9789178854431

Elsinorien

Sanne Åberg

Läs även den första delen i serien om Elsinorien: Lysande klot tvenne (Visto förlag, 2021)

Knutar och band Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2021 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Sanne Åberg Grafisk form: Mattias Norén, Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tartu, 2021 ISBN: 978-91-7885-443-1

KNUTAR OCH BAND Sanne Åberg

Till dig som hela tiden kämpar för att göra rätt och till dig som strävar efter att gå din egen väg, även när det gör ont.

J

1

ag tror det var tidig februari när vi kom tillbaka hem. Fast jag vet inte så noga. Under de månader som gått sedan vi i all hast begav oss iväg hade jag egentligen tappat all normal uppfattning om tid. Jag insåg att det var månader det rörde sig om: vi hade rest långt, jag hade minnesbilder av att ha sett nymånar och fullmånar om vartannat, hösten hade övergått i vinter och vi hade kämpat genom snöstorm på en slätt långt borta. Men egentligen hade jag inget grepp om tiden som passerat. Den bestod av enstaka dagar, travade på varandra, enskilda händelser och så all utfyllnad mellan dem som tillsammans flöt ihop till en evighet.

Under hela den där tiden hade jag längtat hem. Hem till Elsinorien, till vårt slott, vår fasta punkt i tillvaron. Eller längtat är kanske fel ord. Men det var strävan efter att få komma hem igen, strävan efter att vårt land fortfarande skulle vara vårt, att vi skulle kunna få komma hem och fortsätta som innan, som hållit oss uppe.

I alla fall mig. Det var det som varit vårt mål genom den där helvetestiden. Tankarna på ett fjärran slott vid havet, en brasa i ett rum i trygghet. Och för att få tillbaka det måste vi först bli av med kejsar Aygwidon, på ett sätt eller annat.

Nu var vi där. Mot all rimlighet och alla odds var han nu borta, och vi var tillbaka hemma i tryggheten. Och inget var som det skulle.

Jo, på ytan var det förstås bra. Vi var hemkomna och vid liv. Det var långt bättre än jag befarat många gånger. Slottet stod kvar, och inget dramatiskt hade hänt på hemmaplan. Jag hade haft farhågor om att Aygwidon skulle ha skickat hit folk, tagit över slottet, gett 7

sig på Elsinoriens befolkning som han gjort i så många andra länder på olika sätt. Jag hade befarat brandhärjad bebyggelse, död och förödelse. Men inget sådant. Han hade uppenbarligen lagt fokus på annat och låtit Elsinorien vara. Ändå. Ändå var det som om världen rasade framför mina fötter när vi kommit hem.

Jag hade inte längre någon strävan framåt. Behövde inte kämpa en dag till, fortsätta en dag till. Behövde inte ha fokus på att hålla oss gömda eller hitta fler bundsförvanter eller försöka komma på någon plan eller hitta mat för dagen. Och då kom det ikapp mig. All oro och ångest och trötthet från månader tillbaka, allt det där jag hade hållit tillbaka för att det faktiskt inte funnits plats för det. Det sög så mycket kraft. Kvar blev bara en stor tomhet. Och den där tryggheten jag hade längtat efter, samvaron, att kunna kura ihop oss framför brasan och vara nöjda med att bara vara, den fanns det inget kvar av heller. För det var inte på något vis jag som var värst däran.

Den dagen vi kom hem sken solen. Det låg snö fläckvis på slätten, och snö i drivor runt slottet, men det var plusgrader och det var blöt sörja för hästarna att trampa i och smältdropp från träd och tak.

Och när vi närmade oss slottet var det som om en skugga bröt sig loss från de gråa murarna, och skuggan blev till Rinda, och hon såg ut som om hon sett spöken.

Det var ju inte konstigt alls. Hon kunde inte veta att vi skulle komma hem just då. Eller om vi någonsin skulle komma hem för den delen. Och trots att hon varit van att se mig i en hel del olika kläder så tog det henne ett par sekunder av stirrande innan blicken i hennes ögon visade att hon fått ihop att den som stod där i Arenas avlagda kläder var jag. Själv undrade jag egentligen mest vad hon gjorde på slottet. Ett tomt kallt slott mitt i vintern, när hon hade en familj hon kunde vara hemma hos? Fast det fick jag ganska snart klarhet i.

När den allra värsta chocken över vår hemkomst hade lagt sig hos henne var det första som vällde ur henne en lång ganska osammanhängande ursäkt. Ur den ursäkten fick vi oss till livs en första beskrivning av läget här hemma. Rinda hade varit och lånat 8

ur slottets förråd, för det var ont om mat efter en torr sommar och en på många sätt hård vinter, och till och med Rindas föräldrar var numera helt på det klara med att det var bättre att låna av slottets reserver än att svälta ihjäl innan vintern var slut, speciellt när ingen visste var landets kungafamilj befann sig eller om vi ens var vid liv. Men hon bedyrade många, många gånger att de skulle betala tillbaka tids nog.

Pappa kramade om henne – Rinda såg om möjligt ännu mer chockad ut än när hon först fått syn på oss – och bedyrade henne att allt var i sin ordning. ”Ni behöver självklart inte betala tillbaka någonting. Ni har gjort helt rätt som använt av den mat som fanns på slottet när vi inte fanns här, vi hade inte varit hjälpta av att komma hem och hitta er döda. Dessutom är jag övertygad om att ni mer än väl gjort er förtjänta av maten. Tack för att ni funnits här och sett till slottet när vi inte var här.” Sedan vände han sig till Nialdo. ”Och du ska ha allt tack i världen, Nialdo. Jag förstår att du rimligen vill hem till gården så fort som möjligt. Du har ingen skyldighet att stanna en sekund längre. Och Rinda ska självklart bege sig hem med den mat hon varit här och hämtat, de väntar säkert på den hemma hos er. Men om jag ändå får be er, så skulle jag vara tacksam om ni har möjlighet att komma tillbaka hit sedan. Vi har ett iskallt slott och behöver hjälp med att få lite värme, inburen ved och tända brasor och sådana saker. Om du Rinda tror att det går bra för dina föräldrar, förstås.”

Jag tänkte att formellt sett var väl Rinda fortfarande min kammartärna och det var den rimligaste sak i världen att hon skulle finnas här och hjälpa till nu när vi var hemkomna, men samtidigt var jag väldigt glad att pappa inte antog något rakt av. Och var befann sig tjänstefolket i övrigt egentligen? Jag visste inte, jag bara antog att de inte var här.

Rinda nickade men sa inget. ”Vi är tillbaka om några timmar”, sa Nialdo.

Det lät enkelt och rättframt när han sa det. Men det var något väldigt tveksamt i hans rörelser när han hjälpte Rinda upp på hästen framför sig och sedan red iväg. Och när de försvann över slätten, 9

bort mot gården vid ån, så var det som om det slet loss det sista av någon sorts märklig trygghet vi haft under hela den där tiden på resande fot. Hade det inte varit för Nialdo hade vi aldrig rett ut det, han hade förhindrat totala katastrofer mellan mig och min bror.

Men nu var vi hemma. Nu bröts vår lilla trio sönder.

Jag vände mig om och såg på min bror. I hans blick såg jag mest tomhet.

De var verkligen tillbaka några timmar senare, Nialdo och Rinda.

Jag och pappa hade hunnit få in hästarna i stallet och utfodra dem men inte så mycket mer. Jag kände mig lätt förbryllad över hur kort tid syskonen hunnit vara hemma på gården. Det måste ha funnits så många frågor att besvara för Nialdo, så mycket att förklara. Ett par timmar kunde inte gärna ha räckt?

Vi hjälptes åt att bära in ved och få igång brasor i de viktigaste rummen. Förråden här på slottet hade uppenbarligen mat att erbjuda, för Rinda plockade fram hårt bröd och vällagrad ost och ordnade varm dryck åt oss. Sedan värmde hon vatten till ett bad åt mig nere i köksregionen.

Jag protesterade. ”Det är inte jag som är mest i behov av ett bad.

Jag badade för bara några veckor sen. Arenas och Nialdo har inte badat sen vi reste hemifrån.” Jag hade blivit badad på slottet, hos Aygwidon. Men min tidsuppfattning var förvirrad. Hur länge sedan var det egentligen?

Rinda såg frågande på mig. Jag visste inte vad Nialdo hunnit berätta, eller vilka funderingar som rörde sig i Rindas huvud. Kanske var det svårt att tro att jag alls badat sedan vi rest hemifrån när man såg hur jag såg ut, eller så undrade hon hur jag alls fått möjlighet att bada under månader på resande fot? ”Det kommer att bli tillfälle för de andra att bada också”, sa hon. ”En i taget. Men du först.”

Jag kom inte undan. Jag var tvungen att plocka av mig de smutsiga, slitna pojkkläder jag gått klädd i hela vintern och sjunka ner naken i det varma vattnet. Men det fyllde mig med obehag. Jag ville inte vara naken. Mitt huvud fylldes av minnesbilder: tjänsteflickor 10

som tvättade mig och kämpade med att reda ut mitt hår, klänningen i purpur och svart, marmorgolv med virvlande svartvitt mönster … och kejsaren. Kejsaren som sparkat omkull mig på det där golvet.

Det lilla tornrummet med spindelvävstunna sängförhängen. Repet runt mina händer. Det snurrade i huvudet. Jag ville inte minnas.

Nu var det Rinda som skrubbade mig. Jag var hemma. Jag hade inget att vara rädd för. Det borde ha varit skönt att bli rentvättad från den gångna tiden, men jag fick kämpa med att inte slita mig loss ur hennes händer. Det måste ha synts på mig hur jag drog mig undan fast jag försökte låta bli. ”Vad är det?” frågade Rinda. ”Vad har ni varit med om?”

Men jag svarade inget. Vad skulle jag svara? Var skulle jag ens börja? Och när Rinda efter en stund tyckte jag var ren nog att få kliva upp ur badvattnet så återstod problemet med vad jag skulle ha på mig för kläder nu. Själv ville jag inte ha något annat än de där smutsiga slitna paltorna. Fast jag förstod ju det orimliga i det. Om inte annat så behövde de tvättas. Och lagas igen. Egentligen behövde jag varmare kläder; de där kläderna hade bara till nöds räckt till under vintern.

Men vad skulle jag ha på mig? Vem var jag? Under det gångna året hade jag hunnit med åtminstone fyra olika identiteter. Först föräldralös, hårt arbetande flicka på värdshus. Sedan Elsinoriens återfunna prinsessa, med ett fritt liv i skog och mark. Därefter, när Aygwidon kom till Elsinorien, en kuvad och finklädd och väluppfostrad prinsessa. Sedan, från kvällen efter att han rest och fram till alldeles nyligen, en pojke, fosterbror till Elsinoriens prins. Och även om alla under de sista veckornas hemresa hade vetat vem jag var, så hade jag ändå kunnat dröja kvar i den sista rollen som pojke; det var ändå så de allra flesta kände mig, och jag hade inga andra kläder.

Men nu? Vem var jag egentligen? Jag visste att Rinda hellre såg mig i klänningar än i pojkkläder. Och jag hade inte mental ork att argumentera för något annat. Inte nu. Tröskeln att alls prata om det som varit var så hög ändå. Jag ville inte kliva in i flickan, prinsessan.

Det tog emot.

Nialdo kom till min räddning när han tittade förbi köket där jag 11

stod insvept i en gigantisk handduk och inte riktigt visste hur jag skulle ta mig vidare ur situationen. ”Jag vet var det finns fler av Arenas urvuxna kläder”, sa han, som om det var den naturligaste sak i världen. ”Jag är tillbaka om fem minuter.”

Och så var det problemet ur världen, åtminstone för stunden. ”Och jag vet att badvattnet knappast är rent efter dig, Ailonise, men jag är smutsigare än vattnet”, sa han när han kom tillbaka. ”Jag tror faktiskt jag ska använda ditt badvatten till att tvätta av mig det värsta.”

Jag och Rinda lämnade honom ifred med sitt bad. ”Vad trodde ni egentligen när vi plötsligt bara var borta?”

Vi hade gått upp till mitt rum, jag och Rinda, och hon kämpade med att försöka reda ut tovorna i mitt hår. Brasan i den öppna spisen hade börjat ge en mer behaglig temperatur åt luften i rummet, men stenväggarnas kyla kämpade fortfarande emot. Utanför fönstret hade vinterkvällens mörker redan tagit över. I kvällens stillhet fann jag ro att fråga.

Rinda kom av sig i borstandet, och det tog en liten stund innan hon började prata. ”Vi såg när skeppet seglade iväg. Det var det många som gjorde, det var ju mitt på ljusan dag, så det var svårt att missa. Vi antog att kejsaren hade rest hem. Fast vi visste inte varför … om det hade hänt något eller så. Men folk har fantiserat ihop alla möjliga historier eftersom ni försvann i samma veva. Att ni allihop var med på skeppet, som gisslan eller så. Folk har så mycket fantasi, sprider så gärna rykten och hjälper varandra att brodera ut sina historier …” ”Men ni då?” Det var uppenbart att Rinda inte själv hörde till dem som trott att vi varit med på skeppet. ”Pappa såg er när ni gav er av morgonen därpå. Så vi visste i alla fall att ni inte varit med på skeppet. Fast han berättade inget förrän flera dagar senare. Och då bara för mig och mamma, och inte förrän vi svurit att inte berätta för någon annan.”

Allt vårt hemlighetsmakeri. Arenas som varit så bestämd med 12

att vi inte fick säga farväl till dem, för att det var bättre att de inget visste. ”Fast vi visste ju egentligen ingenting ändå”, fortsatte Rinda, som om hon läst mina tankar. ”Bara att ni begett er norrut. Och sen var ni borta.” Hon skrattade till lite lätt. ”Vi har nog också ägnat oss åt spekulationer. Men vad skulle vi annars gjort?”

Jag skakade på huvudet. ”Ni var hemom så kort stund tidigare idag, du och Nialdo. Jag trodde ni skulle stanna mycket längre, med tanke på att han inte träffat er sen i höstas. Hann han över huvud taget berätta vad … vad vi varit med om?” ”I grova drag. Att ni ridit runt halva den kända världen i jakt på människor som kunde hjälpa till att störta kejsar Aygwidon. Att det uppdraget nu är slutfört. Och att du nog är den vi ska tacka mest av alla för det.” Hon log. ”Fast han kunde inte riktigt förklara hur. Och jag har fortfarande inte fattat vad som egentligen hände här i höstas, den där dagen när han reste.”

Nej, vad som egentligen hänt den natten Aygwidon besegrades, det kunde jag knappt sätta ord på själv. I alla fall var det inget jag klarade av att prata om. Men det andra kunde jag svara på. ”Kejsarn ville gifta sig med mig. Pappa sa nej.” ”Oj då.” ”Ja. Det är nog det minsta man kan säga.”

Det blev tyst en stund. Rinda kämpade på med mitt hår, och jag tror att vi båda försvann i tankar åt varsitt håll. ”Hur har det varit här hemma?” frågade jag försiktigt efter en stund. ”Vinter. Kallt. Hungrigt.” Rinda började trevande. ”Vintern kom tidigt, den första snön föll bara dagar efter att ni gett er av. Alldeles för tidigt. Vi var inte alls beredda. Och sommaren hade inte riktigt varit vad den borde. Det var torrt, det blev en dålig skörd. Och Nialdo … tja, han hjälpte inte till så mycket som pappa skulle ha önskat hemma på gården i somras. Visserligen brukar han tillbringa mycket tid med Arenas annars också, men jag tror att vi alla njöt lite för mycket av sommaren när vår prinsessa var hemkommen. Att 13

Nialdo och Arenas totalt gick upp i att leva livet med dig. Och sen, den månaden när kejsaren var här … då blev saker inte heller gjorda som de skulle. Och så den tidiga vintern på det.” ”Det har varit missväxt och hungersnöd på många håll”, sa jag. ”Nästan överallt vi rest.”

Rinda rynkade pannan. Det var tydligt att hon inte hade tänkt den tanken innan. ”Jag trodde bara det var här. Och hungersnöd har det väl inte riktigt varit. Men väldigt magert. Trots det vi lånat här.” ”Du hörde pappa. Inget lån. Ni behövde maten och inget av det ska betalas tillbaka.” ”Haha, jag är inte säker på vad min pappa säger om den saken.

Han kan vara ruskigt envis och stolt, speciellt när det kommer till att göra rätt för sig.” ”Var det därför ni var hemma så kort stund? Vad säger egentligen din pappa om att Nialdo följde med oss?”

Rinda svarade inte. Jag misstänkte att svaret var ganska komplicerat. Inte ens Benlio skulle väl komma på tanken att tycka att det var dåligt att hans son följt med oss för att förhindra Aygwidon att ta vårt land. Och ändå …

När vi samlades i pappas rum senare den där första kvällen kändes det ändå ganska okej. Det var skönt att vara inomhus, att vara varm ända in i kropp och själ, ha torra kläder på sig och faktiskt inte ens behöva fundera över att hitta något att äta, för det fanns mat på slottet.

Vi fick konkreta uppdateringar om läget på hemmaplan från Rinda. I början efter att vi gett oss av i höstas hade tjänstefolket på slottet fortsatt nästan som vanligt. Som om alla försökt hålla hoppet uppe genom att intala sig att vi skulle dyka upp igen när som helst.

Kött hade rökts och saltats, korv hade stoppats och hängts på torkning, nygjord ost hade lagts på lagring. Säden från förra årets ganska magra skörd hade levererats från kungsgårdarna några veckor efter vår avfärd. Men allt eftersom tiden gått hade man tvingats inse att kungafamiljen inte skulle komma hem och att det vore meningslöst att fortsätta som vanligt. Dendo, som skötte stallet, var den enda 14

av tjänstefolket som stannat kvar i det övergivna slottet, men han hade just nu rest för att hälsa på syskonbarn söderut och väntades tillbaka om några dagar, medan Doa och Eyin, de båda äldre kvinnor som hade huvudansvaret för övrigt hushållsarbete på slottet, några veckor efter att vi försvunnit hade valt att flytta ner till byn tills vidare. De skulle säkert vara tillbaka inom det snaraste när de fick veta att vi kommit hem.

Både Rinda och Nialdo stannade kvar på slottet den första natten efter att vi kommit hem, med någon vag ursäkt om vintermörkret därute. Och oavsett vilken den egentliga orsaken var så kändes det bra att de var kvar.

Men tiden framöver blev påfrestande. Det mest påtagliga var Arenas. En pil hade träffat honom i överarmen den där natten de stred och jag var inlåst i ett tornrum i Monia slott. Det var inget särskilt djupt sår, men det var tydligt att det irriterade honom mycket, och det läkte dåligt och varade sig. Om det i sin tur berodde på att pilen tagit illa, eller om problemet huvudsakligen var att han inte riktigt ville låta någon sköta om det, var svårt att veta. Han ville inte att någon av oss skulle röra det, fastän det egentligen borde tvättats rent. Han drog sig undan, snäste och hittade på ursäkter för att slippa eller för att vi skulle låta honom vara.

Fast egentligen tror jag inte det var såret som var grundproblemet, det blev bara en ursäkt. Det riktiga problemet var nog att den här vintern varit för mentalt påfrestande för honom. För oss alla, förstås, men jag tror det hade satt djupast spår hos honom. Bortsett från förlusten av mamma när han var liten så hade han vuxit upp i en ganska trygg tillvaro, där kejsar Aygwidon visserligen länge funnits som ett fjärran hot som dock aldrig lett till någon konkret påverkan. Sedan hade allt ändrats över en natt, och Arenas hade varit den som blivit tvungen att ta ansvaret, fungera som ledare för vår lilla grupp. Han hade hunnit bli besviken så många gånger under de här månaderna, hunnit misströsta och tro att allt var kört.

Det hade blivit för mycket. ”Han har förlorat hoppet”, sa Rinda.

Ja, det var nog sant. Han var arton år gammal, på väg att bli vuxen, 15

och redan alldeles för tyngd av att ha behövt ta ansvar. Vetskapen om att han en dag skulle bli kung hade alltid vilat alltför tungt på hans axlar, och med vinterns praktiska erfarenheter ovanpå det … och nu var vi slutligen hemkomna i trygghet, med möjligheten att slappna av och ta in vad som egentligen hade hänt. Det var i alla fall min tolkning av hans beteende. Fast jag visste inte. Han sa inte mycket. Drog sig undan, höll sig för sig själv, och när han sa något så var det inte mer än nödvändigt och nästan alltid surt och snäsigt.

Jag pratade en del med Nialdo om det, och hans uppfattning var ungefär samma som min.

De samtalen med Nialdo var nog å andra sidan så nära vi över huvud taget kom att faktiskt prata om de gångna månaderna. Resan hem från Monia hade redan lagt ett tacksamt avstånd mellan det som hänt och nuet, och det var besvärande nog att behöva gräva fram händelserna igen för att kunna berätta när vi kommit hem.

Efter de första dagarnas mycket sammanfattande redogörelser för Rinda, och någon gång senare för tjänstefolket, så tror jag nästan ingen av oss nämnde den tiden högt igen. Det var som om vi lade ett lock över minnena, som en gemensam tyst överenskommelse. Inte så att det var tabu att prata om, bara det att ingen av oss ville eller orkade. En del av upplevelserna skulle jag inte ens ha vågat försöka sätta ord på, jag hade fullt upp med att försöka hålla dem borta från mina tankar så att jag kunde klara av att finnas.

Nialdo var mycket på slottet den här tiden. Det hade han visserligen alltid brukat vara – hela tiden sedan jag kom till Elsinorien, men även långt dessförinnan. För han hade varit Arenas bästa vän ända sedan de var små. Men det var ju ingen rimlig anledning för Nialdo att vara på slottet nu. Arenas umgicks inte med någon om han inte måste och sa inte mer till Nialdo än till oss andra. Ändå var Nialdo långt mycket mer på slottet än han var hemma på gården. Jag tror han kände sig förvirrad över var han hörde hemma. Bondpojken som var prinsens bäste vän och som rest runt halva världen, nu förväntades han komma hem och hjälpa till på gården, förväntades vara någon han inte längre var. Det var nog inte heller helt lätt. Jag tror att han flydde till oss på slottet för att han inte orkade med att vara hemma.

16

Och pappa … pappa gömde sig nog på sitt eget sätt. Försvann till sina plikter som kung, vilka nu de var. Jag hade för dålig koll på vad det praktiskt innebar i vardagen att vara kung, men det måste ju ha funnits en massa saker som inte hunnits med under de här månaderna. Det antog jag i alla fall. Men det kändes ensamt. Jag hade saknat pappa under de månader vi varit åtskilda, och visst, nu såg jag honom i alla fall varje dag, men … ja, jag hade hoppats på mer.

Sammantaget var vi en ganska dyster och socialt missanpassad skara som vandrade runt på slottet och genomled tiden, var och en huvudsakligen i sin egen bubbla. Och så Rinda, som rörde sig fram och tillbaka mellan slottet och gården och förmodligen gjorde mer nytta än någon av oss andra.

Jag sov ofantligt mycket. Det var en förlamande trötthet som hade lagt sig över mig. Åtminstone i början var det som om jag skulle kunna sova precis hur mycket som helst. Den akuta tröttheten gick över efter ett tag. Ändå fortsatte jag att sova massor. Sömnen blev en verklighetsflykt: så länge jag sov behövde jag inte bry mig om verkligheten. Sömnen var dessutom märkligt nog nästan drömfri. Man kan tänka sig att jag borde haft massor av minnen som skulle ha behövt bearbetas i drömmarna. Men det var bara enstaka gånger jag drömde. I övrigt var det tung och tom sömn. Och när jag vaknade på morgnarna ville jag inte behöva överge den där sköna bekymmersfria platsen, ville inte återvända till verkligheten. Morgnarna förde dessutom alltid med sig ett märkligt illamående, ett illamående som satt i själen och som inte genererade några kräkningar. Det lättade efter några timmar, men varje morgon var en plåga.

Fast helt overksamma var vi inte. Vi bar in mängder med ved eftersom det krävdes för att hålla slottet varmt. Och varje dag var jag och Nialdo nere i stallet och tittade till hästarna, och om vädret var bra red vi ofta ut en runda också. På det sättet fick vi i alla fall frisk luft och lite annat att tänka på. Efter de där ridturerna kändes det åtminstone som om huvudet blivit lite syresatt, och vi var inte fullt lika dystra till mods. Även om vi mest småpratade om oväsentligheter så fyllde vi i alla fall på med något annat än slottets instängda dysterhet.

17

Men vintern var långtifrån över. Mörkret härskade fortfarande under stora delar av dygnet. Och under återstoden av februari och början av mars hann vi uppleva tre snöstormar, när vi under några dygns tid var helt avskurna från omvärlden.

Den första slog till när vi hade varit hemma drygt en vecka. Jag och Nialdo var på väg ut med hästarna, men så fick han syn på himlen. ”Den där blågråa nyansen … Jag tror vi ska ta in hästarna igen”, sa han bara.

En liten stund senare började snöflingorna yra omkring. Även om det inledningsvis verkade som små snömängder så ökade det snabbt på. Vinden tog i och drev snön längs med marken på slätten, slipade marken, och snön stannade inte förrän något hindrade den, och slottet var typiskt något sådant. ”Borde du inte ta dig hem?” sa jag till Nialdo. ”De måste undra var du blivit av. Och så långt hem har du inte?” ”I snöstorm kan de enkelt räkna ut att jag gjort det jag bedömt som säkrast. Det är oerhört lätt att rida vilse, eller inte kunna komma fram, och sen frysa ihjäl alldeles nära hemmet. Hade det inte varit för en god portion tur hade vi alla tre strukit med ute på Vaneseslätten tidigare i vinter, det tror jag du också inser om du tänker efter. Men jag är inte mer lockad av det ödet på hemmaplan.”

Jag skakade på huvudet.

På västra sidan av slottet, in mot land, växte drivorna snabbt höga. Snart kunde vi inte se ut genom fönstren på nedersta våningen.

Men åt andra sidan, ut mot havet, bildades inga drivor. Där kunde vi istället se det makalösa skådespelet när snön mötte havets vågor i den kraftiga blåsten och sedan tids nog hur vackra isskulpturer skapades på en del av de större klipporna.

När snöstormen slutligen bedarrade efter ett dygn var det genom en mindre dörr på havssidan vi lyckades ta oss ut, för att sedan komma runt slottet och skotta fram stora ingången. Vi ägnade större delen av den dagen åt att i bitande iskyla och blek vintersol skotta gångar runt slottet och göra fri väg framför slottets alla ingångar.

18

Nialdo red hem för att meddela att vi alla var välbehållna, och jag tog ut Nisha på en liten runda.

Sedan följde ett par dagar med solsken och dagsmeja. Drivorna hann krympa och sjunka ihop, och på slätten, där snön bara lagt sig i ytterst tunna lager, hann det bli barmark. Vi bar åter in ved i mängder. Och sedan slog nästa snöstorm till.

Den här gången var Nialdo inte på slottet. Inte jag heller; jag var ute och red men noterade färgskiftningen och intrycket av molnen som snabbt närmade sig och kände hur vinden började bita. Innan vi hunnit hem hade små vassa snöflingor börjat röra sig horisontellt framför oss på stigen. Som flytande snö. Det kändes som om det var i sista ögonblicket jag fick in Nisha i stallet och själv kom upp i slottet.

Den här gången varade stormen längre. Snöfallet var ymnigare, och det byggde snabbt på ovanpå de gamla drivorna. Men värst var egentligen att varken Nialdo eller Rinda var på slottet. Det var bara jag, pappa och Arenas, och så tjänstefolket som nu hade hunnit återvända. Det var så tyst. Inte en vilsam tystnad, utan en fastklibbande, obekväm, som kom av att ingen verkade vilja eller våga prata. Så länge Nialdo eller Rinda fanns här uppstod stundtals lite småprat och det fanns fler än jag som gjorde försök att dra några ord ur Arenas. Men inte nu. Arenas hade sin dörr stängd. Tjänstefolket tassade runt på tå eftersom varje ljud i närheten av Arenas rum riskerade att irritera honom och orsaka ilskeutbrott, och även om ljud förstås inte hördes till hans rum från hela byggnaden så var det som om strävan att dämpa sig, viska, inte höras, fortplantades till varenda vrå av slottet. Dessutom klistrade den här snön effektivt fast på fönstren och stängde ute dagsljuset. Jag gick omkring i slottet i tystnad, ensamhet och mörker. Det kändes som om den enda sociala kontakt jag hade de där dagarna var vid måltiderna, som jag såg till att äta tillsammans med pappa, i hans rum. Men även då var det alldeles för tyst. Kanske var det mörkret och ljudet från stormen i sig som gjorde att det kändes svårt att prata? Och det lilla vi trots allt sa handlade mest om ved och snö.

Den tredje snöstormen slog inte till förrän några veckor senare.

19

Då hade vi hunnit börja tro att våren verkligen var på väg. De första vårblommorna hade försiktigt tittat fram ur fjolårsgräset och väckt någon sorts livshopp i mitt hjärta, temperaturen hade börjat stiga och vi hade till och med hunnit plocka med oss varm dryck ut och sitta och njuta i solskenet och titta på hur solen glittrande reflekterades i havet. Dagen efter slog snöstormen till, den här gången med ganska tung och blöt snö som bäddade in slottet i drivor och skar av oss från omvärlden igen.

Det var som om vintern ville bevisa att den minsann inte var besegrad, samtidigt som vårens värme tycktes ge extra kraft åt vinden och fylla molnen med oändliga mängder snö. Det höll på att driva mig till vansinne. Där var vi inspärrade tillsammans. Min bror, med sitt sår i armen som trots allt långsamt läkte men med sår i själen som snarast verkade bli mer infekterade ju längre tiden gick.

Min pappa, som jag i fjorton år trott i bästa fall var död och som jag egentligen aldrig hunnit lära känna under den gångna sommaren innan vi skildes åt igen. Min kammartärna, som jag aldrig lyckades lära känna närmre – eller hade jag kanske aldrig riktigt försökt? Och så hennes bror, den som officiellt hade minst här att göra men som var den enda av dem som gjorde den här vintern uthärdlig. Ja, och så jag själv. Jag som fortfarande gick i min brors urvuxna kläder och inte lyckades bestämma vem jag egentligen var eller ville vara nu när vi kommit hem. Och där utanför dånade vinden och yrde snöflingorna; vårljuset var på väg men vintern höll oss ändå stenhårt fastbundna inomhus vid värmande brasor. Vi satt av tiden och väntade på … ja, vad?

Där och då vällde frustrationen över och blev större än mörkret i själen, frustrationen fångade upp en liten gnutta ilska, och tillsammans blev de till en beslutsamhet. Jag gick raka vägen till pappas rum, för jag kände att jag måste agera nu, innan beslutsamheten rann av. ”Pappa, jag måste veta mer. Jag kan för lite, vet för lite. Du är kung och jag är prinsessa, men jag vet så löjligt lite om vårt land. Vi kan inte ha det så här.”

Pappa, som satt i en fåtölj framför brasan, djupt försjunken i 20

tankar, tittade upp och såg mig rakt i ögonen. ”Det har du alldeles rätt i. Självklart ska vi göra något åt det. Och när skulle vara ett bättre tillfälle att börja än under en till synes evig snöstorm?”

21

H

ur går man vidare när man lyckats med det omöjliga?

Borde inte allting vara frid och fröjd när uppdraget lösts, fienden besegrats och man äntligen kommer hem?

Det är tidigt på det nya året när Ailonise och de andra kommer tillbaka hem till Elsinorien. Men de har genomlevt stora påfrestningar och vedermödor. Det finns sår som behöver läka, både utanpå och inuti.

Ailonise letar egna vägar att fylla tomrummen i själen och få svar på existentiella funderingar. Men på vägen väcks också nya starka känslor som hon inte vet vad hon ska göra med. För vilka band kan egentligen en prinsessa från Elsinorien knyta, och vad får det för konsekvenser?

Knutar och band är den andra boken i serien om Elsinorien.

www.vistoforlag.se