9789178856046 by Smakprov Media AB

Andrea Kontros

D E N F Ö RR RA A SOMMAREN N

Den förra sommaren Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Andrea Kontros Grafisk form och sättning: Visto förlag Första upplagan Tryckt i Szczecin, 2021 ISBN: 978-91-7885-604-6

Den förra sommaren Andrea Kontros

KA P 1 Den sommaren … Den sommaren då lyckan kom till mig. Då världen öppnade sig för mig. Då himlen blev min. Himlen, som jag inte hade sett på så väldigt länge på grund av alla gråa moln som hade täckt den för mig. Men den sommaren var himlen alltid blå. Blå, som mina ögon, blå som havets yta och blå som min längtan … Jag visste inte då vad det var som väntade mig. Att du i mitt liv skulle införa det mörkaste mörka jag någonsin upplevt. Jag ser dig igen framför mig. Ditt mörka hår rufsas av vinden medan du leende tittar på mig. Jag kramar om dig och känner din doft. Doften av dig som jag älskar, för att det är du.

KA P 2 Moln, moln … Moln överallt. Molnen samlas framför mina ögon, suddar ut min syn. De är vita, sedan gråare, sedan blåaktiga, sedan vita igen. De flyter mjukt och långsamt framför mig och virvlar till ibland. Jag svävar i ett tyngdlöst tillstånd. Sakta blir jag medveten om min rygg. Den är stel och något domnad, som om jag ligger på något väldigt hårt och inte har rört mig på länge. En molande värk känns i ländryggen. Omedvetet försöker jag röra på mig och det smärtar till i ländryggen och ner mot blygdbenet. Jag stannar upp mitt i rörelsen och försöker slappna av så att smärtan ska försvinna. Andetaget pustar långsamt ur mig. Det är något annat ljud som också hörs. Ett rytmiskt, starkt pipande läte. Nu är det bara det jag hör. Det gälla ljudet som för bråkdelen av en sekund fyller upp hela rymden och tonar ut i ett vakuum av tystnad. Molnen runt mig har blivit vita igen. Bländande vita. Nu virvlar de inte längre. De har lugnat sig och stannat till. Det känns mer som om jag är i ett dis nu, ett ljusgrått dis som sakta lättar. Jag försöker åter sträcka på ryggen. Lyfta på mig lite för att komma ifrån det hårda underlaget. Ett gurglande ljud hörs ackompanjerat av det eviga pipandet. Det är min mage som kurrar, går en långsam tanke genom mitt huvud. Det gör ont i magen. Inte ilande ont med det finns en dov sugande tomhetskänsla i den. På likartat sätt känns det även i munnen. Tungan känns stor och svullen och hela munhålan är torr. Jag försöker svälja. Det går knappt. Den lilla saliv jag sväljer vandrar som en stor klump djupt ner i halsen. Plötsligt känner jag hur mitt hjärta slår. Hade det dessförinnan stannat till? Jag vet inte. Men nu slår det i alla fall. Svagt och rytmiskt

men jag känner av det nu när salivklumpen vandrar förbi. Och den tycks slå i takt med det där jobbiga pipande ljudet som spränger i mina öron. Molnen kring mig rusar igen. En liten fågel kämpar förtvivlat i dem för att flyga förbi. Dess bruna vingar fladdrar ihärdigt och den sträcker på halsen i färdriktningen. Men den kommer knappt framåt i motvinden. Desperat kämpar den för att ta sig vidare. Jag känner att jag vill hjälpa den. Jag skakar på huvudet och pustar med munnen för att skingra molnen. Nu dyker det upp fler likadana fåglar. De kommer ut ur molnen och flyger förbi. En hel svärm av bruna fåglar som flaxar med sina smäckra vingar. De är alldeles nära mig nu. Jag försöker vifta bort dem med handen men handen rör sig inte som jag vill, den tycks sitta fast. Istället känner jag en enorm stickande smärta i armvecket och skriker till. Molnen skingras på ett ögonblick och alla fåglar är borta. Jag tittar mig yrvaket omkring. Jag tror jag är på ett sjukhus.

KA P 3 Jag ser dig stående nära rälsen vid stationen. Tåget har precis rullat iväg med sitt gnisslande ljud som en slöja efter sig. Jag har precis stigit av och följer människoströmmen över rälsen. Tänker att det här är gammaldags, uråldrigt och livsfarligt att behöva gå över rälsen. Att de inte har byggt om stationen hittills! Men jag ser att de håller på. Jag försöker tänka på allt möjligt för att känna mig någorlunda lugn. Inte stressa upp mig och vara nervös när jag nu ska träffa dig för första gången. Jag ser dig skymta igenom människoflödet som i rask takt går mot stationsbyggnaden. Det måste vara du. Lång, med mörkt, nästan svart hår och glasögon. När jag kommer närmare ler jag och vinkar mot dig så att du ska upptäcka mig i vimlet. Nu när människorna har skyndat förbi, ser jag dig helt. Du är lång och bredaxlad, stående med händerna framför dig, klädd ledigt i kortärmad rutig skjorta, knälånga beiga shorts och sandaler. Du ser ungefär likadan ut som på bilden jag sett av dig. Men att se någon i verkligheten ger alltid ett lite annorlunda intryck. För det första är du längre än vad jag trodde. Men det gillar jag. Och jag har inte sett dig med glasögon. Jag går leende fram mot dig, sträcker fram min hand. – Hej, jag är Christina, presenterar jag mig. Men det visste du redan. – Magnus, säger du lite stelt, tar tag i min hand med din kyliga näve. Jag nickar för jag vet ju också vad du heter. Sedan ger du mig en lätt kram och det tycker jag om. Jag märker på dig att du också är aningen nervös och blir själv lite lättad av det. – Vad ska vi göra, frågar du, efter att ha betraktat mig från topp till tå.

– Ja, inte vet jag, svarar jag. Jag trodde du hade funderat ut något bra. – Nej, svarar du med ett flyktigt, ursäktande leende. Men vi kan väl köra en liten sväng. Jag har bilen parkerad här nära. – Ja, svarar jag glatt och går småpratande bredvid dig mot parkeringsplatsen. Jag tycker din röst är vacker, ännu mer levande och fyllig än i telefonen, där vi har pratats vid den senaste tiden. Du hade flirtat med mig på dejtingsajten och jag hade glatt tackat för det. Vi hade bara skrivit till varandra några gånger när du föreslog att du ville ringa till mig. Vi bestämde då att jag skulle ta tåget till den lilla staden och att du skulle möta mig där. Och nu är vi här. Vi åker ut från det lilla samhället med vägen kantad av gammaldags hus, medan vi pratar lite om vädret och du undrar hur min resa har gått. Precis som främlingar brukar göra. Jag tittar ut i den späda majgrönskan som är så nysprungen och skir. Solen belyser allt med sina varma eftermiddagsstrålar och jag känner mig pigg och glad. Jag känner hur livet börjat öppna sig för mig. Din bil är luftig och bekväm och jag gillar den ljusbeiga klädseln i den. Jag tittar nyfiket på dig medan du kör och vi pratar. Du har mycket manliga drag och verkar vara lugn och snäll. Och lite nervös är du också, ser jag på dig, och det får mig att bli riktigt avslappnad och lugn. Två gånger i rad råkar du sätta på vindrutetorkaren medan du svänger och jag fnissar inombords över det. – Ska vi stanna här, frågar du plötsligt medan du bromsar in bilen. Här ser fint ut. – Ja, medger jag. Bilen står nu på en glänta nära en sjö med en liten ö en bit in i vattnet. Vi stiger ur, promenerar över den nybyggda träbryggan som doftar inoljat trä. Vassen växer tätt och vildvuxet i det grunda vattnet där bron slutar och ön tar vid. Vi går på en upptrampad stig i det höga gräset mellan glest stående björkar och tallar medan

du berättar för mig om ditt jobb. Jag lyssnar intresserat medan jag tittar på dig ibland. Du är stor och bredaxlad bredvid mig och jag känner mig pytte liten. Jag tittar nyfiket på dig ibland och försöker avläsa vad som finns i dina mörka ögon. Jag är inte alls insatt i ämnet du pratar om, men jag försöker hänga med när du pratar om värmepumpar, rörinstallationer och fläkt system. Du är så olik alla andra jag känner. Det där mörka, nästan korpsvarta håret och de tankfulla, lite stela i dig skrämmer mig lite. En snabb olustkänsla sveper genom mig. En förnimmelse av att vi egentligen inte passar ihop. Men jag tycker om din röst, den är varm, mörk och fyllig med ett speciellt uttal av bokstaven ”l” som jag tycker låter väldigt charmigt. Och även ”r-en” som du uttalar på annat sätt än jag. Det du pratar om är en helt ny värld för mig som jag inte kan någonting om. Vi sätter oss på en bänk som står nära vattnet och den dalande solens strålar bländar mig. Jag kisar, blundar ibland och hör suset av björkarnas löv bakom oss när du tystnar. Du är försiktig tycker jag. Vi tittar ut över vattenytan, där några änder kvackande simmar och ibland dyker efter småfisk. Du tycks vara lite reserverad, sitter med händerna i knäet och tittar ut mot fjärden. Ibland stryker du över ditt mörka hår, vars strån fångas av och rufsas i vinden. Jag börjar prata om mitt jobb, för att få igång konversationen igen, tittar på dig och betraktar din profil. Jag gillar din markanta, raka, manliga näsa och munnen som är bred och smal i det lite utstående munpartiet. Jag pratar på, du lyssnar och nu är det du som inte tycks förstå så mycket av det jag pratar om, märker jag. En stund senare reser vi oss och går sakta tillbaka mot bron. En smal man sitter orörlig med krokig rygg och dinglande ben framför sig med metspöet i handen och vi ställer oss någon minut och tittar på tyst innan vi går tillbaka till din bil.

– Vad ska vi göra nu, frågar du lite villrådigt och jag blir ännu en gång uppmärksam på din annorlunda dialekt som jag tycker låter fin. – Kan vi inte gå och äta något, jag börjar bli ganska hungrig. – Ja, det börjar jag också, säger du precis som om du helt plötsligt kom på det och du ger mig ett glatt leende. Vi kör tillbaka till det lilla samhället och försöker leta rätt på ett matställe, kör runt på gator som är helt öde så här på söndag eftermiddagen. Det tycks bara vara ett matställe öppet i den lilla staden, en restaurang nära stationen. Det är nytt, fräscht och luftigt därinne. Några män i övre medelåldern sitter med varsin öl framför sig på de svartklädda stolarna i skinnimitation och följer intresserat fotbollsmatchen på storbildsskärmen. Jag beställer kycklingsallad och du gör detsamma. Vi sätter oss vid fönstret och du börjar prata om dina barn. Du har två barn, en son och en dotter. När vi sedan lämnar restaurangen går vi raskt nerför den svagt sluttande gatan mot stationen. Jag går strax före dig med snabba steg och du följer efter. Och plötsligt känner jag din hand på min högra axel. En varm blixt går igenom mig, från huvudet ända ner till tårna. Jag känner att hettan stiger i mig, mer av dig än av den raska promenaden. Mitt hjärta bankar vilt. Vi kommer till stationen fem minuter innan tåget ska gå. Och din hand vilar fortfarande på min axel. Din beröring eldar mig. Jag vänder mig om, står alldeles nära dig och tittar in i dina mörka ögon. – Vilken språngmarsch, säger jag pustande. Jag är alldeles varm! – Ja, samma här, svarar du. Men vi hann! Jag skrattar till, känner mig ånghet och lycklig. – Jag sms:ar dig imorgon, säger du och din hand trycker hårdare mot min axel. Under hemresan på tåget sjuder lyckan inom mig så jag knappt kan sitta still och jag tänker på dig. Magnus. Ditt namn låter så fint och det passar dig så bra. För du är stor, precis det som Magnus betyder. Och mycket attraktiv, tycker jag.

Hur kan en så enkel liten bagatell leda till så mycket? Din hand på min axel någon minut. Och sedan drar allt igång. Om du inte hade lagt din hand där, var hade jag varit då? Hur hade jag haft det? Jag hade åkt hem och glömt dig inom några dagar. Men så blev det inte.

FRÅN ATT I början ha varit mer tveksam känner Christina hur hon mer och mer dras till den mörkhårige Magnus. Men när Christina märker att Magnus långsamt drar sig undan börjar hon desperat kämpa för att få honom att stanna kvar. Christina dras mot ett mörkt öde där både kärlek och trygghet sätts på prov. I denna roman skildras Magnus och Christinas först lyckliga men sedan alltmer kaotiska förhållande genom två parallella berättelser. Kronologiskt tar den andra berättelsen vid där den första slutar.