Malin V. Olsson
I rättvisans skugga
I RÄTTVISANS SKUGGA
Tidigare böcker utgivna av Malin Veronika Olsson på Visto förlag: Universums mörka hemlighet, 2019 Av stjärnstoft är vi komna, 2020
I RÄTTVISANS SKUGGA Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Malin Veronika Olsson © Omslag: Rebecca Mörtberg Grafisk form: Alexandra Lundquist Sättning: Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2021 ISBN: 978-91-7885-581-0
I rättvisans skugga
Författare: Malin V. Olsson
PERSONGALLERI Karaktärer vid California Space Center Veronica Harrington: huvudkaraktär, läkare och biokemist Ryan Porter: teamets befälhavare Aaron Wilkins: teamets andre befälhavare Cordenie: chefstekniker från Jupiter Harvey Walker: tekniker Auriga: sjuksköterska och biokemist från Merkurius Jonathan Hudson: löjtnant och logistiker Alice: dator ombord på skeppet Millennium Paul Graham: rymdcentrets direktör Yen Chu: läkare vid rymdcentret Bailey Samson: läkarkandidat och Yen Chus adept
Övriga karaktärer Alicia Harrington: Veronicas mamma Andrea Porter: åklagare, Ryan Porters mamma, gift med Christopher Christopher Porter: Ryan Porters pappa, gift med Andrea Kalil Okonjo: generaldirektör för karantänområdet Claude Bonnaire: åklagare vid europeiska domstolen Kaspar Dabrowski: f.d. ägare till en saneringsfirma Gisele: Kaspar Dabrowskis f.d. hustru Sultanen: sultan från Venus Aramesh: monark från Neptunus Nevurgai: monark från Neptunus Jim Lundegard: f.d. befälhavare vid California Space Center, avliden Grace: Jim Lundegards sedan länge avlidna hustru
Kapitel 1 Europa, olycksdagen
M
ed darrande hand strök jag undan en hårlock från ansiktet. Gropen som Harvey fallit ner i var inte sär skilt djup, mina ögon började vänja sig vid dunklet och jag anade konturer nere på botten. Han rörde på sig, omringad av diffusa skuggbilder. Säkert stora stenar. Jag vände mig mot generaldirektör Okonjo, med svetten pär lande på pannan. ”Vi måste få upp honom. Finns här nån stege, sir?” Inte ett ord letade sig ut mellan direktörens spända käkar. Han stirrade ner i gropen med hårt knutna nävar och små ryck ningar runt de sammanpressade läpparna. Hade han blivit så chockad av att golvet i den fallfärdiga ladan gett vika? Jag skulle just upprepa frågan då Harveys darrande stämma nådde mina öron. ”Shit! Veronica … stenarna känns konstiga.” ”Vad menar du?” ”Konstiga. Typ som gammalt papper. Åh jävlar, det är fan inte sant!” Bredvid mig brände Okonjo av en lång salva europeiska ord. Jag visste inte vad de betydde, men han var upprörd, det hördes tydligt. Hjärtat bultade när jag la mig på knä vid gropens kant. Andetaget fastnade i halsen när jag förstod vad jag såg. Harvey var omringad av förvridna kroppar. Mitt hjärta nästan stannade. Jag slöt ögonen och slunga des bakåt i tiden, till föregående kväll. För mitt inre såg jag oss i min nedsläckta lägenhet, med informationshologrammet flimrande i rummets mitt. Mindes Aurigas uppspelthet och det 7
förväntansfulla skimret i Harveys ansikte. Om vi bara hade vetat … Ett skrämt pip från gropens botten drog mig åter till nuet och jag flög upp på fötter. Darrande som ett asplöv vände jag mig mot generaldirektör Okonjo. ”Vad är det där?” Jag pekade ner mot det groteska fyndet, med tankarna tumlande i en salig röra. Tredje världskriget – kanske hade det inte enbart utkämpats med rymdskepp och jonkanoner. Kanske hade det förekommit kemiska vapen också. Gaser med förmåga att konservera män niskokroppar. Men vad gjorde de under den fallfärdiga ladan? Alla stupade hade begravts och de som dukat under för pesten hade bränts bakom den där kullen … Okonjo gjorde ett häftigt utfall framåt. Han böjde sig över gropens kant och röt för sina lungors fulla kraft. ”Vad skulle du där och göra? Förbannade grabb, har du inte vett att respektera avspärrad mark?” ”Va?” Kom det nerifrån. ”Vad snackar du om? Det var ju den andra ladan som spärrats av.” Förtvivlad klängde jag fast vid Okonjos arm. ”Harvey menade inget illa sir. Bandet hade blåst ner. Det låg dolt i frosten, inte ens jag såg det.” Generaldirektörens blick hade mörknat. Jag släppte taget och tog ett steg bakåt. Varför var han så vansinnigt arg? Tanken träf fade mig som en blixt från klar himmel. Jag kände hur ögonen vidgades när jag långsamt skakade på huvudet. ”Ni brände aldrig kropparna, eller hur sir? Ni sa att ni hade bränt dom men istället grävde ni ner dom. Här. Under byggnaderna.”
8
Kapitel 2 Kaliforniska provinsen, ett dygn tidigare
T
rots den envist flimrande bilden kunde jag tydligt se att fältet låg öde. Ett förmodat regnoväder hade blött gräset och en spöklik dimma steg från marken, upp mot gry ningshimlen, vars färger skiftade i gult och rosa. Ruinerna skym tade som skuggor genom diset. Delar av det en gång praktfulla sjukhuset med intilliggande baracker hade rämnat för kraftfulla jonkanoner och bildat stenrösen som förde mina tankar till död. Förintelse. Kisande lutade jag mig fram mot hologrammet för att nog grant studera varje detalj. Där fanns högresta granar som ramade in fältets ytterkanter, rostiga rester av krigsfartyg och halvt för multnade träkors som vid första anblicken tycktes vara slump mässigt utplacerade. Jag skakade på huvudet åt mina egna tankar, slumpen hade inget med saken att göra, tredje världskrigets solda ter hade varit måna om att hedra sina stupade kamrater. Ordagrant mindes jag de meningar som historieläraren tvingat oss att memorera i grundskolan. Tjugohundratalets Europa, inte långt före sekelskiftet. Tredje världskriget spillde åtskilliga liv, en sista blodig kamp innan ledarna för jordens fem länder tvingades fatta ett revolutionerande beslut. Gränserna skulle suddas ut. Alltför länge hade vansinnesstrider om makt och landområden skändat oskyldiga människoliv. Tiden var inne för den slutgiltiga försoningen. Detta var upptakten till den sammanslagning som inte bara skulle sammanfoga länderna under ett gemensamt styre, utan också förändra tillvaron för miljontals jordiska invånare. Jag log för mig själv. Dåtidens människor skulle förmodligen 9
ha skrattat om någon berättat för dem att mänskligheten i dag, nästan etthundra år senare, skulle ha bildat en ännu mer unik allians, tillsammans med solsystemets övriga planeter. Aldrig hade jag väl trott att jag, artonåriga Veronica Harrington, skulle bli en av dem som avslöjade sanningen – att utomjordiskt liv existerar, och att Jordens förenade regering under flera år hade samarbetat med de övriga planeternas ledare genom ett topp hemligt handelsförbund. Ett förbund som jag av en lycklig slump snubblade över, en dag för nästan ett år sedan. Jag såg mig runt i rummet. De fördragna gardinerna släppte in ett blygsamt solsken, genom vilket jag anade konturerna av mina teamkamrater. Harvey satt i skräddarställning bredvid mig på sängen, iförd en vit pikétröja som lyste i en snygg kontrast mot hans mörka hy. Han stirrade stint på hologrammet, som om han också ville uppmärksamma varje detalj. Inte konstigt, det var ju vi två, Harvey och jag, som snart skulle ströva runt bland ruinerna på riktigt. Ett sting av förväntan fick magen att pirra och min blick vandrade till den långsmala gestalt som satt uppflugen på soffans armstöd. Hennes spetsiga öron pekade rakt fram och trots att halvmörkret tagit mitt vardagsrum i besittning kunde jag se ljusa rökpuffar stiga från det svarta vilda håret. Jag hade ingen aning om hur Cordenies kropp fungerade i sitt normaltillstånd, en bolmande rökgestalt. Allt jag visste var att Jupiters sammansätt ning, utan en fast kärna, innebar att alla jupiteraner existerade i gasform och att de kunde omforma sina kroppar efter omgiv ningens egenskaper. Harvey och Cordenie såg allvarliga ut, men Auriga var sitt vanliga livliga jag. Hennes röda ögon glänste när hon med blicken följde holobilden in i ruinerna, uppför spruckna väggar och över dammiga artefakter. Ett ivrigt pip smet ut mellan hennes läppar, 10
hon drog på munnen men tvingades snabbt slappna av i ansiktet igen. Ärrbildningen fick skinnet att svida och huden att strama vid alltför omfattande rörelser, hade hon berättat. Auriga vände sitt numera kolsvarta, aningen skrynkliga ansikte mot mig, och jag rös av obehag. Hade knappt hunnit vänja mig vid att hennes plommonlila hy var borta. Kanske för alltid. Som tur var la Auriga inte märke till min ofrivilliga reak tion, hon var fullt fokuserad på vårt nya uppdrag. ”Oj”, sa hon. ”Fatta att ni snart ska vara där. Du och Harvey. Jag är faktiskt lite avundsjuk.” Jag nickade, samtidigt som en sprucken röd plastbox visades i bild. Bredvid den låg två förruttnade plattor som såg ut att vara skapta av skumgummi, men jag visste bättre. Åren hade angri pit plattorna, liksom mossa och parasiter. Ofattbart att det fanns rester kvar. ”Wow! En gammal trådlös defibrillator, ser du?” Jag pekade ivrigt på hologrammet. ”Tänk att vi ska hämta antik sjukvårds utrustning ur ruinerna av ett fältsjukhus. Vi kommer lära oss galet mycket.” Harveys breda flin fick en kritvit tandrad att lysa i mörkret. ”Tror du att vi får undersöka grejerna då? Glöm inte att vi hämtar dom åt Saturnus regering, vårt team är bara mellanhänder.” Jag bet ihop hårt för att dölja besvikelsen. Harvey hade rätt, vi skulle inte hämta den gamla sjukvårdsutrustningen för eget bruk. Saturnus regering hade nyligen bestämt sig för att studera jordisk sjukvårdshistoria, och eftersom vårt team utförde uppdrag åt det intergalaktiska handelsförbundet hade det fallit på vår lott att hämta prylarna som saturnurna köpt av Jordens förenade regering. Som läkare var jag självskriven för uppdraget, precis som Auriga, men svåra brännskador tvingade henne att ta det lugnt 11
i en vecka till. Därför skulle Harvey bli mitt resesällskap. En läkare och en tekniker skulle bilda det perfekta arbetslaget, hade vår befälhavare sagt. Hettan flammade upp på kinderna, det stack som av tusen nålar i skinnet och jag sände en tacksam tanke till mina för dragna gardiner. Det var söndag kväll, tre dygn hade passerat sedan vår befälhavare informerat mig om det nya uppdraget. Tre dygn sedan vi suttit tillsammans under trädet på blomsterängen. Tre dygn sedan vi … Hettan kröp mot halsen. Hjärtat bankade men jag ville inte att mina teamkamrater skulle misstänka något, därför tvingade jag mig att fokusera på uppgiften igen. ”Visst, vi hämtar prylarna åt saturnurna, men jag har lovat att skriva en detaljerad presentation innan leveransen. Auriga är inte pigg nog att resa till Europa, men hon ska hjälpa mig med holorapporten.” Cordenie vippade med öronen. ”Jävlar Auriga, du är tuff som redan orkar jobba. Du blev ju nästan innebränd i förra veckan.” Den kortväxta sjuksköterskan från Merkurius skruvade på sig. Att hon riskerat sitt liv för att stoppa vulkanen Olympus Mons och rädda universum från undergång ville hon konstigt nog inte prata om. Istället för att besvara Cordenies kommentar vände sig Auriga mot mig. ”Ruinerna är alltså rester av ett fältsjukhus från tredje världs kriget, men hur slutade det egentligen?” frågade hon. ”Vi plug gade intergalaktisk historia i skolan, men jag minns inte att nåt av länderna såg sig som segrare.” Jag kastade håret bakåt över axlarna, och strök bort en envis lock som vägrat hänga med. Harvey och Cordenie tittade nyfiket på mig, de var tydligen också intresserade av denna mörka del av jordens historia. 12
”Nej, inget av länderna gick segrande ur kriget. Eller kanske segrade de allihop. De drabbades av nåt hemskt. En vidrig sjukdom tvingade dom att samarbeta.” Harveys armar låg i kors frampå bröstet, ljusa rökpuffar steg från Cordenies hår och Auriga kisade mot mig med sina röda ögon. ”Det började med feber”, fortsatte jag. ”Enligt ryktet hade häftiga regnskurar och iskalla vindar plågat soldaterna en tid, alla trodde först att de blivit förkylda. Men sedan kom törsten. Rent ohygglig och omöjlig att släcka. Soldaterna började blöda, först ur näsan men snart hostade de blod. När de äntligen förstod, var det nästan för sent.” Auriga flämtade till. ”Menar du …?” Jag nickade. ”Pesten.” Tystnaden sänkte sig över rummet. Harveys ena mungipa skrynklades samman, Auriga tittade oavvänt på mig och rök puffarna som steg från Cordenies hår mörknade. ”Jävlar! Jag trodde pesten var en myt”, sa hon. ”Fine, jag vet att den skördade tusentals människoliv längre tillbaka, men så sent som på tjugohundratalet … Blev den inte utrotad?” Jag skakade på huvudet. ”Nästan, men under mitten av tjugohundratalet muterades människans immunförsvar, en oundviklig följd av antibioti kamissbruk. I samband med det lyckades virus och bakterier mutera till helt nya superstammar. På sätt och vis var det kanske bra, kriget upphörde när jordens alla nationaliteter tvingades samarbeta för att rädda sina liv. De sjuka isolerades, smittade kroppar brändes och alla friska evakuerades. Norra Europa var satt i karantän under ett decennium.” ”Och nu?” sa Cordenie. ”Nu är det lugnt. Bakterierna behöver levande värdar för att 13
fortplanta sig, och området var karantänbelagt i tio år. Inget att oroa sig för.” Jag släckte hologrammet och reste mig från sängen. Sick sackade mellan klädhögar och ett par halvtomma resväskor, fram till fönstret i rummets bortre ände. Med lätta rörelser drog jag isär gardinerna och lät kvällens sista solstrålar lysa upp det kombinerade sov- och vardagsrummet i min etta. Jag hade bara bott där i tre dagar och kaoset var påtagligt. Jag trivdes bra men hade inte orkat ta tag i städningen ännu. Inte vant mig vid ensamheten. Därför hade Aurigas, Cordenies och Harveys besök varit lika uppskattat som oväntat. Jag hade visat dem min nya lägenhet och berättat att jag just fått en holofilm översänd, med massor av information om fältsjukhuset i karantänzonen. När Harvey frågat om de också fick se den hade hjärtat tagit upp spelta glädjeskutt i bröstet. Underbart, att för en stund slippa tystnaden. Sängen hade jag rensat från smutstvätt genom ett stort svep med armen, likgiltig för det faktum att röran på golvet förvärrades. Soffan var i minsta laget för oss fyra, och att göra det bekvämt för mina vänner var prio ett. Vi hade tittat på infor mationshologrammet tillsammans och vips hade solen börjat sänka sig bakom höghusen utanför fönstret. Harvey reste sig från sängen, överkastet var skrynkligt men jag struntade i att släta ut det. Orkade inte bry mig. Jag hade ändå ingen sambo som kunde störa sig på stöket … Suckande följde jag Harvey och Cordenie till dörren. De båda skulle infinna sig på vår arbetsplats, California Space Center, extra tidigt morgonen därpå för att se över Millenniums drivsys tem inför resan. ”Sjyst av kapten Tjurskalle att låna ut Millennium. Hade ju inte varit lika kul att åka i en skyttel.” Harvey flinade och jag skakade leende på huvudet – värmen hördes tydligt bland orden. 14
Cordenie boxade till min arm. ”Riktigt fin lägenhet. Och var glad att du slipper Raavu, nu kan du bygga på nåt nytt. Nåt bättre.” Sorgen högg åter till i hjärtat, men jag skulle inte ge efter. Den var bara en illusion, skapad av mitt sårade ego. Jag stängde dörren efter dem och räknade i huvudet. Hur lång tid hade pass erat sedan min före detta sambo kysst en annan tjej uppe på galahallens tak? En vecka. Minst. Egentligen saknade jag inte Raavu särskilt mycket, jag hade bara inte kommit över oförrätten av hans svek. Auriga kom emot mig med ett varmt leende. Den lilla sjuksköt erskan från Merkurius var min allra bästa vän, för henne kunde jag berätta allt och hon visste vilka tvetydiga känslor jag brottats med den senaste tiden. Kramen hon gav mig värmde ända in i själen. ”Ses i morgon bitti”, sa hon. ”Önskar att jag kunde följa med på resan, men kapten Porter är orubblig. Han låter mig knappt vara i rymdcentret alls innan brännskadorna har stabiliserats.” Hon pustade uppgivet. Själv vände jag bort ansiktet för att dölja hettan som blossade upp på kinderna igen. ”Han är bara rädd om dig. Dessutom får du extra tid att umgås med Jonathan. Var är han förresten?” ”Ute med Aaron. Slutspelet i svävarboll har visst dragit i gång, tydligen skulle de se nån match ihop.” Auriga ryckte skrattande på axlarna. ”Inte mitt största intresse precis. De fick gå själva, lite välbehövlig grabbtid du vet”, sa hon och himlade med ögonen. ”Vi kommer i morgon i alla fall, så vi får vinka av er.” Jag lyssnade till ljudet av hennes fotsteg när de försvann nerför trappan. Auriga ville uppenbarligen demonstrera sin goda hälsa genom att aktivt välja bort teletransporten. Långsamt kryssade jag mellan klädhögarna på golvet, fram 15
till sängen. Gäspande kröp jag ner under täcket, ställde larmet på sökaren och släckte lyset, bara för att omedelbart tända igen. Hade jag ställt larmet rätt? Bäst att dubbelkolla. Snart skulle jag besöka Europa. Inga missöden fick förstöra den resan.
16
Äntligen ska jag besöka Europa. Något som jag, artonåriga Veronica Harrington, har drömt om i hela mitt liv. Tillsammans med min teamkamrat Harvey ska jag hämta uråldrig sjukvårdsutrustning ur ruinerna av ett fältsjukhus från tredje världskriget. Glädjen blir kortvarig när vårt enkla uppdrag förvandlas till en mardröm. Jag anklagas för ett brott som jag inte har begått och Harvey drabbas av en livsfarlig sjukdom som borde vara utrotad sedan flera decennier. I ett desperat försök att rädda honom reser jag och mitt team till solsystemets yttersta rand i jakten på det enda botemedlet. Där väntar gamla bekanta som kommer göra allt för att förhindra att vi får tag på medicinen. Ska vi lyckas med vårt galna uppdrag? Och hur ska jag hantera känslorna som börjat spira mellan mig och kapten Porter?
I rättvisans skugga är den tredje boken om Veronica Harrington och uppföljaren till Universums mörka hemlighet och Av stjärnstoft är vi komna.
www.vistoforlag.se