9789178856008

Älskade unge

MARIE MORIN

Tidigare böcker av Marie Morin: Maskrosminnen, Axplock, 2008 Medan stormen drog fram, Axplock, 2009 Vid sidan av varandra, i samarbete med Podium Distribution, 2011 Mellan regnskurarna, i samarbete med Podium Distribution, 2012 NU blir det bra, i samarbete med Podium Distribution, 2013 Medan löven föll, i samarbete med Podium Distribution, 2014 När tåget stannade, Axplock, 2015 Utsikter och insikter, Författares bokmaskin, 2019 Emma och Pekka – De kom från Tornedalen, Visto förlag, 2020

Älskade unge Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2022 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Marie Morin Grafisk form och sättning: Anna Lolax, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2022 ISBN: 978-91-7885-600-8

MARIE MORIN

1962

1 Eva hade alltid varit tidig.

Hon gick innan hon hade fyllt ett år och pratade långa haranger när orden började komma till henne. Den här varma sommardagen var hon för liten att förstå att födelsedagen närmade sig men tillräckligt stor för att veta att de var på väg mot sandlådan. Trots att solen värmde hade hon en långärmad tröja på sig och röda hängselbyxor. Hon gick stolt och målmedvetet mot sandlådan.

De stannade framför en gul bänk. Hon la händerna på de varma plankorna. Mamma tog tag i henne bakifrån och utan att vilja men heller inte överraskad sattes hon på bänken. En luddig skugga föll över de rutiga byxorna och fångade Evas blick.

Hon följde hur skuggan rörde sig och skrattade när den försvann för en stund. Den mörka fläcken minskade när mamma backade och ropade på henne, men en nyckelpiga hade nu landat på hennes byxor. Nya rop från mamma, högre om att hon måste titta på henne, titta på mamma, men den lilla varelsen kröp långsamt och var ny för Eva. Hon följde pigan med blicken. Hörde knäppande ljud från mammas kamera. ”Maria nyckelpiga lyfte och flög”, sa mamma.

Eva sträckte på benen, men nådde inte ända fram till kanten.

Och hon ville gå ned för att ta sig till sandlådan. Hon var liten, varm och kanske lite irriterad. Sandlådan var nära och ändå tog hon sig inte dit. Måste bli flyttad som en tygdocka i sina röda hängselbyxor och en vit långärmad tröja. ”Snart”, sa mamma.

7

Eva lutade sig bakåt och satt stilla. Väntade på starka armar som skulle lyfta ned henne. Hon hade en stång i ryggen som gjorde att hon inte behövde balansera själv. Men nu ville hon till sandlådan och hon sa det högt till mamma. Sandlådan! Nu! ”Snart, ska bara röka klart. Sedan ska vi gå till sandlådan. Du vet att din pappa har byggt den, eller hur?”

Eva skrattade när hon hörde ordet. Pappa, ja hon ville ha honom där. Men nu var det hon och mamma. Hon skrattade igen när hon äntligen lyftes ned och med egna steg gick till sin sandlåda.

Varm, nöjd och glad över att ha en egen sandlåda. Som hennes pappa hade byggt.

8

2 Trapphuset fylldes av deras tre röster. Mammas och pappas med välkända toner när de ropade. ”Åh, hej!”

Eva skrattade mest av alla. Den tunga dörren, som hon inte klarade av att rubba trots att hon nådde till dörrvredet, slog igen med en duns bakom dem. Dofterna var välbekanta men saknade ord. Ibland stack det till i näsan, ibland fick de magen att kurra.

Hon visste att det bodde andra vuxna bakom dörrarna de passerade på vägen upp. De hade namn hon inte klarade av att få över läpparna, men de låg redo inom henne. Fanjunkare och sergeant. ”Eant”, sa hon och pekade. ”Precis där bor sergeant Olsson”, sa pappa. ”Och elaka Sivan”, viskade mamma.

Pappa hyssjade och Eva tassade på tå. Sedan tog hon föräldrarnas händer och lät sig lyftas upp för trapporna. För även om hon tyckte om att gå själv var det lika roligt att lyftas. ”Åh hej!”

De stannade på våningsplanet där de bodde. Hennes händer föll till sidan när föräldrarna stannade till. Hon satte sig snabbt på den kalla stenen och hasade ned några trappsteg det snabbaste hon klarade av. Pappa fångade upp henne. ”Igen!” uppmanade hon.

Eva skrattade högt när hon än en gång lyftes upp för trapporna, passerade isskåpet och landade framför hemmets dörr. ”Då var vi hemma. Du kan leka lite med dina gosedjur medan

9

mamma och jag lagar mat. I dag blir det köttfärslimpa. Det tycker du om.”

Om pappa sa att det var gott, då var maten god. Han var hennes pappa, han gjorde god mat och han hade byggt en egen sandlåda åt henne. ”Men först tar vi av dig alla sandiga kläderna här utanför dörren, så slipper vi få in smutsen. Tänk vad mycket sand en sådan här liten kan samla på sig”, sa mamma och knäppte upp byxorna och drog tröjan över huvudet.

Befriad från alla tunga kläder sprang hon in i hemmet med pappa efter sig. ”Vänta, vänta. En ny blöja ska på, sedan en tröja och byxor.

Golvet är kallt och vi måste vara rädda om vår lilla ros.” ”Oos!” ”Ja, det är du som är rosen.”

10

3 En stickande, stark lukt låg kvar runt kartongerna. Den kom från märkpennan, hade mamma förklarat. Svarta bokstäver täckte ena sidan på den låda Eva kikade ned i. Den trefärgade kakburken, mammas kryddburkar, kopparformar och besticklådor. Hon visste att det här var en dag, en stund då hon måste vara tyst och inte störa.

Eva ställde sig upp och letade efter pappa. Hennes stora starka pappa med de mörka byxbenen och de blanka skorna. Hon hittade honom i ett annat rum. Det ekade av hennes skor mot golvet.

Rummet där hon alltid hade haft sin säng och sina gosedjur var nu tomt. Hon var stor, snart fyra år, och då hände nya saker, hade pappa sagt. Det var alldeles nytt att hon inte behövde ta av sig skorna där hon gick genom det tomma rummet.

Han fångade in henne när hon tog tag i hans byxben och han lyfte henne upp mot taket. Hon nådde nästan upp till glödlampan som hängde ensam utan sin skärma innan hon kom ned igen. ”Igen”, bad hon.

Han lyfte henne. Upp mot himlen och ned tills det kittlade i magen. Eva gnuggade sin kind mot pappas sträva rock. ”Då går vi till bilen”, sa han.

Eva gick före. Det var dags att flytta i dag och grannen Erik körde den stora flyttbilen. Hon fick sitta i pappas famn och hans starka armar höll om henne.

Erik styrde med den stora ratten och hon såg ned på buskar och sandlådan som hennes pappa hade byggt när de passerade. Hon frågade efter mamma.

11

”Hon städar.”

Pappa suckade och vände sig till Erik. ”Lägenheten är nybyggd och ändå får det på något vis Ingrid att tro att den är smutsig. Men nu är det som det är. Vi får inte bo kvar längre, nu när de ska göra sig av med alla underofficers­bostäder, det är likadant för dig och Britt. Och kanske har Ingrid rätt, vi hörde aldrig hemma där eftersom jag är underbefäl och ingenting annat.” ”Du är stallchef och du hade rätt till den bostaden.”

Evas pappa suckade och hon lutade sig bakåt. De starka armarna kramade om henne. ”Men allt kommer att bli bra i den nya lägenheten. Där finns en stor, stor gård och säkert många andra barn som du kan leka med”, viskade han i hennes öra.

Lastbilen gungade och hon blundade kort. Erik och Britt hade alltid bott i en lägenhet nära dem. Där doftade det bullar och kaffe och Eva fick en sockerbit doppad i kaffe att suga på om hon bad om det. Eller röd saft om hon hellre ville ha det.

Men nu flyttade de bort från Erik och Britt.

Erik rufsade henne i håret med en stor och varm hand och hon skrattade mot honom. Pappa pekade genom det stora fönstret på en stor gräsplan och gungor när de körde fram till en port. ”Titta där finns en större sandlåda än den gamla”, sa pappa.

Hon frågade vem som hade byggt den, men det visste inte pappa.

Men det var inte han, förklarade han. Eva tittade dit han pekade.

Utanför det långa röda huset med många fönster i rad fanns det två stora sandlådor. Men dem hade inte pappa byggt. Eva hoppades att de ändå var till för henne.

Framför deras lastbil stod en annan bil och människor bar in möbler genom en dörr. Erik stannade och de stod stilla. Motorn brummade under dem. Erik frågade om hon ville köra lastbilen innan de måste lasta ur möblerna. Hon nickade och han lyfte henne till förarplatsen och sedan styrde hon den stora bilen med deras

12

möbler mot det nya hemmet. Hon brummade högt och när två ljushåriga pojkar gick över gårdsplanen tutade hon och vinkade. De ryckte till men vinkade sedan tillbaka.

De flyttade in och allt var lite annorlunda men ändå deras.

Dofterna var som i gamla lägenheten och hennes saker hade fått följa med. Hennes säng stod i ett hörn av sovrummet, mammas och pappas sängar vid fönstret. I den nya byrån hade pappa lagt ritblock, pennor och kritor i översta lådan, leksaker i nästa låda och i lådan längst ned hennes djur, troll och nallar.

Eva hade tagit av sig skorna och gick med sin pappa förbi vardags­ rummet med de två snurrfåtöljerna, genom allrummet och ut i köket. Där satt mamma vid köksbordet. Utanför fönstret började det mörkna och det var dags att sova den första natten på det nya stället.

Lite av mammas läppstift hade halkat ut i mungipan. Hon hade sitt nya blå förkläde med de många fickorna på sig. En ny lampa hängde ovanför köksbordet, som var fyllt med skokartonger och saker. Små, roliga, nya, spännande saker. Pappa sjönk ned på en stol mitt emot mamma och lyfte upp Eva i knäet.

Eva tog upp ett långt, glatt plaströr och kikade ned i det. Pappa förklarade att det hörde till dammsugaren. Han tog Evas finger och lät det följa med bokstäverna på kartongen.

D-A-M-M-M-S-U-G-A-R-E. Hon tittade på den stora, svarta märkpennan när mamma skrev på en annan kartong fylld med röda, vita, blå och glittrande knappar.

Eva sträckte ut handen mot dem. Mamma höjde sin egen hand men pappa hann före och fyllde sin hand med knappar och lät dem rinna genom sina fingrar. De droppade ned på bordet. Han förmanade henne om hur farliga de var, att de lätt fastnade i halsen och att hon absolut aldrig fick smaka på dem. Hon nickade och lovade att aldrig stoppa en knapp i munnen.

Sedan hällde han knapparna över hennes utsträckta händer. De föll lena som blanka stenar mellan fingrarna. Eva tog upp dem och

13

hällde dem över hans händer innan han tog upp en stor näve och hällde över mammas händer.

Då skrattade mamma sitt roliga skratt, som lät precis som knapp­ arna när de föll mot kartongens botten innan Eva och pappa tillsammans satte på locket.

14

Eva växer upp i Karlstad, i det nybyggda området Våxnäs.

Det är sextiotal och hon lever sina första år i harmoni med mamma och pappa. Vad hon ännu inte kan förstå är det tungsinne som hennes mamma bär med sig och som blir en stor del av deras liv när Evas pappa går en för tidig död till mötes.

Eva lär sig skilja på sin riktiga mamma och den där andra mamman, den som kommer fram i väntade situationer eller helt oväntat.

Eva tar ett stort ansvar men är också en älskad unge, av sin familj och av mammans vänner. Men är skyddsnätet tillräckligt starkt och kan Eva stanna hos sin mamma? Älskade unge är en roman som skildrar ett sextio- och sjuttio­tal för ett barn som växer upp utanför idealbilden av en kärnfamilj. Ett porträtt av en flicka som tidigt lär sig ta ansvar och stå på egna ben, men som också är omgiven av kärlek. Älskade unge är Marie Morins tionde roman och är en fristående fortsättning på Emma och Pekka – De kom från Tornedalen samt NU blir det bra.

www.vistoforlag.se