LINA LENNARTSDOTTER ELMBLAD

Liljekonvaljens j väg 118

EN NOVELLSAMLING

Till Mattias – det finns röster som aldrig tystnar. Och till alla oss som blev kvar …

Liljekonvaljens väg 118 Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Lina Lennartsdotter Elmblad Grafisk form och sättning: Visto förlag Första upplagan Tryckt i Szczecin, 2021 ISBN: 978-91-7885-555-1

Liljekonvaljens väg 118 En novellsamling av

LINA LENNARTSDOTTER ELMBLAD

Inledning Har du någonsin stått framför ett hus, blickat upp mot fasaden och alla fönster och undrat vad som döljer sig där bakom? Vem som bor där gardinerna är fördragna eller pelargonerna prunkar? Vad som ryms av vardagligheter, viktigheter och hemligheter. Sista huset på Liljekonvaljens väg. Ett oansenligt trähus i åldersblekt gult med tre våningar. Innanför en port finns åtta lägenheter, åtta liv. På gården utanför står en sliten bod i samma gula färg vilken fungerar som husets soprum. Låset på boden är trasigt sedan många år och ingen har bekymrat sig om att byta det. Åtta liv som möter varandra i trapphuset, i tvättstugan och på gården, som hör varandra mellan tunna väggar. Som lyssnar på varandras steg i trapphuset, lätta raska steg i glädje, snabba stressade steg, långsamma tunga.

I Glömska Ibland minns jag den tid när vi dansade till Svensktoppen på radion i köket under lördagsmorgnar. Hur hon brukade luta sitt huvud mot min axel när jag satt med dagstidningen uppslagen framför mig vid köksbordet. Utan att säga något, utan att störa min läsning. Bara hennes mjuka kind mot min hårda axel. Alva och jag flyttade in i vår lägenhet på Liljekonvaljens väg efter att vi sålt huset där vi levt vårt liv i över 40 år. Jag hade fyllt 78 år, hon 75, och det hade blivit dags att växla om till ett annat spår i livet. Min kropp var inte längre i skick att ta hand om huset så som det förtjänade. Jag accepterade det och såg till och med fram emot att sitta inomhus under en snöstorm, utan att behöva bekymra mig om att gå ut och skotta uppfarten. Alva hade svårare att släppa taget. Ville inte lämna rosenbuskarna, hammocken, de gula tapeterna i köket och de karvade strecken på dörrkarmen där vi markerat hur barnen växte. Jag hoppades att det skulle bli bättre för henne också, att saknaden skulle gå över, men jag förstår nu att det var då glömskan började besöka oss. Första gången jag reflekterade över det var när Alva glömde köpa jäst en fredag. Det kan verka som en banal sak, lätt att glömma, men hon hade köpt jäst varje gång hon fredagshandlade under nästan 50 år. Varje lördag bakade hon vetebröd till morgonkaffet. Nu stod hon med rynkade ögonbryn och kunde för sitt liv inte komma ihåg var hon 7

gjort av jästen. Jag tittade på kvittot från affären och såg att där fanns ingen jäst listad bland mjölk, havregryn, köttfärs och potatis. Efter den dagen började hon skriva inköpslistor. Jästen stod alltid överst. En varm sommardag satt jag utanför huset med mitt eftermiddagskaffe när en av grannarna kom springande ut till mig. Han skrek att han tyckte det luktade bränt från vår lägenhet. Jag skyndade in efter honom och vi upptäckte en torrkokad kastrull på spisen. Gräddsåsen till middagen var nu en bränd sörja i ett kärl som aldrig mer skulle användas. Alva kom ut från vardagsrummet när jag ropade på henne. ”Jag skulle bara vila en stund på soffan”, mumlade hon och vände skamset bort blicken när jag visade kastrullen. Efter den dagen installerade jag en timer på spisen. En annan gång öppnade jag dörren till trapphuset när jag hörde ljud utifrån. Alva stod vid grannens dörr och försökte få in nyckeln i låset. Jag kunde höra hur hon svor tyst när det inte fungerade. Efter den dagen bytte jag ut hennes nyckelring till en med vårt lägenhetsnummer i stora siffror. Det var dessa händelser, tillsammans med flera andra, som till slut fick mig att börja fundera över Alvas hälsa. Det tog ett tag, det gjorde det verkligen, för om sanningen ska fram ville jag nog inte se det, men till slut satte jag mig ner med Alva för att prata om det. ”Struntprat Petter, det är inget fel på mig!” blev hennes svar och så var det bra med det. Jag ringde barnen, våra vuxna barn som bodde i varsin ände av vårt avlånga land och de försökte lugna mig. ”Det är förändringen”, sa de. ”Det är flytten”, sa de. ”Det går över”, sa de. Men det gick inte över. Ett halvår efter den glömda jästen ringde en kvinna från biblioteket och sa att hon hade min fru där och att hon verkade förvirrad. När jag kom dit satt Alva och väntade på mig med

8

handväskan i ett krampaktigt tag. En ung kvinna kom fram och berättade att det var hon som ringt mig. Hon hade hittat mitt telefonnummer i Alvas plånbok. Efter den dagen bokade jag en tid på vårdcentralen. Det har gått två år sedan dess. Två år när jag sett min fru förvandlas till en annan. Min Alva minns inte längre vår flytt till lägenheten på Liljekonvaljens väg 118. Det hem hon minns allra tydligast är det röda huset med vita knutar där hon växte upp. Hon minns mig, men inte barnbarnen. Våra söner känner hon igen de gånger de hälsar på, men inte när de ringer. Hon pratar om sina föräldrar som om de nyss varit på besök trots att de varit döda i 20 år. Hon pratar om vänner som hon inte sett sedan hon var en ung flicka, men hon kommer inte ihåg familjen vi bodde granne med de sista tio åren i huset. Jag försökte verkligen så länge jag kunde. Till slut blev jag som en vårdare och min älskade fru blev min patient. Min ibland glada, men ofta ledsna patient. Min rädda, arga, förvirrade patient. Kvinnan som en gång stod framför mig i kyrkan iklädd en vit spetsklänning och lovade mig evig kärlek. Hon som gett mig allt och som jag lovat att älska i nöd och lust, att ta hand om i sjukdom och hälsa tills döden skiljer oss åt. Nu känner jag mig som en lögnare och en svikare. Jag orkade inte hålla mitt löfte. I månader hjälpte jag henne att gömma sjukdomen. Det är inte förrän nu efteråt jag insett det. Alla små saker jag gjorde för att hjälpa henne att inte glömma. Alla saker jag tog över för att få vår vardag att lunka på som vanligt. Visst, jag försökte få henne att söka hjälp men jag accepterade också när hon inte gick med på det. Under alldeles för lång tid accepterade jag och sopade spåren under mattan. Första gången vi träffade en läkare på vårdcentralen satt Alva tyst under större delen av samtalet. Jag berättade och svarade på läkarens frågor medan hon såg ner i knät och

9

tvinnade en näsduk frenetiskt mellan sina tunna fingrar. Jag minns att jag efteråt tänkte att det kanske inte var så farligt ändå. Jag kanske hade oroat mig i onödan. Läkaren, en man i 40-årsåldern, hade verkat lugn och inte särskilt förvånad eller uppskakad av mina ord. Nu förstår jag att han var van att höra dem. På boendet där Alva bor nu är hon långt ifrån ensam med sin demens. Efter den där dagen följde många fler besök. Minnestester och blodprov, psykologsamtal och läkare. Allt medan Alvas minne tog fler och fler steg bort från henne. Allt medan min fru försvann längre och längre från mig. Gång efter annan lämnade hon lägenheten när jag inte såg. Ibland hittade jag henne ute på gården. Ibland kom vänliga grannar och ringde på med oro i blicken och min fru intill sig. De där oroliga, medlidsamma blickarna mötte mig också i trapphuset när jag ledde in Alva i vår lägenhet iklädd endast nattlinne och tofflor trots full vinter. Mitt knä började krångla den vintern. En 40 år gammal fotbollsskada som gjorde sig påmind. Likaså bekymmer med huvudvärk. Jag som alltid varit frisk fick nu den ena krämpan efter den andra. Jag försökte så länge jag kunde att inte visa något för Alva, men i en stund av fullständig klarhet satte hon sig ner intill mig i soffan och lade sin hand på mitt knä. ”Jag ser att du inte orkar, Petter. Det gör så ont i mig att vara en börda för dig.” Hennes röst var klar men sorgsen och jag drog henne intill mig. Vi satt så en lång stund och när jag kysste henne mjukt på munnen såg hon upp på mig med ett svagt leende. Jag kommer att minnas den stunden av klarhet så länge jag lever. Jag fick ett ögonblick till med min fru. Det var till slut vår äldste son som övertygade mig om att både Alva och jag skulle må bäst av att hon flyttade till ett boende. Vi gjorde studiebesök på Tulpanbacken, ett boende

10

särskilt anpassat för personer med mer eller mindre utvecklad demens. Lokalerna var fina och rena med en hemtrevlig känsla. Personalen verkade trevlig och rummen ljusa. Men jag fick ont i magen av att se stängda dörrar och höra ledsna och arga röster inifrån rummen. När vi kom hem den eftermiddagen bad jag sonen sitta med Alva en stund. Därefter låste jag in mig på toaletten och för första gången på många, många år grät jag. Tårarna som vätte mina kinder och skjortkragen sköljde med sig all kämparglöd. All beslutsamhet och vilja. Allt föll med tårarna. Rann ut med gråten. Jag kunde inte komma över känslan att jag svek Alva samtidigt som jag visste att vårt liv inte kunde fortsätta så här. Vi packade Alvas väska en onsdag i slutet av april. Utanför sovrumsfönstret sken solen och körsbärsträden blommade. Jag hade svårt att se det vackra. ”Petter, har du sett så söta rosa blommor där ute!” sa Alva och hela hennes ansikte sken ikapp med solen. Jag log tillbaka och kände för tusende gången att det var fel beslut. Hon borde stanna med mig. Jag skulle just öppna munnen när hon fortsatte: ”Jag måste gå ut till mamma och visa henne! Vi kanske kan ta med en blomma till kyrkan på söndag.” Jag förblev tyst och stängde hennes färdigpackade resväska. Den kvällen satt jag vid köksbordet mittemot våra båda söner. Vi hade alla tre ett glas whiskey framför oss och ingen sa något. Mina ögon var rödgråtna och när en av grabbarna reste sig upp och lade sin hand på min axel kom tårarna igen. De som jag trodde tagit slut efter en dag full av dem. Trots att jag visste att Alva bara var några kilometer bort kändes det som om vi begravt henne den dagen. Som om de senaste åren varit en lång utdragen dödskamp som vi till slut förlorat, och till viss del var det kanske så. Min Alva, den Alva jag förälskat mig i för så många år sedan, fanns inte kvar hos

11

oss. Den mor mina barn känt, den farmor som tagit hand om sina barnbarn, hon fanns inte längre. Kvar hade vi en människa som ingen av oss kände igen och hon kände inte oss. Under hela vårt liv tillsammans hade Alva varit en flitig fotograf. Vår bokhylla var fylld till bredden med album och inramade fotografier. Minnen i långa rader. Jag hade tagit med några av dem till Alvas nya hem. Vår bröllopsbild stod nu intill ett foto av oss tillsammans med barnen och deras familjer, på hennes sängbord. För henne kanske det var bilder på okända människor, men för mig kändes det viktigt att vi var där med henne. Oavsett om hon mindes oss eller inte. Här hemma i lägenheten på Liljekonvaljens väg står jag nu framför bokhyllan och sveper med blicken över de bilder som finns kvar här. Om dem alla finns en historia. Vackra, roliga och allvarliga minnen varav många av dem inte längre får plats i Alvas medvetande. Hos mig lever de ännu starka och i svaga ögonblick kan jag inte låta bli att undra vem av oss som lider mest. Hon som inte minns eller jag som gör det.

12

De har ingen aning om att jag ser dem. De lever sina liv instängda i sina egna små bubblor. Men jag ser dem. Under ett helt år, kanske mer, har jag följt dem med blicken och lagt deras pussel. Fogat samman bitarna och försökt förstå deras sorger. Vad händer när den livslånga kärleken plötsligt förändras? När en ny bekantskap väcker en attraktion som känns främmande? Hur hanterar man förlusten av ett syskon, en kärlek, ett liv? Hur gör man för att inte förlora sig själv? I novellsamlingen Liljekonvaljens väg 118 får vi möta människor vars liv förändras, förvirras och förloras. Novellerna handlar om livet, om döden och allt däremellan.

www.vistoforlag.se