9789178854455

ELVIRA Ur msindagbok mamma Elvira Ur min mammas dagbok

KARIN BÄCK

ELVIRA Ur msindagbok mamma KARIN BÄCK

Till Wille och Moa

Elvira Ur min mammas dagbok Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2021 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Författare: Karin Bäck Form och sättning: Sandra Stridh, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn, 2021 ISBN: 978-91-7885-445-5

Vår Saga Sagornas styrka knyts ihop i de lyckliga sluten, i kärleken som vinner och lever ut till dess att tiden rinner ut. Vi som följde våra hjärtan och lät kärleken väckas till liv mot alla odds. Välanvända klyschor och vår saga är dessutom alldeles, alldeles sann.

En dag stod du framför mig, en ung man på resa mot ett vuxet liv. Din blick vandrade längs min kropp, långsamt uppifrån, varsamt ner. Men ändå hungrigt, som i begär. Du blundade för tvivel, förkastade och kasserade varje möjlig, omöjlig teori om kärlek.

Fingrande på min ring, varv för varv, uttalade orden ”en vacker dag ger jag dig en ny”. Mitt förlägna leende dansade tango med tankarna; det vansinniga i det underbara.

Med en dåres envishet klev du in i sfären av en utsvulten jag. Och ja, jag rycktes med. Tillät mig, tappade bort, glömde bort, struntade i? Förnuftets godkännande. Stormen svepte fram och girigt bjöd jag upp till vals.

Men främmande stigar skrämmer när det satsas högt. Föräldrar, vänner och många av de andra, abonnerade på rätten om att tycka och tänka. Tog sig friheten att vandra fritt i landskapet vårt, kryddade med tvivel, saltade med förakt. Vi fick föra kriget som kallas kärlek, satsade hårt på det vi nu kallar oss. Ingen kunde ana då, ett starkare VI än kattens nio liv.

I din värld, i ditt vokabulär, inga rädslor fick rum. Mitt mod gavs plats när det bars fram på dina breda axlar. Du och jag när vi tillsammans vek

5

av från den gyllene medelvägen, valde bort den aktningsvärda normen, avstod ifrån lämmeltåget. Tillsammans vi, mot världen.

Silence älskling, I´m yours och låt det aldrig ta slut.

6

Elvira Elvira sitter på knä framför den gamla kistan. Färgen är mossgrön och är skavd på sina ställen. Mässingshandtagen är dock starka och intakta. Hon öppnar försiktigt locket och ser först inget anmärkningsvärt. Några påskharar samsas med färgglada ägg och dukar med broderad kant. Det ligger en del böcker och vaser i tidningspapper. Hon plockar sakta upp ett ting i taget, börjar tålmodigt sortera alltihop i högar.

Elvira har precis kommit till familjens vackra sommarhus på Stocken. Nu när morföräldrarna inte längre finns i livet ska huset gås igenom, sorteras och rensas. Det har fallit på Elviras lott att se över vilka saker som får stanna, skänkas bort eller kastas. Huset, som egentligen inte är särskilt stort, är fyllt till brädden med alla möjliga och omöjliga prylar som morföräldrarna samlat på sig under alla år.

Elvira räknar med att det kommer ta tid och hon suckar tungt när hon tänker på allt som ska göras. Ursprungsplanen såg inte ut så här, tanken var inte att stå här ensam med hela rensningen, både mamma och Wilhelm skulle varit här.

Föga förvånande har dock storebror Wilhelm i vanlig ordning slingrat sig ur den överenskommelse de haft. Wilhelm som alltid besuttit en oförklarlig förmåga att smita undan allt som varit lite besvärligt. Elvira älskar sin bror över allt annat men just den här sidan hos honom är ofördelaktig, minst sagt.

7

Elviras mamma befinner sig utomlands, i den kroatiska staden Split. Hon deltar på en konferens med författare från världens alla hörn. Mamma står också för en punkt i programmet, en omtalad föreläsning om skönlitteraturens feminism, mammas hjärtefråga.

I sista stund förlängdes konferensen med ett tvådagarsseminarium. Mamma meddelade sig, inte utan ett visst mått av lättnad, att hemresan blivit fördröjd. Dessutom hade hon med vädjan i rösten undrat om Elvira hade något emot att hon stannade ett par extra dagar, nu när hon ändå behövde boka om sin biljett.

Hon hade för avsikt att bjuda ner sin väninna Alex, tillsammans kunde de spendera en långweekend i den kroatiska övärlden med ett gäng nyfunna vänner från konferensen. Skulle det vara okej för Elvira? Elvira hade suckat ljudlöst men naturligtvis uppmuntrat sin mamma att ta några dagar ledigt.

Alex, eller Mamma-Alex som Elvira alltid kallat henne, var en av mammas bästa vänner. Hon var också mamma till Elviras äldsta vän, Rose.

Elvira och Roses vänskap startade i princip så snart de båda sett dagens ljus. Det skilde endast fem veckor dem emellan och när de föddes bodde deras mammor grannar. Alex och mamma umgicks så gott som dagligen under föräldraledigheten och inte sällan tog de vägen över det höga staketet som skilde trädgårdarna åt. Mamma och Alex brukade berätta om hur de tagit för vana att skicka Elvira och Rose över staketet, medan en mamma tog emot på andra sidan. Redan innan Elvira och Rose kunde prata pockade de på lekstunder genom att stå vid var sin sida av staketet och högljutt förmedla sin vilja till lek. Någon av mammorna brukade falla till föga och skicka över en unge till andra sidan. På den vägen bar en trogen vänskap och Rose är fortfarande Elviras absolut bästa vän.

Elviras tankar stannar kvar vid mamma. Hon har faktiskt inte satt sin fot på Stocken sedan mormor gick bort. Elvira känner på

8

sig att mamma bit för bit lämnar det gamla livet bakom sig och till viss del kan hon förstå henne. Mamma hade stått sina föräldrar otroligt nära och nu när de inte längre finns i livet var det som mamma för första gången frigjorde sig på riktigt.

Det är nu tre månader sedan mormor tog sina sista andetag mellan de svala lakanen på seniorboendet på Ellös, nästan på dagen fem år efter sin make, Elviras morfar. Trots att morfar var hela tretton år äldre än mormor hade han varit minst lika pigg som hon fram till sin död. Mormor hade också varit relativt pigg de sista åren och bodde kvar på Stocken fram till i fjol. Det var framför allt önskemålet om sällskap som fått henne att flytta in på det hemtrevliga seniorboendet på Ellös. Där fanns personal att ringa dygnets alla timmar och det serverades gemensamma måltider. Dessutom erbjöds det sociala aktiviteter som bingolotto, musikkvällar och kurser i matlagning.

Elvira och Wilhelm hade tillsammans med mamma turats om att hälsa på mormor på boendet. Mormor besöktes minst en gång i veckan av någon av dem. De sista två veckorna i livet hade mormor snabbt blivit dålig i sviterna av en lunginflammation och somnade in lugnt med mamma vid sin sida.

Elvira var förkrossad, precis som både mamma och Wilhelm, men hon var övertygad om att mormor hade levt exakt det liv hon hade önskat. Hon visste också att mormor uppskattat att det inte blivit ett tungt och segdraget förlopp på slutet. Det var såklart skönt för dem alla.

Morfar hade också mått gott ända till slutet, han dog i sömnen en natt på sin GAIS-filt i sovrummet på Stocken. I efterhand konstaterades att han dött av en hjärtinfarkt. Elvira hoppades att hon själv kunde dö på liknande sätt när det var dags för henne.

Askan efter morfar hade mormor förvarat i sovrummet på Stocken, i en urna under tavlan av Jesus. Mormor ansåg att det var en passande plats för morfar att vila på, i väntan på att hon själv skulle leva färdigt.

9

Mormor hade i hela sitt liv önskat att askan från henne skulle spridas i havet, närmare bestämt mellan Stocken och Käringön.

Så när mormors begravning väl ägt rum tog de med sig både henne och morfar ut till havs.

Med på ceremonin var mamma, Elvira, Wilhelm, moster Julia och morbror Emil. Båten kördes av Carl, mormors systerson, en person som stått mormor nära under alla år. De två urnornas aska spreds försiktigt ut över relingen och det lilla sällskapet skålade i var sin ”Underbergare”, övertygade om att mormor och morfar var med dem uppe från himmelen med stora leenden, helt klart nöjda med sin final.

Elvira tänker på mormor och morfar där hon står lutad över den gamla kistan. Morföräldrarnas relation hade varit den sanna kärlekssagan personifierad. Fylld med attraktion, förälskelse och vänskap. Som ett Kinder-ägg, tre önskningar i en. De hade visat varandra kärlek på riktigt, det kände alla som befann sig i deras närhet. På det stora hela var morföräldrarnas äktenskap Elviras målbild av kärlek, den kärleksrelationen ville hon ha, annars kunde det lika gärna vara.

Elviras tankar glider över till mamma. Undrar om hon någonsin kommer möta kärleken på nytt? Elvira är osäker på om mamma ens önskar sig det. Mamma verkar leva för Wilhelm och Elvira. Det har hon alltid gjort. Kanske beror det på att mamma varit ensamförälder. Elvira och Wilhelms pappa försvann ur deras liv då Elvira var knappt två år fyllda, sedan dess har de varit en trio, en ovanligt stark sådan. Det måste varit extremt svårt för mamma de första åren efter att pappa försvann. Elvira vet att mamma har mått dåligt i perioder, även om hon försökt dölja det väl.

Elvira tänker på sin två år äldre bror. De är lika utseendemässigt men till sättet skiljer de sig en hel del åt. Elvira har en rakare sida, hon är inte den som lindar in eller duckar för konfrontation.

Wilhelm är mer inkännande, bra på att möta de flesta. Han är

10

lätt att tycka om, lättare än vad hon är. Elvira vet att Wilhelm och mamma är mer lika där.

Elvira fortsätter tankegången och landar på pappa, eller mannen som på pappret är hennes pappa. Hon har inga minnen alls av honom, han är som ett blankt blad. Hon är väl medveten om att mamma gjort allt för att skydda henne och Wilhelm från allt som hände, livet före separationen och det som skedde efter den.

Men ibland tänker Elvira att det hade varit bättre om mamma varit öppen med det som hände. Då hade hon åtminstone haft en egen uppfattning. Hade det inte varit bättre än det hon känner idag, total likgiltighet? Att ha en bild av en person istället för en figur utan konturer, utan ansiktsdrag? I sin vilja att inte tala illa om eller lägga sina egna värderingar på pappa hade mamma valt att inte ge dem någon bild alls.

Elvira längtar trots allt efter någon form av förståelse. Hon har hittills i sitt 25-åriga liv inte funnit en enda rimlig förklaring till att en människa överger sitt barn, eller två barn för den delen.

Hon önskar inget hellre än en logisk förklaring. Varför hade hennes pappa försvunnit och fram till idag inte visat sig för dem?

Kanske var han psykiskt sjuk, kanske var han drogmissbrukare eller kidnappad av utomjordingar och förd till yttre rymden?

Hon minns att hon hört en av mammas väninnor säga en gång att ”till och med en missbrukare utan hem och arbete kämpar för rätten att vara tillsammans med sina barn”. Uppenbarligen förstod inte heller mammas väninna hur någon kunde vara kapabel att lämna sitt barn.

Att överge sitt barn, sitt eget kött och blod, var inte mänskligt. Inte djuriskt heller för den delen. Det gick helt enkelt emot naturens lagar. Elvira såg nyligen en dokumentär om späckhuggare. Fascinerat hade hon sett på de stora mäktiga djuren och förundrats över deras mänskliga beteenden. Hon hade fått lära sig att späckhuggarna följer sin mamma och flock genom hela livet. I dokumentären filmades hur de vuxna späckhuggarna

11

reagerade när deras ungar fångades in och fördes till fångenskap. Späckhuggarna skrek och cirkulerade runt båtarna och under flera dagar vägrade de lämna platsen där ungarna tagits till fånga. Elvira tyckte att det var olidligt att lyssna till späckhuggarnas förtvivlan som skreks rätt ut, sorgen så fruktansvärt uppenbar.

Det var omöjligt att se dokumentären utan att dra paralleller till pappa. Han hade gjort ett val, valt att lämna två barn, det var både oförståeligt och oförsvarligt. Dessutom oförlåtligt, i alla fall ur Elviras synvinkel.

När hon var liten fantiserade hon ofta om hur hennes pappa såg ut och hur han var som person. Hur han pratade, vilket humör han hade och vad han skrattade åt. Numera har fantasierna avtagit, hon blir snarare arg på sig själv när hon kommer på sig med funderingarna. Varför ska hon lägga kraft och energi på honom? Han har ju uppenbarligen helt glömt bort både hennes och Wilhelms existens.

Det lilla hon trots allt känner till är utseendet, eller i alla fall hur han såg ut förr. Hon har sett kort på honom då han och mamma fortfarande var ett par. Hon vet att han, precis som hon själv och Wilhelm, har brunt hår och blå ögon. Mammas ögon är bruna och Elvira tycker att det är lite märkligt att varken hon eller Wilhelm har ärvt den bruna färgen. Wilhelms skiftar dock i grönt, kanske är det de bruna inslagen som gett honom den där alldeles speciella nyansen?

Pappa ser ut att vara i medellängd eller strax därunder.

Varken Wilhelm eller hon själv är långa. Elvira har en kropp som påminner om mammas finlemmade, de är dessutom exakt lika långa. Wilhelm har däremot kraftiga armar och lår samt grova händer och fötter. Hela han är mer eller mindre ett muskelpaket.

Eftersom han sällan sitter still och gillar att arbeta med kroppen är han muskulös utan att för den sakens skull se biffig ut.

Elvira tycker att hennes bror ser bra ut, bättre än hon själv om hon ska vara ärlig. Med nästan svarta ögonfransar, ögonnyansen

12

i grönt och med ett ostyrigt hårsvall som i solljus ser nästintill guldfärgat ut, förstår hon mycket väl hans dragningskraft. Längst kommer han dessutom med sin charm, Wilhelm vet precis hur han ska flirta med allt och alla, gammal som ung, kvinna som man. Alla gillar helt enkelt Wilhelm.

Elvira ses som lite svår, för att inte säga introvert. Hon är väl medveten om sin integritet och den gör henne förstås mindre likeable för omgivningen. Elvira avskyr människor som är ”för” trevliga. När det blir för mysigt och glättigt börjar det krypa i kroppen på henne. Wilhelm och hon skojar om det där ibland.

Wilhelm säger alltid att hon är som en sur gammal häxa som försöker förvandla alla i sin omgivning när det blir för mycket lek och skratt. Hon vet att Wilhelm bara retas med henne men förstår samtidigt att det finns ett visst mått av ärlighet i hans resonemang.

Hon tycker dock inte illa om människor, hon vill bara förtjäna den uppskattning hon får. På samma sätt som andra ska förtjäna hennes, och där är det långt ifrån alla som når ända fram.

Tankarna för in henne på Sam, en av få som lyckats, med råge dessutom. Hon träffade Sam en kväll på krogen, de var båda två ute med sina respektive studiekompisar. De hamnade bredvid varandra i baren och relationen startade ironiskt nog med irritation, i alla fall från Elviras sida. Sam lyckades nämligen, till skillnad från Elvira, fånga bartenderns uppmärksamhet. Elvira som varit först på plats i baren och under flera minuter försökt få till en beställning, hade sprungits om av Sam som med en enkel blick fått bartendern att verkställa sitt önskemål. Sam uppfattade Elviras ilska och avfyrade ett leende som ögonblickligen fångade Elviras intresse. Med glimten i ögat hade Sam frågat om hon ville dela ölen med henne med tanke på att Elvira uppenbarligen inte hade framgång med sin beställning. Motvilligt och nyfiket hade Elvira tackat ja till erbjudandet och många öl senare hade de pratat om allt från kapitalismens USA till det oändliga kriget i Syrien, jämlikhet, manshat och machokultur. De delade samma

13

djupa feministiska ideologi och Sams studier i journalistik och Elviras i psykologi gjorde att samtalsämnena aldrig tog slut.

Fram till idag har Elvira svårt att hitta några fel med Sam. Hon är rolig, härlig, spännande och skarp. Ingen stimulerar Elviras intellekt på samma sätt, ständiga konversationer som utmanar och aldrig blir ointressanta. Överhuvudtaget har Elvira aldrig tråkigt med Sam. Till sin förvåning hade hon redan den där första kvällen upplevt en attraktion hon aldrig tidigare känt för en kvinna. Fram till den kvällen hade hon varit övertygad heterosexuell, aldrig haft en förbindelse med en kvinna och åtminstone varit kär i ett par olika killar. Att Sam var uttalat lesbisk reflekterade inte Elvira över till en början men ju mer de lärde känna varandra blev det allt svårare att förneka det faktum att hon hade mer än vänskapliga känslor för Sam. Sam uttalade tidigt i deras relation att hon var förälskad i Elvira och tog det hela med ro när Elvira slog bakut och inte ville prata om saken. En kort period hade Elvira till och med tagit tydligt avstånd ifrån Sam och svarade överhuvudtaget inte när Sam försökte kontakta henne. Sam skickade till sist ett meddelande där hon förklarade att Elvira troligtvis hade samma känslor för henne och att hon fick ta den tid hon behövde för att komma underfund med det.

Elvira svarade såklart med att bli förbannad. Vem var Sam att tillskriva henne känslor hon inte hade? Ytterligare några dagar passerade och till Elviras stora förtret fick hon till sist ge Sam rätt, hon var helt enkelt förälskad. När hon till sist kontaktade Sam förklarade hon att det fanns en möjlighet att påståendet kunde stämma, däremot klargjorde hon att hon inte var redo för ett seriöst förhållande. Sam tog emot även den informationen med ro och meddelade att hon hade för avsikt att vänta in Elvira, oavsett hur lång tid det tog. Sam var som vanligt irriterande säker på sin sak. Hon förklarade dessutom att Elviras inställning var fullt

14

naturlig med tanke på att hon haft en förälder i uppväxten som valt bort henne. Därmed var det svårt för Elvira att våga lita på relationer och villkorslös kärlek. Sam uttryckte dessutom pedagogiskt att Elvira förmodligen hade en underliggande oro över att bli lämnad och övergiven på nytt, och att hon troligtvis skulle bära på den oron resten av livet. Elvira hade irriterat muttrat över Sams utläggning. Var det egentligen hon eller Sam som pluggade till psykolog?

Sam är vansinnigt mycket självutnämnd terapeut ibland.

Ibland blir de faktiskt osams på riktigt av den anledningen. Sam har en ovana att oombedd tillskriva människor tankar och känslor. Inte sällan har hon rätt men det är faktiskt upp till var och en att landa i sina egna upplevelser, ingen tycker om att få dem skrivna på näsan. Till Sams försvar kan dock sägas att hon har förmågan att ta ett steg tillbaka när hon blir medveten om att hon gått för långt.

Gångerna Sam och Elvira blivit osams är inte många och framför allt inte långa. Ingen av dem är särskilt långsinta, det uppskattar Elvira. Wilhelm har däremot en tendens att grotta ner sig i konflikter och det kan hända att han straffar henne i dagar för något de blivit oense om. Elvira blir alltid väldigt olustig till mods när det händer. Hon har inget emot att inte uppskattas av den stora massan, men illa omtyckt av sina nära och kära det klarar hon inte av. I synnerhet inte när det gäller Wilhelm, hon står helt enkelt inte ut när han är arg på henne. Då gör hon allt för att ställa allting till rätta, tar till mutor genom att laga hans favoriträtt och köper lösgodis han älskar. Det brukar mjuka upp honom.

Mamma och Elvira fungerar lika när det kommer till bråk och långsinthet. Hon undrar om Wilhelm fått sin sida av pappa.

Numera är mamma väldigt skicklig på att undvika samtalsämnet ”pappa”. Hon lyckas alltid byta fokus till något om vädret, middagsmat eller något annat trivialt. Elvira är medveten om att alla

15

år av frågor tagit mycket kraft av mamma. De ville veta var pappa tagit vägen, varför han inte svarade, om brevbäraren slarvat bort alla teckningar och brev längs med vägen, varför pappa inte ville träffa dem, inte ville bo tillsammans, varför han aldrig kom och hälsade på och den viktigaste frågan av alla; varför älskade han dem inte?

Elvira var inte ens två år när han försvann ur deras liv och Wilhelm skulle fylla fyra. Konstigt ändå, fram till dess hade de levt tillsammans alla fyra, som en hel familj. Vad som hände är en gåta för Elvira. En dag var han bara försvunnen ur deras liv.

Elvira suckar och bestämmer sig för att låta tankarna vila.

Hon fortsätter istället att gå igenom innehållet i den gamla sjömanskistan. Hon minns så väl när hon och Wilhelm var små och lekte tillsammans hos mormor och morfar. Alltid de vildaste lekarna, Wilhelm var pojken som klättrade högst, sprang snabbast och hittade på flest tokiga idéer och upptåg. Han var storebror och hennes största förebild, hon gjorde sitt bästa för att hänga på. Mormor godkände det mesta, satte sällan stopp för de galna lekarna. Morfar kom mer med förmaningar och begränsningar, även om han besatt ett stort mått av tålamod han också.

Ovanpå kistan står nu, liksom då, den ståtliga modellen av en fiskebåt. Fiskebåten med namnet ”Sköld”, är en modell av Elviras mormors morfars autentiska fiskebåt, med segel, roder och många vackra detaljer. När de var små fick det absolut inte lekas med ”Sköld”. Närmade de sig kistan sa mormor bestämt ifrån och hon kunde för ovanlighetens skull låta riktigt hård.

Elvira kan fortfarande minnas sin förvåning över mormors höjda röstläge. Nu i vuxen ålder förstår Elvira mycket väl mormors inställning och oron över att båten skulle gå sönder. Som liten kunde dock spänningen ta överhanden och det hände att hon och Wilhelm tog ner båten på golvet och lekte med den i smyg.

Elvira börjar äntligen se botten av kistan, hon har gjort ett ordentligt jobb med sorteringen och nu ligger endast någon enstaka

16

pryl kvar. Hon lägger undan ett fotoalbum och upptäcker då en liten blå pärm utan framsida som legat dold under albumet. När Elvira lyfter upp pärmen faller det ur några lösa blad och hon ser att resterna av innehållet består av plastfickor med hand- och datorskrivna texter. Hon skummar igenom de översta raderna och förstår med ens att det är någon form av dagboksanteckningar.

Det slår Elvira att det är ett märkligt ställe att förvara den sortens anteckningar på. Hon rynkar pannan och försöker komma på om hon någonsin sett mormor skriva dagbok.

Långsamt börjar Elvira bläddra bland anteckningarna och snart går det upp för henne att de inte tillhört mormor. Dagboken är hennes mammas. Ett mått av osäkerhet infinner sig hos Elvira, det här är såklart något alldeles privat. Förmodligen är texterna inte ämnade för någon annan, allra minst för en dotter. Elvira känner dock nyfikenheten ta över och hur farligt kan det egentligen vara? Hon kan ju läsa några sidor bara, och mamma kan dessutom hållas lyckligt ovetandes.

Det första som trillat ur från pärmen håller Elvira kvar i sin hand. Det är ett urklipp med en låttext av sångerskan Tracy Chapman.

17

Bland kala klippor och rödmålade fiskebodar ligger idylliska Stocken, ett litet fiskesamhälle i södra Bohuslän. Elviras älskade morföräldrar har efterlämnat ett hus som det fallit på Elviras lott att rensa ut. I en gammal kista på vinden finner Elvira den nakna och ocensurerade sanningen om sina föräldrars relation, i en dagbok skriven av hennes mamma. är en relationsroman med flera bottnar. Boken är i första hand skriven ur en ung kvinnans perspektiv i spåren och konsekvenserna av en frånvarande förälder. Vi får följa Elviras tankar och reaktioner, genom förtvivlan och bestörtning. Såväl Elvira som läsaren presenteras för ett outgrundligt mysterium. Vilken förälder är kapabel att överge sitt eget kött och blod? Romanen är en djupdykning i kärlekens oerhörda kraft, paletter i ljusa färger men också målande betraktelser av svärtan när relationen fastnar i destruktivitetens klibbiga trådar.

ELVIRA – UR MIN MAMMAS DAGBOK

www.vistoforlag.se