9789178855414

INTE JAG

INTE JAG Sandra Jakobsson

Inte jag

Inte jag Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2021 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Sandra Jakobsson Omslagsbild: Sari Brickman Sättning: Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2021 ISBN: 978-91-7885-541-4

INTE JAG

Sandra Jakobsson

Om boken Jag håller mitt hjärta i mina händer, Det enda jag önskar är att det var nog Att det räckte med att älska Eller att vara den jag är Istället är det som om jag vore osynlig Och på samma gång, Alltid i vägen En belastning för alla runt omkring Någon de säger sig vilja ha kvar Men som de egentligen skulle tycka Vore bättre utan Samvetet äter på min själ Aldrig nog för dem, Och aldrig sann mot mig själv Blind går jag genom livet I hopp att någon ska upptäcka Eller att jag själv ska förstå, Att jag lever som någon annan Någon som aldrig någonsin kommer vara jag.

Tack För och främst, ett varmt tack till min trygghet, framtid och fästma­n.

Jag älskar dig till oändlighet. Du ger mig hopp om att kärlek finns och om att vi kommer kunna få en bra framtid.

Tack till dig. Du räddade mitt liv. Jag kommer alltid känna en stor tacksamhetsskuld till dig. Du kom in i mitt liv när det var som mörkast, och du visade mig en helt ny verklighet. Utan dig hade jag aldrig fått det liv jag har idag.

Tack till mina vänner som fanns där för mig när mitt liv var som allra mörkast. Tack för att ni aldrig gav upp om mig. Speciellt tack till dig, min bästa vän. Jag älskar dig mer än livet självt.

Tack till min bror, som var den första personen som visade mig att det faktiskt går att förändra sin framtid, trots det man varit med om. Att alla har ett val – man behöver inte vara sitt förflutna.

Tack till alla människor som på olika sätt har varit en god kraft i mitt liv, och hjälpt mig att hitta tillbaka till den jag är. För allt tålamod ni haft och att ni fått mig att skratta åt alla dråpligheter längs vägen. Tack för att ni har lyssnat outtröttligt och funnits där både de bra och de dåliga dagarna.

Till sist, stort tack till alla er som på olika sätt hjälpt mig att få ihop den här boken som har varit en del av min resa framåt. Jag hoppas att den kommer kunna vara till hjälp även för andra som befinner sig i liknande situationer.

Författarens egen anmärkning Detta är berättelsen om mitt liv i kontroversiell miljö, utefter mina egna upplevelser och som jag minns det. Alla personnamn är utbytt­a av etiska skäl, och i stället används fiktiva namn.

Jag tror att alla människor kan förändras, men jag tror att det är långt ifrån alla som vill göra det. Vad gäller min familj har de gjort det de trott varit bäst, och vad gäller alla andra personer som jag beskriver, har alla handlat utifrån sina förutsättningar. Med den här boken vill jag visa vikten av att inte begrava saker som händer, utan att faktiskt ta tag i dem. Om de människor som jag har haft runt mig hade bearbetat sin smärta hade de aldrig gjort mig illa.

Vi är inte ansvariga för de förutsättningar som ges till oss i början av livet. Men vi är ansvariga för vad vi gör med sår vi har som vuxna.

Slutet Ibland är det precis som om det ropar på mig Som om det försöker locka mig att komma När jag blundar kan jag känna hur jag tar ett steg ut Och sedan ett till Jag kan höra hur isen knakar under mina fötter se hur den brister under mig Hur fötterna går igenom isen och sväljs av vattnet Hur det iskalla vattnet sluter sig omkring min kropp Hur jag dras ner i det mörka djupet Hur andetagen upphör Och allt blir svart.

Jag brukade tro att det fanns någonting efter döden. Ett harmonisk­t, ljust och fridfullt liv. En god Gud och en himmel med vatten som man kunde bada i utan att bli blöt. En fantastisk plats där det inte finns någon sjukdom eller någon smärta. En plats där man kan träff­a alla dem som gått före, där djuren som har dött finns, där Gud själv sitter på sin tron och man kan få klättra upp i hans stora famn.

En plats där det enda som existerar är ljus, kärlek och frid. Där allt det där bruset, det tunga och mörka inte finns längre. Där allt är bra.

Hela tiden, i evig tid.

Jag brukade tro att det fanns ett helvete. En kal, kall och tyst plats där man skriker utan att det hörs, och ångesten är luften man andas.

Där man är konstant ensam, utan hopp. Där det inte finns några färger, eller något ljus. En plats med karga klippor, där allt är sten,

10

och man skär sig på fötterna när man går. En plats där man aldrig når sin destination. Där man brinner i eld och svavel. En plats som man våndas i all sin ånger och skuld, där minnena inte slutar spela framför en och där bruset från det förflutna, aldrig någonsin tystnar.

Nu hoppas jag att döden är slutet. Att det är svart och inget mer.

Jag tänker ofta på döden. Jag vet inte om jag längtar dit, men jag är inte rädd längre. Om döden liknar en natt där man får sova, försvinn­a i ett svart töcken utan minnen och drömmar, ja då vill jag somna utan att vakna igen.

Den enda önskan jag har kvar är att jag skulle slippa att dö ensam.

Men inte ens det spelar någon roll längre.

För till sist, när andetagen inte är värda ansträngningen längre.

När livet upphört att betyda något, när likgiltigheten är passerad för mil sedan. Då blir slutet en lättnad, en befrielse från livet.

Jag sitter med tabletterna i handen. Tre glas med sprit står redo att svälja ner dem med. Nu orkar jag inte längre. Jag känner lättnaden skölja över mig, jag måste inte kämpa mer.

Jag tänker inte längre på om saker varit annorlunda, utan acceptera­r att det är så det har sett ut. Bra saker har givetvis också inträffat och minnena från dessa kan fortfarande få mig att le. Om än sorgset. De positiva sakerna jag har varit med om har alltid skuggat­s av smärtan jag har inuti.

Kraften är slut. Jag orkar inte leva ytterligare en dag i ångest, utan hopp om att saker någon gång kanske blir bättre.

Jag blundar. Ångest sveper in över mitt inre som en orkan. Jag känner hur kylan kryper ännu närmare. Jag har försökt länge nog nu. Allt jag kämpat för är borta, nu är det snart över. Nu är lidandet på den här jorden snart slut.

11

Del 1

Hur allting började

Kapitel 1 Från början Jag minns en tid när inget av det där mörka fanns inuti.

Jag minns att allt kändes ljust och lätt, som om inget dåligt kunde hända.

En känsla av att världen var god, att alla ville mig väl och jag fick vara som jag var.

Fast jag bara var några år gammal, minns jag känslan av frihet.

Utan några bördor på axlarna Att få leva, andas och vara Leka, springa och ropa så högt jag ville Att få vara barn, vara fri och bara vara här och nu Mitt första minne är en stor trädgård. Vi har precis flyttat för tredje gången i mitt unga liv. Jag är snart fyra år gammal, året är 1990, och jag går runt och rör mina små händer vid de många fruktträd och bärbuskar som finns där. Jag är fascinerad över att man kan äta saker direkt från träden.

Mina föräldrar har precis gått klart bibelskolan på Arken i Stockholm. De är både kristna och övertygade om att det går att höra Guds röst. De har känt en uppmaning från Gud att flytta till Flen.

Eftersom det varit lite svårt att hitta bostad har vi mellanlandat i Malmköping ett par månader, och sedan bott hos det blivande pastors­paret för den frireligiösa församlingen Sion. Till sist hade vi

13

hittat huset vars trädgård jag befinner mig i nu. Ett hus vi fått hyra, jag, min lillasyster, mina föräldrar, vår collie och våra två katter.

Pappa har fått arbete på ett snickeri i Mellösa. Mamma arbetar tillfälligt på en hårsalong i Malmköping och är gravid med min lille­ bror. Mina föräldrar har köpt en tomt som de planerar att bygga ett hus på. Det är berg i vägen, så det ska sprängas och fixas innan de faktiskt kan börja bygga. Eftersom pappa är snickare ska han göra det själv, med hjälp av några andra som också träffas hos det blivand­e pastorsparet för bön och samtal.

En av de andra familjerna har också köpt en tomt och skall bygga hus, precis jämte oss. Alla hjälps åt och bygger två nästan identiska hus på Novembervägen 4 och 6. Ungefär ett år efter att vi flyttat in i huset med trädgården blir nybygget klart.

Min bild av Flen och min uppväxt är precis som det mesta i mitt liv, kluven. Namnet Flen betyder kal fläck, och kanske är det inte så långt ifrån verkligheten. Här finns det mest pizzerior och frisör­ salonger, samt en och annan matvaruaffär. Staden ligger naturskönt nära Båven, med en hel uppsjö av slott och herrgårdar runt omkring.

Men fina vandringsleder uppväger knappast den känsla av hopplöshet som verkar vila över människorna som bor här. Man går till sitt arbete, inte för att man trivs utan för att man alltid har gjort det.

Man röstar på samma parti som farfarsfar gjorde. Atmosfären skulle kunna beskrivas som om människorna här saknar framtidstro.

Jag älskade huset som min pappa hade byggt. När vi flyttade in där var det fortfarande inte hundra procent klart och är det något jag hört under min uppväxt är det mammas muttrande om att vissa saker aldrig blev klara, och att hon hatade hur tvättstugan såg ut.

Men för mig var huset perfekt. Jag kommer fortfarande ihåg hur det kändes i början, när vi hade bott i det andra huset som var väldigt litet. Det stora vardagsrummet, lukten av nytt, en kolossal tomt, grannar att leka med och ett rum att dela med min syster.

Det nybyggda huset var 170 kvm, vilket jag brukade säga till mina kompisar som var lite avundsjuka på att jag bodde i ett så stort,

14

helt nytt hus. Så småningo­m när vi blev ytterligare två syskon och mamma bestämde sig för att ha hårsalongen hemma, kändes huset betydligt mindre.

Många minnen från mina första år i livet är fina och ljusa.

Grannarna som bodde närmast blev som syskon till oss. Vi lekte jämt, och när vi var utomhus var vi allt som oftast som barn är, kreativ­a och påhittiga. Jag minns mycket lekar och stoj. Eftersom vi var fyra (och längre fram fem syskon) och grannarna var två syskon, blev vi den största ”klanen” på gatan. Jag tror vi hade en känsla av att vi ägde gatan, för även om andra grannars ungar också var med och lekte så var det alltid vår grupp som bestämde. Vi var mycket ute, åkte skridskor, byggde kojor, klättrade i ”bergen”, lekte med lera och sand, cyklade runt kvarteret, var ute med hundarna, körde en snok på ett flak till en leksakslastbil och löste problem på barns vis.

Såklart urartade det ibland men för det mesta hade vi väldigt roligt.

De där åren var i mångt och mycket oförstörda. Jag var gansk­a oförstörd. Trots att vi försökte frälsa de andra barnen på gatan genom att berätta bibelberättelser och be för dem, var livet till synes ganska oskyldigt.

Vad gäller min relation med mina föräldrar så har jag inte så mycket minnen av dem från mina yngre år. De fanns där i bakgrunde­n någonstans. Mamma lagade mat, bakade och städade och arbetade som frisör under perioder. Pappa arbetade mestadels, fixade med huset när han var ledig eller hjälpte till med olika projekt i kyrka­n.

Min relation till min pappa har alltid varit lite speciell. Kanske för att jag är ganska lik honom, både utseendemässigt och som person.

Han är också äldst bland sina syskon, så kanske förstod vi varandra där på något sätt. Under perioder av mitt liv har min pappa varit där i den bemärkelsen att han varit hemma, och tillgänglig. Under semestern de åren vi bodde på Novembervägen fick jag hjälpa till att måla, klättra upp på taket och hjälpa till med altanbygget. Han lärde mig tidigt att inte vara rädd för att försöka, ta i eller testa nya saker. Under andra perioder jobbade han konstant och var väldigt frånvarande.

15

Med pappa ville jag vara duktig. Så att han skulle vara stolt över mig. Jag ville visa att jag kunde lära mig saker snabbt, visa att jag kunde hjälpa till och vara till nytta. När han hade semester var han inte utmattad av jobb och allt annat som drog i honom, då hade han mycket energi och återigen kände jag igen mig. Han kunde vara busig och leka med oss. En sommar byggde han en lekstuga till oss. Den blev aldrig riktigt klar, men det gjorde ingenting, vi lekte mycket där. En jul fick min syster och jag ett vitt och blått barbiehus som han hade byggt till oss. Det är en av de finaste julklapparna jag har fått i mitt liv. Jag vet att han månade mycket om familjen.

Men pappa har alltid haft en stor svaghet, och det är att han aldri­g har trott att han har varit nog. Detta har lett till att han inte ha velat göra någon besviken, och därför har han haft svårt att säga nej. Hans brist på självrespekt resulterade i att han var väldigt lite hemma. Och att han under perioder var väldigt, väldigt trött. De kvällar han kom hem och man såg att det inte fanns någon låga kvar i ögonen fick man gå försiktigt, han kunde gå i taket för helt oförklarliga saker. När jag blev äldre var det inget som var svårt att först­å. Jag har alltid beundrat hans förmåga att kämpa på, även om det tidigt lärde mig att se var olika personer är någonstans mentalt, så jag kunde anpassa den jag var efter det.

Jag är helt övertygad om att min pappa arbetat fler timmar under sina första 40 år än de flesta hinner med under en hel livstid. Han har också hjälpt otroligt mycket människor med diverse snicker­i, med att flytta och en massa andra saker där fysisk styrka har behövts.

Med anledning av att han har varit så uppoffrande så tycker jag att livet behandlat honom oerhört orättvist. Han hade förtjänat ett bättre liv än det han faktiskt har fått.

Kanske är det också delvis hos honom jag har fått förmågan att dela upp mig själv i olika delar. För det finns en del av honom som inte passar in i det liv han har valt. Och precis som i mig, har det lett till en konflikt i honom som pågår dygnet runt. Om jag hade fått önska mig något, så hade jag önskat mig att han fått ett liv där han hade fått vara den han är, på alla sätt och vis. Att han hade fått

16

känna sig accepterad och fått utrymme att göra det han själv känner för och mår bra av.

Till skillnad från min pappa som är uppväxt i andan av att man är det man presterar, så går min mamma runt med känslan av att hon är en besvikelse för sin mamma. För att kunna förstå min mamma, och min relation till min mamma, så måste jag skriva några rader om min mormor. Min mormor gick nyligen bort och jag hoppas att hon äntligen har funnit frid.

Min mormor var en häftig person på det sättet att hon var knappt över 1,5 meter lång, 55 kg tung och väldigt trasig, men hade ett jävla­r anamma. Hon tog plats, man visste att hon var i rummet. Hon hade en väldigt sorglig historia med ett utomäktenskapligt barn som togs ifrån henne på BB utan att hon ens fick se honom, våldtäkter, en man som inte valdes av kärlek utan av praktiska skäl, hårt fysiskt städarbete som helt förstörde hennes knän och en livslång sorg över att morfar dog så tidigt.

Jag tror att hon verkligen velat älska sina barn, som min mamma som är yngst av 6 syskon, men att hon var för förstörd. Vilket ledde till att min mamma kanske inte heller blev så älskad och framför allt accepterad som hon borde ha blivit. Min mamma skriver själv i sin bok om hur hon flyttar hemifrån med en känsla av övergivenhet, bara 15 år gammal.

Det är svårt, eller omöjligt, att ge något som man själv inte fått.

Jag är övertygad om att min mamma aldrig känt trygghet eller helt villkors­lös kärlek under sin uppväxt. Med det sagt så har min mamma haft, precis som min mormor, skam, oro för vad andra ska tycka och skuldkänslor för saker som har hänt. Jag tror att vissa saker kan ha blivit bättre för min mamma med åren men under min uppväxt vad oron något som präglade hennes sätt att vara.

Jag tror att hon har försökt älska mig. Men jag är inte det hon önskade sig, och hela konceptet med den extrema svartvita världen hon har levt i har jag aldrig varit i närheten av.

Jag har tvärtom mot min mamma mer energi än de flesta, är väldig­t rättfram och har inga problem att säga och göra det jag känne­r.

17

Åtminstone hade det varit min personlighet om jag hade fått vara som jag är. Jag och min mamma är väldigt olika, och våra skilda åsikte­r har krockat fler gånger än jag kan räkna. Hennes ganska smala bild av verkligheten tillsammans med hennes uppfostrings­ strategi att betinga negativt, det vill säga skuldbelägga och bli personlig­t besviken, har skapat en otrygghet hos mig. Mycket större och djupare än den otrygghet som pappas utbrott skapade.

Så även om mina föräldrar gjort det bästa de har kunnat med de förutsättningar de haft, har jag aldrig känt att mig älskad för den jag är.

18

”Du är förlorad. Du har en ande av orenhet, en ande av kontroll.

Om du inte vänder om nu är du förlorad. Om du inte ber om förlåtelse kommer du gå evigt förlorad.”

Kapitel 2

Sandra växer upp i ett hem präglat av skuld och skam. Den enda tryggheten hon har ärHemma kyrkan, en kyrka som ställer hårda krav på hennes personlighet och hennes intressen. Nästan allt hon tycker om är förbjudet. För att överleva börjar hon splittra Den min uppväxt i unga år, är och dentrycka upplevda sidan. sigandra själv i sidan tillåtnaavoch otillåtna delar, skämmas tillbaka Jagsig harsjälv. sedan jag var väldigt liten, kanske sedan jag föddes, varit en högkänslig person. Det vill säga att jag har väldigt lätt att plocka uppInte människors sinnesstämningar ochoch se detaljer.

Jag är känslig för jag är en resa till den djupaste mest självförnekande förändringar, kan ofta känna vad människor gått igenom ochdet hade tillvaron där sex blir ett vapen att rikta mot sig själv. Men under min uppväxt svårt att ironi. är också en berättelse omförstå att inte ge upp och att hålla hårt i Min mamma är även hon en högkänslig person, men hon har aldri­g ljusglimtarna som dyker upp. jobbat med den sidan av sig själv. Det går till exempel inte att skoja med henne, hon varken förstår eller kan läsa av om man är ironis­k.

Om man är en högkänslig person krävs det väldigt lite för att uppbringa väldigt starka känslor. Till exempel om någon blev väldig­t väldigt arg så gjorde det mig mycket illa. Eftersom min mamma känner igen sig i den delen av mig har hon alltid valt att berätta och diskutera saker med mig som jag normalt sätt troligtvis inte skulle behövt konfronterats med förrän jag blivit vuxen. Som mina föräldra­rs ekonomi, människors i kyrkans relations-­problem, döden, himmel och helvete. Hon kunde prata i timmar om hur andra såg på henne, eller åtminstone hur hon trodde att andra såg på henne, och vad de tänkte. Varför de aldrig hörde av sig. Hur ensam hon kände sig.

Jag minns en värld där man var tvungen att gå på tå inne hos grann­arna, för stämningen där var alltid spänd. Deras föräldrar var mycket stränga och till skillnad från mig och mina syskon fick de www.vistoforlag.se