I vikens mörker
I vikens mörker Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2021 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Cecilia Andersson © Omslag: Niklas Lindblad / Mystical garden design Redaktör: Cecilia Berglund Barklem Sättning: Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2021 ISBN: 978-91-7885-539-1
CECILIA ANDERSSON
Till mamma Birgitte i himlen
December 2019
”Anna, hör du mig?” Kvinnan på marken hör en röst långt borta och förstår att det måste vara henne som någon försöker få kontakt med, hon heter ju Anna. ”Jag heter Margareta och är ambulanssjukvårdare”, fortsätter rösten. ”Har du ont någonstans?” Rösten låter precis som en Margareta ska låta, tänker hon: mild och trygg. Anna märker att hon halvligger mot en vägg och känner att hon fryser. Det ojämna träet skaver och sticker i ryggen. Hon har svårt att öppna ögonen och munnen känns torr när hon öppnar den: ”Jag tror inte det”, svarar hon tvekande samtidigt som hon undrar varför hon skulle ha ont någonstans? ”Det var din granne Gunnar som ringde oss. Han var orolig för dig, och när han hörde oväsendet från ditt hus ringde han larm centralen.” Anna får upp ögonen och hasar sig upp, blir sittande mot vad hon nu känner är en husvägg. En kraftig smärta från höfterna strålar ner i benen. Blått ljus från ambulans och polis skär genom mörkret och hon förstår snart att hon sitter ute på sin egen baksida, på altan golvet. Bara ett tjugotal meter därifrån ligger Gamlebyviken i becksvart mörker, ikväll riktigt stilla. Hennes blick söker sig ner mot de bara benen och nakna fötterna. Det är inte konstigt att hon fryser – hon har ju inget på sig! Bara en tunn T-shirt som hon drar i. Det blir röda fläckar på tröjan efter hennes händer. Blöder hon? Samtidigt som hon är på väg att
9
fråga den snälla Margareta hur det kommer sig så hör hon andra människor greja med något i närheten. När en av dem, en polis av hans uniform att döma, flyttar på sig ser hon att någon ligger där helt stilla, snett framför dem på trallgolvet. Sporadiska minnesbilder kommer till henne och luften får liksom inte plats i lungorna. Hon kvider fram: ”Herregud! Vad har jag gjort?!”
10
Tidigare under hösten
Kapitel 1 Det hade gått flera månader sedan hon var i huset i Västervik, faktiskt hade hon knappt satt sin fot där sedan förra sommaren. Ett kort besök under vintern när sönerna skulle hämta Jörgens saker ur garaget räknades knappt. Sorgen hade varit för stor då och hon ville förknippa just denna platsen med bara glada minnen. Anna och Jörgen hade varit ett par sedan sena tonåren, träffats under gymnasiet och hållit ihop sedan dess. Två söner hade det blivit, och medan hon själv kombinerat konsultrollen med att ta hand om hem och familj hade han drivit eget företag. Livet hade rullat på med sina berg och dalar som för så många andra, men de hade löst problemen vartefter de dykt upp. Inte skilt sig, vilket tydligen var vanligt nuförtiden för par i deras ålder. När de passerat femtioårsstrecket hade tankarna börjat handla mer om framtiden. Barnen var ändå utflyttade och hade sitt. Det fanns planer på långa resor runtom i världen liksom att jobba mindre och ta vara på vardagen, tillbringa mer tid i huset i Västervik som de köpt för några år sedan. Men det stannade bara vid planer. Jörgen dog hastigt i en hjärtattack för drygt ett år sedan och sorgen fanns där än, även om den inte längre var lika påtaglig. Anna blev stående på uppfarten till enplansvillan som hade tomt ut mot Gamlebyviken. På ”solsidan” som de skämtsamt sa inne i stan. På andra sidan hade de bara sol en kort stund på förmiddagen medan de här kunde njuta av den större delen av dagen, innan den gick ner så vackert över viken. Hon älskade verkligen sommarhuset! Det var
11
såklart mer jobb med två hus än ett, och ibland var det ett sjå att hålla reda på vad som fanns var i form av kläder och prylar på respektive ställe, men det blev ändå ett andningshål att få komma hit. Det var bara femton mil från hemmet längre in i Småland så det var smidigt att köra fram och tillbaka på helgerna. Bilen hade hon precis parkerat och synen av staketet, grusgången och den välbekanta ytterdörren mötte henne välkomnande. På baksidan letade sig den svaga höstsolen igenom skogsdungen. Bortom den låg vattnet, viken som knöt ihop Gamleby med Västervik, och glittrade inbjudande i solskenet. Viken var inte så bred, kanske bara några hundra meter, de nybyggda husen på andra sidan i Gertrudsvik syntes tydligt. Ofta gick det båtar nära deras tomt. På sommaren kom båtturisterna som gärna gjorde en avstickare från kusten för att följa viken ända upp till Gamleby. Men viken var också ett fritidsnöje för både vattenskotrar och inbitna fiskare. Från deras brygga tog det nästan kortare tid att ta båten till stan än att köra bil. Anna tog ett djupt andetag, andades ut, och spänningen i bröstet som suttit där så länge nu lättade något. Sorgen efter Jörgen skulle hon bära med sig hela livet, det visste hon, men kanske, kanske kunde sjön hjälpa henne att hitta en balans. Det tog hela dagen att få huset i skaplig ordning igen. Eftersom ingen hade varit där på ett bra tag blev det första projektet att städa av det värsta. De hade anlitat en städfirma ett par gånger när det stått tomt, men nu var det ett tag sedan sist och dammråttorna hade verkligen bott in sig. I kylskåpet stod gamla konserver kvar. Hon slängde dem och satte istället in maten hon handlat på vägen. När kvällen kom var hon dock för trött för någon mer avancerad anrättning och gjorde sig bara några smörgåsar, tog en öl och gick ut och satte sig på altanen. Så här i mitten av september krävdes det en filt om benen och en tjockare tröja, men hon ville ändå sitta lite i den friska luften. Risken var att det inte kom så många fler klara dagar innan både det djupa höstmörkret och regnet kom.
12
Hon drog fötterna under sig. Det var enda gången hon var glad över att hon inte fått så många centimeter till kropp, när hela benen fick plats på en karmstol. Den ljusbruna pagen föll ner över ansiktet när hon drog ner hakan i tröjans höga ringning. Där hon satt var det lä men ändå letade sig en och annan vindil in. Huset kändes tryggt i ryggen. Västerläget erbjöd för det mesta skydd för både höststormar och insyn. En båt behövde lägga sig precis framför för att någon skulle se att hon satt där från sjösidan. Med kikare syntes det mer förstås, men vem var så nyfiken? Tomten som tog vid utanför altankanten visade upp en sluttande gräsmatta, vilket hade irriterat ungarna när de spelade fotboll och krocket. Åt söder låg dungen med klippan och åt grannen låg bryggan. Hela baksidan bjöd in till en känsla av möjligheter tack vare sin variation. Hon kom att tänka på den retsamma diskussion om just baksidan av huset och alla dess fönster som hon och Jörgen haft. När de letade hus på östkusten för att ha som en tillflykt i vardagen hade ett av Annas krav varit att kunna se vatten när hon slog upp ögonen på morgnarna. I det här huset slog önskan in, och det med råge. Hela baksidan hade stora, höga glaspartier så att man såg vikens vatten i vilket rum man än var i. De föregående ägarna hade satt in lamellgardiner som kunde skydda mot solen – och självklart också mot eventuell insyn. Utanför just deras tomt låg det ett populärt fiskeställe så ibland låg där mindre, okända båtar på svaj. Men eftersom huset låg lite högre såg besökarna inte rakt in utan kikare. Tack och lov för det! Det räckte gott att grannen skymtade då och då bakom sina gardiner. Ibland fick hon känslan av att han hade samma, om än begränsade, insyn som hon. Men höjdskillnaden torde göra det näst intill omöjligt. Gunnar, som han hette, var alltid trevlig när de råkades, men Anna fick aldrig grepp om honom riktigt. Hon hade bestämt sig för att han var en man som gärna höll sig för sig själv och inte brydde sig så mycket om andra. Men å andra sidan visste man ju inte vad folk hade för sig hemma. Hon skrattade till när hon såg en bild framför
13
sig hur Gunnar satt och noterade både det ena och det andra som han la märke till i trakten. Trots att hon hade fått den utsikt hon önskat så slog alltid lite mörkrädsla till när hon bodde här själv, och just i sovrummet tog den ett extra hårt grepp om henne. Då drog hon gärna för gardinerna på kvällen, stängde vikens mörker ute. När Jörgen var med var de alltid isärdragna. Han hade retat henne för det flera gånger, och ibland blev hon arg för att han drev med henne. Man ska ha respekt för mörkret, hävdade hon. Även nu när kvällsmörkret närmade sig förnam hon känslan igen, men slog bort den fort. Hade hon klarat att ta sig igenom den sista tiden så skulle hon väl inte låta små hjärnspöken rubba hennes inre? När hon hade låst altandörren med nyckeln som alltid satt i och plockat undan disken ringde plötsligt mobiltelefonen som blivit liggande på köksbänken. ”Hej, det är Anna.” ”Hej, det är Carin”, hördes en pigg röst i örat på henne. ”Har det gått bra idag?” Carin var en väninna som hon hade umgåtts med i flera år. Familjerna hade firat årets högtider tillsammans och ungarna var i samma ålder. De delade även ett intresse för löpning och gjorde gärna tjejutflykter utan man och barn till olika motionslopp eller andra äventyr runt om i landet. En gång hade de bestigit Kebnekaise tillsammans med ett gäng likasinnade kvinnor i medelåldern som ville komma bort ibland. ”Javisst, över förväntan faktiskt. Jag har mest städat, plockat in i skåpen och hängt upp kläder. Jag hade ju med mig ganska mycket ner.” ”Det kändes inte jobbigt att komma dit nu då? Jag menar, du har ju inte varit där på ett tag och att flytta dit är ju en stor omställning?” ”Det har ju bara gått en dag än, men redan när jag körde in i stan, fick handla mat i en välsorterad butik igen och sedan ta mig ut hit, så kändes det ändå lite som att komma hem. Som om jag varit ute på en lång resa. Förstår du?”
14
Anna hörde hur klyschig hon lät, men det var ju så det kändes. ”Jag tror jag fattar”, svarade Carin. ”Jag tror faktiskt också att det blir ett bra miljöombyte för dig. Det blir något nytt men ändå hemvant på något vis.” ”Ja, precis!” ”Ingen löptur idag då?” ”Nej, det får vänta tills imorgon, jag tror faktiskt jag ska prova att springa på morgnarna nu när jag är här.” ”Lycka till!” Carin skrattade gott i luren. ”Du som är så segstartad om dagarna!” ”Haha, du är rolig du. Bara för att du inte har upptäckt att en av livets största njutningar är att sova.” Anna såg nästan Carin framför sig där hon for omkring i full fart och gärna prioriterade bort ett par timmars sömn till förmån för något kommunalt projekt. Carin var chef i kommunen hemma, och en mycket ambitiös och engagerad sådan dessutom. ”Från det ena till det andra”, fortsatte Carin, ”jag kommer om några veckor då?” ”Javisst, det har vi ju bestämt.” De fortsatte samtalet med att prata om vad de skulle hitta på när de sågs, vilken runda de skulle springa och hur det var med deras respektive familjemedlemmar. Avslutningsvis frågade Carin: ”Klarar du dig nu då? Du vet att du kan höra av dig när som helst om du känner dig ensam?” ”Jag vet det, och jag är jättetacksam för att höra det”, svarade Anna med varm röst, ”och det kommer jag säkert göra. Men jag måste också prova att klara mig själv lite nu.” ”Som alltid har du helt rätt, men det är inte utan att jag är lite orolig för dig. Ibland tänker jag att du skulle behållit huset här istället för att sälja det, men jag förstår ju allt det där med minnen och sådant.” ”Jag är tuffare än somliga tror”, citerade Anna ur Djungelboken som svar. De skrattade gott åt skämtet innan de la på. Vad härligt det är med en nära väninna, tänkte Anna senare när
15
hon kröp ner. Det var skönt, även om hon inte hörde till den skara som tycker att den bästa stunden på hela dagen är när man får gå och lägga sig. När hon släckte lampan vid sängen märkte hon att hon inte dragit för lamellgardinerna. Efter en stunds tvekan gick hon upp ur sängen och drog för en av dem. ”Det får räcka”, sa hon till sig själv och lämnade de andra två öppna. Hon kände dock på altandörren så att den var låst. När hon la sig igen kändes det som en liten, liten seger: Anna 1, fönstren 0.
16
Som nybliven änka med utflugna barn bryter 53-åriga Anna upp från den småländska landsbygden och tar sitt pick och pack till sommarhuset i Västervik. Hon hoppas att Gamlebyvikens lugna trygghet ska ge henne en nystart. Med nya rutiner och nytt uppdrag som ekonom börjar Anna se på sin omgivning med nya ögon. När den 18 år yngre Conny visar sitt intresse blir hon smickrad, men hon tvekar. Och inte bara på grund av hans ålder – det är något annat med honom som skaver en aning. Samtidigt väller höstmörkret in över viken. Är det något som döljer sig där ute? Annas första tid som åretruntboende i Smålands skärgårdsstad blir minst sagt omtumlande …
www.vistoforlag.se