9789178856077 by Smakprov Media AB

LINDA ALLANSSON

EDDIE MOT ALLA

ODDS

LINDA ALLANSSON

EDDIE MOT ALLA

ODDS

Eddie mot alla odds Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2021 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se Copyright © Linda Allansson 2021 Omslagsbilder © Linda Allansson Omslagsdesign Linda Allansson Sättning Linda Allansson Foton inlaga © Marie Andersson sid 131 © Patrik Bergenstav sid 159-160 © Krille sid 184 © Linda Allansson övriga foton

Första upplagan Tryckt i Riga, 2021 ISBN: 978-91-7885-607-7

”Du borde skriva en bok om Eddie”

En liten kille såg dagens ljus en kille full i bus I kullen var han enda killen men så söt han var lillen Liten och tunn han var men ack så go och rar Människor kom för att titta om de sin blivande vän kunde hitta Lillen ropade ta mig, ta mig! men alla sa de bara nej Vi vill ha en tjej inte en sån som dig Vecka efter vecka gick inget nytt hem han fick Men så en dag fick han veta att någon en liten kille leta’

Plötsligt det på dörren knacka’ kanske dags att börja packa? Tjejen log och sa dig vill jag ha! Han var så yster och gla’ detta var hans lyckoda’! Resan varade i flera mil det var lite otäckt att åka bil Äntligen kom de fram till slut nu kan du slappna av, nu kan du andas ut Nu är jag din nya matte Åh en sån lycka för en sån liten knatte! Detta ditt nya hem är och vi håller dig redan så kär På sin undran fick han svar här kommer du för alltid att stanna kvar

PROLOG

Det är en varm och solig dag i mitten på maj, en sådan där dag som ger en försmak av sommaren. Det är sommarvärme, fåglarna kvittrar och det är mycket folk i rörelse som njuter av att vintern äntligen har släppt sitt grepp och lämnat plats för våren. Tillsammans med en kompis sitter jag med rödgråtna ögon på en uteservering och är arg på att döden är oundviklig och grym. Jag bär solglasögon för att dölja mina svullna rödgråtna ögon och tårarna som ligger och skvalpar i väntan på att jag ska tappa kontrollen och låta dem svämma över. Ibland skrattar jag till. Ett tomt ihåligt skratt utan innebörd. Det är bara ännu ett tafatt försök att inte börja gråta igen. Min ilska ökar då jag ser en hund gå förbi med sin ägare. Jag stirrar på hunden där den lufsar fram med sina stora tassar och svarta fluffiga päls. Tårarna bränner bakom ögonlocken och min avundsjuka vet inga gränser. En del av mig vill springa fram till hunden, kasta mig runt halsen på den och borra in näsan i den gosiga pälsen. En annan del av mig känner bara ilska och hat och vill att hunden ska försvinna. Hatet i mig får sin vilja igenom då hunden försvinner runt ett gathörn men snart dyker en annan hund upp som sätter sig med sin husse och matte vid ett bord på vår uteservering. – Passa på att njuta nu! Den kommer också att dö snart, säger jag sammanbitet och ilsket men inte så att någon annan än min kompis hör. Jag är snart 22 år gammal och den här dagen som hade kunnat vara så underbar med sitt vackra och varma väder

är i stället värsta dagen i mitt liv. I dag har jag tagit farväl av min bästa vän Charlie som jag växte upp med, som funnits vid min sida sedan jag var åtta år ung. Charlie var en muta. Jag hade på ungars vis tjatat länge om att få en egen hund men mina föräldrar ville inte ge med sig. Inte jag heller för den delen. Jag tänkte tjata tills jag fick en egen hund. Det var sommaren 1986 och vi var och hälsade på mina kusiner nere i Västergötland. När det var dags att åka hem igen skulle min storebror stanna kvar några veckor, något som jag tyckte var oerhört orättvist och inte tänkte acceptera. Jag bråkade och grinade över denna orättvisa och ville inte på några som helst villkor åka hem när brorsan fick stanna kvar. Att sitta med en skrikande unge i bilen i flera timmar var väl inte direkt något alternativ för mina föräldrar, inte heller att lämna kvar mig. Jag var så liten och några år yngre än brorsan och mina kusiner. Inte ville väl de dras med en åttaåring större delen av sommaren. I ren desperation sa mina föräldrar att om jag snällt följde med hem utan att bråka så lovade de att jag skulle jag få en hund när vi kom hem. Den mutan tog skruv och jag följde snällt med hem och såg fram emot att äntligen få en alldeles egen hund. Deras löfte tänkte jag inte glömma i första taget. Har man lovat något måste man hålla det och de hade inget annat val än att börja leta efter valpkullar när vi kom hem. Pappa hittade en kennel med golden retrievervalpar som var redo för leverans inom kort. Vi åkte dit och tittade på dem och jag fastnade direkt för den busiga lite smågalna valpen som sprang omkring och ryckte upp blommor ur rabatten när han blev utsläppt ur hundgården. Vi tingade honom och i slutet på sommaren när brorsan kom hem

igen hade familjen utökats med lilla Charlie, min så efterlängtade alldeles egna hund. Vi fick fjorton år tillsammans Charlie och jag, innan hans kropp sa ifrån. Han fick vara med om när vi flyttade från lägenhet till hus, han fick se mig bli drillad i slalombacken och känna hästdoften när jag började på ridskola. Han fick se mig sitta och traggla med läxor och se mig bli tonåring med allt vad det innebar. Han slickade mina tårar och tröstade när jag kom hem efter ännu en dag av utfrysning och mobbing i skolan. Han såg mig ta körkort och följde med mig på turer i min första bil, han var med när jag hade min tjugoårsfest där han tålmodigt satt och lyssnade på min killkompis som lättade sitt hjärta för honom och han såg mig lämna boet och flytta hemifrån. Mer än halva mitt liv har jag delat med honom. Han var mitt liv, mitt allt och nu är han borta. – Aldrig mer! Det här är för smärtsamt, säger jag till min kompis som försöker intala mig att jag säkert kommer att känna annorlunda så småningom. – Nej, aldrig. Aldrig mer en hund i mitt liv! säger jag samtidigt som jag torkar en tår som trots mina ansträngningar letar sig nerför kinden.

KAPITEL 1

Året är 2007 och sju år har gått sedan jag tog farväl av min Charlie. Sju år av sorg och saknad. Mer eller mindre varje dag har han funnits i mina tankar och ibland har han besökt mig i mina drömmar på natten. I två dagar grät jag efter hans död. Sedan stängde jag av känslorna. Packade ihop dem och låste in dem någonstans långt in så att det skulle ta tid att hitta dem igen. Det tog flera månader. Månader då jag flyttade till en ny lägenhet, njöt av sommaren, festade med kompisar och lärde känna nya människor. Påbörjade en multimediautbildning som jag blev så glad över att jag kom in på. Skrattade, var glad och tyckte att livet lekte. Sedan helt plötsligt slet sig känslorna loss från sitt gömställe och slängde sig över mig med full kraft. Allt kom ikapp mig och det blev plötsligt så påtagligt att han verkligen var borta, han som var min allra bästa vän och fanns vid min sida under i stort sett hela min uppväxt. Den här gången grät jag i månader och önskade att jag kunde spola tillbaka tiden fem år, tio år … Skulle så gärna vilja ha honom hos mig igen. Sommaren 2007 har jag bott i den nya staden vid Västkusten, långt bort från min hemstad, i ett år. Kärleken förde mig hit, trots att jag sagt att jag aldrig någonsin skulle flytta för en killes skull och absolut inte söderut. Jag hör hemma i Norrland. Inte någonstans söder om Dalälven. Men ibland blir det helt enkelt inte som man har tänkt sig. Eller så är jag bara dålig på att hålla löften till mig själv. Det är en hundtät stad jag har flyttat till och det gäller speciellt området där vi har vår lägenhet. Var och vartannat hushåll har hund. Kan tänka mig att just detta område drar

till sig hundägare för att det ligger nära naturen med skogen runt knuten och åkrar som delvis omfamnar området och inger en lantlig känsla. Som boende i det här området skulle jag egentligen också haft hund. Om inte om hade varit. Om jag inte hade avgett ett löfte till mig själv att aldrig mer ha hund. Att aldrig mer utsätta mig för en sådan sorg som det innebär att en dag behöva ta farväl. Ändå kan jag inte låta bli att slänga avundsjuka blickar på alla hundägare. När jag kommer tillbaka till jobbet efter semestern och får se att min chefs dotter har fått en hund blir jag grön av avund. Jag saknar min hund. Saknar att ha hund och att prata hund. Jag saknar att träna hund och tassar som klapprar i golvet. Jag saknar en mjuk päls att borra in näsan i och jag saknar att ta hundpromenader. Jag saknar att ha en bästa vän. Abstinens är väl vad man kan kalla det om man ska sätta ord på hur jag känner. I min nya hemstad är jag ensam. Umgås med ingen. Känner ingen utöver sambon som förde mig hit. Känner mig ensam och saknar sällskap. Min sambo Krille tycker att jag borde skaffa mig en hobby för att lära känna folk. Han har såklart helt rätt, men jag kan inte komma på vad det skulle kunna vara för hobby. Det skulle vara en hund då, men jag ska ju inte ha någon så det går inte. I nästan tio år har jag hållit löftet till mig själv att aldrig mer ha hund och det löftet tänker jag hålla. Trots det kommer jag på mig själv med att sitta vid datorn och kolla hundannonser. Bara för skojs skull naturligtvis. Ibland räcker det med att drömma sig bort för att stilla abstinensen. Men någonstans långt där inne börjar ett litet frö att gro. Ett litet frö om att bli hundägare. Besöken på annonssidor och kennelsidor blir allt fler. Jag till och med ringer på en annons med hundvalpar. Varför vet jag inte. Någon hund ska jag ju inte ha. Jag antar att jag

bara vill prata lite hund en stund för att stilla begäret som sakta men säkert börjar att gro i mig. Månaderna går, år 2007 slår om till år 2008 och längtan efter en hund växer sig allt starkare. Hur ska jag lyckas bli av med denna starka längtan efter en hund som tagit fäste i min kropp som en aggressiv cancer som bara sprider sig och vägrar att ge med sig? Tänker på Charlie och den där dagen för åtta år sedan i hopp om att bli avskräckt. Jag framkallar den sista minnesbilden jag har av honom, då pappa lastat in honom i bilen för hans sista färd. Jag är glad att han fick åka bil en sista gång för det var det bästa han visste. Till skogen skulle han. I skogen som han älskade så mycket skulle han få avsluta sitt långa liv. Jag såg honom sitta i baksätet och titta ut genom bakrutan med blicken fäst på mig. Våra blickar följde varandras tills bilen blev allt mindre för att slutligen svänga av och försvinna utom synhåll. En minnesbild som fortfarande gör fruktansvärt ont, men till min förvåning blir jag inte avskräckt. Det känns annorlunda nu. Saknaden finns där för att stanna men sorgen har bytt skepnad. Den är inte längre tung som bly. Den starka intensiva smärtan – som att få en kniv i hjärtat som vrids om så fort jag tänker på honom – är borta. Sorgen har blivit lättare att bära, är inte lika ofta närvarande och inte starkare än ett nyp i armen. När jag tänker på Charlie ler jag och tänker på alla fina stunder vi hade tillsammans. När jag tittar på bilder på honom gråter jag en skvätt men bakom tårarna döljer sig ett leende och en tacksamhet över att ha fått dela uppväxten och fjorton år med denna underbara individ. Min bästa vän. Min fina gyllenpäls. Jag drömmer fortfarande om honom ibland men drömmarna har blivit ljusare. Genom drömmarna förmedlar han att han mår bra nu och att det är okej för mig att släppa taget och gå vidare.

En morgon hittar jag några hundhår från Charlie på byrån. Att de kommer från honom är det ingen tvekan om. De har samma längd, samma karaktäristiska vita i ena änden för att sedan mörkna längre ut, exakt samma gyllengula nyans samt exakt samma krusighet som vissa av hans strån hade. Hur det har hamnat där efter så många år och två flyttar har jag inte en aning om. Dessutom kommer byrån från början från Krille och inte mig. Den har aldrig varit i kontakt med Charlie. Jag har heller inte varit i kontakt med någon golden retriever sedan jag kramade om Charlie en sista gång för åtta år sedan. Inte heller Krille har träffat någon golden. Det är svårt att hitta en förklaring till hur dessa hundhår har hamnat där. Jag kommer fram till att Charlie måste ha besökt mig under natten. Det låter rätt sjukt, flummigt och övernaturligt men det är den enda förklaring jag kommer på, fast jag egentligen inte tror på att hundar kan ”gå igen”. En död hund är just det. Död. Och borta för alltid. Men faktum är att efter denna händelse är det sällan han besöker mig i mina drömmar. Jag förstår varför han har kommit och vad han vill säga mig. Han vill att jag ska släppa taget och gå vidare, att jag ska skaffa mig en ny bästa vän. Charlie kommer alltid att vara min bästa vän från förr, alltid finnas vid min sida och jag lovar att jag aldrig kommer att glömma honom så länge jag lever. Jag tänker numer på honom som en skyddande ängel som vakar över mig. Då känns det bra i min själ. Och kanske var det just han som såg till att jag kom undan oskadd när jag krockade med en älg en morgon på väg till jobbet. Med Charlies budskap i tankarna nämner jag för Krille att jag nog vill ha en hund trots allt. Han som är kattmänniska vill inte alls ha någon hund. Men det är ju perfekt egentligen med tanke på mitt löfte. Jag kan ju inte skaffa hund om den jag bor med inte vill ha hund. Eller kan jag?

Krilles ovilja att ha hund får mig inte att sluta tänka på hundar och hundköp. Tvärtom. Hundar upptar större delen av mina tankar. Jag tänker, drömmer och pratar hund. Hundtankarna är som en irriterande surrande fluga som vägrar att lämna mig ifred. De snurrar bara fortare och fortare och mer intensivt. Slutligen kommer efter nästan tio år en tanke jag lovat mig själv att aldrig någonsin tillåta mig att tänka. Jag ska ha hund igen, någon gång i framtiden. Men framtiden är ett relativt begrepp. Den säger egentligen inte så mycket. Den kan vara år framåt, månader eller till och med dagar.

KAPITEL 2

Det har blivit hösten 2008 och hundtankarna snurrar som aldrig förr. Jag är fortfarande en flitig besökare på annonssidor och kennelsidor och har börjat fundera på vilken ras som skulle kunna passa som nästa hund. Jag har insett att enda sättet att få slut på dessa tankar som bara gnager hela dagarna och äter upp mig inifrån är att ge efter och bryta mitt löfte som jag avlade för drygt åtta år sedan. Min önskan om en hund uttalas allt oftare inför Krille och mer eller mindre omedvetet börjar jag bearbeta honom för att han ska låta mig köpa en hund. När vintern kommer blir jag oväntat arbetslös och som en effekt av det riktigt deprimerad. Jag mådde inte bra innan heller, dels på grund av avsaknaden av vänner men mest på grund av att jag hade ett arbete som jag vantrivdes något otroligt med. Det var på en arbetsplats med en kriminell chef som drogs med stora skatteskulder och blåste kunder med uteblivna leveranser och bluffakturor. Det var jag som fick stå till svars för chefens oärlighet medan han själv såg till att göra sig oanträffbar. Inte behandlade han mig som anställd så mycket bättre heller. Visst är det skönt att slippa allt detta men det var ju inte arbetslös jag skulle bli. Jag blev erbjuden ett annat jobb som jag tackat ja till och även skrivit under anställningsavtalet. Ett drömjobb som jag länge längtat efter och verkligen vill ha, som verkar fantastiskt roligt och med väldigt bra lön. Men med bara två veckor kvar tills jag ska börja mitt nya jobb ändrar sig plötsligt den nya arbetsgivaren och vill inte längre anställa mig. Och där står jag nu mitt emellan ett jobb som jag sagt upp mig från och ett nytt jobb som jag plötsligt

och oväntat blivit snuvad på. Att jag får första månadslönen som kompensation är en klen tröst när jag vet vad som väntar; a-kassa och att bli jagad med blåslampa av Arbetsförmedlingen som vill tvinga ut en i meningslösa åtgärder. Krille ser att jag inte mår bra och hur ensam jag är. Min bearbetning av honom har gett resultat. Han börjar tycka att en hund vore en bra idé så att jag får sällskap, något att sysselsätta mig med och en möjlighet att lära känna folk via hundkurser och annat. Enda kravet han egentligen har är att det ska vara en liten hund och att jag får ta allt ansvar själv. Att ta allt ansvar själv är jag helt med på. Däremot kan jag inte tänka mig en liten hund. Små hundar är inte riktigt min grej. Jag gillar stora hundar som är lite att ta i. Ju större desto bättre, men jag bestämmer mig ändå för en kompromiss och tittar därför efter raser i mellanstorlek. En annan egenskap hunden ska ha är att den inte ska fälla. Jag har funderat på hur jag ska lösa det med rastning av hunden den dagen jag får jobb igen och har kommit fram till att den får vara med Krille på kontoret. Med tanke på att han jobbar med kläder går det inte att ha en hund som fäller. Jag vet att det finns många små hundraser som inte fäller men finns det några i lite större storlek och som inte är en pudel? Jag har inget emot pudlar. Jag vill bara inte ha en. Google blir min räddare i nöden och ger mig svaret. Visst finns det det. Flera stycken. Jag fastnar för bland annat barbet, briard, lagotto, perro de agua español och portugisisk vattenhund. Barbet och briard är för stora. Då återstår de andra tre. Jag läser allt jag kommer över om de tre raserna. Jämför egenskaper, temperament, pälsvård, aktiveringsbehov och läser om andras erfarenheter. Jag kommer fram till att en perro är den hunden jag ska ha. Som andrahandsval har jag portugisen. Egentligen har den allt jag vill ha men jag blir lite avskräckt av den krävande pälsvården. Jag bestämmer mig

därför för att titta efter perros i första hand eftersom deras pälsvård är mindre krävande men i övrigt påminner mycket om portugisen. Jag kollar runt efter kullar på internet men hittar inga av intresse. I väntan på att hitta en kull kollar jag efter portugiser bara för skojs skull. Hittar en kull med helt bedårande valpar med just den färg, teckning och pälstyp som jag skulle vilja ha om jag skulle välja en portugis. Jag kontaktar uppfödaren och får veta att det finns ett par hanvalpar kvar som jag gärna får komma och titta på men jag får skynda mig för det finns andra intressenter också. Titta kan man ju alltid göra men om jag åker för att titta kommer jag säkert att fastna för dem och inte kunna avstå från att tinga en. Är det verkligen nu det ska ske? Ska jag verkligen bryta mitt löfte nu och bli hundägare igen? Och av en portugis i stället för en perro? Jag funderar några dagar, får kalla fötter och drar mig ur. Ändrar mig igen men då är det försent. De bedårande valparna har hunnit bli sålda. På sätt och vis känns det bra för då är det helt enkelt inte meningen att jag ska ha hund nu. Men jag fortsätter ändå att kolla efter kullar, både perros och portugiser. Jag börjar nu vackla lite i mitt val av ras och funderar på om jag inte ska satsa på en portugis i alla fall. Någon gång i framtiden. Jul och nyår kommer och jag åker hem till mina föräldrar i norr. Träffar släkt och vänner och glömmer det här med hund för en stund. Nästan. Jag träffar min kusins hund och begäret efter en egen hund gör sig påmint igen. – Jag ska köpa en portugisisk vattenhund! flyger det plötsligt ur mig. Allas blickar vänds mot mig och de tittar förvånat på mig. Kunde jag titta på mig själv skulle jag sälla mig till den skaran. Var sjutton kom det där ifrån? Mina föräldrar börjar protestera, framför allt mamma.

– Inte ska du väl skaffa hund! Du om någon vet väl hur låst man blir med hund? Och har du verkligen råd och tid med en hund? Deras protester gör bara att jag blir trotsig trots att jag samma år passerat 30. Min övertygelse om att jag verkligen ska skaffa hund blir bara större ju mer de protesterar. Min kusin blir mest nyfiken och ställer frågor om valet av ras och när det är tänkt att hundköpet ska bli av. – Vet inte riktigt när, men kanske snart, svarar jag. Det nya året inleder jag med en anställningsintervju som blir två intervjuer. Får jag det jobbet kan jag definitivt inte köpa hund inom närmsta tiden. Men kanske är det bara bra så att jag kan tänka över mitt beslut om att bli hundägare ytterligare en gång. Medan jag väntar på besked om jobbet fortsätter mina dagdrömmar om en hund och sökandet på internet. Plötsligt en dag hittar jag honom. Valpen som fångar mitt hjärta bara genom en bild på internet. Valpen som jag bara måste ha. Ett svart litet lakritstroll med en vit bröstfläck och en vit vänstertass. Där är han ju, han som jag har letat efter. Min valp. Jag kontaktar uppfödaren och får veta att valpen finns kvar. Han verkar vara ett riktigt charmtroll av det hon berättar. Jag meddelar uppfödaren att jag ska fundera lite och återkomma, fast egentligen har jag redan bestämt mig. Honom ska jag ha. Det tar inte många dagar innan jag kontaktar uppfödaren igen och meddelar att jag gärna vill ha honom och vi bestämmer att jag ska komma och hämta honom efter helgen. Nu finns det ingen återvändo. Nu ska jag verkligen bli hundägare igen. Det känns nervöst, pirrigt, spännande, roligt och samtidigt en smula oroande över vad jag har gett mig in på. Trots att jag funderat på hund i nästan två års tid

och tänkt igenom allt praktiskt, jämfört för- och nackdelar, ekonomi och läst allt jag kunnat hitta om rasen funderar jag på om jag verkligen är redo. Och hur blir det med jobbet om jag skulle få det? Löftet jag gav till mig själv för snart nio år sedan knackar mig på axeln och frågar vad jag håller på med. Jag svarar löftet att löften är till för att brytas. Jag är dessutom värdelös på att hålla löften till mig själv.

– Herregud, han går ju inte att ha i möblerade rum! utbrast Lindas mamma förskräckt första gången hon träffade Eddie. Häng med på galna upptåg och tokiga påhitt i den sanna historien om livet med den portugisiska vattenhunden Eddie. Vattenhunden som skydde vatten som pesten och som var mer vild än tam som liten med obegränsat antal hyss i sin repertoar, men som kom att växa upp till en rysligt smart tänkare och filosof med väldigt egna idéer och lite tvärtemot i det mesta. Eddie var ingen vanlig hund. Han var världens mest säregna hund och klok som få, i alla fall enligt matte Linda och alla andra som kände honom. Eddie mot alla odds är också en gripande berättelse om livet med en kroniskt sjuk hund, om med- och motgångar. Om kampen för sin älskade hunds överlevnad och om hur Eddie lurade döden.