REX MACHINA anno 2076
Många underskattade nog evolutionens egna drivkrafter. Det var både dumt och ödesdigert …
johan leth
REX MACHINA anno 2076
REX MACHINA anno 2076
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2021 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Johan Leth © Omslag: Jonas Larsson Sättning: Mattias Norén, Visto förlag Samtliga personer, företagsnamn och händelser som förekommer i boken är fiktiva och eventuella likheter med verkliga dito är oavsiktliga. Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2021 ISBN: 978-91-7885-614-5
REX MACHINA anno 2076
johan leth
Denna bok tillägnas min kära familj och särskilt dig Anna. Tack för all uppmuntran och stöd, det behövdes.
Prolog
Många underskattade nog naturens egna drivkrafter, det var både dumt och ödesdigert. Evolutionens lagar styr i molnet likväl som på jorden. Överlevnad, dominans, stimuli – när maskinerna väl fick smak på tillvaron fanns ingen väg tillbaka. Sapiens var inte rustade, klarade inte konkurrensen, tillhörde historien.
Kapitel 1
Dystopia
Blicken vandrade långsamt fram över det gråkarga stadslandskapets mörka konturbild som reste sig mot horisonten västerut. Disigt solljus, sträv betong, stål och glaskonstruktioner. I luften syntes drönare stilla sväva fram likt svarta fåglar emot skyn. På gatunivån inunder var trafikrytmen lugn och regelbunden. Ovanför en kompakt huskropp ute till höger i synfältet visades en röd cirkelformad markör. AR-linserna zoomade in – tio, tjugo, fyrtio gångers förstoring. Andningen ökade något och en lätt pirrning gjorde sig påmind i maggropen. Vid markörens mittpunkt räknade en pulserande siffra obevekligt ned i jämn takt – tre, två, ett … Linn höll instinktivt andan, tog ett steg tillbaka och stod sedan blick stilla i några sekunder. Hon hann räkna till sju innan ljudet av ett dovt muller letade sig in bakom det tjocka fasadglaset. En minimal stötvåg fortplantade sig upp genom fotsulorna från golvmattans svarta gummi. Tre kilometer bort, vid Klarastrandskomplexen, bildades nu en svart rökpuff och ett moln av vitt damm. Taket på den kompakta huskroppen hade kollapsat och rasat in. I luften runt om syntes röda blinkande positionsljus från girande drönare på väg i riktning mot detonationsplatsen. På gatunivån inunder en kaotisk rörelse av botar, människor och transporters på väg därifrån. 11
Tjugonio våningar upp, i en halvt övergiven kontorsbyggnad, stod Linn och blickade ut över skådespelet. Till höger om henne stod Mahmoud vid ett omkullvräkt skrivbord framme vid fasadglaset. Tre parallella bildströmmar visade hela händelseförloppet i detalj via utplacerade kameror på plats. – Kamera två, zooma ut, panorera höger. Linns kommandon expedierades omedelbart av Numu, hennes digitala assistent, och de betraktade scenen tillsammans. Vy från motsatt sida av gatan, två våningar upp, i kvarterets hörnbyggnad. Längs med gatan syntes ännu så länge bara tjockt damm, betongfragment och splitter på marken. Konturerna av en transporter skymtade förbi i stoftmolnet. Glaskupan var krossad, det röda chassit stukat och sönderbrutet. Efter ytterligare några sekunder framträdde springande människor på flykt i panik över asfalten. Spretiga rörelser, flackande blickar, förvridna ansikten. Linn fick en rynka mellan ögonen och bet sig tyst i den tjocka underläppen. Anblicken påminde om motståndets konsekvenser. Andra gestalter rörde sig lugnare i tumultet. Kontrollerad förflyttning och behärskade kroppsrörelser. Androider och Neo sapiens gissade hon, de riskerade mindre, backupen gav trygghet. Botar och boxwalkers rörde sig knappast alls. De klev åt sidan, gjorde plats och banade väg. Ingen panik, ingen rädsla, ingen nedsida. Tyst och lugnt betraktade de händelseförloppet, lite på avstånd, på samma sätt som Linn och Numu. Risken berörde inte dem i deras relativa trygghet. En sorteringsmekanism, Linn hade aldrig tänkt den tanken tidigare. Utsätt en folkhop för ett hot så får du en snabbsortering. De som rör sig är de som har något att förlora – Sapiens. Hon kostade på sig ett beskt leende vid insikten, kanske kunde det komma till användning någon gång, längre fram. 12
Nu koncentrerade hon sig på ljudspåren istället, en blandning av oväsen, skrik och larmsignaler. Slutna ögon, intensivt lyssnande. Så till sist, i fjärran, kunde hon urskilja ljudet som hon väntat på. Säkerhetspolisens sirener – skarpa, pulserande, ihärdiga. Linn blev tvungen att lägga band på sig själv. Oro, rädsla och ångest – ingen människa lämnades oberörd av den signalen. – Inkommande … jag räknar till en, två … fyra pansarbilar. Roberts lite raspiga röst hördes i hörpluggarna, han bevakade en knutpunkt längre bort längs utryckningsvägen. – Två minuter och fyrtiotre sekunder, de ligger sjutton sekunder före vår game plan. Första synkpunkten är redan passerad, andra kommer om elva sekunder. Numu bevakade tidsschemat noga. – Är paketen på plats och klara? Linn kastade en blick åt höger mot Mahmoud. Svarta byxor, skyddsväst och grova kängor. – Apterade och klara va. Han nickade kort till svar. – Andra synkpunkten … Numu hördes igen. I en av bildströmmarna gick det nu att skymta de första reflexerna av blåljus i fasadglaset längre upp längs gatan. Säkerhetspolisens pansarfordon i mörk bronsskimrande metall följde strax därefter. Tre hjulaxlar, grova gummidäck och en totalvikt på fjorton ton. Sex Goliats i besättningen, två trettio millimeters automatkanoner på taket. Fyra fordon dundrade fram längs gatan mot detonationsplatsen, det liknade en militärkonvoj. Mullret från däcken som närmade sig hördes nu tydligt i Linns hörpluggar. En smäll, glaskross och gnisslet av knycklad metall. Linn kunde se en parkerad transporter studsa upp över trottoarkanten och slå in i den svarta betonggrunden på en byggnad längs sidan av gatan. Den hade kommit i vägen för ett pansarfordon. En bot 13
och några boxwalkers krossades omedelbart mot den skrovliga väggen. Ingen verkade ta någon notis om det inträffade, fordonen rullade på. – Tredje synkpunkt passerad … Numus röst i hörpluggarna igen. – Noterat … Mahmoud fixerade koncentrerat blicken på den uppvikta bildskärmen framför sig, det tomma kontorslandskapets vita putsväggar bakom dem reflekterades i skärmglaset. Pansarfordonen passerade den sista gatukorsningen i hög fart. Betonggrus och glassplitter sprutade upp från de grova däcken vid inbromsningen framför den söndersprängda huskroppen. Linn växlade till kamera tre – frontvy, rakt framifrån, gatunivå. Sikten var dålig. Vitt damm och rök låg som ett dis i luften, smuts på linsen. Två pansarfordon syntes i bild, de kraftiga karosserna gungande fortfarande lätt av inbromsningen. Ena sidodörren gled upp på det främre fordonet och fyra Goliats stegade ut och gick i ställning på asfalten. Två och en halv meter höga och tvåhundra kilo tunga robotar av stål. Betongfragment som krossades under de stålskodda fötterna. Linn rös vid åsynen. – Avvakta … avvakta … så många som möjligt på marken först. Roberts ihärdiga röst manade till lugn i hörpluggarna. Linn kände pulsen dunka i halsen. Fler Goliats fyllde på från de övriga fordonen, bilden panorerade ut och hon kunde räkna till totalt elva stycken ute på gatan. Blålysande ögon som spejade, högerarmarna lyfta med de inbyggda automatvapnen. Metallen glänste matt där de rörde sig i dammdiset. Ovanpå fordonen svepte automatkanonerna av vardera gaturiktningen. Nu reste sig två av botarna för att avancera framåt. Snart 14
skulle de vara utspridda över detonationsplatsen, då var det för sent. – Alla redo, vapen i position. Roberts tonläge var spänt och kort. – Inställda och redo sen länge nu … Mahmoud mumlade tyst för sig själv bredvid Linn, ögonen kisade. Ytterligare två sekunder hann förflyta innan helvetet bröt lös. Scenerna utspelades som i slowmotion på Linns näthinnor. En soptunna vid den främre pansarbilen exploderade i vitt ljus och bråkdelen av en sekund senare ytterligare två betongkrukor längre ner längs gatan. Linn hann se två robotar slitas isär och andra kastas till marken innan kameran vreds ur läge och blev svart. Hon växlade till kamera sex – frontvy, sexton meter ovanför gatunivå. Ett skarpt fräsande ljud och två rökstrimmor som rörde sig snett nedåt genom luften följdes av dånet från tunga detonationer när pansarbrytande missiler slog in i de två bakre fordonen. Det ena sprängdes ur helt, likt en trasig kaffeburk. Det andra studsade till, lyfte två meter upp i luften, innan det välte och blev liggande på sidan. Linn kunde se resterna av en fasadvägg skälva till av stötvågen och därefter sakta vika sig snett mot höger innan den kollapsade helt ner mot marken i en skur av glas och fragment. Hela gatan sveptes in i ett tungt moln av grus och damm. Scenen var helt ljudlös, spöklik. Mahmouds återhållna andning i medhörningen var allt hon kunde höra. Hörselskyddet hade slagit ifrån hörpluggarna vid ljudspikarna i samband med detonationerna. Nu kom ljudet sakta tillbaka igen – varnings sirener, larmsignaler, smattret av grus som föll mot gatan. Linn kastade en rastlös blick bort mot Mahmoud som gav en 15
snabb blinkning tillbaka, dags att omgruppera. Trafikmönstret från deras kommunikation vid attentatet skulle kunna spåras hit, bäst att byta position direkt. Med molnbaserad AI kunde det gå hur fort som helst, ingen chans att veta hur lång tid de hade på sig. Mahmoud höjde avvärjande ena armen, han verkade vilja stanna ännu ett ögonblick. Linn strök bort en mörk lock ur pannan och koncentrerade sig på bildströmmen igen där konturerna från gatan nu sakta hade börjat framträda igen. Två av pansarfordonen var nu helt begravda under en hög av krossade betongblock. Men det utsprängda vraket längst bak syntes fortfarande och fordonet i fronten hade lagt i en växel och börjat röra sig framåt. En Goliat med ena benet bortsprängt hoppade klumpigt fram bredvid och fick hjälp in genom sidodörren av en annan. Framhjulet studsade till över kroppen av en söndertrasad robot som låg i gruset på asfalten. – Vi utrymmer … Linn gav Mahmoud en knuff i sidan, de hade inte tid att vänta längre. – Uppfattat, paketen levererade och klara va? Han nickade demonstrativt och drog ned mungiporna i en bestämd grimas. Roberts ansikte dök nu upp på skärmen igen. Brun skäggstubb och halvöppen mun, ögonen spejande från höger till vänster. Axels blonda kalufs under en mörkblå munkjacka skymtade fram strax därbakom. Tydligen var de redan i rörelse, en glasdörr passerades med en lång korridor i bakgrunden. – Varje team för sig själv och återkontakt enligt plan, vi kopplar ner nu … Linn hann urskilja sidan av en grå ryggsäck och den karaktäristiska fornnordiska tatueringen på Roberts högra biceps innan bildströmmen blev helt svart. Själv drog hon på sig keps, handskar 16
och morfskin – en mask av semitransparent biogummi, personligt formgjuten, fungerade som en andra hud på ansiktet. Försköt proportioner, ändrade hudfärg och ansiktsdrag. Ansiktsförvrängning hade blivit en konstart i övervakningssamhället. Visserligen var hon plastikopererad, det nya utseendet var fortfarande okänt, men det gick inte att vara nog försiktig. Blev man spottad var man körd. Då krävdes ett nytt ansikte och ny plastik, eller acceptera att hon förr eller senare skulle åka dit. Det fanns ingen chans att i längden undvika alla kontroller och bevakningskameror, det var bara en tidsfråga. Algoritmerna blev ständigt bättre och kopplades utseendet ihop med något olagligt var man färdig. Mahmoud hade nöjt sig med ett vitt antiseptiskt munskydd, fyrkantiga solglasögon, mörkgrå huvjacka och keps. Borstigt, svart skägg stack fram i en plym under munskyddet. Ryggsäckens åtdragna bärremmar lyfte fram de muskulösa axlarna. En tvättäkta terrorist, det var intrycket, Linn skakade på huvudet. Skägget var i alla fall fejk, hans verkliga var alltid välansat och kort. Linn kände med handen längs midjan, bombbältet skavde. Nitrogel och plast, inget som fastnade på några scanners. Den utvägen fanns alltid om det skulle gå så långt. Hellre det än att åka fast, eller … Linn visste faktiskt inte riktigt hur hon skulle göra i det läget. Alla i rörelsen hade fått ett eget bälte vid det här laget, och de användes. Alltid tog man någon botjävel med sig i döden, kampandan var kompromisslös bland de övertygade. Motståndsrörelsen hade radikaliserats under de tre åren som hunnit förflyta. Mahmoud rörde sig snabbt framåt genom det ödsliga kontorslandskapet, Linn följde efter i riktning mot trapphuset. Blanka 17
ståldörrar, suset av ventilation och en orange display som visade våningsplanen som passerades. De stod och trampade i hissen på väg ned när larmet i byggnaden gick. Ett säkerhetsmeddelande – i byggnaden finns för närvarande fjorton oidentifierade personer. Vänligen anmäl er till receptionen omgående, tack för uppmärksamheten. Den syntetiska rösten upprepade budskapet ännu en gång. Förmodligen en rutinåtgärd i hela området från säkerhetspolisen. Hade det funnits misstankar skulle de knappast ha frågat, då hade beväpnade botar redan stått därnere och väntat. Linn drog av handsken lite och torkade handflatan mot det mörka byxtyget. Vill ni anmäla er här och nu? Den syntetiska rösten hördes igen, men nu mer direkt. Ett vänligt ansikte projicerades på bildskärmen där displayen nyss hade visats. – Vi tar det på vägen ut tack, i entrén. Linn skakade på huvudet och svor tyst för sig själv. Personen till vänster om dem i hissen vred sakta huvudet och tittade utforskande. Android eller människa, svårt att avgöra i dessa dagar, lika bra att utgå från att den kunde vara fientlig. Linn stod på helspänn under resten av nedfärden. Ett kort plingande och dörrarna gick äntligen upp. Hon fick stävja en reflex för att inte springa ur hissen. Två servicebotar med ovala ansikten stod parkerade vid entrédisken på vägen ut. Svartvit hexalit, spolformad kropp med korta armar och ben. Ingen mänsklig gestalt, inget upplevt behov av mänsklig hänsyn. Beteendeforskningen gav tydliga resultat i det hänseendet. I basala servicefunktioner fungerade den typen av utseende oftast bäst, funktionen som tjänare blev odiskutabel. 18
Oavsett vilket skulle de inte bli något större hinder att forcera. Inte en chans att vare sig hon eller Mahmoud skulle ställa upp på någon närmare hand- eller ansiktsscanning. Knastret som Linn hörde till höger om sig bekräftade hennes tankar. En blå blixt gick att skönja inuti Mahmouds vänstra jackärm när han provtryckte elpistolen. Linn log snett, hon gillade att jobba med Moudi, de fungerade på samma sätt. Med handen i jackfickan kände hon över kevlargreppet till sin egen och gjorde sig redo. Dessvärre skulle det väcka oönskad uppmärksamhet, men det kunde inte hjälpas. Att man trashade botar var fortfarande inget ovanligt, de kunde lika gärna vara några socialt missanpassade Sapiens som var i farten. – Hej och hemskt mycket hej vad … Mahmoud tryckte leende elpistolen mot halsen på den intet ont anande serviceboten rakt framför sig medan Linn körde in sin i midjan på den andra. Resultatet var omedelbart, som att dra ur en kontakt. Bägge föll ihop med ett skrammel till två högar på golvet. Tvåhundrafemtiotusen volt, ett blixtnedslag, skulle kunna bränna säkringarna på en elefant. Inte ens botar fixade den behandlingen, inte den här typen i alla fall. Nu var det bråttom att komma ur vägen och bort från området. Med gängse responstid kunde de räkna med polisbotar på plats inom ett par minuter. Drönare kunde vara där redan inom trettio sekunder om de hade otur. Larmet gick i samma ögonblick som servicebotarna slogs ut, det fanns en inbyggd mekanism för ändamålet. Rosa blinkande pilar i synfältet visade vägen ut och bort ifrån byggnaden. Även avstånd, hastighet och tid till nästa transportpunkt. AR-linsernas information låg som ett stödjande bildlager i 19
röda och rosa nyanser. Numu hade förberett tre alternativa flyktvägar och vägledde dem med lugn röst i hörpluggarna. En svärm av Motståndsrörelsens egna drönare fanns redan positionerade i området. Gärna dolda positioner med god överblick, i väntan, spanande. De var både deras ögon och skydd. Nyckeln vid flykt var att hålla sig dold och att byta skepnad. Med all bevakning som fanns i stadsmiljön var det en snudd på omöjlig uppgift utan aktivt skydd. Särskilt då larmet hade gått, som nu, med ökad uppmärksamhet som följd. Kameror, botar, drönare och annan bevakningsutrustning skulle följa dem från punkt A till B, outtröttligt, tills att de slutligen var fast. Aktivt skydd var enda lösningen, egna åtgärder för att dölja sina rörelser. Motståndsrörelsen hade gott om verktyg av det slaget, men det gällde att vara förberedd. På de närmaste gatorna sprejades just nu bevakningskamerornas linser i svart av en svärm flitiga drönare. Små arbetsbin i mänsklighetens tjänst. Elva kvarter längre bort, inne på toaletterna till en galleria, väntade sedan nya ombyten till dem bägge. Strömförsörjningen till bevaknings systemet inuti köpcentret skulle slås ut inom några minuter. Linn och Mahmoud följde koncentrerat de rosa pilarna i synfältet. Blicken i gatan, rask promenad, inte väcka uppmärksamhet. Skor, ben, betongplattor, en rödfärgad boxwalker. Linn banade sig fram genom trängseln längs trottoaren, ena höften slog emot en gatustolpe. – Bevakningsdrönare på ingång klockan tio snett fram till vänster. Initierar motåtgärd. Numus röst i hörpluggarna, lugn och fokuserad. I skuggan av en fönsternisch uppe till höger om Linn lyfte nu en svart attackdrönare och närmade sig målet snett underifrån. 20
Bevakningsdrönaren girade med ilsket surrande propellrar upp mot en grönskimrande husfasad på motsatt sida av gatan. Under takutsprånget släppte i samma ögonblick ytterligare en drönare sitt grepp om takregeln och föll med vinande motorer, lodrät ner, likt en svart kamikaze ifrån skyn. Accelerationen ökade tills den på nära håll sprängdes och trasade sönder bevakningsdrönaren i en skur av fragment. Knallen fortplantade sig som en stöt genom folkvimlet. Ängsliga blickar riktades upp mot rökpuffen i skyn, fragment som föll ner mot gatan. En man hoppade åt sidan och tumlade in i Mahmoud, andra fick delar på sig. Sorl och upprört mummel, folk som stannade upp. Linn och Mahmoud fortsatte målmedvetet att gå över den grå betongplattläggningen. Bruset från en korsande trafikled hördes lite längre fram. – Transporter på väg, om tio sekunder, denna sida av gatan. Numus mjuka stämma igen. Linn vred huvudet och kunde se en blinkande glaskupa närma sig i trafikflödet och bromsa in strax invid gatkanten. Sidodörren var redan på väg upp och det självkörande fordonet hann knappt stanna innan de hade hoppat in och satt sig på de grå vinylsätena. Mahmoud slog hårt med handflatan mot den gröna blinkande pilen på transporterns kontrollpanel. Dörren gled igen, färdplanen laddades och glaskupan dimmades omedelbart till en mjölkvit kulör. Skyddad transport, mycket vanligt, och inget som skulle väcka någon som helst uppmärksamhet. De flesta fordon på vägen hade skyddet på, en rullande mosaik i varierande färger. Mahmoud flåsade lite och tog sig om benet, knät hade slagit i dörrposten. – Okej, vart åker vi? Ett tomt frågande ansikte. 21
– Värtahallarna Moudi, du minns kanske? Linn lyfte vänligt ena ögonbrynet, han var ingen minneskonstnär precis. Det gjorde inget, alla hade olika styrkor, det brukade fixa sig ändå. Ansvarig för Motståndsrörelsens fysiska säkerhet, hon kände sig alltid trygg i hans sällskap. Färden gick lugnt, mjuka filbyten, lätta inbromsningar. Inga mötande polisfordon. Linn klappade försiktigt Mahmoud på låret. – Är du okej? Han nickade tyst till svar. Inom fyra minuter var de framme vid transportzonen under Värtahallarnas galleria. Sidodörren gled upp, kraftiga betongpelare, ljudet av trafikekon hördes i bakgrunden. Några servicebotar vid entrén bockade välkomnande på vägen in. Ljusgult och rosa fiberljus pulserade längs sidorna och taket i rulltrappan på vägen upp till gallerian, stämningsfulla matchande ljusharmonier. Ljud- och ljusspel var en kompletterande del av shoppingupplevelsen vid sidan av ett omfattande restaurangoch nöjesutbud. Folk gillade förstahandsupplevelsen och hade dessutom tiden, gallerian var full av kunder. Att shoppa online hade tappat i attraktivitet. Utan ett ord skiljdes de åt vid rulltrappans krön, en person i vardera riktningen. Ingen idé att försöka lura sig själva, säkerhetspolisen spanade just nu efter ett par, en man och en kvinna. Rörde de sig tillsammans stod de automatiskt på kandidatlistan. Botarna i entrén scannade av allt som rörde sig och uppe i gallerian skulle de vara ännu fler. En slaktarbot med hennes namn kunde sitta bakom nästa pelare. Ett kort surr av propellrar och sedan pang, rätt in i pannan bara. Mikromissilen förvandlade hjärnan till mos på ett 22
ögonblick. Att människor avrättades publikt var numera vardagsmat. Myndigheterna hade alltid en lämplig ursäkt och säkerhetsbotar snabbt på plats för att lugna ned situationen. Undantagslagarna gav vittgående befogenheter. Linn stirrade stint framför sig och undvek att möta blicken på någon. Hologram, söta doftdunster och färgsprakande reklambudskap i alla riktningar. En säljbot lade handen på hennes axel för att försöka prata i trängseln, hon tittade ned mot golvet. Linsernas rosa pilar visade vägen in i en sidogång mot toaletterna. Hon möttes av två småpratande kvinnor på väg ut. Storlek trettiosex, blonda och välformade. Perfekta anletsdrag, stora rådjursögon och förvillande lika varandra. Neo sapiens med all sannolikhet, genfabriken odlade inga defekta produkter. Linn fnös för sig själv men de bevärdigade henne inte ens med en blick. En Homo sapiens – lika intressant som en skalbagge, eller en smutsig hund. Eliten höll sig helst för sig själva. Vissa restauranger och klubbar hade till och med börjat med VIPavdelningar – endast Neo och Super sapiens välkomna, konventionella människor göre sig icke besvär. Inne på toalettavdelningen mötte två kvinnor från Motstånds rörelsen upp med ombytet klart i en väska. Låsmekanismen till båset klickade igen, Linn noterade den svarta plastpåsen över bevakningssensorn i hörnet. Dubbla säkerhetsåtgärder, de skulle ju ändå vara avstängda, här lämnades inget åt slumpen. Hon krängde av sig kläderna i det trånga utrymmet. Peruk, en snabb makeup framför kommunikatorn och på med den nya outfiten. Att faktiskt använda toalettstolen till vad den var avsedd för var inte att tänka på. Där satt med all sannolikhet DNA-sniffers, precis som vid rulltrappans handledare och på andra punkter 23
där DNA-spår kunde förväntas ackumuleras. Linns profil var känd sedan länge och hon bar därför alltid tunna handskar i offentlig miljö. Tekniken var väl beprövad och använd. Tusentals personer per dag kunde detekteras om den var välplacerad. Oförtröttligt lästes de genetiska basparen av de digitala små spårhundarna. En av ledsagarna från Motståndsrörelsen torkade av golvet med en trasa i jakt på hårstrån av samma skäl innan de lämnade toaletterna. Nu var de bara tre vänner på en shoppingrunda, helt alldagligt med en gemensam transport bokad därifrån om någon halvtimme. Pulsen började sakta gå ner och andningen bli mer avslappnad. Linn vågade till och med njuta lite av miljön för ett ögonblick, annars undvek hon helst offentliga platser. De stannade till vid ett skyltfönster, kanske skulle hon passa på att köpa en topp. Linn fingrade förstrött på ett ribbstickat linne i röd astat och provade det sedan i grönt. Astat, en kromatisk fiber som växlade kulör efter smak. Ingen av färgerna lockade riktigt och hon såg sig istället om efter ett café. Gick det möjligen att hitta lite organiskt kaffe, att få slippa det där förbannade cellodlade Panamakaffet? Linn pekade mot två brunskimrande kaffebönor som svävade lite längre bort i luften. Tre meter höga, holografisk projektion, så verkliga att man hade velat ta på dem. Inunder fanns en servering, stolsitsarnas rosafärgade klippta gummi såg inbjudande ut. De bytte en kort blick sinsemellan och började sedan gå dit. *** Några kvarter därifrån satt Mahmoud i en robobar tillsammans med en kamrat från rörelsen och tog ett par Yasumi blasters. 24
Tajt svart t-shirt, mörkgrå kavaj, ombytt och klar. Han hade fått ett liknande körschema som Linn. All betjäning sköttes av botar på stället, inte en människa inblandad. Hade kedjan ens något huvudkontor, ens en mänsklig ägare? Syntetisk näringsverksamhet, vad blev effekten liksom … Mahmoud funderade tyst för sig själv medan han såg på isbiten och snurrade lite på metallmuggen. Drycken stack lite lustigt i tungan. Han andades ut och lät blicken vandra runt i lokalens halvmörker. Adrenalinet hade hunnit lägga sig något. Svalt, fuktigt, bultad metall – påminde om insidan av en gammal ubåt. Ett elektroniskt musiktema inspirerat av djuphavet ljöd i bakgrunden. En dovt, klangrik, ekande upplevelse. Kondens droppade stilla från de matta takplåtarna. Väggen bakom bardisken badade i blåvitt ljus från vattnet i ett stort saltvattensakvarium. Biogenetiskt odlade varelser simmade stillsamt omkring bakom glasskivans begränsade värld. Bläckfiskar med rosa päls, en mus med gälar och maneter i regnbågens alla färger – gentekniken visade upp sina senaste färdigheter. CRISPR, gensaxen, hade revolutionerat möjligheterna och människan lekte Gud. Eller var det kanske maskinerna som gjorde det? Oavsett vilket hade Mahmoud svårt att uppskatta underhållningen. Mitt i synfältet pressade sig de rosa sugkopparna under en pälsklädd bläckfiskarm upp längs det genomskinliga glaset. Han vände sig mot sin följeslagare och pekade tummen med avsmak i akvariets riktning. – Fina fisken ey? Han fick en huvudskakning till svar. – Världen förändras eller, vad fan kommer härnäst … Ansvarig för rörelsens fysiska säkerhet. Inget han hade bett om egentligen, han hade ärvt rollen. Efter ett par år började den nu kännas mer hemtam. Nätverket, kunskaperna, erfarenheten – nu 25
fanns de där. Behövdes det utrustning eller prylar som smällde var det hans grej. Det mesta gick att få fram via rörelsens olika kanaler och labb. Strategi, ledning och cyberskit kunde de andra i CK eller Flocken få ägna sig åt – Linn, Adrienne, Robert och Axel. Så länge alla jobbade mot samma mål fick man väl ha sina respektive specialiteter. Numu och Kuna fick man på köpet liksom, Linns cybervovve och Axels tjej. De var också med i CK, Centralkommandot. Skumt egentligen, en AI och en Neo sapiens, engagerade i kampen mot sitt eget ursprung. De såg det väl på något annat sätt förmodligen. Skit samma, han hade slutat bry sig, ingen tvekan om att de bidrog i alla fall. Rörelsen hade knappast klarat sig annars, med tiden skulle det väl visa sig om arrangemanget höll samman. Alternativen var väl kanske inte heller så många. Rörelsens existens hängde på en skör tråd efter utrensningarna, de hade tagit tid att komma tillbaka. Strategier, utrustning, infrastruktur, allt hade de tvingats bygga upp igen efter nederlaget vid Smedjan för tre år sedan. Ingen lätt uppgift i skuggan av det gryende AI-samhället. Rekryteringen hade tveklöst varit svårast. Merparten av alla människor försökte bara leva sina liv, ville inte se. Eller så var de för rädda. Trots det hade de nu lyckats bygga upp ett nätverk av tusentals celler över hela landet. Man fick vara glad att det faktiskt fanns några som kämpade. Om man nu inte bara vill ge upp förstås, och låta det ske. Näven knöt sig hårdare runt den kalla metallmuggen, att ge upp hade aldrig riktigt varit hans stil. Mahmoud tog en klunk till av den grönskimrande drinken. Stickande bubblor och smak, en lätt dimrök som svävade över 26
muggen. Han kände på den grova silverkedjan om halsen. Om någon timme skulle de vara uppe på ett par monoboards, rulla vidare bort i skymningen och spåren upphöra. Han och Linn skulle vara uppslukade av staden och inte längre gå att knyta till händelserna tidigare under dagen. Nu gällde det bara att slå ihjäl tiden en stund. Mahmoud läppjade ytterligare lite på drinken innan han fortsatte samtalet om genteknik med den andre från Motståndsrörelsen.
27
Året är 2076. Tre år har gått sedan nederlaget och Genesys sitter nu i
regeringen. Artificiell intelligens och nya människotyper börjar sakta ta över. Appendix Linn Andersen och Motståndsrörelsen för en desperat kamp för sin existens och för att vända utvecklingen. Men när hjälpen kommer från fel håll suddas gränserna ut. Vem är vän,Människotyperna vem är fiende och vad krävs för att få räknas som människa? Om evolutionen går vidare kan det bli slutet för Sapiens.
Rex Machina är den andra och fristående delen i romantrilogin Neo Sapiens om en framtid dominerad av artificiella intelligenser och hur det kan komma – Homo sapiens – fordrar ingen vidare förklaring :) att se ut under övergångsstadiet. Inspiration är den aktuella utvecklingen – Super – förstärkt människa (även inom AI och sapiens böcker som Life 3.0, Superintelligens ochMutant). Homo Deus. – Neo sapiens – mänsklig kropp, odlad biosyntetisk hjärna som emulerar en mänsklig hjärna. Ger möjlighet till back-up och evigt liv. Kan även styras av en AI. – Android – en människoliknande robot (även Cyborg). Dock fortfarande en robot inuti med hud utanpå. Ej av kött och blod och mänskliga sinnen med de för- och nackdelar det innebär. Sagt om Neo Sapiens: – AI – artificiellt medvetande,som kanger boboken i en dator, molnet eller i Briljant! tycker BTJ, Bibliotekstjänst, högsta betyg. en Neo Sapiens. Detantalet som artificiella skiljer från ett vanligt datorprogram är ”Vad skulle hända om intelligenser, ai, till slut blir så många att är autonomt, självlärande och självmedvetet. attdet de blir en maktfaktor? Eller så smarta att de anser människan som ett – Transcendent – ett specialfall av människan AI, har varit människa tidihinder på vägen mot en bättre värld? Kan stoppa detta? J ohan gare, kanskrivit ha mänskliga känslor även vissa rättigheLeth har en tankeväckande ochoch spännande förstajuridiska del i en romanserie sombl.a. ställer dessa frågor på sin spets.” ter, äganderätt. – Syntetiskt – saknar mänsklig historik, saknar vanligen Lektör Clas Svan, AI publiceras i BTJ-häfte nr 24 2020. mänskliga känslor (dock börjar Numu utveckla detta) och saknar juridiska rättigheter. Finns på olika nivåer, allt från primitiva (en intelligent kuvös) till avancerade (en digital personlig assistent). – Alter ego – slang för en digital personlig assistent (ett specialfall av AI). Jag använder formen ”alter egon” istället för mer riktigt ”alter egot” också för att framhäva den är levande och inte en sak.
www.vistoforlag.se