9789178855285

HELENA ANTONIA CARLSSON

I eldens onda öga

I eldens onda öga Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2021 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Helena Antonia Carlsson Grafisk form: Anna Lolax, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Riga, 2021 ISBN: 978-91-7885-528-5

I ELDENS

ONDA

ÖGA Helena Antonia Carlsson

Prolog Utrikesministern stod med ryggen mot honom och tittade ut genom ett stort fönster, när han kom in i rummet. De var på fjärde våningen, och utsikten var makalös. Det vackra vinterlandskapet var som en tavla med snökristaller på varje trädstam med solens strålar som gnistrande trängde igenom snön. Ministern föredrog tydligen att de träffades på en plats där mötet inte kunde läcka ut till pressen.

Den gamle mannen harklade sig för att göra ministern uppmärksa­m på att han hade kommit in i rummet. Ministern vände sig om från utsikten i fönstret och visade med en gest mot en av rummets fåtöljer. Den gamle mannen föredrog att stå. Att sitta ner skulle automatiskt göra att han hamnade i ett psykologiskt underläge.

– Tror du verkligen att samarbetet med de som hackar våra datorer och stör elförsörjningen kommer att kunna få oss att gå med på dina krav? frågade ministern.

Utrikesministern var lång, smal och gav ett vältränat intryck.

Han var propert klädd i svart kavaj och vit skjorta. Rösten var skarp och bestämd.

– Jag måste få påpeka att jag inte samarbetar med de personer du syftar på utan bara har gett er information om vad de har för avsikt att göra under den närmaste framtiden.

– Du vet alltså mer än vad du tidigare har sagt.

– Ja visst, sa han. Annars skulle jag inte vara här.

Den gamle mannen kände att han blev lite varm i sina ytter­ kläder, så han öppnade täckjackan och tog av sig den svarta mössan.

7

Han kunde se att hans grå oklippta hår och långa skägg var förvirrande för utrikesministern. En person med så viktig information borde kanske tänka mer på sitt utseende.

– Du kräver alltså en offentlig ursäkt från regeringen för något som skett för 30 år sedan och är hemligstämplat? Dessutom vill du ha ersättning för de pengar som försvann och de år du har suttit i fångenskap.

– Precis, sa den gamle mannen.

Det lade sig en svart tystnad över rummet. Mannen väntade.

Han visste svaret innan utrikesministern yttrade orden.

– Det kommer inte att ske, sa ministern med skärpa i rösten.

Det som är hemligstämplat är ju det av någon anledning. Det här är dessutom långt före min tid, och jag är inte riktigt insatt i ärendet.

Jag förstår att din fångenskap i Ryssland har varit en livstragedi, och det är möjligt att det skulle kunna utgå någon form av ersättning, men det är inget jag kan bestämma själv. Information om de som hackar våra datorer och stör elförsörjningen är något som vi däremot skulle kunna belöna …

– Du vet vad jag vill ha i utbyte mot den informationen, så då får jag tacka för mig, sa den gamle mannen och drog handen genom det grå håret.

Utrikesministern såg in i hans ögon, och den gamle mannen visste av erfarenhet att de flesta reagerade på hans klarblå och intensiva blick. Den här gången var inget undantag. Ministern backade ett steg när deras ögon möttes. Den gamle mannen drog långsamt upp dragkedjan på jackan och tog på sig mössan utan att släppa ögonkontakten, innan han vände sig om, öppnade dörren och lämnade rummet.

8

1.

24 december Alexander

– Din satans jul kommer att bli ett helvete!

Hon spottade orden i ansiktet på honom som ett piskrapp. Ögonen sprakade av vrede och han tyckte att han såg rök ur hennes näsa. Han backade instinktivt och stötte till en kvinnlig passagerare som rest sig upp för att ta något ur fickan på sin jacka. Den ursinniga tjejen följde efter honom i rörelsen och verkade inte förstå att hon hade trampat in på hans revir. Hon stod irriterande nära honom och ställde sig på tå för att hennes ansikte skulle komma i höjd med hans. Snart stod hon så nära honom att han kunde känna lukten av kaffe.

– Hoppas att ditt jävla hus brinner ner eller dränks av vatten! väste hon medan saliven stänkte på hans konduktörsskjorta.

Hon var skräckinjagande, trots att hon var liten och ganska späd.

Han registrerade ett långt brunt hår och mandelformade svarta ögon som snabbt blev smala springor. Den rynkade näsan krönte fylliga läppar som blivit till ett smalt streck genom de hoppressade käkarna. Den bländvita tandraden som bitvis visades gav honom associationer till en morrande katt. Kinderna var kraftigt röda, och den lilla hakan darrade. Han tittade fascinerat på gropen i den.

Den vibrerade, och han fixerade blicken på hakan för att slippa titta

9

henne i ögonen. Trots att hon bara räckte honom till näsan kände han ett oerhört obehag.

Tjejen vände sig ilsket om och pressade sig förbi flera andra passagerare för att komma tillbaka till sin sittplats bredvid den vackra lilla blondinen som fuskat med sin biljett.

Tretton kronor hade det handlat om. Blondinen var tjugo år och hade försökt åka på barnbiljett. Han hade gett henne 1 500 kronor i böter, utan att blinka. Därför att han måste. Om han inte hade gjort det skulle de ha kunnat skicka honom någon annanstans. Till ett annat jobb.

Han undrade om han bara hade inbillat sig eller om det faktiskt hade vibrerat om henne, som om hon utstrålat värme. Han brukade nästan aldrig svettas, inte ens vid hård träning i boxningsringen, men nu kände han hur fukten lade sig som en matta under hans arbetsskjorta.

Det var mycket pengar, men blondinen fick faktiskt skylla sig själv. Precis som han hade fått göra. Han hade snott en bil och gjort ett inbrott. Det var ingen som daltade med honom. Hans pappa sa att man borde ha satt honom i fängelse. Men det gjorde man inte med barn, inte ens om det bara var åtta månader till artonårsdagen.

Han var dessutom ostraffad sedan tidigare. Så var det med det. Han fick samhällstjänst istället.

Alexander gick på darrande ben in i nästa tågvagn. Den kraftiga ilskan och skärpan i rösten hade varit något han aldrig hade upplevt förut. Han borde ha bett henne dra åt helvete förstås, men av någon anledning blev han handlingsförlamad. Det var irriterand­e att den galna tjejen hade påverkat honom så mycket. Nu var i alla fall dagen snart slut. Ännu en dag hade gått som förde honom närmare frihete­n.

När han lämnade tåget var han någorlunda i balans. Han behövde rensa hjärnan från de arga mörka ögonen och fundera på hur livet skulle bli efter samhällstjänstens slut. Det fick bli en promenad istället för en busstur.

Det fick absolut inte bli så här igen. Förnedringen i rättssalen hade varit total. Med alla blickar riktade mot sig kändes det som

10

om han för alltid skulle bära med sig att han var en dålig människa, saknade karaktär, omdöme och inte kunde skilja på mitt och ditt. De pratade med honom som om de trodde att han aldrig skulle kunna tråckla sig ur den kriminella bana han hade inlett. Egentligen kändes det som om de förväntade sig att de snart skulle ses i rättssalen igen.

Det blåste en isande vind. Det var oerhört kallt, fast det inte var så många minusgrader. Efter tjugo minuter kändes det som om varje del av kroppen var bedövad av kylan. Det skulle bli skönt att komma in i värmen.

Alexander gick raskt längs gatan mot uppfarten till familjens hus. Det var en gul trävilla med en fasad som vittnade om att ingen hade brytt sig om den på årtionden. Den gula färgen hade flagnat så att huset bitvis såg brunt ut. Fönsterkarmarna släppte in väta, och skorstenen var inte sotad sedan han var åtta år. Han mindes tydligt sista gången sotaren var där och just skulle gå ner från taket, då hans pappa av någon anledning kommit vinglande ut från huset.

Precis där sotaren skulle sätta ner sina fötter på marken nedanför stegen spydde hans pappa upp dagens lunch. Alexander hade känt skamme­n bränna i bröstet som en insekt som kommit för nära ljuslågan på adventsljuset.

Uppfarten kantades av bråte. Gamla cyklar, säckar med löv från sommarens trädgårdsarbete, en säng som skulle fraktas till sop­tippen och en sönderplockad nästan halv bil som tjänstgjort som reservbil till pappans Volvo, berättade för alla som passerade att här bodde samhällets bottenskikt. Allt var täckt av ett tunt snölager. Det var som vinterns första utlösning. I sällsynta fall var det fint med snö.

Just nu kändes snön helt rätt för den hörde liksom julen till, men i det stora hela hatade han vintrarna. Det var bara kallt och dött.

Alexander hälsade överdrivet glatt på grannen som blängde surt tillbaka utan att svara. Det var roande att vara överdrivet trevlig mot överklasspacket som bodde på andra sidan gatan. Grannarna trodde att de var något bara för att de hade dyra bilar och äckliga tillställningar med kavajnissar med portföljer.

Hans mamma hade ärvt huset av en avlägsen släkting. Gubben

11

hade varit nästan hundra när han hade ramlat ihop i hallen och dött av en hjärtinfarkt. Ibland undrade Alexander om det var därför de aldrig fick till den där hemkänslan som han hade känt hos en del av sina klasskompisar. Kanske gubben gick igen eller så var det helt enkelt bristen på renovering som gjorde att hans hem kändes kalt och motbjudande. Egentligen passade varken huset eller hans familj in i det rika grannskapet.

Alexander började känna sig lugn igen. Han hade skakat av sig obehaget som hon, tjejen på tåget, hade gett honom. Ilskan och hatet hade bleknat. Det trodde han i alla fall. Han var sig själv igen och det var julafton. De skulle samlas hela familjen och försöka vara som de varit förut. En riktig familj, som de var innan hans mamma hade börjat sitt nya jobb och träffat sin nya chef. Chefen kunde inte riktigt skilja på ditt och mitt han heller. Hon var ju faktiskt gift, någons fru.

Hora. Det var i alla fall det hans pappa hade skrikit.

Alexander öppnade ytterdörren, höll andan och klev in på den röda dörrmattan. Det hade varit mycket bråk de senaste månaderna.

Han tittade ner på dörrmattan medan han lyssnade. Mattan före­ ställde en hund med tomteluva. Blöta fläckar från hans skor hamnade på hundens huvud. Alexander smakade på tystnaden. Den var kompakt. Ingen radio eller teve var påslagen, och föräldrarna grälade inte. Det kanske var bra. Han visste inte.

Han drog efter andan och kände med ens en stickande lukt som slog mot honom med full kraft. Det retade i luftrören, och han hostade till. En orange vattenslang ringlade från dörren mot garaget över hallgolvet och in i köket. Köksdörren stod på glänt. Slangen satt som en kil i dörrens nederkant. En vattenansamling bredde sakta ut sig över hallgolvet. Den verkade komma från köket, och ett skrik fick honom att stelna till för att sedan ta några kliv över slangen och vattnet och slita upp köksdörren på vid gavel.

Alexander såg chockad hur elden slickade köksluckorna och hur hans mamma förtvivlat försökte släcka den med vattnet från vattenslangen. Tyvärr var det dåligt tryck i slangen så vattnet gjorde ingen större nytta, förutom att golvet blev ordentligt blött.

12

Medan blicken desperat svepte över köket förstod Alexander att en kastrull på spisen varit orsak till eldhavet. Den stod sönderbränd och svart i diskhon. Elden hade förmodligen spridit sig till fläkten för att sedan ha flyttat till skåpen bredvid spisen. De två skåpen till vänster var svarta av sot medan skåpraden till höger stod i full låga.

Han slet tag i sin mamma och drog ut henne ur köket, samtidigt som han drog med sig slangen och stängde dörren med en smäll.

Brandkåren var på plats på mindre än fem minuter. Huset räddades, men köket var utbränt. Hans mamma satt och grät i en fåtölj i vardagsrummet. De hade öppnat ytterdörren och fönstren för att vädra ut den stickande lukten.

– Ni har haft änglavakt, sa en av brandmännen tröstande samtidigt som han tafatt klappade henne på axeln. Du kunde ha … hm … jag uppfattade inte namnet.

– Malin Oskarsson, sa kvinnan snyftande.

– Ni kunde ha varit bostadslösa, Malin, om vi inte hade kommit så snabbt. Din son räddade resten av huset genom att snabbt stänga dörren till köket och ringa 112, så han borde nog få en extra julklapp.

Brandmannens taffliga försök att lätta upp stämningen föll som en sten mot golvet. Han såg ut att leta besvärat efter något som kunde mildra det faktum att julen blivit rejält kantstött och såg med tveksam förtjusning på familjens gamla CD-spelare i bokhyllan.

Han tryckte på start och det kalla, illaluktande rummet fylldes av dämpad julmusik.

– Ni får kontakta försäkringsbolaget. De brukar kunna hjälpa till med en luftrenare. Det är som en stor fläkt. Den suger liksom upp lukten av brandrök, fortsatte han tröstande.

Mamma svarade inte utan satt där som om hon var förlamad.

Hon hade ett rött förkläde och en röd tomteluva på sig. Alexanders minne gjorde en frivolt, och han kom plötsligt ihåg sin barndoms jular med en mycket gladare och tjockare mamma. Numera var hon smal och fåordig. Alexander förstod att hennes liv nog inte hade blivit som hon hade tänkt sig. Förr lagade hon mat och bakade flera

13

veckor före jul, klädd i luvan och förklädet. Nu köpte hon allt färdiglagat från Ica. Alexander hade inte sett förklädet och tomteluvan på många år, och han undrade när de egentligen försvann och varför de var tillbaka.

Pappa dök plötsligt upp i dörröppningen in till vardagsrummet.

Han hade varit en extra sväng till mataffären för att köpa grädde.

Mössan och jackan han bar var täckta av ett tunt snölager. Han hade skorna på. Brandbilen utanför huset hade talat sitt eget tydliga språk.

– Vad i helvete är det här?

Hans ord blev hängande i luften som en svart, våt, ogenom­ trängli­­g filt.

– Mamma glömde en kastrull på spisen, sa Alexander men ångrade sig i samma sekund för pappa behövde knappast ännu en anledning till att skälla ut mamma.

Pappa vandrade fram och tillbaka i vardagsrummet, gestikulerade och svor om vartannat och talade om för brandmännen vilken värdelös fru han hade.

Alexander kände hur det knöt sig i magen. Måste han verkligen förnedra henne inför andra människor? Han hade tagit pappas parti när det hade krupit fram att hon hade en affär, men allt eftersom dagarna gick förstod han att pappa aldrig skulle förlåta henne. Hon brukade bokstavligen krympa inför hans haranger, be om ursäkt och ljudlöst lämna rummet. Ibland när pappa varit extra otrevlig, skrikit, svurit och kastat saker, hade hon sovit hos en väninna i några nätter.

Nu var det som om någonting hände med mamma. Hon slutade gråta under svadan och satte sig käpprak i fåtöljen. Kinderna blev strama och ögonen smala.

– Nu har jag fått nog! Du kan dra åt helvete! skrek hon med darrande röst.

Brandmännen skruvade generat på sig. Mamma reste sig upp, tog några kliv över golvet, tog upp en vas från ett bord och kastade den med full kraft i väggen. Glasbitarna spreds över golvet, och det öronbedövande kraset fick alla att stanna till och dra efter andan.

14

Kompad av Carolas version av Stilla natt såg Alexander hur mamma marscherade ut i hallen och tog på sig sin röda nyinköpta kappa, svarta mössa och bruna skor. Allt köpt på kredit på Ellos.

De hade många sådana krediter. Hon lade handväskan över axeln.

Den fastnade i dörrhandtaget på vägen ut. Hon ryckte ilsket till för att få med sig väskan och drog med sig grankransen som hängde på dörrens insida. Sedan försvann mamma. Bara så där. På julafton.

Pappa kom liksom av sig och stod som ett fån mitt på golvet med öppen mun. Det var som om man hade stannat en film mitt i han­d­lingen.

Brandmännen backade ursäktande mot dörren. Alexander kände hur skammen parkerade i magen. När han såg deras ryggtavlor, kände han den vanliga besvikelsen. De förstod, men de valde att gå.

Pappa satte sig med en duns i en fåtölj. Därefter sträckte han ogenerat ut handen mot barskåpet. Handen famlade runt i blindo tills han lyckades hitta det han sökte: en flaska gin.

– Men för helvete, farsan, det är julafton. Du lovade ju!

Alexanders röst gick upp i falsett. Pappa svarade inte utan tog en djup klunk direkt ur flaskan och vägrade möta Alexanders blick.

Alexander lämnade vardagsrummet genom att sparka igen dörren. Stanken i hallen retade i lungorna, så han tog trappan till övervåningen i några kliv. Han hade fortfarande skorna på sig, men kände att sockarna blivit helt blöta. Nävarna var knutna i jackans fickor.

Mamma hade haft rätt om barskåpet. Om pappa skulle sluta dricka, borde de då inte ha tagit bort all alkohol ur huset? Han hade vägrat, med motiveringen att om alkoholen fanns kvar och han inte rörde den så var det ett bevis på hans karaktärsstyrka och omtanke om familjen. Mamma hade i ett svagt ögonblick tyckt att det var en bra tanke.

15

Alexander och Belicia hatar varandra redan från första stund.

Han ger Sanna, Belicias bästa kompis, böter när hon försöker åka på barnbiljett på tåget där han gör sin samhällstjänst. Det leder till ett bråk mellan dem som kommer att förändra deras liv. När två svartklädda män tränger sig in i Alexanders hus och brutalt skadar hans alkoholiserade pappa, tar Belicias familj hand om honom. Han förstår snart att Belicia bär på en stor hemlighet, något som nästan ingen utanför hennes familj känner till. Men hennes mysterium är inte det enda som är oklart.

Hur är deras familjer egentligen kopplade till varandra? Vem bär på den verkliga ondskan? Vem är den lille killen som har bosatt sig på Centralstationen? Och det viktigaste av allt: Vem är mannen som dyker upp vid flera tillfällen och verkar känna till Belicias fördolda mörker?

I eldens onda öga är en tänkvärd berättelse om att våga erkänna sina egna brister och acceptera varandras olikheter.

www.vistoforlag.se