer för hur han skulle kunna göra det. Han har däremot ganska gott om pengar eftersom han aldrig spenderar dem på någonting. Ravesh bor centralt där majoriteten av efternamnen slutar på ”son”, Andersson och Pettersson. Inte på de gator där 14
uttråkade ungdomar tuttar eld på bilar och arga unga män skjuter på varandra. Eller ”arabjävlarna” som en kund hade sagt. Gubben hade beklagat sig över den senast påtuttade bilen och undrat i största allmänhet, för Ravesh tror inte att frågan ställdes för att besvaras: ”Varför i helvete de inte kan sköta sig?” Ravesh har ändå inget svar på det. Han har teorier, men de diskuterar han inte med en arg kund. Man kan tänka sig att Ravesh gjorde rätt i att undvika en diskussion med en svensk gubbe som bor i Gottsunda, på fel sida av den skogsgräns som skiljer medelklassvillorna från de slitna lägenheterna. Man kan undra varför gubben bodde kvar där om han hade problem med ”arabjävlarna”. Kanske fanns där en trygghet för gubben i kaoset. En sorts kärlek till vad som varit hemma de senaste trettio åren. Gubben kunde, trots förfallet på en av de bråkigaste gatorna, inte tänka sig att bo någon annanstans. Då fick de skjuta honom först. Kanske var det så. Ravesh ställde inga motfrågor. Han hade bara räckt fram gubbens korv. Tyst undrat om gubben gjorde skillnad på blattar och blattar eller inte. Eller om blattar bara duger när de serverar mat. Hans egen lägenhet ligger ”ett stenkast från centrum” som mäklaren sagt. Ravesh som inte hade hunnit lära sig svenska särskilt bra nickade bara inställsamt, eftersom han inte förstått vad som menades. Det är en tvåa på tredje våningen i ett gult 40-talshus med liten balkong. Området kallas Höganäs och här vill tydligen alla svenskar bo. Här vill därför också han bo. Han har bara en enda svensk kompis. Hon är 84 år gammal och bor i lägenheten snett under honom. Han vet inte riktigt varför han bara har en enda svensk kompis efter nästan fem år i Sverige. Han kanske borde ha studerat. När man bor i Skandinaviens 15
äldsta lärosäte finns trots allt ingen bra ursäkt för att inte göra det. En fjärdedel av invånarna är studenter. Han hade kunnat läsa upp de betyg han saknar. Han kan fortfarande göra det. Han är ung. Men det gör han inte. När Ravesh har drömmar, stannar de i hans fantasi. De är för yviga och för fladdriga för att bli något konkret. De stannar där inget kan skada dem. För honom är drömmen vackrare på avstånd, där ingen kan kritisera den och inget kan riskera att förstöra den. Men en dröm vill alltid pröva sina vingar till slut, annars tynar den bort. Den är som paradisfågeln instängd i en bur; den slutar att sjunga om för lång tid passerar. Ravesh vill bli svensk och känna sig svensk. Det är den enda konkreta önskan han har, men att ta sig dit har visat sig mycket svårare än han tänkt. Han pratar svenska riktigt bra nu. En lätt brytning drar försiktigt i hans vokaler. Det blir fel med grammatiken ibland och hans vokabulär hänger inte alltid med. Men han har inga större problem att göra sig förstådd och han har ännu mindre problem med att förstå. Förmodligen för att han lyssnar mer än han pratar. Att obser vera är hans bästa läromästare. Att gå runt på stan med sina landsmän gör varken Ravesh eller någon av dem svenskare. Grabbarna pratar inte svenska med varandra, det händer på sin höjd med enstaka ord här och där, och de umgås inte heller med jämnåriga som pratar svenska. Ravesh har gett upp att uppmuntra dem. Själv lägger han sinnrika svenska ord på minnet, som han hör sina kunder säga och av folk som går förbi. Ja, just ord som ”sinnrik” till exempel, sagt av en ung kvinna med gyllene hår när hon vevat med en bok framför sin vän. Han hade skrivit ner vad han trott sig höra och senare sökt sig fram till rätt ord på internet. Ravesh behöver däremot inte imitera svenskarnas varliga sätt och ibland rent av blyga uppträdande. För sådan är han också. Men han övar sig på att låta mer svensk för varje 16
dag, och pratar glatt om vädret, och drömmer om svenska fester när han följer sina afghanska polare ut på ännu ett promenadstråk. De fyra går där ihop, utan några speciella planer för vare sig dagen eller framtiden. En drömmer om att bli svensk, en drömmer om att möta kärleken, en drömmer om sin nästa Red bull och en drömmer om tryggheten. Fyra unga män, arm i arm, från pepparkakeland.
17
Man kan säga att han har det ganska bra. Han har ett eget företag, det rullar på flera hjul och körs fram av en skogsgrön Volvo 240 med dragkrok. Som en symbol för Sverige, mer svensk än dalahästen. Hans företag är en korvvagn. Han står i sin korvvagn de flesta vardagar, och för det mesta natten mot både lördag och söndag, tills folk börjar gå hem. Fyra unga män från Afghanistan kommer till Uppsala och blir bästa vänner. De har allt, och samtidigt inte mycket alls, gemensamt. Mahdi drömmer om respekt, Ali drömmer om kärlek och Gholam drömmer om trygghet. Ravesh har den största drömmen av dem alla. Han vill bli svensk … vad det nu innebär. En kväll kommer Johan och handlar i Ravesh korvvagn. Johan pratar konstigt och har dyra kläder men det gör inte Ravesh någonting, speciellt inte när Johan bjuder med honom på fest. Mötet blir starten på en omtumlande berättelse där Ravesh tvingas upptäcka nya delar av sig själv: hur han vill vara, hur han inte vill vara och vad han ofrånkomligen är.
www.vistoforlag.se