OKÄNT BESÖK HANS SÖDERLUND
1
Okänt besök
Okänt besök Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2021 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: Hans Söderlund Grafisk form och sättning: Erik L. Udd och Mattias Norén Första upplagan Tryckt i Tartu, 2021 ISBN: 978-91-7885-452-3
OKÄNT BESÖK HANS SÖDERLUND
Det man lärt sig att förstå fruktar man inte längre Marie Curie, 1867–1934
Prolog Sverige, ett land av kontraster. Som vanligt myllrade Drottninggatan av jäktat folk som försökte hinna till mötet närmast efter lunch eller som hade andra tider att passa. Ett stenkast därifrån gjorde Sveriges första kvinnliga statsminister de sista förberedelserna inför ett anförande i riksdagshuset. Händerna var kalla som bevis på stress och press. Över hundra mil norrut hägrade stillheten. En vindstöt jagade bort en stickmygga som vilade sina vingar på ängsullets bomullsprydda ax. Axet, del av en tuva som likt en liten ö omgavs av grunt vatten som vackert reflekterade höstsolen. Spegelbilden målade det fjällbjörksklädda lågfjället som tog vid bara någon kilometer bort. Småspov och svartsnäppa vadade i sitt ständiga letande efter småkryp som förgäves försökte gömma sig i bottenslammet. Ett par sorkar såg ut att förbereda sin lilla jordhåla inför den bistra tiden med isande vindar och gnistrande snökristaller. Platsen var Gullmyra som om några veckor skulle påbörja sin fridfulla vintervila och allteftersom bekläs med sin oskuldsfullt vita skrud, liksom skett år efter år. Ingen visste att det skulle bli annorlunda. Något var på väg.
9
1. LJUS OCH MÖRKER I VINTERNATTEN
Kniven trängde sig förbi senor och brosk och fann sitt mål. Han kände hur djurets spända muskler allteftersom dränerades på sin kraft samtidigt som pulsen blev allt svagare. Ännu ett liv var släckt. Strax därpå drog Pekka sakta ur kniven som hölls i ett fast grepp även om hans händer var slippriga och klibbiga av mörkrött varmt blod. Det var den tredje skadade renen han varit tvungen att nödslakta till följd av järvens härjningar. Han torkade av händerna på en trasa som han hade nedstoppad i overallen. Den hade skiftat färg från vit till mörkröd under den sena kvällen. Pekka mindes när han i de tidiga tonåren hade gjort det för första gången. Pappa hade vänligt men bestämt fällt ner hans fingrar runt knivens handtag, lagt sin hand över hans och fört hans hand för att göra de rörelser som krävdes för att genomföra slakten. Han hade hulkande gråtit en halvtimme innan han samlat sig. Det hade inte blivit någon gråt sedan dess. Numera var slakten ett naturligt inslag i livet. Allt har en början och ett slut. Det började närma sig midnatt på fjället. Han pulsade några steg genom snön till den orange skotern som hade en snösläde kopplad till sig. I pannlampans sken hoppade han enkelt upp på skotern. Han fick då och då höra att andra var imponerade över att han trots sin ålder var så smidig. Men smicker var inget som 11
han tog någon notis om. Han visste att allt kunde förändras i en trollslag. Det var bara en fråga om tid. Han svängde vant runt skotern så att släpet stannade upp vid den varma kroppen som låg omgiven av mörkröd snö. Efter att ha lagt en snara om benen drog han upp renen på den del av släden som fortfarande hade ledig plats. En bit nedanför på kalfjällets sluttning kunde han förnimma att renhjorden hade börjat röra sig från honom, men han tänkte för ögonblicket inte närmare på det utan fortsatte att säkra slädens last. Han var nästan färdig när han upptäckte att det började bli ljusare. Även om han sett norrsken tusentals gånger tidigare kunde han inte låta bli att titta upp mot himlavalvet. Det han såg förbryllade honom. Ljuset kom från en lysande punkt på himlen. Han avbröt arbetet, satte sig tillrätta och fortsatte att studera himlafenomenet. Det såg ut att bli större. Han sänkte blicken och konstaterade att snölandskapet blivit klätt i ett spöklikt skimmer. Men hans blick vände strax åter mot himlen. Det var en hypnotisk känsla att se det växande intensiva ljuset. Han slogs av tanken att han borde känna sig rädd, men det gjorde han inte. Istället var det overkligt, som att han såg en film utspela sig. Det blev ännu större. Troligen var det något som närmade sig. Kunde det vara en komet? När ljuset började bli större än en fullmåne, var han tvungen att titta åt sidan. Det var som att se in i en strål kastare. Ljuset verkade passera honom strax västerut. Han märkte att ljuset började bli svagare så han såg upp igen. Det var konstigt att händelseförloppet var helt ljudlöst. Strax falnade ljuset och några ögonblick senare var det ersatt av ett kompakt mörker. Sakta sänkte han blicken mot skotern igen. Han såg inget förutom ett svagt pulserande ljus som verkade återspegla hans puls, samtidigt kände han en begynnande huvudvärk. Hade han råkat slå av pannlampan i hastigheten? Den verkade vara död, så han började treva sig fram mot en förvaringsbox han 12
hade längst fram på släpet. Efter lite grävande kände han konturerna av reservpannlampan. ”Nähä!” sa han missmodigt när inget hände när han försökte få igång den. Det var inget annat att göra än att starta O ckelbon. Efter att ha pulsat runt skotern kom han till sidan där start handtaget fanns. Han greppade det och ryckte till. Motorn spann igång. Rädslan träffade honom som en käftsmäll. Det var b ecksvart i alla fall. Hade han blivit blind? Han visste att lyset var på när han slog av motorn senast. Trots det trevade han efter ljus reglaget tills han fann det. Upprepade gånger slog han av och på i en förhoppning om att det skulle skingra det mörker som omgav honom. Pulsen dunkade i tinningarna. Han sjönk ihop på sätet. Det måste ha varit det intensiva ljuset om förblindat honom. Tankarna snurrande runt i huvudet. Det var viktigt att han tog det lugnt. Kanske var det bara tillfälligt? Han bestämde sig för att vänta och blunda, i hopp om att synen skulle komma tillbaka. Han lyssnade i stillhet på Ockelbons spinnande motor. Den hade alltid haft en lugnande effekt på honom. Han räknade sekunderna tyst för sig själv. När han trodde det gått fem minuter tog han ett djupt andetag. Försiktigt öppnade han ögonen igen. ”Nej!” väste Pekka och slog av motorn. Han satte händerna för ansiktet och funderade på vad han skulle ta sig till. Ann-Inger därhemma skulle säkert skicka någon för att söka efter honom i morgon. Han måste vänta. Det skulle nog ordna sig. Han blundade och tänkte tillbaka på barndomen och på dagen då han fick Ockelbon av sin pappa. Pekka saknade honom. Den hade varit så fin och det hade då inte gått att få en bättre skoter för sysslorna i fjällandskapet. Pappa hade gjort sig för och slagit in den i ett stort ljusblått paket. Han mindes som igår hur han rivit upp det och upptäckt det mekaniska under13
verket. På kvällen hade de gjort den första provturen. Den hade gått perfekt och den gick lika bra idag. Det hade han sett till. Tiden gick långsamt. Sekunderna verkade släpa sig fram. Han huttrade. Det kändes som om det började bli kallare och vinden tilltog. Han insåg att han behövde röra på sig för att hålla värmen uppe, annars skulle han bli allt mer nerkyld. Strax hade han klivit ner och börjat pulsa runt skotern med dess släp samtidigt som han då och då kände efter med höger hand så att han inte förirrat sig bort från den. Ett varv, två varv, tre varv. Han gick tills han tappade räkningen i mörkret. Det var tungt att pulsa runt och han kände att han behövde vila. Han satte sig flåsande på skotern och kände att under kläderna blivit klibbiga av svett. Kanske han gick för länge. Han fick inte somna, då skulle han aldrig vakna igen. En stund senare frös han, men värre än tidigare. Kylan letade sig in under hans kläder och gjorde honom allt stelare. Han behövde göra något. Kanske han kunde ta sig till Perssons i mörkret? Det var närmast dit. Där fanns svag mobiltäckning. Han hade ju kört sträckan tusentals gånger tidigare. Han skulle kunna klara det, även om han var blind. Han fann starthandtaget och drog igång skotern igen. Ljudet från motorns tomgång utstrålade trygghet, men han visste att den kunde vara falsk. Han bestämde sig för att pröva, vred försiktigt på gasen och svängde runt så att han kände att han var på väg utför fjäll sluttningen. Först skulle han ta sig ner till dalgången för att sedan följa den i sydostlig riktning. Det fanns några tecken i landskapet som han skulle känna av för att kontrollera att han inte åkt vilse. Sakta, sakta fortsatte färden utför. En stund senare stannade han upp och slog av motorn. Han behövde lyssna efter bäcken. Det var tyst, så det var nog en bit till innan han skulle vara där. Stelfrusen drog han igång motorn igen. Han visste att passagen över den lilla bron var ett av de vanskligaste momenten under 14
färden. Ett tag därefter stannade han ånyo upp. Fortfarande hörde han inget porlande. Han borde vara där snart. Resan fortsatte tills allt förändrades. Några ögonblick senare kände han en intensiv smärta i höger axel och ben för att omedelbart därpå känna kyla. Stark kyla. Han hade kört ner i bäcken! Instinktivt försökte han komma från vattnet som sköljde över hans huvud och täckte halva hans kropp. Han satt fast. Med adrenalinet pumpande tog han spjärn för att rubba den tunga skotern som hade fjättrat hans högra ben. Han tänkte inte, han bara tog i för allt vad han var värd. Benet gled loss och han kunde krypa upp ur bäckfåran. Han lade sig på rygg och hyperventilerande. Hjärtats bultande framkallade en pulserande smärta i hans högra axel och ben. Skulle han dö här? Han var så trött, så trött.
15
2. TVIVEL INFÖR DET OKÄNDA
Skratten, dansen, musiken, den sena kvällens intryck och upplevelser lekte i Janes medvetande. Hon vaknade till med ett lätt ryck, men när hon hörde den lågt skvalande musiken från den gamla bilradion ackompanjerad av Volvons dova motorljud, slumrade hon snart till igen. Det kändes bara som några ögonblick senare när någon petade på hennes vänstra axel. Några sekunder senare kom minnet tillbaka. Hon och hennes bästa kompis var på hemväg efter att ha varit ute och dansat för första gången. ”Du, du måste se det här!” Hon öppnade motvilligt ögonen och såg honom ivrigt peka mot fönstret på hennes sida. Vad hade tagit åt Donald? Hon tittade ut genom rutan. ”Ooh, är det en komet?” ”Vet inte. Vi måste kolla in det.” Han stannade bilen efter vägkanten. Volvons strålkastare spelade över det gnistrande snölandskapet. De hade inte mött en bil på en halvtimme i det öde norrbottniska landskapet så det var inga problem att stanna. Hon klev ut och såg upp emot den stjärnprydda februarihimlen. Han var strax vid hennes sida. När hon kände en arm om hennes midja kändes det n ästan romantiskt att beskåda ljusfenomenet, men det blev snart otäckare. ”Ljuset växer. Verkar komma närmare”, sa han. 16
”Ja, dessutom börjar det bli bländande,” sa hon och började känna sig torr i munnen av en gryende oro. ”Vänta det fixar jag”, sa han och fiskade fram ett par sol glasögon ur handskfacket. ”Tack. Tycker det här börjar bli läskigt. Tänk om det är en kärnvapenattack”, sa hon och granskade honom i ett försök att läsa av några spår av oro. Men han verkade cool, särskilt med de svarta solglasögonen. ”Nej, det tror jag inte.” ”Hur vet du det?” Donald svarade inte, stirrande som paralyserad. Skenet blev ännu större och såg ut att få en mörkare nyans som gnistrande glödande kol i en öppen spis. Jane tog tag i honom och drog ner honom i det delvis snöfyllda diket. ”Vad gör du?” ”Vi måste ta skydd!” sa hon bestämt och tog fram mobilen för att filma händelseförloppet. De låg knäpptysta och såg hur ljuset passerade i en lätt sluttande bana tills att det försvann bakom horisonten. ”Vad var det där?” viskade hon. ”Jag tror att det var ett ufo.” ”Ja, det tror jag också. Det var gigantiskt och V-format.” ”Ja och nästan ljudlöst.” Hon hade svårt att se hans ansiktsuttryck i mörkret och svepte mobilens sken mot honom. Han hade ett spänt ansiktsuttryck och flämtade även om det verkade som om han försökte dölja det. Hon slogs av en tanke att hon skulle säga något för att lugna honom, men slog bort den. Det skulle nog såra hans manlighet, så istället sa hon: ”Kanske bäst att avvakta några minuter innan vi sätter oss i bilen.” ”Ja, det är nog bäst”, sa han med ett ansträngt leende. Det dröjde lite längre än så innan de vågade röra sig, men till slut tog kylan överhand. Försiktigt reste de sig upp och spanade 17
på helspänn. Det kändes lite tryggare när de återigen satt i bilen. De tittade som hastigt på fotona och filmerna i mobilerna. ”Skit, mina foton visar bara suddigt ljus!” sa han besviket. ”Är dina bra?” ”Samma här. Skulle jag visa upp det här i plugget skulle de skratta åt mig.” Hon suckade. ”Har ingen täckning, har du det?” ”Inte ett piss. Här är det milsvid ödemark.” ”Tänker ringa polisen så fort vi har täckning. De kanske vet vad det var vi såg. Andra måste ha sett fenomenet. Kör!” sa hon med bestämd röst. ”Ska vi fortsätta eller vända om? Skenet verkade ju flyga i vägens riktning.” ”Vi måste fortsätta, annars kommer vi inte hem i natt”, sa hon och började känna sig smått irriterad. Hon hade aldrig sett honom så velig tidigare. Annars hade kvällen varit kul. Det var första gången de dansat i Murträsk folkets hus. De var vänner sedan barnsben och nu klasskompisar på gymnasiet i Yttersele. Hon hade allt eftersom märkt en ny sida av honom, att han ville vara mer än hennes vän. Än så länge visste hon inte riktigt vad hon tyckte om det. Hon var inte redo för det än i alla fall, men han hade lite svårt att förstå det. Han lade i växeln och Volvon började rulla. När de efter några hundra meter närmade sig ett backkrön lättade han på gasen. Han såg ut att vara rädd för vad som skulle komma på andra sidan. Men hon satt tyst. Han behövde övervinna sin rädsla på egen hand. De hade strax passerat krönet och allt såg ut som vanligt. Hon prövade olika radiokanaler i bilradion för att höra om det sades något särskilt där, i avsaknad av internet. Det var dock bara det gamla vanliga reklamtugget varvat med redan ut tjatade låtar. En stund senare började det bli disigare. Han prövade att slå på helljuset men då blev sikten än sämre, så han växlade strax tillbaka till halvljus igen. Efter ytterligare en kilometer över18
gick diset till tät dimma, så det fanns inget annat alternativ än att krypköra. ”Konstigt, en mil bort var det alldeles stjärnklart. Sällan det är dimma den här tiden på året”, sa han och tittade oroligt på henne, innan han koncentrerade sig på körningen igen. ”Titta!” pep hon. På den vindpinade slätten sken ett mörkrött ljus genom dimman. Det kom från en ljuskälla som sträckte sig flera hundra meter åt alla håll. ”Ett ufo!” skrek han och trampade ner gasen, men verkade snabbt inse att de riskerade att hamna i diket, så han sänkte farten igen. ”Ta det lugnt! Håll oss på vägen bara”, sa hon med en t illgjort lugn röst, samtidigt som hjärtat bultade och hon kände paniken komma. Hon var för rädd för att se in i det röda skenet, så hon fokuserade på vägen som om hon försökte hjälpa honom att ta dem därifrån. Efter några hemska minuter hade de passerat området och de var inneslutna i ett tryggt mörker igen. Dimman hade börjat släppa sitt grepp. De hade suttit tysta inneslutna i sin bubbla av rädsla ända sedan de passerat skenet. ”Vi klarade oss”, sa han och andades ut. ”Jag är alldeles kallsvettig.” ”Ja, det var hemskt. Man var rädd att närsomhelst träffa på ett rymdmonster som blockerade vägen. Men nu är jag rädd för något annat”, sa hon med en klump i magen. ”Vadå?” ”Tänk om det var ett flygplan som kraschade. Tänk om vi åkte förbi människor som behövde hjälp?” Han blev tyst en stund. ”Nej, det tror jag inte. Då skulle vi ha hört buller från flygplanet när det flög förbi oss. Dessutom skulle det ha varit brinnande vrakdelar där planet slog ner.” Hon tänkte efter. ”Du har en poäng. Dessutom skulle det ha hörts en grym smäll när planet slog ner en backen. Men det utesluter ju också att det är en meteorit, eller hur?” 19
”Det är ett ufo”, sa han krasst. Hon såg på mobilen. Det fanns svag täckning. ”Ska jag ringa 112?” ”Ja, gör det.” Hon slog numret och det dröjde inte länge innan en neutral röst svarade: ”112, vad har hänt?” Efter att ha berättat sitt namn tog hon ett djupt andetag för att samla kraft till att försöka formulera ett trovärdigt budskap. ”Vi sitter i en bil cirka femton mil väster om Murträsk på väg mot Ripdalen. Vi har sett ett stort ljussken flyga över oss och nu verkar det vara på marken. Vi åkte förbi det för en stund sedan.” Jane kände sig dum direkt efter att hon uttalat de sista orden. En lång tystnad uppstod. ”Är det ett flygplan eller helikopter som har nödlandat eller kraschat?” frågade larmoperatören. ”Nej, det tror vi inte. Vi vet inte vad det är för något.” Hon kände sig åter fånig. På nytt tystnade rösten. Det var tydligen ett ovanligt samtal. ”Är någon skadad?” ”Neej”, svarade hon lite utdraget. ”Jag tycker att polisen bör kontrollera vad det kan vara, helt enkelt.” ”Ok, vi tar en kontakt så får de göra en bedömning.” När hon beskrivit positionen närmare avslutades samtalet. ”De verkade inte tro mig ”, sa hon uppgivet och vände sig mot honom och såg hans kontur i skenet från instrumentpanelen. ”Inte förvånande” ”Nej, jag förstår det. Men samtidigt kan de väl inte skita i ett larmsamtal, eller kan de det?” Jane fick en impuls och ringde hem till mamma. För det mesta brukade mobilen ligga på nattduksbordet. Strax därefter ångrade hon sig. Dumt att väcka henne när de faktiskt var välbehållna. Men hon lät ändå några ytterligare signaler gå fram. ”Älskling, har det hänt något?” svarade en sömnig, men märkbart orolig röst. 20
”Mamma, förlåt att jag väckte dig.” ”Har det hänt något?” ”Ja, vi har sett ett ufo. Det flög över oss och senare såg vi det en bit från vägen. Skenet var jättestarkt och jättestort!” Nu förändrades mammas röst från att låta orolig till att verka misstänksam. ”Ni har väl inte druckit, framförallt när ni har egen bil?” ”Nej, nej, sa hon med eftertryck. ”Det har vi inte alls!” Mamma tystnade en stund. ”Ser ni det fortfarande?” ”Nej, det gör vi inte. Vi körde därifrån”, sa hon och insåg att hennes svar inte var särskilt förtroendeingivande. ”Jaha, se nu till att köra hem försiktigt. Jag måste sova nu eftersom jag har det tidiga morgonpasset i hotellreceptionen som du vet”, upplyste mamma. Hon suckade. Mamma verkade inte tro henne och det var inte konstigt. Hon skulle själv inte ha trott på någon som ringt och påstått sig ha sett ett ufo. ”Okej mamma. Sov gott!” sa hon och avslutade samtalet. Hon skakade på huvudet. ”Ska du inte ringa hem?” ”Ingen idé. De kommer att reagera på samma sätt som din mamma.” En timme senare var de framme vid hennes mammas hus. Hon gav honom en avskedskram och sa tröstande att de hade haft det trevligt tillsammans, trots det som inträffat. Jane tassade till sitt rum för att undvika att väcka mamma. När hon låg i sin säng kunde hon inte låta bli att tänka på vad som hänt under kvällen och hemresan. Hon fantiserade om att det kanske var ett rymdskepp från en främmande civilisation de hade sett. När hon tänkte att de kanske var de första människorna som fått se det, kunde hon inte låta bli att le förnöjt. Hon tittade på bilderna i mobilen igen. De visade bara några suddiga fläckar av ljus. Skulle hon lägga upp dem på fejan? Aldrig! Alla hennes vänner skulle tro att hon blivit galen. Hon 21
nöjde sig med att göra ett inlägg om dansen tidigare under kvällen. Strax därefter besökte hon drömmarnas land.
22
Emelie Sonell, Sveriges första kvinnliga statsminister, får under Emelie Sveriges första kvinnliga sin förstaSonell, tid vid makten PERSONGALLERI tackla en global konfliktstatsminister, som ingen regeringschef Olivia Hunter någonsin En oansenlig fridfull myr i får under sin första hanterat. tid vid makten tackla en global övre Matematiker Norrland blir vid universitetet världens brännpunkt i Cambridge efter en händelse som konflikt som ingen regeringschef någonsin hanterat. sänt Omar chockvågor Ajab genom Vita huset, Pentagon och Kreml. EnLäkare oansenlig fridfull myr i övre Norrland blir världens Johannes från Karlfeldt Al-Amiri sjukhuset i Kuwait City. brännpunkt enutses händelse som chockvågor EnOperativ internationell chefefter inom grupp polisen. som steg för sänt steg förstår konsekvenserna Undersökningsledare Janne Andersson för mänsklighetens i Gullmyra. utveckling och framtid. Samtidigt genom Vita huset, Pentagon och Kreml. hotas Polisinspektör allt av intriger i Kiruna. och rävspel i den grad att civilisationen balanserar Pam King på randen till avgrunden. EnJames internationell grupp utses som steg för steg förstår Kemist Bean och raketmotor ingenjör från NASA. Okänt Professor besöki teoretisk är en rafflande fysik vidsci-fi-thriller Stanfords universitet. som beskriver det som konsekvenserna för mänsklighetens utveckling och skulle Krystyna kunna Komorowski hända i morgon. framtid. Samtidigt hotas allt av intriger och rävspel i Psykolog Olof Bergfast från Chopin institutet i Krakow. den grad att civilisationen på randen till Överstelöjtnant och ordförande balanserar i incidentgruppen. avgrunden. Igor Kurnikov
Veronicaunderofficer Tidigare Duggan i ryska specialstyrkor som numera verkar i GRU:s Tuff 31-årig organisation. CIA-agent Han med brett har en språkregister på papperetsom kortare har en vetenkort Okänt besök är en rafflande sci-fi-thriller som beskriver skaplig karriär. vetenskaplig utbildning Igor anslötvid tillColumbias undersökningsgruppen. universitet. Veronica detanslöt somtill skulle kunna hända i morgon. undersökningsgruppen. Bert Lindquist Astronomiprofessor Donald Eriksson vid Uppsala universitet. Vetenskapligt ansvarig E-sportspelande studerande under vidde Yttersele tidiga gymnasium. undersökningarna i Gullmyra. Catherine Foumont Natasja Marinova Språkforskare vid det kulturella institutet i Bordeaux Forskare i mikrobiologi vid Sankt Petersburgs universitet. Oleg Golovin Markför Chef Neville sektion 118 vid GRU:s högkvarter i Moskva. Chef för Defence of disrupting technology (DDT). Anders Gulliksen Andreasoch Kapten Norrbom föredragande i incidentgruppen. Löjtnant och vagnchef för ett stridsfordon 90 vid förbandet I 19 i Arvidsjaur. Petra Hansson Vass programmerare på försvarets radioanstalt (FRA). www.vistoforlag.se