9789178855575 by Smakprov Media AB

TIDSFURSTEN

Henrik Robert Karacs 1

Tidsfursten Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2021 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Henrik Robert Karacs Grafisk form & sättning: Mattias Norén, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tartu, 2021 ISBN: 978-91-7885-557-5

TIDSFURSTEN av Henrik Robert Karacs

Kapitel 1. En flock blågula aror seglade skränande över regnskogens trädtoppar och retade upp de slumrande lejontamarinerna i de väldiga paranötträden. Deras upprörda tjatter väckte liv i en gammal jaguar vars överlevnad numera snarare hängde på list än velocitet. Kattdjuret smög tyst genom djungeln med blicken fäst mot uppståndelsen i trädens lövverk där primaterna svingade sig mellan lianerna. Jägaren visste att de ibland tappade taget. Rätt placering och tålamod brukade ge utdelning. På avstånd hördes högljudda rop och skratt från en skara förväntansfulla och glada barn. Byskolans elever hade samlats nere vid floden. De höll i varsin liten hink och ett kycklingben. Fiske stod på schemat och om de hade fiskelycka väntade pirayor till lunch. Ungarna betraktade spänt hur virvlarna i floden ökade i intensitet när små vassa tänder högg tag i betet. Vincent, deras lärare, lyfte snabbt kycklingbenet ur vattnet och fyllde sin hink med glupska fiskar som inte ville släppa taget. När han låtsades bli biten tjöt barnen förtjust av skratt över hans förfärade skrik och grimaser. De älskade hans underhållande lektioner i jakt och fiske för det hände alltid något oväntat och han gillade att spexa. Medan Vincent lärde ut fiskeknep hade hans far Jorge kallat till ännu ett möte med byrådet för att diskutera en modernisering av byskolan och sjukhyddan. Denna gång tog han med sig Vincents vän Luciana, en ung kvinna med talets gåva och en förmåga att fånga stammens öron vid de vardagliga diskussionerna i byn. Byns hövding lyssnade trött till Jorges argument och skakade på huvudet. Jorge satte sig ned på marken och knuffade till Luciana

som ställde sig upp och tog till orda. Efter en timmes tal skakade ingen längre på huvudet. De flesta lyssnade intresserat och nickade uppskattande. ”Jag gillar dina idéer Luciana”, sa hövdingen. ”Du tillför byn mycket förnuft trots din ungdom. Som du vet har en del av oss och även vår shaman haft invändningar mot att ta emot statligt stöd, men vi är även medvetna om att Vincent inte kan hjälpa oss med medicinsk vård för all framtid. Ditt förslag om sjukhyddan är godtagen. Kring byskolan råder fortsatt delade meningar. Datorer är dyra och vi är tveksamma kring nyttan de kan ge byn.” Jorge knöt nävarna och försökte behålla lugnet men kände en stark frustration. Han reste sig hastigt upp och bad Luciana att sätta sig ned. ”Samhället förändras snabbt. Flera grannbyar har fått sina marker skövlade av skogsbolagen. Skall vi ha en framtid måste vi ta till vapen, men fienden skall inte bekämpas med spjut och pilar utan med kunskap och information. Våra ungar måste lära sig och förstå världen utanför och folk i omvärlden måste bli medvetna om oss och vår unika natur. Datorer kan ge och sprida kunskap. Vi har idag bara en och det är bara jag, Luciana och Vincent, som använder den. Jag vill att alla skall lära sig hur en dator fungerar.” ”Jag vet inte om jag gillar din idé att öppna upp vår by till världen utanför. Ju mindre vi har med dem andra att göra desto bättre.” Luciana ryckte tag i Jorges shorts och ställde sig upp. ”Världen utanför påverkar redan våra liv oavsett om vi vill eller inte. Vår existens är hotad av ranchägarna och skogsbolagen, men alla människor är inte onda. Många kommer stödja vår kamp för naturen och vår unika livsstil om de får reda på vår situation. Uppmärksamheten kan få de onda att lämna oss ifred. Vi har dessutom råd med en upprustning av byskolan om vi får statliga bidrag. Ni måste lita på mig och Jorge. Vi vet vad vi gör.” Hövdingen vände sig till rådets övriga medlemmar och en efter en nickande de sina jakande svar. Ett beslut hade fattats. Jorge var nöjd och glad över att ha Luciana vid sin sida. De hade

äntligen lyckats övertala byrådet till de livsnödvändiga framtidssatsningar som byn behövde. Kampen för kliniken och byskolan hade pågått länge men situationen hade blivit akut. Hoten utifrån hade ökat markant efter att landet fått en ny ledning som helst ville cementera hela regnskogen och bygga höghus. Jorge hanterade orosmolnen efter bästa förmåga, men han var inte stolt över sitt våldsamma förflutna och hatade att bli påmind om det de gånger han tvingades agera för byns bästa. Döda och lemlästade ranchägare skapade förvirring och fruktan bland de övriga parasiterna som ville åt deras marker. Han höll dem på avstånd, men byn behövde en långsiktig lösning på problemen och stöd utifrån. Han och Vincent kunde inte hjälpa byn med bot och säkerhet för all framtid. Jorge var omtyckt och hade ett gott rykte bland djungelfolken som en vishetens och fredens man, även om en del funderade på hans okända förflutna när de såg alla ärren på hans kropp. Både unga och gamla samlades ofta utanför den lilla byskolan för att lyssna på hans sagor om Nordens krigare, de blodtörstiga vikingarna. Hungern påminde Jorge om att det var dags för lunch. På väg ned mot floden kände han doften av stekt fisk och hörde höga rop. Han såg hur Vincent for som en blixt genom djungeln med barnen efter sig och snabbt svingade sig upp i ett träd med en lian. ”Vincent!” utbrast Jorge. ”Sluta apa dig. Har du kvar några firrar?” ”Kolla vid elden. Vi fick en fin fångst. Vänta, jag gör dig sällskap.” Vincent hoppade ner från trädet och blev genast omringad och nedbrottad av ett gäng ungar. ”Nu får ni ge er. Dagens lektioner är över.” Motvilligt släppte de taget och Vincent slog följe med Jorge för att äta. ”Hur gick det för er?” ”Perfekt! Luciana var fantastisk. Ingen verkar lyssna på mig men när hon kör igång så lyssnar alla. Vi får både en ny klinik och datorer.” ”Äntligen! Det har varit en lång kamp. Bra att du tog med dig Luciana.”

”Ja, tack för rådet. Det känns skönt! Förutsättningar finns för en ljusare framtid. Jag har förresten funderat på det du sa tidigare om att söka jobb i Manaus. Jag lät kanske lite tveksam, men jag tycker att det är en bra idé. Du träffar nytt folk och får nya perspektiv. Det blir nyttigt för dig att byta miljö ett tag.” Vincent höll med. För en ung man var livet i byn begränsande på många sätt och han var nyfiken på vad den stora staden hade att erbjuda. ”Skönt att du känner så. Jag funderar på att åka till Manaus redan i nästa vecka. Tänkte besöka några byggen och kanske även turiststråken för att rita karikatyrer. Det verkar rätt kul och jag har hört att särskilt gringos betalar bra.” ”Du har utan tvekan en fantastisk konstnärlig ådra, men att jobba på bygge är bättre betalt än karikatyrer. Experimentera lite och se vad som funkar bäst. Du lär snabbt märka hur annorlunda världen utanför är mot livet i byn. Det är skillnad på att bo i stan eller vara där på ett kort besök. Om du vill kan vi åka till stan tillsammans. Jag skall sälja några mynt och sedan titta på datorer och sjukvårdsutrustning. Det blir skönt när vi äntligen får en moderniserad klinik och slipper vara beroende av dig.” ”Du pratar så konstigt ibland. Jag kan tänka mig att jobba i stan ett tag, men byn kommer alltid vara mitt hem.” ”Kanske det Vincent, men livet blir sällan som man tänkt sig och det finns väl även en charm i att saker inte alltid blir som förväntat. Livet vore tråkigt utan utmaningar.” Ett högt vrål ekade genom djungeln. Vincent och Jorge rusade mot byns fotbollsplan där en liten flicka låg på marken och grät. Hon andades tungt med deformerat huvud och kropp som tycktes smälta bort av solens strålar. När Jorge rörde vid henne skrek hon av smärta. Förfärade bybor samlades kring henne medan byns shaman lyfte händerna mot himlen för att påkalla hjälp från förfädernas andar. Jorge ropade högt till församlingen: ”Backa! Flickan har drabbats av sjukdom och kan smitta. Ingen får vara i hennes närhet.”

I upprörda samtalstoner rörde sig byborna sakta bort från flickan medan de förfärat såg hur livet lämnade hennes kropp. ”Vincent! Ge mig ditt kristallhalsband.” Vincent tog halsbandet kring sin hals och räckte det till Jorge som la det på flickans bröst, men hennes livslåga var redan släckt. Kvar fanns endast ett tomt skal av en människa vars själ lämnat livet bland dem och svävat vidare till en annan värld. Inne bland fikonträden satt jaguaren och slickade i sig blodet från sitt byte. I djurens värld fortsatte livet som vanligt, men i den lilla byn skulle det förändras för alltid.

Kapitel 2. Med solen i zenit la sig den fuktiga värmen likt ett sövande täcke över regnskogen. Lejontamarinerna uppe i träden betraktade slött hur mannen på marken slet med spaden och grävde gropar som han senare fyllde igen. Efter att byn blivit nästan tom på människor hade apornas mod och nyfikenhet ökat. De hade besökt hyddorna flera gånger och tagit med sig mat och konstiga föremål upp i träden. Vincent släckte törsten med några klunkar vatten och torkade svettpärlorna från pannan. Den tryckande värmen underlättade knappast arbetet. Lutad över spadskaftet lät han blicken vandra mot de låga bambuhyddorna en bit bort, innan han vände sig mot den tidigare fotbollsplanen där så många glädjescener utspelats under årens lopp, men som nu blivit täckt av små jordkullar och orkidéer vars prakt färgade fältet i olika nyanser. Varken glada röster och skratt eller vrål av smärta och gråt av sorg hördes längre. Efter liemannens skörd rådde en overklig tystnad över platsen som bara några veckor tidigare andats liv och framtidstro. Den sista graven fylldes med jord och Vincent sjönk utmattad ned för att be en bön. Ovanpå en av jordkullarna låg kristallhalsbandet som han burit i hela sitt liv. Luciana, en av hans närmaste vänner, fanns inte mer och saknaden var obeskrivlig. Smärtan i barnens ögon och föräldrarnas lidande över att mista sina barn var det värsta Vincent någonsin upplevt. Efter att de yngsta strukit med spreds farsoten vidare till de vuxna. När skelettet upplöstes hade de flesta dött av kvävning då halskotorna gett vika och blockerat luftvägarna. Vincent och hans far var de enda överlevande, men faderns tillstånd hade successivt försämrats.

Vincent gick bort mot hans hydda och Jorge rycktes ur sin slummer av knaket från bambugolvet. ”Hur mår du?” ”Lite bättre. Har inte lika ont längre, men är väldigt trött.” ”Vill du ha kaffe eller något annat?” ”Nej Vincent. Jag vill bara prata lite. Ta pallen där. Det är bra om du sitter ner.” Vincent rynkade på pannan. De gånger hans far ”ville prata lite” var det alltid något allvarligt på gång. ”Jag lyssnar. Berätta!” ”Det är något som jag måste berätta för dig. Jag borde ha gjort det för länge sen.” Jorge blev tyst och mötte Vincents förvirrade blick. ”Vad är det? Vad vill du säg?” ”Det hände för många år sen, men det känns som idag. Vi var nere vid floden i tidig gryning för att lägga ut näten. På den tiden hjälpte jag ofta till med fisket. Natten hade varit stormig med blixtar dunder och ihållande regn. Du vet ju hur det är dagar efter nattliga skyfall, förhållandena för fiske är gynnsamma och vi såg fram emot en god fångst. Pedro såg honom först. En liten medvetslös pojke låg på rygg vid flodbädden. Ansiktet täcktes av blod från ett stort sår i huvudet. Under natten hade vi hört flera stora knallar, men trott att det var blixten. Några dagar senare fann vi vraket av ett kraschat plan. Hur pojken hade tagit sig från flygplansvraket och ned till floden var ett mysterium. Övriga passagerare var döda.” Jorge tittade ner i marken. Vincent satt med vidöppen mun och svårigheter att finna orden. ”Vad hände med pojken?” frågade Vincent knappt hörbart. ”Han sitter framför mig”, svarade Jorge med en blandning av lättnad och nervositet i rösten. Vincent ställde sig hastigt upp. Orden slog emot honom som tryckvågen från en explosion. Omgivningen snurrade och han fick svårt med balansen. För ett ögonblick svartnade allt och han satte sig ned igen. Historien om flygplansvraket i djungeln var välkänd,

men storyn var att planet tillhört militären och störtat av okänd anledning. Jorge var den enda far han kände till och modern hade somnat in vid hans födsel. Det var i alla fall sanningen han levt med, fram till nu. Det tog en stund innan han mäktade yttra ett ord. ”Jag förstår inte. Är inte du min far?” ”I mina ögon är jag din far och du är min son.” ”Vad menar du?” ”Jag är inte din biologiska far men har tagit hand om dig som min son.” Vincent drog ett djupt andetag och ställde sig upp igen. ”Varför hör jag detta först nu? Varför satt jag som litet barn i ett militärflygplan? Varför blev jag kvar i djungeln efter att planet störtat? Min familj! Min mor och far! De måste ju ha undrat vart jag tog vägen. Jag förstår inte. Hjälp mig att förstå.” Jorge tappade sakta medvetandet. Vincent gick fram till sängen och ruskade om honom hårt. ”Jamen svara då! Varför?” ”Ledsen, skydda, ondska”, viskande Jorge tyst innan han slocknade. Att Jorge, den person Vincent litade mest på i hela världen, hade låtit honom leva i en lögn var obegripligt och en enorm besvikelse. Vad menade Jorge med orden skydda och ondska? Hade han försökt skydda honom? Var fanns hans familj? Hade han syskon? Ju mer han funderade desto säkrare blev han på att Jorge måste ha känt till dem och det gjorde allt ännu mer konstigt. Varför hade han förhindrat en återförening? Jorges tunga andning skapade panik hos Vincent som rusade till sjukstugan för att hämta en gummislang och kanyler. Tillbaka i hyddan hörde han inte längre några andetag och fruktade för ett ögonblick att allt var över, men ett rosslande ljud bekräftade att livets låga ännu brann. Han satte fast en kanyl i Jorges arm, kopplade på slangen och satte sedan en kanyl i sitt eget armveck. Blodet i hans ådror hade botat svårt sjuka i byn vid flera tillfällen men när alla hastigt insjuk-

nat samtidigt hade han varit chanslös. Efter blodtransfusionen plåstrade han om Jorge och lindade armen med ett bandage innan han tog hand om sig själv. Nu kunde han bara be och hoppas på snar bättring. Om allt gick väl skulle de sedan åka till sjukhuset där Jorge kunde få riktig vård. Jorge vaknade sent på kvällen och var till Vincents förvåning full av energi. Han letade snabbt fram papper och penna ur byrålådan och satte sig vid köksbordet. Medan han skrev så pennan glödde tog Vincent plats mitt emot honom. ”Vi måste prata!” Jorge lyfte vänsterhanden och fortsatte att skriva utan att lyfta på huvudet. ”Vänta. Strax klar. Här! Samla in dessa örter.” ”Nej Jorge. Vi måste prata nu. Örterna får vänta. Du är skyldig mig svar på ett antal frågor.” ”Vincent! Örterna är inte till mig utan till dig. De kommer ge dig svaren du söker. Lita på mig. Gå ut i djungeln och hämta det jag ber om. Jag lovar, du kommer få veta allt.” Vincent gick motvilligt iväg för att hämta örterna och en stund senare hade Jorge kokat ihop en illaluktande grön sörja. ”Drick!” Vincent rynkade på näsan men drack ur koppen. Omgivningen försvann sakta när medvetandet övergick i ett hypnosliknande tillstånd. I dimman hörde han Jorges röst. Han uppfattade inte orden, men skärvor av bilder likt en film från barndomen visade sig. En speciell händelse uppenbarade sig tydligt. Det var en flykt av något slag. Han såg en gul villa i nordisk skärgårdsmiljö med klippor, vatten och barrträd, en fauna totalt väsensskild från djungeln, men ändå bekant. Hans mors ord ekade i hans huvud, ”Var stark”. Hon stod vid en brygga medan han sakta färdades i en puttrande gummibåt ut över vattnet bort från land. Han visste inte hur länge hypnosen pågick, men vid uppvaknandet hade ilskan och frustrationen övergått i ett lugn. ”Välkommen tillbaka Vincent. Drogen var kanske något

kraftigare än jag hade räknat med. Du har varit borta länge. Hur mår du?” ”Jag är väldigt trött. Det är mycket att smälta. Jag såg min mor och flera andra personer som jag kände igen.” ”De var personer från ditt tidigare liv. Ditt minne kommer klarna ytterligare de närmaste dagarna. Jag har haft goda skäl till att inte nämna något om ditt förflutna tidigare. Vårt första möte var en märklig upplevelse. När jag såg ditt halsband av kristaller och eldsköldsmärket i din handflata knackade mitt eget förflutna på dörren. Du härstammar från en släkt med gamla anor. Jag kände din familj men hade förträngt dem nästan helt, tills du dök upp. Deras historia sträcker sig ända tillbaka till vikingatiden. De är del av ett större klansamvälde vid namn Lisfarn. Din klan heter Ivarianerna. Jag hörde i en svunnen tid till deras elitgarde men jakten på makt, girighet och högmod förstörde människorna inom Lisfarn och jag valde att lämna dem. Jag ville att du skulle slippa uppleva deras elände. Det finns en låda i munkarnas boning. Du hittar den under golvplankorna. Där finns bland annat en anteckningsbok med alla mina historier om Lisfarn och din familj. Titta på årtalen så förstår du hur speciella de är. Jag har förresten inte sett dig bära ditt kristallhalsband de senaste dagarna. Var rädd om det. Det är en del av ditt arv och något du alltid bör ha runt din hals. Jag förstår din förvåning över det jag berättar. Det låter som en saga, jag vet, men det är ingen slump att du hamnade i djungeln eller att vi träffades. Det är vårt öde och skrivet i våra livsböcker. Du ser väldigt trött ut. Imorgon är en ny dag och då tar vi tag i allt. Det är sent. Låt oss sova.” Fortfarande groggy efter hypnosen orkade Vincent inte ställa fler frågor och föll snabbt i djup sömn. Drogernas verkan försvann långsamt under natten. Den gula skärgårdsvillan dök upp i drömmarna igen och han var redo att hoppa i vattnet från bryggan när ett högt tjut från ett vildsvin i bushen fick honom att återvända

till verkligheten. Han kände sig förvirrad och ville tillbaka till skärgården men utan att lyckas somna om. Fysiskt befann han sig i djungeln, men drömmen skulle inte stanna vid en dröm. Livet i djungeln led mot sitt slut. Något nytt – spännande, men även skrämmande – väntade. Han sträckte på sig innan han med trötta ben gick över till munkarnas boning. Golvplankorna som Jorge hade pratat om skulle undersökas. Det tog en stund innan han fann en lös planka och under den en grop med en plåtlåda. Locket satt hårt åt men gick att bända upp med en kniv. Jorge lilla anteckningsbok låg överst. Under den fanns några pass, kreditkort, en bunt sedlar och tre antika guldmynt. Han bläddrade i ett svart pass med ”Sverige” präglat i guldfärgade bokstäver på framsidan. Det hade en gång tillhört en blond pojke med pigga ögon och ett stort leende. Hans namn var Vincent Ivarian. Ögonen blev blanka och han fick en klump i halsen. Pojken återsåg aldrig sitt fädernesland, men mannen skulle det definitivt. Bland de andra passen hittade han även sitt brasilianska som han jämförde med det svenska. Pojken Vincent Ivarian hade i djungeln blivit mannen Vincent Thiago. Det blonda håret var något mörkare men fortfarande ljust. Öronen var samma till formen, fastän större. Längden 185 cm istället för 130 cm. Vincent Ivarian levde i högsta grad och skulle ta tillbaka livets stafettpinne från Vincent Thiago. I byn användes endast kontanter och i första hand idkades byteshandel, men Jorge hade vidtagit nödvändiga åtgärder inför den oundvikliga dagen då hans ”son” skulle ge sig ut i den stora världen. Ett av kreditkorten i lådan tillhörde Vincent Thiago. Vincent tittade på kortet och undrade hur man använde det. Det fanns så mycket i världen som han inte kände till. En tarantella gjorde honom sällskap på bordet och undersökte långsamt varje litet mönster i guldmynten med sina långa håriga ben. Jorge brukade sälja de antika mynten med jämna mellanrum till mynthandlare i stan och Vincent hade följt med vid senaste besöket. De hade fått en stor hög med sedlar och köpt en gammal Folkvagnsbuss, kläder och mat. Han tittade på den lilla högen sedlar

som fanns kvar. Den räckte knappast långt men de kvarvarande mynten skulle förhoppningsvis kunna omvandlas till hårdvaluta och ta honom till Europa. Första anhalt skulle bli där förra livet slutade, den gula skärgårdsvillan. Många frågor sökte svar. Bodde familjen kvar i villan? Varför hade de övergett honom? De borde ha funnit honom vid det här laget, om de hade letat. Hur skulle de reagera om han plötsligt dök upp från ingenstans? På bordet i munkarnas matsal fanns ett av alla hans ritblock och en bit kol. Han hade under årens lopp förevigat sina vänner i byn i olika vardagssituationer och hans skisser fanns i alla hyddor i byn. Han skissade snabbt ned bilder från minnen av sin familj. Följande morgon skulle han visa dem för Jorge och höra om de stämde med verkligheten. Han bläddrade i Jorges anteckningsbok men kände sig åter väldigt sömnig och gick tillbaka till hyddan. Jorge satt och fiskade när Vincent på morgonen gick ner till floden med ritblocket. ”God morgon, hur mår du?” ”Bättre! Krafterna är på väg tillbaka.” ”Jag hade svårt att sova i natt och hittade lådan du nämnde igår. Den väckte en del känslor.” ”Har du hunnit titta i anteckningsboken?” ”Inte än. Jag var för trött men jag bläddrade i mitt gamla pass och minnena har blivit tydligare. Innan jag la mig igen tecknade jag min familj som jag minns dem. Kan du se om du känner igen dem?” Jorge log mot honom och tog emot skisserna. ”Otroligt Vincent. Visserligen vet jag att du är en konstnär men att du ur minnet kan skapa dessa bilder är helt fantastiskt.” ”Men är de lika? Ser min familj ut så här?” ”Jo, det är så jag minns dem. Du har lyckats fånga din fars höga kindknotor och smala ansikte väl. Han är förresten mycket lik dig. Du är nästan en kopia av honom.” Vincents satt tyst och skådade ut över den gröna flodens

strömmar. En längtan efter mor och far, bröder och systrar förstärktes av bilderna från det förflutna. Amazonas var fantastiskt, men så var även klipporna, skogarna och sjöarna på andra sidan havet. Årstidernas växlingar, vinterns snö, vårens spirande växtlighet och höstens färgglada landskap i den gamla världen var något han saknat på en plats med ständig sommar, utan att tidigare ha förstått varför. Jorge la handen på hans axel. ”Du, jag har fem fiskar. Det blir en fin frukost.” Vincent log svagt. De åt under tystnad. Jorges hälsotillstånd försvagades efter måltiden och Vincent hjälpte honom in till hans hydda. Han blundade och frågade: ”Hur ser dina planer ut Vincent? Jag är sjuk och blir kanske aldrig riktigt frisk, men du mår bra och det är det viktigaste.” ”Jag kör dig till ett sjukhus i Manaus där du kan få hjälp.” ”Så långt är vi överens. Jag kan inte vara kvar här utan vård, men vad skall du göra?” ”Jag känner en stark längtan efter att besöka mitt gamla hem i Europa. Jag hoppas du förstår mig.” ”Du gör det du måste, men var försiktig. Du mumlade under hypnosen att du såg din mor när hon skickade iväg dig. Hon är den finaste människa jag träffat. En fantastisk människa och hon hade en god anledning till att agera som hon gjorde. Du har varit trygg här. Världen utanför är annorlunda. Man kan göra en liknelse vid kampen som vi sett många gånger i djungeln mellan jägaren och den svarta jaguaren. Båda måste jaga och livet är grymt, men allt handlar om överlevnad. Bli aldrig offerlammet. Jag ber dig Vincent. Var inte naiv. Avslöja inte vem du är förrän du är säker på att du kan lita på personen framför dig. Klanväldet är farligt så var försiktig. Jag har alltid sett dig som min son. Jag …” Jorge tappade medvetandet. Vincent försökte väcka honom, men utan framgång och återvände till floden för att genom meditation försöka framkalla fler bilder från det förgångna. Han såg sitt hem med de gamla rustningarna från riddarti-

den, svärden och sköldarna på väggarna. Riten med det glödande eldsköldsmärket präglad i hans hand gav rysningar och han funderade på kristallhalsbandet vars stenar ändrade färg i solljuset. Om den var ett arv från hans förfäder hade den ett personligt värde för honom. Han funderade på varför hans mor hade skickat honom ända till Sydamerika och på det märkliga att familjen inte hade funnit honom efter flygkraschen. Om de var så mäktiga som Jorge beskrev dem så borde de ha hittat honom. När han gick till Lucianas grav upptäckte han till sin förvåning att kristallhalsbandet var borta. Förmodligen hade någon fågel eller apa med tycke för glittrande föremål tagit det. Han spanade ut över fältet som förvandlats från en fotbollsplan till en kyrkogård. Arorna skränade nästan mer än vanligt medan aporna svingade sig mellan träden. Intrycken svämmade över och tunga tårar rann nedför hans kinder. Det var en befrielse att släppa på spänningarna och låta känslorna forsa fram. Han skulle sakna djungeln, vännerna och djuren. En timme senare var han redo att ge sig av. Bagen som innehöll allt han ägde slängdes in i Folkvagnsbussen. Jorge, som nu återhämtat sig, stod vid dörren. ”Redo?” ”Nu kör vi!” Folkvagnen sladdade fram över lervällingen efter nattens regn. En karavan med jeepar på väg till det närliggande laboratoriet passerade dem. Forskningen i den märkliga vitkalkade bubbelliknande byggnaden var ett mysterium. Officiellt forskade man på tropiska sjukdomar men inte ens Jorge visste vad de höll på med. Han hade bara ryckt på axlarna när Vincent undrat. Grusvägarna övergick till asfalt och Vincent ökade farten. I horisonten bredde staden ut sig. Jorge hade en vän med en verkstad i en sliten förort till Manaus. Förutom lagning av fordon drev de även en liten bilhandel på gården. Jorge föreslog att Vincent skulle åka och prata med dem efter att han tagit honom till sjukhuset. Han behövde inte längre Folkvagnen men den kunde ge ett litet tillskott till

Vincents reskassa. Jorge insisterade på att han inte behövde några pengar av Vincent. Han skulle klara sig bra utan. Vid sjukhuset kom de överens om att inte nämna tragedin i djungeln. Risken fanns att läkarna skulle hålla kvar även Vincent vid misstanke om smitta, något han till varje pris ville undvika. Jorge beskrev kort sina symptom för en läkare, men försäkrade att han nu mådde bättre även om han var trött. Han blev inlagd för vidare undersökning och när det blev dags för farväl höll Vincent och Jorge om varandra en lång stund. ”Du kommer finnas med i mina böner varje kväll Vincent. Gör det du måste göra, men lyd mitt råd och lägg din energi på framtiden, inte det förgångna.” ”Jag lovar att vara försiktig. Tack Jorge för allt du gjort för mig. Jag vet att du alltid velat mig väl. Jag önskar att du kunnat följa med.” ”Allt har sin tid. Den tid vi fick tillsammans har varit fantastisk men är nu till ända. En ny fas i våra liv väntar. Gå och se världen! Hitta kärleken och lyckan! Om ödet vill ses vi igen. Gå nu!” Jorge stod kvar länge vid sjukhusportarna efter att Vincent lämnat. Dagen som han fasat för hade kommit. Ögonen var rödsprängda, men han hade ändå ett stort leende på sina darrande läppar. Vincent var mogen för nästa steg i livet och Jorge kände sig stolt över honom. Han tyckte själv att han hade lyckats bra med sitt faderskap även om han aldrig velat ha egna barn. Vincent fann vila för natten i ett närbeläget hotell. Följande dag skulle han försöka sälja Folkvagnen och mynten och ordna med flygbiljetterna till Europa. Gick allt enligt plan så skulle han inom kort befinna sig i en helt annan del av världen.

En tragedi i Amazonas djungler och en avslöjad livslögn leder till ett uppbrott i unge Vincent Ivarians liv. Trots varningar inleder han ett sökande efter sina rötter som han av okänd anledning skildes från som barn. Släkten visar sig härstamma från klanväldet Lisfarn med anor från vikingatiden vars medlemmar tycks ha obegränsat med tid och makt. När deras mörka skuggor fördunklar Vincents tillvaro inser han att de utgör ett hot mot hans liv. Lisfarns innersta krets har aldrig slutat leta efter honom. De vill ha något som sinar och som bara han kan ge dem. Tiden! I spänningsromanen Tidsfursten blandas äventyr och passion med filosofiska funderingar om tiden som begränsande faktor i våra liv.