9789178855438

I morgon är jag starkare

SOFIA MICKELSSON

I morgon är jag starkare

I morgon är jag starkare Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2021 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Sofia Mickelsson Grafisk form: Anna Lolax, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2021 ISBN: 978-91-7885-543-8

I morgon är jag starkare

SOFIA MICKELSSON

Till alla kvinnor vars livslåga kvävts i förtid

KAPITEL ETT Fredag 2 augusti Ljudet av ytterdörren som slår igen på nedervåningen ekar genom rummet och Rory sänker hastigt musiken som strömmar ut från den lilla högtalaren på sängbordet. Spetsar öronen och lyssnar.

Snälla, låt det inte vara han.

När hon inser att det är hennes mammas röst andas hon ut och vänder sig mot den runda spegeln på väggen igen. Hon tar upp mascaran ur sminkväskan och lägger ett tunt lager på ögonfransarn­a, men händerna skakar lätt och rörelsen får den svarta färgen att smetas ut på ögonlocken.

Med en suck drar hon ut den översta lådan i den vita byrån, letar fram ett par bomullspinnar och torkar noggrant bort det överflödig­a sminket. Därefter slänger hon dem i papperskorgen bredvid och drar en borste genom håret, låter de mörka lockarna falla mjukt ner över ryggen.

Hon lägger ifrån sig borsten och tar loss några lösa hårstrån som fastnat på tröjan. En skarp knackning får henne att stelna till. Hjärtat bultar hårt när hon vrider huvudet mot den mörka trädörren och hon torkar sina svettiga händer på det vita påslakanet i sängen. ”Ja?” ”Det är jag. Kan du öppna?” ”Vad vill du, Oliver?” Hon andas ut och sväljer ner klumpen som sitter i halsen.

9

”Vad tror du? Jag är inte dum i huvudet. Jag vet att du har snott alkohol av mig.”

Rory himlar med ögonen. ”Det kan du omöjligt bevisa.”

Dörren slås upp och Rory blänger på sin bror, som klampar in i rummet. Oliver möter hennes blick. Det blixtrar i de gråblå ögonen som är så lika hennes egna. ”Ge mig det nu, annars går jag till mamma.”

Rory höjer ögonbrynen. ”Som om hon skulle bry sig.” ”Ge hit det bara!” Oliver tar ett steg mot henne. ”Skaffa ditt eget.” ”Du är så jäkla egoistisk, vet du det? Du har för fan ett helt lager i ditt rum. Jag kan väl få en flaska åtminstone?” ”Inte en chans.” Han skakar på huvudet och lägger armarna i kors över bröstet. Den solbrända huden ser nästan smutsig ut mot den vita t-shirten. ”Ge hit.”

Rory muttrar lågt samtidigt som hon tar fram vodkaflaskan hon gömt under sängen. ”Här, ta den då.” ”Du borde inte ens dricka vodka. Du är för ung.” Oliver drar en hand genom sitt mörka, kortklippta hår. ”Men jag bryr mig inte, gör vad du vill. Låt bara bli mina saker.” ”Ja ja, gå härifrån nu.” Hon pekar mot dörren och blänger på honom igen. ”Han kommer nog hem snart, så om du vill hinna härifrån innan dess bör du sätta fart.” Han ger henne en menande blick och vänder sig om mot dörren med flaskan i handen.

Rory säger inget utan drämmer bara igen sovrumsdörren efter honom med en smäll. Därefter sliter hon åt sig mobiltelefonen, höjer volymen tills musiken överröstar ljudet av hennes egna tankar.

Basen får det ljusa trägolvet att pulsera under fötterna och hon låter sig själv försvinna in i rytmen. Hennes mamma skriker åt henne att sänka, men hon höjer volyme­n ännu mer.

De kan inte bestämma allt.

Några minuter senare ekar dundrande steg i trappan och dörren flyger upp på vid gavel. ”Vad i helvete håller du på med?” Hennes styvfar, Roland Bolin, står

10

i dörröppningen. Den långa, bredaxlade kroppshyddan tornar upp sig över henne och glöden i de mörka ögonen får henne att rygga tillbaka.

Helvete.

Adrenalinet pumpas ut i blodet som en våg av energi. ”Låt mig vara ifred”, säger hon, men ångrar sig i samma sekund som orden passerar läpparna.

Roland tar ett par steg in i rummet och trycker upp henne mot väggen. ”Din uppkäftiga lilla skit!”

Svettiga händer griper tag runt hennes hals. Fingrarna gräver sig så djupt in i huden att luftflödet stryps. Rory försöker skrika ut en protest men får inte fram något annat än ett hest gurglande. Tyget från Rolands mörka jeans rispar mot huden när han tvingar in sitt ena ben mellan hennes. Hon kämpar för att ta sig loss, men ryggen pressas bara hårdare mot den mörkgröna väggen.

Roland lutar sig ännu närmare och stannar upp när deras blickar möts. Den raka näsan snuddar vid Rorys kind, beröringen sänder en rysning genom hela kroppen. En varm hand smeker uppför hennes ena lår. In under shortsen. ”Om du är snäll mot mig i natt så kanske jag förlåter dig.”

Rory kniper ihop ögonen. Magen knyter sig när handen glider högre upp. Hans andedräkt känns het mot kinden, och en skarp doft av vitlök, alkohol och svett letar sig in i näsborrarna. Hon stänger munnen för att hindra sig själv från att kräkas. ”Och sänk den där skiten du lyssnar på.” Roland släpper taget om hennes hals och tar ett steg bakåt. ”Jag vill inte behöva komma upp hit igen.”

Rory drar flämtande efter andan och sjunker ihop mot väggen. ”Hörde du mig?”

Hon nickar svagt. Händerna darrar och hon pressar armarna hårt mot kroppen.

Snälla, bara gå.

Roland hånler och stryker med tummen över hennes kind. ”Så skör. Så svag.”

Beröringen sänder ännu en rysning genom kroppen. Hon vänder

11

bort huvudet, stirrar ner i golvet. Rolands blick bränner mot huden, men hon ignorerar honom. Efter vad som känns som en evighet vänder han sig om och går ut ur rummet.

Rory tar genast ett vacklande steg framåt, stödjer sig mot sänge­n för att inte falla omkull. Hon får kämpa för att dra upp mobil­telefonen ur fickan, men lyckas till slut och låser upp skärmen.

Tystnaden lägger sig över rummet och hon andas ut. Med hjärtat i halsgropen vänder hon sig mot spegeln igen och rycker till när blicken faller på ett par stora, vilda ögon. Håret står åt alla håll och mascaran hon nyss kämpat med har smetats ut på kinderna.

Hon torkar bort det värsta med handen och drar ett par fingrar genom håret. Därefter lyfter hon på hakan och svär lågt. Tre ilsket röda fingeravtryck skriker efter uppmärksamhet mot den ljusa hyn.

Fan ta honom.

Blodet kokar i ådrorna och hon rycker åt sig sminkväskan, häller ut innehållet över den vita duken som täcker byrån. När sminkningen är åtgärdad gör hon ett försök till att täcka halsen med concealer.

Först när de röda märkena inte längre är lika tydliga kan hon slappna av igen.

Med tunga steg går hon bort till den inbyggda garderoben till vänster om dörren. Hon drar av sig den urringade toppen och ägnar ett par minuter åt att gräva runt bland högarna av kläder. Till slut hittar hon en gammal grå polotröja som hon inte har använt på flera år. Den är långt ifrån festlig, men polokragen är precis hög nog för att kunna dölja märkena på halsen om sminket skulle försvinna.

Försiktigt kränger hon på sig den, noga med att inte förstöra sitt smink ännu mer, och rättar till kragen så att märkena inte syns.

Egentligen är tröjan alldeles för varm, det är ändå början på augusti, men hon får helt enkelt bara stå ut.

Det finns inget annat alternativ.

Hon är redan sen och det sista hon vill är att ge sina vänner fler skäl till att misstänka att något inte står rätt till.

Tankarna snurrar medan hon försöker komma på en ursäkt, de flesta har hon redan förbrukat flera gånger om. Med en klump

12

i magen ger hon sig själv en sista blick i spegeln och rycker upp dörren.

Oliver sitter i den slitna, grå soffan utanför med blicken klistra­d på mobiltelefonen. När Rory stänger dörren efter sig vrider han på hu­vudet och ger henne en ångerfylld blick. Rory låtsas inte om honom utan går tvärs genom rummet, bort mot trappan till nedervåningen. ”Han slog dig igen, eller hur?” säger han. ”Nej.” ”Jag är varken döv eller blind. Jag vet att han slog dig.” ”Att du vet det gör ju ingen skillnad. Det är inte så att du gör något åt det!” Hon blänger på honom. ”Vad fan ska jag göra då? Du vet att det bara blir värre om jag lägger mig i.” ”Du kan ju göra någonting i alla fall. Du är en sån jävla fegis.”

Händerna griper så hårt runt trappräcket att knogarna vitnar. Det slitna träet skär in i huden. ”Rory …” Med käkarna hårt sammanbitna reser han sig till hälften ur soffan, men Rory skakar bara på huvudet och fortsätter nerför trappan.

När hon kommit halvvägs stannar hon till, backar ett steg och vänder sig mot Oliver igen. ”Varför är du ens kvar här?”

Han rynkar pannan. ”Vad menar du? Jag har väl rätt att vara här om jag vill? Det är mitt hus också.” ”Jag menar inte här bokstavligt talat. Jag menar, varför stannar du kvar här när du kan åka vart som helst? Du är över arton nu, Oliver, du måste inte stanna här längre.” ”Och lämna dig och mamma ensamma med honom? Vad fan tror du? Dessutom har jag inte precis någonstans att ta vägen.” ”Var som helst måste vara bättre än här. Hade jag varit du så hade jag åkt härifrån och inte sett mig om en enda gång.” Utan att vänta på respons fortsätter hon med bestämda steg nerför trappan.

Precis som hon har förväntat sig ljuder en ljus, lätt sluddrande röst från vardagsrummet när hon kommer ner i den trånga hallen. ”Vart ska du?”

13

”Ut!” Hon fortsätter mot ytterdörren utan att ge sin mamma så mycket som en blick, men när Roland ropar efter henne vänder hon motvilligt tillbaka till vardagsrummet. ”Svara din mamma ordentligt!” Roland reser sig ur den grå tresitssoffan där hennes mamma ligger utsträckt över de slitna dynorna, som vanligt med en öppnad ölburk i handen.

Roland går mot henne och Rory tar reflexmässigt ett steg tillbaka. ”Det gör inget”, säger hennes mamma lågt.

Roland skakar på huvudet, kvällssolen som skiner in genom fönstret reflekteras i det ljusa, snaggade håret. ”Jo, det gör det, Antonia. Jag vill höra henne säga det ordentligt.”

Den hotfulla tonen i rösten får Rory att stelna till. Det sjuder i ådrorna, men rädslan för vad han kommer att göra mot henne i natt om hon står upp mot honom igen hindrar henne från att säga något.

Tanken på tidigare nätter, då han straffat henne för att ha sagt eller gjort något opassande, far genom huvudet.

Den sträva känslan av hans händer mot hennes hud. Tyngden av hans kropp som hindrar henne från att fly. Paniken som växer när han inte slutar, trots att hon skriker.

Magen drar ihop sig och hon väljer att hålla tyst. Med ett påklistrat leende på läpparna vänder hon sig i stället till sin mamma. Antonias blick är glansig och det smutsiga, ljusa håret ligger klistrat mot pannan. Den skrynkliga blusen hänger löst på den magra kroppen och en grå filt är virad runt de bleka axlarna.

När deras blickar möts lägger Antonia en hand mot det runda, svarta soffbordet och gör en ansträngning för att sätta sig upp, men hon verkar har svårt att hitta styrkan i armarna. Ölburken faller ur hennes andra hand och rullar ner på golvet. En blöt fläck sprider sig över det ljusa träet.

Rory vänder bort blicken. ”Jag går ut en stund.”

Utan att vänta på svar fortsätter hon ut i hallen. När hon når ytterdörren tar hon på sig ballerinaskorna som ligger kvar på dörr­ mattan, där hon sparkat av sig dem dagen innan. Därefter stänge­r hon f­örsiktigt dörren efter sig, kliver över gräset och ut mot t­rottoaren.

14

Roland ropar något efter henne från det öppna vardagsrumsfönstret, men hon låtsas inte höra honom. I stället sätter hon kurs mot korsningen i slutet på gatan, där hon lovat att möta sina vänner.

De spända musklerna i axlarna slappnar av och hon drar ett par djupa andetag. Doften från trädgårdarnas blommande rosenbuskar och ljudet av fåglarnas kvitter skapar en känsla av lugn inom henne.

En skör trygghet.

När Rory börjar närma sig korsningen kastar hon en blick framåt längs vägen. Det tar inte lång tid förrän hon hittar sina vänner som står på trottoaren på andra sidan gatan.

Line sitter uppflugen på ryggstödet på bänken som står placera­d längs gräskanten, och hennes ansikte är vänt mot solen. Det honungs­ blonda håret virvlar i den ljumma vinden och den svarta klänningen smeker hennes solbrända kropp.

Jack och Christoffer däremot står bredvid bänken, båda iklädda ljus skjorta och jeans, och verkar djupt engagerade i en diskussion.

När Rory närmar sig vrider Line på huvudet och skiner upp. ”Hej! Där är du ju, sen som vanligt. Varför blir vi inte ens förvånade längre?” ”Förlåt, förlåt, förlåt! Jag försökte komma i tid, men var tvungen att göra en sak först.” Rory torkar svetten ur pannan med baksidan av handen. ”Gud, vad varmt det är.” ”Inte konstigt.” Jack höjer ögonbrynen och skakar på huvudet så att det tjocka, mörka håret faller ner i ögonen. ”Är du sjuk eller? Ingen normal människa har på sig polotröja när det är 25 grader ute.”

Rory skrattar bara och sätter sig på bänken bredvid Line. ”Har ni med er något att dricka?” ”Ja, en flaska vin.” Line håller upp en vit plastpåse framför sig. ”Jag försökte få med mig något mer men jag vågade inte fråga.” ”Jag har några öl och en flaska Jäger. Sen tror jag att Tom har fixat en hel del också, det brukar inte vara ett problem.” Christoffer blinkar mot henne. Det rödlätta, lockiga håret rör sig i vinden och Rory slås återigen av det faktum att han inte liknar Jack det minsta, trots att de är kusiner.

15

”Bra, för jag lyckades inte skaffa fram något. Oliver kom på mig.” ”Det är lugnt, vi delar på det som finns.” Jack hänger påsen över axeln. ”Ska vi dra?”

Rory nickar och reser sig samtidigt som Line kliver ner från bänken.

Rory sveper med blicken över det bruna tegelhuset och följer efter Line in mellan bilarna som står parkerade på den stenlagda uppfarten.

Ljudet av rop och skrik ekar över gatan och musiken som dånar från de öppna fönstren fyller hennes öron.

En välbekant doft av svett, alkohol och sötaktig parfym slår emot henne när de når fram till den öppna ytterdörren. Hon tränger sig förbi en grupp tjejer som står och hänger i den trånga hallen och snubblar till på den ljusgrå mattan som täcker golvet.

Huset är så fullt av folk att det knappt går att ta sig fram. En del känner hon igen från skolan, men det finns en hel del både äldre och yngre personer som hon inte kan placera alls. Jack och Christoffer verkar däremot känna flera av dem och när de kommer in i det stora, öppna vardagsrummet försvinner de bort mot den bruna soff­ gruppen som står placerad längs den motsatta väggen. ”Vill du sitta ute eller inne?” frågar Line. ”Ute. Men jag måste kissa först.” Rory fläktar ansiktet med ena handen. ”Och torka bort lite svett. Det är omänskligt varmt här inne.” ”Okej. Kom och leta upp mig sen då.” Line fortsätter bort till sofforna.

Rory tar sig tillbaka ut i hallen, smiter förbi gruppen med tjejer igen och skyndar in på den lilla toalett som ligger precis innanför ytterdörren. En unken doft av urin fyller luften och hon drar upp polokragen över näsan.

Det är mörkt i rummet och hon får kämpa en stund för att hitta ljusknappen. Ett mjukt sken kastas snart över de ljusa, blommiga tapeterna. Blöta fläckar täcker de grå kakelplattorna på golvet och runt toalettstolen ligger små högar med fuktigt papper.

16

Hon rynkar på näsan, låser dörren bakom sig och tar ett försiktig­t kliv framåt. Samtidigt drar hon ner shortsen och sätter sig på toalettringen. När hon är klar reser hon sig igen och tvättar händerna noggrant i handfatet.

Det tjocka tyget i tröjan klibbar mot huden och hon sliter åt sig lite papper som hon fuktar med kallt vatten. Helst av allt skulle hon vilja ta av sig kläderna och skölja av hela kroppen, men hon nöjer sig med att fukta huden under tröjan med pappret.

Lukten av urin är fortfarande stark, så hon skyndar sig ut i hallen igen och stänger dörren noga efter sig. En varm hand griper tag i hennes arm, och hon vänder sig hastigt om.

17

Vad är du villig att offra för att återta makten över ditt liv?

Sjuttonåriga Rorys liv är en mardröm. Våld och övergrepp är sedan flera år tillbaka en del av hennes vardag och allt hon tidigare känt till och funnit trygghet i har vittrat sönder. Kvar finns bara en stark vilja att överleva.

När våldet eskalerar tvingas Rory fly för sitt liv. Hon lämnar sina vänner och allt hon känner till bakom sig, utan att veta vad hon ska göra eller vart hon ska ta vägen. Förföljd av sitt förflutna tar hon sig till Halmstad. Där möter hon Nico, en charmig kille som långsamt bryter sig igenom de murar hon byggt upp som skydd.

Men en dag händer något som kastar omkull hennes trygga tillvaro och tvingar henne att göra ett val. Ett val som kräver styrka och mod, och som sätter allt hon har kvar på spel …

I morgon är jag starkare är en berättelse om en ung kvinnas kamp för ett liv utan våld och förtryck. Om den mänskliga strävan efter frihet och om hur kärlek, intimitet och vänskap kan läka även de djupaste av sår.

www.vistoforlag.se