9789178856282

Page 1

EVA LINDBERG

SkamSaga

SkamSaga


SkamSaga © Eva Lindberg Grafisk form och sättning: Matilda Nyman Järhult, Visto förlag Utgiven av Visto förlag, Lerum 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se Tryckt i Riga, 2022 ISBN: 978-91-7885-628-2


SkamSaga Eva Lindberg



Hardcore oklart ”Är du möjligen min storasyster?” Anna Andersson ser i spegelbilden en åldrad kvinna vars ansikte mest liknar ett frågetecken. Inutilivet en mix av det förgångna, det osagda och nutida tjafs om trivia. Tempusdjävulenfanskapet. Jag, hon, henne, dom döda. Börja om igen. Arvet. Lögnen. Det oödmjuka som hårdnat runt en geléklump. Bilden klarnar inte det allra minsta. Grumliga tankar liknar en annan tid. Då bästa väninnan försvann. Hardcore fakta, dna, dna … DNA. Fotoalbum. Igen. Och de stora tjocka buntarna med läkarjournaler som hon skickat efter från olika städer, olästa i vitrinskåpet. Vad är sant? Levandet i nuetfuturumform med konstanten nostalgia i bakfickan. Skulptera fram något annat än den för alltid närvarande melankolin. De två katterna hon hade när dotternMatilda var ett barn. De sprang runt, runt. Jagade, rundade dörrkarmar och i inbromsandet snodde in sig i en av de många trasmattorna hon ägde. Trasmattor. Desperationen inne i tygbyltet innan missarna kravlade ut för att återta jakten på den andre eller skuggan av svansarna för att snart åter vara centrum i mattan gjord av trasor. Som hon nyss rätat ut. Om ett år fyller hon 60. Anna fuckin Andersson. ”Är du möjligen min storasyster?”

5


Tillblivelsen ännu mer oklar. Lögner på lögner som staplats upp högre och högre. Och blivit sanna. Nyss verkade det så. Runt, runt, trassliga textilier. Lindar sig runtomkring, runt­om­ kring. Inte nu. Längre. Men … skam den som ger sig. I livet. Kanskelivet. Anna öppnar skåpet, det är dags att dyka ner i bottenslammet. För DNA ljuger väl inte?

6


Nuet och bakåt Från noll till femtionio. Olika notblad, stämmor och instrument. Adagio, Andante, Allegro eller Allegretto. Men inte långrandigt, tråkigt. Gäsp. Orden dansar i olika takt och tempusdjävlarna får maka på sig.

7


Brodera ut i kråksparkar

8

MammaKarins berättelse får plats på ett halvt A4-ark. Så lite vet Anna om kvinnan som med sin kropp burit och krystat ut henne. Förde, föste henne mot livet, eller som Anna själv kallar det: en överlevares inteliv. Pekoralnästanpekoral. Ändlösa, otaliga är de många gångerna Anna försökt få svar, få beskrivningar och någon slags respons på den kvinnans liv och känslo­liv. Noll, nada, zero. Hon lever. Alltså är i livet. Inte död. Hennes mamma. MammaKarin som numera är änka. Hon flyttade snabbt till en liten lägen­het efter försäljningen av Huset när maken gått bort. Verkar pusta ut. Vara själv. Hon har inga vänner. MammaKarin blev tidigt övergiven av sin egen far. MormorKlara var ingen lätt människa, hon gifte om sig med en man som skändade och förgrep sig på den lilla flickan mammaKarin. Som inte var trygg med mormorKlara utan sökte sig till sig egen mormorMatilda. En moster grep in. MosterBrita såg till att brottet uppdagades och snart satt våldtagaren och pedofilen bakom lås och bom. MormorKlara och mammaKarin flyttade till en annan landsände för ett tag. Ett glapp, glopp och så är mammaKarin plötsligt arton år och arbetar som hembiträde hos en rik familj. Hon hade sprungit på sin egen far, ropat efter honom och han valde att i tystnad byta sida på gatan. Hon hade velat läsa vidare, studera och bli något. Men det fanns inte på hennes karta vid den tiden. MormorKlara vistades på mentalsjukhus eller arbetade som hus­


hållerska för ensamstående bönder som var änklingar. Hushåll och sinnessjukhus varvades. MammaKarin åkte till danspalatset på andra sidan sundet. Mötte Charmören. Blev kär. Han var snygg. Charmören uppgav en adress till henne när han reste bort till annan ort. Brevet återsändes till henne. Adressat okänd. Ett glapp till så träffas de igen. Han sökte upp henne, förklarade att han råkat uppge fel adress när hon frågade honom. Ibland till­ sammans med hans son från det äktenskap han just i den stunden höll på att upplösa. Charmören var en drömprins. Så nådde skvallret fram till en förälskad ung kvinna. Det fanns fler sådana. Charmören var en kvinnotjusare. Glipp, glopp, glapp så var hon gravid. MammaKarin sökte upp Charmören där han bodde. Tillsammans med en väninna så ringde dom på och möttes i dörren av en annan kvinna. ”Oj, vi har ringt på fel dörr.” Sen pratade hon aldrig mer med Charmören. Han skrev på fader­ skapshandlingarna utan knot. Hon födde sin dotter Anna på ett barnbördshus för ogifta kvinnor där den nyfödda också döptes. Anna Klara. Och hon, mammaKarin, sprang minsann inte runt med en massa karlar.

9


Gräva där man står

10

Motståndet är massivt. Städa, gno och dricka kaffe. Liksäcken på botten av Marianergraven. Det pyser och bubblar, de döda inälvorna väl marinerade efter åratal på botten. Lyfta varje flaska tvål, det går att få handfatet renare. Vitare. Vara i icke-gravitation på väg ner, ner mot plastsäcken som tyngts ner, ner av tunga stenar. Repet som hållit det svarta byltet på plats har ruttnat och släppt taget kring det gömda. Finns det en reva i plasten? Innan den flyter upp. Ljuger hon själv? Klart som fan hon gör det. Fattas bara. Gravskändning är inte att leka med. Många icke-anhöriga, an­ höriga och döda som kommer att svepas med i tsunamin. Allt för en vibration som skakat templet. På känslo-richterskalan slår den hela hennes världs tidigare varningar.


Några ord på vägen Dolores Abdom, Lipoma Preperitonealis, Afebril, Eensiformis Epigastria, Palpera palpation, Linea Alba, Incision Peritonium, Lobulerat, Extirperas, Scybala, Anamnes, Ektomera Miktion, Hepar, Patella, Ventrikel, Veryl Mite, Hiatushernia, Morbilli, Axiller, Indolent Recidiv. 11


”Är du möjligen min storasyster?” Hardcore fakta. DNA. Fotoalbum. Igen. Och de stora tjocka buntarna med läkarjournaler som hon skickat efter från olika städer. Anna Andersson är snart 60. Det är något som inte stämmer överens med journalerna och den bild hon har av sig själv. Vad är sant? Anna Andersson måste nu titta tillbaka för att för första gången någonsin kunna blicka framåt. För DNA ljuger väl inte?

www.vistoforlag.se