9789178854813

Renée Ripman

Djävulens dotter

Fler titlar av Renée Ripman utgivna på Visto förlag: Rebecca och Djävulens söner (2019)

Djävulens dotter Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2021 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Renée Ripman Grafisk form och sättning: Mattias Norén, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tartu, 2021 ISBN: 978-91-7885-481-3

Renée Ripman

DJÄVULENS Dotter

Rosens besvärjelse Endast i skymningen finns en chans att skymta denna fägring. Endera dag eller natt kan ingen längre skåda denna ljuvliga prakt.

Sådd i gryning, skördad i skymning. I rosens kraft kan jag bryta förbannelsens makt. I rosens makt, den ros som besitter min kraft.

PROLOG Château Noisy Miranda, Belgien – nutid Slottet Noisy Mirandas forna glansdagar är för länge sedan förbi och byggnaden är nu i behov av en omfattande renovering. Det enda som fortfarande fungerar är den antika klockan som pryder det förfallna tornet. Det är ett mysterium hur klockan kan visa rätt tid sedan flera århundranden tillbaka, utan att ha blivit underhållen eller renoverad.

Slottet ser slutet och ogästvänligt ut. Den tjocka dimman som sveper in över dalen förstärker bara det gåtfulla i platsens historia. Fönstren är mörka, ogenomträngliga för både ljus och rörelser inifrån de många salarna på andra sidan. Det som en gång i tiden var en välskött slottsträdgård med vidsträckta, välklippta gräsmattor och omsorgsfullt lagda stengångar, är nu täckt av slingrande ogräs och fuktig mossa. Åskan mullrar över Château Noisy Miranda. Oraklet Ofelia befinner sig ensam på sina ägor kring slottet, på väg till den heliga cirkeln av stora stenblock som ligger en bit in i skogen. Norr om slottet ligger den privata kyrkogården, och Ofelia bestämmer sig för att gena över den. Försiktigt kliver hon över de hala, överbevuxna gravarna. Med kjolen uppspänd vid sitt bälte skyndar hon på stegen så att leran stänker upp mot hennes blottade vader. Ljuset från blixtarna lyser då och då upp marken framför hennes fötter.

Ofelia drar sitt långa röda hår över ena axeln och fäller upp huvan på sin mörkgröna sammetskappa när regnet ökar i styrka. Hon drar en hand över ansiktet för att torka bort regnet, medan doften av fuktig jord, tallbarr och mossa fyller hennes sinnen. Förändringen kan anas i vinden, hon känner den tydligt när hon når fram till sitt mål.

Månens ljus som faller ner mellan de mörka molnen kastar ett kallt, silveraktigt sken över den heliga cirkeln av stora stenblock som

Djävulens dotter

9

reser sig omkring henne, som orörliga vaktposter i natten. Platsen är helt övergiven, men ger henne underligt nog en behaglig känsla av att komma hem. Vinden spelar en egendomlig melodi när den passerar in bland de uppradade stenarna. Ofelia tar av sig kappan och brer ut den som en filt under sig. Komplicerade mönster av stjärnkonstellationer pryder hela kappan, och när blixtarna lyser upp cirkeln sprakar det av energi omkring henne. I hennes hand kommer stjärnorna till liv och sprider sin visdom och magi. Regnet öser ner med en våldsam kraft, men hon är trygg och torr där hon sitter i mitten av den heliga stencirkeln.

Ofelia drar med ett blekt finger över en samling benknotor – gudarnas magiska runor. Hon har slängt upp dem i luften, låtit dem falla ner på den stjärnprydda kappan och nu ser hon tydligt runskriftens budskap. Det är en varning. Gula ögon i krig och kaos. Kampen om makten över universum. Varningen står tydligt skriven framför henne, men hon kan inte sluta tänka på Indra. Det är det enda som fyller hennes sinnen numera.

Och Indras gula ögon, som skänker henne förmågan att se in i en människas själ och avgöra om hon är ond eller god. Som gör att hon kan läsa människors tankar.

Och när hon är arg kan hon använda de där ögonen för att sätta eld på saker och ting … Kanske är det just elden som skrämmer Ofelia allra mest.

Profetian, tänker Ofelia. Jag måste stoppa den!

Hon plockar upp runorna, slänger upp dem i luften igen och suckar när de visar samma budskap en gång till.

Det kan du inte. Det kan ingen. Ingen kan stoppa profetian. ”Jag kan …”

Någonting rör sig i utkanten av Ofelias synfält och hon kastar en blick över ena axeln. Vid första anblick ser det ut som om ett av de stora stenblocken har börjat falla mot henne, så hon kommer snabbt på fötter och tar sig bort från det annalkande hotet, men det är inget fallande stenblock. Det är kung Laurin som står och lutar sig mot en

10

Djävulens dotter

av stenarna. Regndroppar faller från hans axellånga hår och vidare ner mot hans bröst. Han är klädd i svarta åtsittande skinnbyxor och linneskjorta. Det är inte konstigt att hon först trodde att han var ett hot när han är klädd som en tjuv i natten.

Hon fnyser. ”Sluta läsa mina tankar. Du är så naiv, kära bror.”

Hans ögon lyser klart i mörkret. Så rycker han på axlarna och går fram till sin syster. Ibland vill hon döda gestalten framför sig, men vet att det inte går. Och just nu behöver hon hans hjälp. ”Du måste rädda Indra och föra bort henne från Lucifer, så hon tror att vi vill henne väl”, fortsätter hon och skrattar hest. Ofelias kropp är nästan genomskinlig, han ryser till när hon svävar rakt igenom honom. ”Vad vill du att jag ska göra? Det är Lucifer som har tagit henne.

Han skulle aldrig låta någon förråda honom.”

Hon suckar. ”Män … Varför är ni alltid så svaga?” ”Du går för långt …” ”Jag har inte ens börjat.” Hon fnissar. ”Du måste använda dig av list och manipulation. Det står skrivet i runorna att det är jag som ska äga hennes krafter”, ljuger oraklet Ofelia. ”Du får använda dig av mina tre gåvor: osynlighetskappan, det magiska svärdet och bältet som ger dig tolv mäns styrka.” ”Mmm, det låter ju enkelt. Verkligheten är sällan så okomplicerad. Varför kan inte du med alla dina krafter rädda henne?” Laurin gör citationstecken med fingrarna när han uttalar ordet rädda. ”Du är ju ett orakel”, lägger han till. ”Det måste bli du som fritar flickan, annars är vi förlorade och hamnar i Indras våld för alltid. Ta kraften ifrån henne och ge den till mig, Laurin.” Hon glider fram mot honom och ler ondskefullt.

Sedan lägger hon en genomskinlig hand mot hans bröst, glider in med fingrarna genom hans hud och kött tills hon når hans hjärta. Då klämmer hon åt, drar hans kropp mot sig och väser: ”Glöm inte att du står i skuld till mig på grund av gåvorna, så svik mig inte.”

Laurin griper tag om hennes hand. Hettan från hennes hud får

Djävulens dotter

11

det att bränna som eld i hans bröst och han skriker rakt ut. När han försöker tala snörar strupen ihop sig och han får bara till en kvävd flämtning.

Ofelia lösgör greppet om hans hjärta och glider sakta ut ur hans försvagade kropp. Laurins ben viker sig under honom, han faller framåt i leran och stående på alla fyra lyckas han vrida bort huvudet och kräkas. ”Rosens makt, Laurin. Den ger dig kraft att besegra Lucifer – och tillsammans med mina gåvor har du allt du behöver. Svär du på att du gör det här för mig, Laurin? Svär på ditt eget liv!” fräser hon. Hon låter sina fingrar stryka den juvelsmyckade kronan som hon alltid bär med stolthet på sitt huvud. Smaragderna pyr som grön glöd runt hennes fingertoppar. Utmanande närmar hon sig honom. ”Ja, ja …” Laurin håller upp en avvärjande hand mot henne, som att markera att hon ska hålla sig på avstånd. ”Jag svär på mitt eget liv att göra ett försök att frita Indra, djävulens avkomma.” Laurin ser upp i sin systers ansikte. Hon är likgiltig och känslokall, det finns inga bättre ord att beskriva hennes personlighet med. Hon skulle enkelt kunna döda en människa och bara rycka på axlarna åt det, som om det vore det mest naturliga i världen.

Laurin tittar bort, skruvar lite på sig men möter sedan sin systers blick igen. ”Var och hur ska jag kidnappa Indra?” ”Jag bryr mig inte om hur du går till väga när du rövar bort henne från Lucifer, se bara till att hon är vid liv – annars kan jag inte stjäla hennes krafter. När det gäller var hon befinner sig så har jag hört att Lucifer förvarar henne i de uråldriga tortyrhålorna under sin tron i underjorden. Men tiden är knapp, Laurin. Om en månad fyller Indra tjugoett år, och hon uppnår då sin maximala kraft. Där och då har jag en chans att inta min rättmätiga plats som enväldig härskarinna över världen.”

Laurin nickar. Helst hade han föredragit att inte ha något samröre med sin syster över huvud taget, men detta är en besvärlig situation som han bara måste lösa. Han måste frita Indra från Lucifer och ta

12

Djävulens dotter

med henne till sin egen boning. Om han inte gör det kommer hans syster att ta över hans slott. Han kommer att förlora sitt arv, och det kommer även hans folk att göra om han fördrivs från sina ägor, där han och hans systers förfäder bott i årtusenden. Det här är dessutom den enda platsen på jorden som han känner sig riktigt hemma.

Laurin sträcker skakigt på sig, borstar bort leran från sina kläder och gör sig redo att gå.

Ofelia tar upp runorna igen och sluter sina bleka fingrar om de kalla benknotorna. På nytt kastar hon upp dem i luften och låter vinden få grepp om dem innan de faller till marken med ett skallrande ljud.

Med ryggen vänd mot oraklet Ofelia hör kung Laurin hennes röst, som sänder iskyla uppför hans rygg. ”Jag vill jag ge dig ett varningens ord på vägen, kära bror”, viskar hon hest. ”En ros är lätt att plocka, för att sedan låta den vissna och dö …”

Djävulens dotter

13

Kapitel 1 Indra kommer snart att dö, men inte än. För sin inre syn ser hon Lucifer stå ovanför henne med ett glödande järn i händerna. Har jag försagt mig? tänker hon. ”Nej”, säger rösten inom henne. ”Du har inte sagt någonting.” Det är hennes mammas varma, lena och tröstande röst. ”Du har skött dig bra.”

Hon vet inte hur många dagar, veckor eller kanske månader som hon har legat på det fuktiga, kalla jordgolvet och väntat på att döden ska avlägsna smärtan i hennes kropp. Ett tag var hon övertygad om att hon redan var död och nergrävd i den mörka graven, men odödligheten får kroppen att sakta läka de öppna såren så att Lucifer kan orsaka henne mer smärta och fortsätta sin tortyr.

En skarp värk i midjan sätter stopp för alla tankar och får huvudet att pulsera mot det fuktiga golvet. Det är inte över än. Verkligheten kommer tillbaka som i vågor, och hon hör vattnet sippra nerför stenväggen innan det rinner ut på det stampade jordgolvet.

Hon hör även råttorna när de krafsar och slåss om resterna efter det mögliga brödet. Hon kan känna hur deras långa svansar stryker vid benen och det vrider sig i magen, men hon kan inget göra. Att drabbas av panik är inte ett alternativ.

Istället stänger hon ute verkligheten och tänker på sin mamma.

Hon kan fortfarande se hennes ansikte framför sig, där hon står högst upp på den svarta klippan. Hon minns hur moderns läppar kändes kalla mot pannan när hon kysste sin dotter farväl. ”Vi finns hos dig, Indra!” ropade hon ut i vinden, men där och då kände hon sig alldeles för sorgsen för att svara, så hon nickade bara mot sin mor, som i nästa ögonblick försvann bort i den tjocka dimman.

Indra minns också hur hon hörde en fågels skriande läte och hur hon höjde blicken för att lokalisera var det kom ifrån. Långt bort i

14

Djävulens dotter

fjärran såg hon en enorm örn. På den satt Vishnu, det visste hon. Han styrde sin örn i cirklar runt klippan. Vishnu hade iakttagit henne sedan hon var spädbarn, för att ta reda på om hon var ond eller god, men han hade aldrig lagt sig i hennes handlingar, bara iakttagit henne under tystnad.

Indra lägger armarna om sig som skydd mot den hårda vinden, som rycker i hennes tunna kappa. Hon lutar sig framåt och tittar ner över klippblocket. Där nere på en avsats ser hon en svart fläck som växer sig större och större, som om den svarta sörjan vill bädda in den sargade grå klippan i ett täcke av blod.

Hon funderar en stund över hur mycket av blodet som är hennes eget – eller är det bara hans?

För nedanför klippan ligger hennes fars orörliga kropp. Juliens ansikte ser oskuldsfullt ut, men också nästan fridfullt, och för ett kort ögonblick förstår hon varför hennes mamma trots allt fortfarande brydde sig om hennes far. Men det gjorde inte hon – och det var därför hon dödade honom.

Indra tänker tillbaka på den där ödesdigra dagen, då hon valde att ta sin fars liv. Under hela hennes uppväxt hade hennes far, Julien, övertalat henne till att gång på gång hämtas ner till helvetet. Där hade hon blivit manipulerad och hjärntvättad av sin far och farfar, Lucifer, till att välja sida. Du kan inte vara både god och ond, hade hennes farfar sagt och så hade han tvingat henne att utföra illdåd mot hans undersåtar, för att få henne att tro att det onda alltid segrar. Om och om igen hade deras budskap präntats in i Indras medvetande. Det fanns stunder när hon bara velat ge efter och låta mörkret ta över, men den gnagande önskan om att göra gott hade ständigt gjort sig påmind.

Indras uppväxt i Asgård med sin mor, styvfar och lillebror hade varit fylld av godhet och hårt arbete. Vikingarna var skoningslösa och tvekade inte inför att bruka våld om det behövdes, men mitt i deras framfart fanns också kärlek. Vikingarna var alltid redo att

Djävulens dotter

15

ställa upp för sina nära och kära, sina vänner och grannar, när någon var i nöd. De hade visat Indra att valet inte bara stod mellan svart och vitt. Hennes väg i livet var inte utstakad än – det var upp till henne vad hon gjorde med det jordiska liv hon blivit tilldelad.

Men någonstans visste hon redan som barn att hennes biologiska far och farfar hade ett uppdrag: att komma åt hennes krafter, så de två, Julien och Lucifer, kunde styra världen med henne vid sin sida.

Alla gudar visste att Indra skulle uppnå sin maximala kraft på sin tjugoettårsdag. Julien och Lucifer behövde få över henne på sin sida innan det hände, för den dagen skulle hon kunna lägga hela världen vid sina fötter. Det hade Oden berättat för henne som liten flicka.

Han hade alltid talat med henne om vikten av att själv ta beslut och styra över sitt eget öde. Att inte låta andra diktera vad hon skulle göra, för det var hon som skulle leva med konsekvenserna av sina handlingar. Om hon använde förnuftet skulle det göra henne till en god ledare åt sitt folk.

Men under åren som gått hade hennes far Julien blivit mer hjärntvättad av Lucifer än vad hon själv blivit. Hon hade bevittnat hur Lucifer vänt hennes far emot henne och tvingat henne att utföra onda handlingar mot sin vilja. Juliens empati hade med tiden försvunnit och hennes tårar hade gått honom förbi när hon tiggde och bad om att få slippa sin farfars uppmaningar om att skada hans undersåtar.

Indra tänker tillbaka på den första örfilen hennes far gav henne.

Hur den svidande känslan brände i hennes kind och färgade den ljusa huden röd. Hur smärtan fortplantade ut i hennes kropp och rakt in i hjärtat. Hur skammen snart fått hennes tårar att upphöra och bytas ut mot beslutsamhet. Hon minns hur hon stängt av känslorna och låtit sitt raseri ta kommando över förnuftet.

När hon vaknat upp ur sitt transliknande tillstånd hade det redan varit försent. Runt omkring henne hade det legat döda kroppar, som fått betala med sina liv för hennes vrede. Chocken hade lamslagit henne och med vanmakt hade hon mött sin far Juliens blick. Och för

16

Djävulens dotter

första gången såg hon rädsla och osäkerhet fladdra förbi i den. Hon förstod att han var rädd för henne.

I ögonvrån såg hon ett nöjt leende på sin farfar Lucifers läppar.

Där och då tog ett beslut form inom henne. Hon skulle hämnas sin farfar för vad han utsatt henne för – och den hämnden inkluderade även hennes far, för det han utsatt henne för under hennes barndom.

Det var sista gången hon såg sin far och farfar, tills den där ödesdigra dagen då hon tog sin fars liv. Men när Julien låg död nedanför klippavsatsen dök Lucifer plötsligt upp bakom henne och slog sitt järngrepp om hennes kropp. Allt hände på mindre än en bråkdels sekund, och innan hon hann reagera drog han henne med sig ner i underjorden, ner i helvetet.

Indra hör steg närma sig i gången utanför sin cell. Hon rycks tillbaka till verkligheten och fylls av fasa – är det någon av Lucifers varelser som ska ställa ner en skål med smutsigt vatten och slänga en bit mögligt bröd åt henne? Eller är det Lucifer själv som ska fortsätta att plåga henne?

Tortyren inleds plötsligt och utan förvarning. Det kan gå flera dagar utan att något händer, men sedan följer många plågsamma timmar i följd. Medan han slår och bränner hennes hud med det glödande järnet, eller skär i hennes fotsulor tills de är uppsvällda och såriga, ställer han samma frågor om och om igen. ”Hur dödade du min son? Vilka krafter har du, Indra, som jag inte känner till? Vem är det som hjälper dig? Säg sanningen, så slutar jag – det lovar jag.”

Hon har inte sagt någonting, och han slutar inte förrän hon börjar glida in i medvetslöshetens lindrande landskap. Ibland väntar han tills hon vaknar till igen, och så börjar allt om från början. Om och om igen hör hon sig själv skrika ut sin smärta. Hon är trött på att höra sina egna plågsamma kvidanden när han bränner sig djupare in i hennes hud och lämnar ärr över hela hennes kropp, ärr som hon vet att hon kommer att få bära med sig för alltid.

Djävulens dotter

17

Hennes fingrar är brutna på flera ställen. Pekfingret är också svårt infekterat och den ruttna lukten från såret får henne att må illa.

Lucifers favoritmetod och Indras största fasa är när han placerar en guldklimp under hennes rygg och hårt pressar sina knotiga händer mot hennes bröst tills guldet skär in i ryggraden och nästan bryter den mitt itu. Då kan hon höra leendet i Lucifers mörka stämma när han upprepar orden: ”Bara det bästa är bra nog åt mina barnbarn. Du får guld rakt in i din kropp, det är mer än jag ger andra fångar. Tänk på det, Indra. Ge mig svaren på mina frågor, så är allt över. Det lovar jag.”

Lucifer har försett henne med en liten järnmask som täcker ögonen; han vet att hennes främsta krafter sitter i dem. Masken har Lucifer fått smidd i Svartheims smedja och bara den främsta smeden, Sindre själv, eller en nyckel smidd i hans smedja kan öppna den.

För varje dag som Indra närmar sig sin tjugoettårsdag kan hon känna styrkan och det gula ljuset i ögonen växa sig allt starkare inom henne – men hon får också svårare att hantera kraften från ögonens ljus. Vissa dagar är värre än andra, och då ger solskenet henne kraftig huvudvärk. När hon är utsatt för stress eller är upprörd kan det flytande solskenet av misstag få henne att sätta eld på saker i sin omgivning.

Men ju mer insikt Indra fått om hur hennes krafter fungerar desto lättare har det blivit att hantera dem. Som barn var det svårare. En gång satte hon av misstag eld på Odens tron. Han hade som vanligt hållit låda och styrt och ställt genom att gapa och gasta om både det ena och det andra, men eftersom det gula ljuset i ögonen även ger Indra förmågan att läsa andras tankar upptäckte hon omedelbart att till och med han själv tyckte att han gått för långt i sitt raseri mot vikingarna. Det hade han dock aldrig erkänt högt, och Indra hade tyckt att Oden var både dum och orättvis och hennes ilska hade växt till oanade proportioner.

Det var första gången som hennes ögon visade prov på sin enorma styrka. Numera har hon lärt sig att hantera sina känslor och

18

Djävulens dotter

kan lättare hålla kontroll på ljuset. Än så länge kan hon bara föreställa sig hur stark och kraftfull hon kommer att bli, när hon på sin tjugoettårsdag uppnår maximal styrka.

Indra har andra krafter också, men dem känner Lucifer inte till.

Och tills han tagit reda på hennes hemligheter kommer tortyren att fortsätta, ända tills han får kunskapen han behöver för att förgöra henne för alltid.

Hon är stolt över att hon inte försagt sig eller lämnat ut detaljer som kan skada någon. Tillfredsställelsen försvinner dock fort när hon inser att ett slut på tortyren skulle innebära början på ett nytt lidande – även för de personer som står henne närmast. Döden är det enda som kan skänka verklig ro, men Indra vill inte dö.

Tiden flyter ut, ändlösa dagar av svält och smärta, men det är ensamheten som är svårast att uthärda. Hon har inte hört någon annan fånge under månaderna hon varit fängslad. Ibland ligger hon mot väggen och lyssnar efter minsta ljud som kan ge henne hopp om att någon kommit för att rädda henne. Hon inbillar sig ofta att hon hör andetag, och ibland tycker hon att någon hostar eller pratar i fängelsehålan bredvid. ”Är det någon där?” viskar hon och trycker örat hårdare mot den grova och kantiga stenväggen. Men hon får aldrig något svar.

Hon möts bara av en tryckande tystnad och sina egna andetag och plågade stön som fyller den lilla cellen.

Smärtan kring midjan blir bara värre och värre och hon svettas av utmattning och febern som härjar inom henne. Helt plötsligt känns rummet kallare, som om någon öppnat dörren och släppt in vintern i den lilla fängelsehålan. På avstånd kan hon höra ljudet av skramlande nycklar och mörka mansröster.

Indra för händerna mot ansiktet och kryper ihop i fosterställning för att stålsätta sig inför de odödliga varelser som närmar sig. En nyckel vrids om i låset till hennes lilla cell och hon tvingar sig själv att ligga helt stilla, utan att darra eller något annat som skulle avslöja att hon fortfarande är vid medvetande.

Djävulens dotter

19

Stegen närmar sig, där hon ligger på det stampade jordgolvet.

Hon gör sig beredd att ta emot de hårda slagen, men istället stannar männen till mitt i rummet. De är oense om någonting. Indra försöker höra vad de säger, men kan inte urskilja de lågt viskande rösterna eller ens vilket språk de talar.

Hon försöker lyfta huvudet en aning för att kunna höra ordentligt, men känner istället hur en hand rör vid henne och rycker till för att frigöra sig från den ovälkomna kontakten. Under månader har beröring inneburit smärta för henne, men mannens värme är vänligt sinnad, det känner hon även om hon inte riktigt vågar lita på sin magkänsla. Är han verkligen god, och vem är han? Lucifer har inga goda människor i sin dimension.

Hon hör den ena mannen säga: ”Ta inte av henne masken, vi vet inte om det går att lita på henne.”

Mannen närmast går ner på knä och stryker lätt över hennes kind. ”Sch”, viskar han och trycker ett finger mot hennes läppar för att försäkra sig om att hon inte ger ifrån sig något ljud. ”Vi är här för att hjälpa dig, Indra.”

Hon skakar sakta på huvudet och försöker säga något, men det blir mest till ett hest kraxande. Hon känner något kallt mot läpparna och blir med ens medveten om det kalla vatten som rinner nerför hennes haka. Snabbt särar hon läpparna för att få i sig lite av den uppfriskande rena vätskan.

Mannen skrattar lätt och uppmanar henne att inte dricka för mycket, för då kan hon bli illamående. Han tar bort flaskan och hon försöker sträcka sig efter den för att få mer av den livsviktiga drycken, men han ignorerar hennes önskan. Istället lägger han en sval hand mot hennes panna och stryker undan en hårslinga som klistrat sig fast i blodet på hennes kind. Gesten är omtänksam och hon nickar till tack.

Det luktar saltvatten och en lätt doftförnimmelse av rosor från hans kläder. Doften väcker ett barndomsminne till liv och hon greppar tag om hans rock när han försöker resa sig.

20

Djävulens dotter

”Det är ingen fara, Indra. Jag ska ta med dig härifrån”, säger mannen, men än vågar hon inte tro på att mardrömmen äntligen är över.

Han lutar sig över henne och viskar: ”Förlåt för det här, men det är tyvärr nödvändigt.”

Helt kort hinner Indra känna smärtan från slaget mot bakhuvudet, innan hon återigen sjunker in i det djupa, barmhärtiga mörkret.

Djävulens dotter

21

DJÄVULENS DOTTER

D

jävulens dotter Indra växter upp i Asgård bland vikingar och asagudar. Ovetande om sitt öde tillfångatas hon av Lucifer som låser in henne i helvetet.

Enligt profetian har Indra förmågan att förändra det förflutna. Genom att resa bakåt i tiden via portaler kan hon se till att de som nu har makten aldrig får den …

Kung Laurin regerar över Rosendalen med makt och magi.

Indra blir fritagen av honom och får för första gången starka känslor för en man. Det uppstår en ömsesidig attraktion men Laurin har en egen agenda och kan inte tillåta sig själv att falla för Indra. Han behöver henne för att nå slutmålet – ingenting annat.

En skuld finns kvar och den måste betalas …

Erotiken slår ut i full blom – men Indra måste fly Laurin och lämna hans trollbundna slott bakom sig när hennes sjuåriga lillebror Joar blir tillfångatagen av Lucifer.

Tillsammans med sina bästa vänner, Vimar och Brage, beger sig de tre vännerna ut på en lång, riskfylld resa för att försöka befria lille Joar.

Djävulens dotter är en erotisk och äventyrlig fantasyroman om att våga följa sitt hjärta. Där kampen mellan ljusets dotter och mörkrets son bara har börjat …

Renée Ripman är kvinnan som drömmer stort. Med Djävulens dotter fortsätter historien efter Rebecca och Djävulens söner, som nominerades i Storytel Awards 2021. Renée är nu författare till ännu ett ovanligt erotiskt äventyr, i gränslandet mellan magisk saga och sinnlig sanning.

www.vistoforlag.se