9789178855513

Page 1

Martin Klerung 

EUROPATANKENS HISTORIA Från antiken till brexit


Europatankens historia, från antiken till brexit Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2021 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: Martin Klerung Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2021 ISBN: 978-91-7885-551-3


Martin Klerung 

EUROPATANKENS HISTORIA Från antiken till brexit



Innehållsförteckning Förord XX 7 Inledning XX 9 Antikens Grekland – världsdelen Europa definieras XX 17 Romarriket XX 22 Kristendomen som enande kraft XX 31 Östromerska riket XX 40 Karl den stores rike XX 44 Hansan XX 49 Karl V XX 54 Turkarnas anfall mot Wien 1529 och 1683 XX 59 Napoleon XX 64 Victor Hugo och framväxten av Europatanken XX 73 Första världskriget XX 79 Kalergi och det paneuropeiska arbetet XX 83 Andra världskriget XX 90 Europeiska kol- och stålgemenskapen XX 95 Tiden 1957–1967 X 107 EG XX 114 EU XX139 Brexit XX186 Käll- och litteraturförteckning XX204 Bilagor XX 214



Förord Den här boken hade förmodligen inte kommit till om det inte var för coronapandemin. Genom den ofrivilliga isolering som coronapandemin innebar ledde detta till att jag, liksom många andra, fick en ökad fritid. Tankarna på att skriva en bok om Europatankens historia har funnits där länge då Europafrågan alltid varit något som jag varit intresserad av. Ända sedan Sveriges anslutning till EU har jag varit en varm anhängare av Europatanken och det är min innerliga förhoppning att du som läser denna bok, oavsett vad din syn på EU och Europatanken må vara, finner läsningen intressant och att den måhända öppnar nya, okända perspektiv på frågan. Arbetet med denna bok har pågått under i stort sett hela hösten 2020, för att avslutas på våren 2021. Det har inneburit mycket läsning av litteratur kring Europatanken, men mer som inläsning av de aktuella händelserna som tas upp i boken då det åtminstone mig veterligt inte finns någon tidigare skriven bok på svenska om just Europatankens historia. Att skriva en bok kräver en del disciplin, jag har försökt att skriva lite varje dag, även de dagar då det egentligen har kommit andra saker emellan. Tidvis har det varit tungt, då det inte bara handlar om att skriva ned texten utan även minst lika mycket om att läsa in sig på materialet, vilket ibland har varit tidsödande; jag har dock aldrig ångrat att jag börjat med detta. Det sista kapitlet i boken, det som handlar om brexit och Storbritanniens utträde ur unionen, var dessutom högaktuellt när boken skrevs. Utträdesavtalet nämns helt kort på slutet, men i och med att det var så pass nytt vid tillkomsten av boken ägnas ingen större uppmärksam7


het åt det. Hur detta utträdesavtal kommer att påverka både Storbritannien och EU i framtiden tas inte upp i denna bok, utan detta är något som framtiden får utvisa. Europatanken är inte och har aldrig varit något färdigt projekt; dessa idéer och tankar är i ständig omdaning. Dessutom finns det ett antal konkurrerande ”Europatankar” samtidigt beroende på hur långt man vill att den europeiska integrationen ska gå. Ska det exempelvis vara ett ”Europas förenta stater” eller en ”allt fastare sammanslutning” som det står i Lissabonfördraget, eller räcker ett frihandelsområde? Dessa tankar har dessutom sett olika ut i olika tider. Den här boken gör inte anspråk på att skildra alla dessa, delvis konkurrerande uppfattningar, utan det är som sagt ett urval som har gjorts. Det har tidigare sagts att det inte är något ensamarbete att skriva en bok, och detta stämmer. Jag har vid tillkomsten av denna bok låtit bekanta läsa manuset för att se om boken har varit intressant eller inte då det ju är lätt att man blir ordblind för sin egen text. Manuset till denna bok har också genomgått ett flertal bearbetningar och korrigeringar. De fakta som tas upp i boken kommer uteslutande från källor som använts till denna bok; i slutet av texten redovisas vilka källor som använts vid tillkomsten av boken. Källorna som valts har valts just därför att de behandlar något specifikt tema som tas upp i denna bok. De flesta källor är skrivna av etablerade författare även om några av dessa källor, liksom denna bok, är mer populärvetenskapligt skrivna. Det är möjligt att några brister eller något fel fortfarande kvarstår men alla fel och brister är dock helt och fullt mina egna. Med förhoppning om en givande läsning. Ödeshög i juli 2021

8


Inledning Historiskt sett har det funnits flera unioner i världsdelen Europa. För svenskt vidkommande är vi kanske mest bekanta med Kalmarunionen som varade mellan år 1397 och 1523, men även svensk-norska unionen år 1814–1905 torde höra dit, liksom den under större delen av 1800-talet i intellektuella kretsar uppflammande skandinavismen, även om den senare aldrig kom att få något varaktigt politiskt avtryck. Blickar vi ut mot kontinenten finns det ett antal andra sådana unioner som existerat en längre eller kortare tid, av vilka vi kommer att stifta bekantskap med några i denna bok. Tysk-romerska riket som grundades av Karl den store är ett sådant exempel, Napoleons expansionssträvanden är ett annat. Gemensamt för många av dessa tidigare unioner är att de tillkommit helt eller delvis genom våld. Kalmarunionen kan på ett sätt vid första anblicken tyckas vara ett undantag då den grundades på ett fredligt sätt. Dock krävdes det senare en hel del våld och krig för att upprätthålla unionen. Alla dessa unioner och imperier som skapats eller upprätthållits genom våld har förr eller senare dukat under. Av den anledningen sticker nutida enhetssträvanden som exempelvis EU ut. För den Europeiska unionen bildades aldrig på något våldsamt sätt och dess strävan är snarare att på ett fredligt sätt ena Europas länder. Det är ett unikt projekt såtillvida att medlemsländerna frivilligt har avstått ganska omfattande suveränitet till EU, i syfte att bevara freden. EU har tjänat som modell för andra samarbeten i världen. Exempelvis bildades med EU som förebild den Afrikanska unionen (AU) år 2002. Samarbetet i AU är dock inte på långa vägar lika omfattande som i EU även 9


om man har vissa attribut som även EU har, exempelvis roterar ordförandeposten i rådet mellan de olika medlemsländerna. Eftersom EU-samarbetet bygger på frivillighet finns det betydligt bättre förutsättningar för att denna union kommer att överleva under en betydligt längre tid, kanske för alltid. Det går dock inte att säga säkert huruvida framtiden kommer att utveckla sig så, och sant är att EU inte har lidit brist på kriser. Den enskilt största får väl anses vara när britterna år 2016 i en folkomröstning röstade för att lämna EU, ett beslut som sedan fullföljdes år 2020, men även flyktingkrisen år 2015 liksom den ekonomiska krisen i Grekland får anses vara kriser som vid tillkomsten av denna bok kan sägas ha legat hyfsat i ”närtid” i EU:s historia. Hur unionen kommer att tackla dessa kriser på lång sikt är för tidigt att säga ännu men den långsiktiga trenden när det handlar om kriser i Europa är att EU-samarbetet snarare tenderar att fördjupas i sådana kristider. Varför det blir så är svårt att sia om, möjligtvis ser då medlemsländerna nyttan av ett fördjupat samarbete. De senaste tidens trender som exempelvis en framväxande högernationalism i Europa liksom coronapandemin, som vid tidpunkten för tillkomsten av denna bok är högaktuell, är dock trender och händelser som har stor potential att på sikt snarare försvaga europasamarbetet. Vart de långsiktiga vindarna blåser i det här fallet går ännu inte att uttala sig om. Man kan fråga sig vilket syfte den här boken egentligen fyller. Det har ju skrivits hyllmeter av böcker om EU, dess kriser och dess potential. Och detta är förvisso sant, dock kommer denna bok inte att handla om EU eller EU:s historia i första hand även om det är naturligt att det upptar ett stort utrymme i boken. Inte heller kommer denna bok att handla om världsdelen Europas historia, för sådana böcker finns det också relativt gott om, och Europas folk har inte alltid utgjort någon enhetlig entitet (och gör det knappast idag heller, åtminstone inte i bemärkelsen att omfatta hela världsdelen). Istället kommer denna bok att fokusera på Europatankens historia. För som vi kommer se i den här 10


boken är tankarna om att ena alla Europas länder ingalunda ett nytt påfund, även om det fick ökad aktualitet efter andra världskrigets fasor. Nej, tanken om ett enat Europa har till och från existerat sporadiskt i Europa under ett par hundra år. Ej heller är tanken om något framtida ”Europas förenta stater” någonting nytt; denna tanke har till och från framkastats som en djärv idé. Exempelvis pratade Storbritanniens dåvarande premiärminister Winston Churchill efter andra världskriget om att man borde skapa ett ”Europas förenta stater” (paradoxalt nog tänkte han sig aldrig att Storbritannien skulle ingå i detta). Men även personer före Churchill förde fram denna tanke, exempelvis de amerikanska grundlagsfäderna som menade att man i Europa borde skapa en liknande sammanslutning som man just gjort i Förenta staterna, som vi ska se mer av i denna bok sedan. Man kan med fog fråga sig hur dessa tankar på ett enat Europa har uppkommit från början. För att ta reda på detta måste vi titta på några viktiga händelser i Europas historia. Den här boken börjar med antikens Grekland, för även om grekerna på intet sätt tänkte sig ett enhetligt Europa så var det de som var först med att definiera världsdelen Europa. På samma sätt tar boken sedan upp Romarriket, kristendomens roll under medeltiden, samt en rad andra händelser. I den här boken har ett urval av händelser gjorts; det går att argumentera för att andra händelser borde finnas med, eller att några händelser kanske inte är fullt så relevanta. Ett viktigt kriterium vid urvalet har emellertid varit att händelserna på något sätt, antingen då eller senare, har bidragit till att svetsa samman Europas länder ännu närmare varandra. Detta är ibland inte något som märkts på kort sikt, utan det är först senare, ”med facit i hand” som vi kan skönja sådana trender. Exempelvis innebar Konstantinopels fall för turkarna år 1453 en identitetskris utan dess like för många av Europas länder, framförallt det nuvarande Grekland. Detta ledde emellertid till att de första tankarna på ett organiserat europeiskt samarbete tog fart, som 11


vi ska se mer av nedan i denna bok, men återigen, detta är något som blivit klarlagt först efter att händelsen ägt rum. Det kan också vara på sin plats att klargöra att när man pratar om ”Europatanken” och att om att ”ena Europas länder” så skulle det ibland behöva klargöras vilket ”Europa” man menar. Var går egentligen Europas gräns? I de flesta fall anses det självklart att ett land räknas till Europa, men vissa länder ligger delvis i en annan världsdel och vissa länder, exempelvis Cypern, räknas oftast till Europa även om de strängt taget helt och hållet ligger i en annan världsdel.

Världsdelen Europa sedd från ovan.

Anledningen till att det kan bli så är att Europa tidigare, och så även i viss mån idag även om det har ändrat sig en hel del i och med EU:s framväxt, är en strikt geografisk entitet och fyller således ingen politisk funktion. Av den anledningen anses det inte lika ”viktigt” att definiera vilka länder som ligger i Europa, medan det däremot anses ”viktigt” att definiera vilket land en stad ligger i, då detta även fyller en politisk funktion och inte 12


en rent geografisk. De länder där det anses helt okontroversiellt att påstå att dessa länder delvis ligger i Europa är Ryssland och Turkiet, men även Kazakstan anses ”objektivt” sett ligga delvis i Europa då gränsen mellan Europa och Asien anses gå vid Uralfloden, som rinner genom Kazakstan. Kazakstan räknas dock i vardagliga sammanhang i princip aldrig som ett europeiskt land, förmodligen på grund av politiska skäl. Kazakstan har vid tillkomsten av denna bok ett auktoritärt, d.v.s. diktatoriskt styre, och Kazakstans ledare visar heller ingen vilja att närma sig Europa och har exempelvis aldrig sökt medlemskap i Europarådet, trots att Europarådet i ett uttalande har fastslagit att Kazakstan är ett europeiskt land och därmed skulle kunna söka medlemskap (även om det i dagsläget är föga troligt att en ansökan skulle leda till just medlemskap). Då är det annorlunda med länderna i Kaukasus, d.v.s. Georgien, Azerbajdzjan och Armenien, dessa har från tid till annan uttryckt önskemål om att närma sig den europeiska gemenskapen, även om Georgien är det enda av dessa tre länder som i skrivande stund får anses någorlunda demokratiskt. I strikt geografisk mening brukar också delar av Georgien och Azerbajdzjan räknas till Europa, och delar av dessa länder räknas geografiskt sett till Asien, alltså precis på samma sätt som Ryssland och Turkiet. När det gäller Armenien förhåller det sig på ett annat sätt. I strikt geografisk bemärkelse brukar hela Armenien, precis som Cypern, räknas till Asien, men i politiskt hänseende låter man Armenien många gånger vara med i den europeiska gemenskapen. I vissa väldigt begränsande avseenden, som exempelvis Eurovision Song Contest och fotbolls-EM, räknas också Israel till Europa. När det gäller fotbolls-EM är det förmodligen mest av praktiska skäl, eftersom arabländerna vägrar låta Israel vara med i det asiatiska mästerskapet, så skulle det betyda att landet stod så gott som helt utan möjlighet att delta i internationella fotbollsturneringar om det inte fick vara med i fotbolls-EM. Den här boken tar inte ställning till vilken sorts Europa som 13


är den ”rätta” eller var Europas gränser definitivt går, eftersom det finns olika meningar om just detta. Förmodligen är det också så att Europas gränser, även geografiskt, kommer att ändras i framtiden i och med att exempelvis Cypern i alla sammanhang behandlas som ett europeiskt land. Detta är möjligt tack vare att Europas gränser inte är något som är fastslaget ”en gång för alla” utan de gränser som finns bygger mera på hävd och tradition vilket gör att det är fullt möjligt, och troligtvis även kommer bli så, att Europas gränser omdefinieras. Värt att hålla i åtanke är dessutom att Europa är den enda världsdel som inte har några ”naturliga” gränser. När det gäller andra världsdelar, exempelvis Asien och Sydamerika, så samstämmer deras gränser även med de naturliga gränserna för kontinenterna, medan Europa och Asien ju är en och samma kontinent, den Eurasiska kontinenten. Avslutningsvis kan det vara på sin plats att säga lite om civilsamhällets roll för att skapa europeisk integration, då denna bok annars mest kommer att ta upp politiska initiativ ”uppifrån” för att föra Europas stater närmare varandra. I modern tid har samarbetet för att skapa en europeisk sammanslutning från civilsamhällets håll i första hand kommit från Europarörelsen. Denna är organiserad på lite olika sätt i olika länder. Moderorganisationen heter The European Movement och grundades år 1948 som ett sätt att föra Europas länder närmare varandra. I Sverige finns en medlemsorganisation som heter Svenska Europarörelsen, som grundades år 1994 inför Sveriges medlemskapsansökan i EU och dess verksamhet är liknande som moderorganisationen. Bland annat delar de ut priset ”Årets europé”, anordnar cafékvällar med Europatema o.s.v. Det finns andra organisationer på den civilsamhälleliga arenan som jobbar för att stärka europeisk integration, exempelvis Paneuropeiska föreningen, men Europarörelsen med dess dotterorganisationer i olika länder får anses vara den mest tongivande. Vilken roll har då dessa organisationer haft för europeisk sammanslutning? Även om deras roller ingalunda ska 14


förminskas så har många av de tankar och idéer som funnits för att skapa europeisk integration kommit just uppifrån. Vi kommer bland annat i denna bok att stifta bekantskap med Jean Monnet, av många ansedd som upphovsmannen till dagens EU. Han var tjänsteman i den franska förvaltningen och lade fram sina tankar om europeisk integration för Frankrikes utrikesminister Robert Schuman, som nappade på idén. Även tidigare i Europas historia har många förslag som handlat om att öka europeisk integration kommit just uppifrån. Detta kan förklara varför civilsamhällets roll när det gäller detta tidigare varit ganska sparsamt behandlat. Sant är dock, att strävanden att föra Europas folk närmare varandra, fick en ökad aktualitet efter andra världskriget då folk kunde se vad nationalismen kunde leda till, vilket också gynnade även civilsamhällets roll i att skapa europeisk integration. En annan vansklig aspekt med att behandla civilsamhällets roll är att det blir svårt att definiera gränsdragningar. Hur ska exempelvis olika studentutbyten som Erasmus + definieras? Författaren till denna bok fick för några år sedan möjlighet att via ett stipendium jobbskugga en lärare i ett annat europeiskt land under några veckor. Stipendiet kom visserligen från Universitets och högskolerådet, som är en statlig myndighet, men pengarna som denna myndighet använde till detta stipendium kom från EU-bidrag, som på detta sätt ville öka utbytet länderna emellan. På det sättet går det att argumentera för att stipendiet inte alls gällde ett erfarenhetsutbyte människor emellan i civilsamhället, å andra sidan riktade sig ju stipendiet till enskilda människor, som genom stipendiet fick möjlighet att knyta kontakter med andra enskilda människor, så i den bemärkelsen skulle man kunna hävda att stipendiet lika mycket handlade om att föra enskilda människor närmare varandra, vilket i allra högsta grad får anses vara en del av civilsamhället. Det finns andra områden som skulle kunna leda till liknande gråzoner och liknande gränsdragningsproblematik. Av bland annat dessa anledningar kommer denna bok att i 15


huvudsak fokusera på olika initiativ och tankar som tillkommit uppifrån en överhet (antingen politiker eller intellektuella) i syfte att skapa och stärka en europeisk integration, men det innebär inte att det inte dagligen förekommer och förekommit många initiativ även i civilsamhället. Den europeiska integrationen är komplex och det är ett ständigt pågående, icke avslutat projekt, dessutom är det inte ett enhetligt projekt; det har under historien förekommit och förekommer alltjämt ett antal olika europeiska integrationssträvanden som pågår parallellt med varandra, detta kan vara värt att hålla i åtanke vid läsningen av denna bok. Då detta är en populärvetenskaplig bok har fotnoter i texten undvikits för att öka läsvänligheten, undantaget de få ställen i boken då det förekommer direkta citat. Däremot finns för den intresserade läsaren en käll- och litteraturförteckning längst bak i boken, där man kan ta del av de olika källor som använts vid tillkomsten av denna bok och om intresse finns sedan fördjupa sig ytterligare i dessa.

16


Antikens Grekland – världsdelen Europa definieras Den grekiska världsbilden

Anledningen till att denna bok börjar redan med antikens Grekland beror helt enkelt på att det var grekerna som var först med att definiera världsdelen Europa. Själva namnet Europa kommer från den grekiska mytologin där Europa var en fenicisk prinsessa, dotter till kung Fenix av Fenicien. Enligt legenden blev Zeus betagen av hennes skönhet och han lyckades, förklädd till tjur, kidnappa henne och föra henne i land på den grekiska ön Kreta där hon fick ett barn med honom, nämligen Minos, enligt samma legend stamfader för den minoiska kulturen på Kreta, som för övrigt enligt arkeologiska undersökningar är den äldsta av de grekiska kulturerna; den dateras redan till 2000-talet f.Kr. och var därmed delvis samtida med de egyptiska, kinesiska och sumeriska högkulturerna. Den minoiska kulturen på Kreta skulle sedan följas av flera andra framstående grekiska områden, av vilka Athen och Sparta, inbördes motstridiga i sitt styrelseskick, skulle komma att bli de mest kända. Någon sammanhängande grekisk nation var det således inte tal om, inte förrän Alexander den store skapade sitt välde och hellenismen blev en framträdande del av det antika tankesättet, mer om detta nedan. Istället var de grekiska rikena vid den här tiden uppbyggda som stadsstater, där varje stad utgjorde en självständig politisk entitet. Ofta låg dessa stadsstater dessutom i luven på varandra även om några gemensamma drag fanns, bland annat ett gemensamt språk och en gemensam kultur samt vissa gemensamma religiösa attribut, bland annat Apollontemplet med oraklet i Delfi. 17


Det är också från den här tiden vi har de första beläggen på användandet av namnet Europa på världsdelen. Från början var det enkelt: Grekerna definierade helt enkelt Europa som den grekiska civilisationen, precis som ordet barbar i grekernas etymologi syftade på någon som inte pratade grekiska. Så småningom kom namnet Europa att utvidgas till att även omfatta de grekiska grannländerna, sitt eget område kallade de då Hellas. Den nuvarande definitionen av världsdelens gränser är dock ett mer sentida påfund, bland annat därför att grekerna inte kände till hela nuvarande Europa utan främst var bekanta med områdena kring Medelhavet. Som ett led i sina handelsresor kring Medelhavet upprättade grekerna ett flertal kolonier där. Några framstående grekiska kolonier var olika stadsstater som grundades i Nordafrika, på Sicilien och på den Iberiska halvön. Vi känner till att grekerna hade ganska goda kunskaper om just förhållandena kring Medelhavet från de kartor som finns bevarade från den här tiden; kartorna var nödvändiga redskap för att grekerna skulle kunna navigera på Medelhavet och grunda sina kolonier. Grekerna var inte på något sätt först med att använda kartor, de äldsta kartorna man har hittat är cirka 15 000 år gamla; de var inte ens först med att rita världskartor, för man har hittat en babylonisk världskarta daterad till 600-talet f.Kr., men de var de första att upprätta något så när korrekta kartor över ett större område. Några framstående kartografer inom den här tiden var Eratosthenes och Ptolemaios som var för sig beräknade jordens omkrets, av vilken Eratosthenes hamnade mindre än 76 kilometer från sanningen. Alexander den store hade också med sig kartografer och lantmätare på sina erövringståg, vilket bidrog till att den då kända världen kartlades ytterligare. Man kan alltså med viss fog säga att utan grekerna hade inte världsdelen Europa definierats och fått sina gränser. De kunskaper grekerna förde med sig inom handel, kartografi och geografi bidrog till att forma senare generationers tänkande 18


kring dessa frågor, låt vara att mycket av de gamla grekernas kunskaper föll i glömska under det kristna Europa, men grekernas tankar om världens beskaffenhet kom senare i mångt och mycket att återuppstå under renässansen. Även om grekerna till stor del lade grunden till ett europeiskt enhetstänkande genom att just definiera Europa så var de, som tidigare konstaterats, politiskt splittrade även om några gemensamma attribut fanns. Detta skulle dock komma att förändras dramatiskt på 300-talet f.Kr. med Alexander den stores intåg på scenen.

Alexander den store och hellenismen

Alexander den store var ursprungligen kung över ett rike i nuvarande norra Grekland med namnet Makedonien. År 336 f.Kr. efterträdde han sin far Filip som kung där. Filip hade påbörjat ett erövringståg på den grekiska halvön i syfte att ena grekerna för att bättre kunna motstå anfall från Persien, vilka hade utnyttjat den grekiska splittringen i olika stadsstater för att flytta fram sina positioner kring Medelhavet. När Alexander blev kung fortsatte han sin fars erövringståg, och han var framgångsrik. På kort tid erövrade han områdena runt östra Medelhavet ända ner till Egypten för att sedan krossa det mäktiga Perserriket och sedan fortsätta till Indien. Där blev han emellertid sjuk och avled under ett fälttåg år 323 f.Kr. Alexander den store var den första kung som skapade ett större sammanhängande rike i det som så småningom skulle bli världsdelen Europa. Med Alexanders erövringar spreds också den grekiska kulturen och det grekiska språket till ett betydligt större geografiskt område än vad som tidigare varit möjligt, även om grekerna så klart influerades av kulturerna i områdena som de besegrade, framförallt den persiska kulturen som vid den här tiden var en av de mest framstående civilisationerna i världen. Alexander den stores välde ledde således till att hellenismen och den hellenistiska kulturen spred sig över ett betydligt större område än tidigare. Dock var inte Alexander den store någon 19


dåtida Kalergi (om Kalergi, se vidare under rubriken Kalergi och det paneuropeiska arbetet), det var expansionslystnad och vilja att krossa perserriket som drev honom snarare än några tankar på att skapa en europeisk sammanslutning. Än så länge var fortfarande områdena runt Medelhavet det som man blickade mot i första hand. Hur stort han hade tänkt sig att sitt rike skulle bli är svårt att veta. Men fälttåget till Indien planerades i syfte att hitta världens ände (Indien var den dåtida sista kända utposten för civilisationen). Ett väldigt konkret resultat av Alexander den stores spridning av hellenismen var att greker placerades på ledande positioner i de samhällen som erövrades av Alexander. Inte sällan var det hans generaler som fick framstående placeringar som tack för trogen tjänst i hans fälttåg. Det grekiska styrelseskicket spreds också till de erövrade områdena och kungamakten blev generellt sett svagare än i de omgivande områdena; grekerna hade nämligen tanken att mäktiga kungar var något som man kunde läsa om i dåtida hjälteepos som Homeros Illiaden men att det hade lite med deras egen tid att göra. Grekiska blev också i mångt och mycket dåtidens motsvarighet till engelskan idag, och det blev nödvändigt för många folk kring Medelhavet att behärska grekiska för att kunna bedriva handel framgångsrikt. Även om Alexander den store var först med att skapa ett sammanhängande större välde i det som skulle bli Europa så blev hans välde inte speciellt långvarigt. Han var det sammanhållande kittet i det välde som han hade skapat och efter hans död så styckades riket upp av hans makthungriga generaler. En av hans generaler, Ptolemaios, blev exempelvis kung i Egypten. Han blev stamfar till den egyptiska kungaätt av vilken drottning Kleopatra, som var samtida med Julius Caesar, blev den sista i släktledet. Alexander den store hade dock visat världen att det var möjligt att skapa stora imperier, och hans stridsteknik och erövringståg inspirerade bland annat romarna, som nu hade börjat expandera sitt välde på den italienska halvön från 20


att enbart ha omfattat staden Rom. Romarna kom sedan att under sina erövringar överta mycket av grekernas kultur och även grekernas språk, då bildade romare talade grekiska eftersom latinet ansågs vara pöbelns språk. Romarnas välde blev till skillnad från Alexander den stores välde, som enbart varade i drygt tio år, betydligt mer bestående och kom även att omfatta en betydligt större del av Europa än enbart länderna kring Medelhavet. Vad var det som gjorde romarna så framgångsrika och hur kunde deras rike överleva i så många år? Det ska vi titta på nedan.

Staty av Alexander den store i Nordmakedoniens huvudstad Skopje.

21


Europatankens historia, från antiken till brexit behandlar integrationssträvanden mellan europeiska länder genom historien. Boken tar sitt avstamp i antikens Grekland, då världsdelen Europa skapades, via bland annat Romarriket, Hansan, Victor Hugo för att slutligen kulminera i våra dagars EU. Boken ger en bra överblick till hur europeiska enhetssträvanden har sett ut genom historien och om den hatkärlek som finns till sådana tankeprojekt idag, både i Storbritannien och på andra håll i Europa. Martin Klerung arbetar till vardags som gymnasieadjunkt i historia, geografi och religionskunskap. Europatankens historia, från antiken till brexit är hans första bok.

www.vistoforlag.se