9789178854424

Citerade sångtexter: S. 14 och 230: ”Jazz Méditerranée” Framförd av Henri Salvador Skriven av B ­ . Biolay och K.A. Zeidel.

S.169: ”Te Amo y Te Amare” Framförd av Alex Fox Skriven av A. Fox

S. 34: ”Red Sails” Framförd av David Bowie Skriven av D. Bowie och B. Eno.

S. 258: ”When You’re Young and in Love” Framförd av the Marvelettes Skriven av V. McCoy.

S. 58: ”Success” Framförd av Iggy Pop Skriven av I. Pop, D. Bowie, R. Gardiner.

S. 258: ”Going Home to Mary Lou” Framförd av Neil Sedaka Skriven av N. Sedaka och H. Greenfield.

S. 61: ”Cactus” Framförd av Pixies Skriven av F. Black.

S. 260: ”It’s the Same Old Song” Framförd av Four Tops Skriven av Holland-Dozier-Holland.

S. 74: ”Everyone’s a Loser” Framförd av I monster, Skriven av D. Honer och J. Gosling

S. 260: ”Will You Love Me Tomorrow” Framförd av the Shirelles Skriven av G. Goffin och C. King.

S. 112: ”Pull Up to the Bumper” Framförd av Grace Jones, Skriven av K. Baya, G. Jones och D. Mano.

S. 260: ”Oh Yeah, Maybe Baby” Framförd av the Crystals Skriven av H. Hunter och P. Spector.

S. 118: ”Love is the Drug” Framförd av Grace Jones Skriven av B. Ferry och A. Mackay.

S. 293 och 294: ”Do You Realize??”

Famförd av The Flaming Lips Skriven av W. Coyne, S. Drozd, M. Ivins och D. Fridmann.

Niki Shiryos fantastiska resa med Sirius TVC15 Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2021 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Text: Adrian Torstensson, under pseudonymen Boyeaux Grafisk form: Mattias Norén och Erik L. Udd Första upplagan Tryckt i Viljandi, 2021 ISBN: 978-91-7885-442-4

Adrian Boyeaux

Kapitel 1:

Flickan och fartyget. Och halvfisken.

Ett urbant gatunät sett från ovan. Svarta kablar löpte mellan de färglösa, fyrkantiga byggnaderna och under dem rörde sig en liten svart plupp fram längs gatan, bort mot hamnen. Pluppen var en Citroën Traction Avant som i maklig takt gled förbi slamrande maskiner och väsande ventiler som släppte ifrån sig tunna dunster av ånga. Med ett gnisslande ljud parkerade den på en kaj, i utkanten av ett väldigt folkmyller.

Den vänstra bakdörren öppnades och en äldre kvinna klev ut.

Hon var klädd i en stram klänning som nådde till fötterna och bar håret uppsatt i en hård knut. Bakom de tunna glasögonen granskade ett par stränga ögon omvärlden. ”Seså, skynda på!” manade hon mot bilens innandöme.

Den trötte chauffören med keps och slokande mustasch tittade i backspegeln med oengagerad min.

Dörren närmast kajkanten öppnades och en fot i en röd sko sattes till marken. En flicka klädd i en vit kofta uppenbarade sig, ställde sig att blicka ut mot havet. Den kalla vinden blåste i hennes korta, blåsvarta hår och ryckte i den mörka kjolen som hon höll nere med en blek hand. ”Där har du båten, Niki”, sa damen och pekade.

Niki tittade. Hennes stora ögon vidgades och hennes mun öppnades i förundran. Vid kajen låg ett stort fartyg förtöjt. Dess breda, 5

svarta skrov var flera hundra meter långt och ur den röda skorstenen, som stack upp över den vita överbyggnaden, bolmade tjock rök. En stor folkmassa trängdes på kajen och kring landgången som var prydd med röda, gula och blå ballonger. Det kastades serpentiner och konfetti. Människor på båtdäcket vinkade ivrigt och ropade till sina vänner och bekanta nere på kajen. ”Niki, stå inte där och glo!” snäste damen. ”Du sölar alltid.

Hade du inte sölat så imorse hade vi inte behövt köra hit i sjutti knyck som ena andra biltjuvar och än mindre anlända så här nära inpå avgången och bli utstirrade av allmogen och allehanda pick och pack. Fort! Ta nu dina väskor!” ”Ja, Fröken”, svarade Niki. ”Ursäkta min tankspriddhet.” ”Tankspridd och tankspridd, du är en sabla virrhjärna”, knorrade Fröken för sig själv.

De banade sig en väg genom folkhopen: först chauffören kånkande på en stor koffert, tätt följd av Fröken och sist kom Niki bärande på en mindre väska. Hon skådade upp mot det stora fartyget. Ovanför sig kunde hon skymta båtens namn: Sirius TVC15.

När de kommit fram till landgången tog två smala matroser i vita uniformer över kofferten som chauffören bar. ”Till hytt A65!” kraxade Fröken bakom chauffören samtidigt som hon viftade med en biljett i luften.

Fröken räckte biljetten till Niki: ”Niki, försök nu att uppföra dig, tänk på att inte …”

Fröken stannade upp i sina förmaningar. Hon såg sig paniskt om till höger och vänster som om hon sökte efter något, så stod streck av plötslig insikt kring hennes huvud, hon satte händerna till kinderna och skrek med uppspärrade ögon och munnen på vid gavel: ”Min handväska! Jösses, min handväska, den är borta! Hari, någon har stulit min handväska!”

Medan Fröken skrek och chauffören försökte lugna henne såg sig Niki om. Runt omkring henne fortsatte folket att vinka med näsdukar, handskar och paraplyer. Männen var klädda i rockar – 6

vissa av dem var också iförda hattar – och kvinnorna bar vida klänningar. Konfetti singlade ned på dem från fartyget där män och kvinnor i färggranna kläder vinkade adjö med leende läppar och ögon vända till uppochnedvända U:n.

Hennes blick fastnade vid en jämngammal pojke som satt på relingen och dinglade med sina bara fötter. Han hade på sig en röd skjorta med uppkavlade ärmar och hans yviga, bruna kalufs vajade i brisen. Han såg att Niki tittade på honom och mötte hennes blick. Nikis kinder blossade upp i rött och hon slog ned ögonen.

Frökens hysteriska sökande efter handväskan pågick fortfarande i bakgrunden. ”Åh, Hari, sluta tramsa runt, jag lämnade ju väskan i bilen!” utropade Fröken till slut och satte stopp för spektaklet. ”Tar man med nåt värdefullt ut kan man vara säker på att de här korparna länsat en innan man hunnit halvvägs.”

Hon vände sig återigen till Niki: ”Niki, tänk nu på att vara försiktig. Håll dig i din hytt och prata inte med folk du inte känner. Gå inte nära kanten på båten och försök att tänka på din familjs ära. Ja, jag vet att det inte är så lätt när man är föräldralös men du måste ändå försöka, för ära, förstår du, är ett absolut och universellt värde. Begriper du? Tror du familjen Saunders skulle vilja ha dig om de trodde att det kom en oärbar flicka till deras hus? Nej, det skulle de sannerligen inte utan de skulle skicka tillbaka dig till oss på barnhemmet meddetsamma och jag kan säga dig att i så fall får du åka med potatisen i lastrummet för de här biljetterna med Trans-Oceaniska Expressen är inte billiga, hu nej! Det är bråda tider och vi måste ekonomisera. Förstår du det begreppet, barn? Använd restiden på bästa sätt: träna ditt bordsskick och dina räknetabeller, sånt gillar de nämligen. Och kom ihåg att prata inte mer än nödvändigt – ingen tycker om en sladdertacka förstår du.” ”Ja Fröken”, svarade Niki med en lätt bockning. ”Seså”, sa Fröken barskt och pekade på den slanke matrosen 7

som stod och väntade. ”Följ nu efter den unge homofilen till din hytt. Och försök att inte hamna i någon knipa. Och tänk på att hålla nere kjolen när det blåser – det blir säkert blåsigt på sjön.” ”Ja Fröken, tack Fröken”, svarade Niki med ännu en bockning.

Hon vände på klacken och skyndade efter matrosen.

Kvar på kajen stod Fröken och tittade efter flickan som försvann i båtens vimmel. Det dallrade till i hennes ena öga och hon såg lite mindre högdragen ut.

Chauffören närmade sig. ”Hur är det fatt?” frågade han. ”Åh, Hari, du vet att även livets höst är en färgsprakande säsong”, svarade hon med blicken fäst på den punkt där hon senast skymtat Niki. ”Kom nu så åker vi hem, jag är sugen på te. Och en cigg.”

Niki skyndade snubblande efter den smärte matrosen som rörde sig som en vålnad mellan figurerna i den strida ström av passagerare de var tvungna att vada uppför när de gick längs däcket.

Matrosen gled fram med lätta steg och väjde så smidigt för de mötande passagerarna att det såg ut som om han gled igenom dem. En tidning fladdrade förbi Niki. Dess förstasida bar fotot av en skäggig, glasögonprydd man i frack och cylinder under rubriken: ”Professor Tarmsjö reser vidare mot Amerika”.

Matrosen försvann in genom en dörröppning och de kom in i en ljus korridor som var om möjligt ännu tätare befolkad än däcket. Niki kämpade så gott hon kunde för att hänga med, flåsande och med väskan skumpande och slående till höger och vänster. Ändå kunde hon inte låta bli att se sig omkring. De ljusa golvplankorna var polerade så skinande rena att man kunde spegla sig i dem, från taket hängde stora ljuskronor och på de vita väggarna, mellan dörrarna till hytterna, hängde stora tavlor med sjömotiv. Sen var det ju allt folk också: långa herrar med skägg och hög hatt och kvinnor med vackert, böljande hår.

När hon tittade upp var matrosen försvunnen. Hur hon än skyndade och spejade så såg hon bara främlingars muntra anle8

ten. Hon tittade åt höger och vänster och kastade en blick över axeln. Då sprang hon in i någon. Krocken fick henne att snubbla baklänges och nästan falla omkull. Hon gned sin panna med handen och tittade sedan upp mot den hon kolliderat med. Genast blev hennes ögon pyttesmå och en stor svettdroppe dök upp på sidan av hennes huvud. Mannen hon såg upp på var klädd i en marinblå, dubbelknäppt uniform med ankarprydda guldknappar och fyra gyllene streck på ärmen. Det var kaptenen. Nedre delen av hans ansikte täcktes av ett tjockt, grånat skägg och på hjässan bar han en vit uniformsmössa med blänkande, svart skärm och ett gyllene emblem i form av en sjöhäst inramad av en krans. Niki var fortfarande stum men kaptenens ögon var milda. ”Vid alla halvnyktra havsfruar, här går det undan!” utbrast han och log. ”Och vart kan en så ung fröken vara på väg?” ”Förlåt mig, sir, jag är en vilsen passagerare som aldrig förr varit på en slik båt.” ”Nej det förstår jag”, sa kaptenen. ”Sirius TVC15 är en riktig skönhet. Hon är som en maka för mig, för jag är kapten ombord.

Jag heter Archibald Pint. Mina fiender känner mig som Jocke med Kniven, fast så har jag också väldigt få fiender. Och vad heter du?” ”Niki, Niki Shiryo”, svarade Niki. ”Nå, Niki, vilken hytt är det du ska bo i?” frågade kapten Pint. ”A65.”

Kaptenen log och pekade. ”Gå nedför den här korridoren och när den tar slut tar du till vänster. Och om du har några fler frågor under din tid ombord ska du aldrig tveka att fråga mig.”

Niki bockade, tackade och skyndade vidare.

Matrosen väntade framför dörren med graveringen A65. När Niki nått fram till honom tog han fram en nyckel ur fickan och stack den i låset. Dörren gick upp. Niki stod som en mörk siluett i dörröppningen med rummet framför sig. Matrosens hand knäppte på två knappar till vänster innanför dörren och med ens tändes ljuset och gardinerna som täckt fönstren gled åt sidan.

9

”Åh!” flämtade Niki med glittrande ögon.

Rummet badade i ljus. Skinande träpaneler täckte väggarna, mellan vilka det placerats en säng med blekrosa överkast, ett nattygsbord och ett skrivbord med tillhörande stol. Till vänster hängde en stor spegel och bredvid den fanns en dörr som ledde in till ett litet badrum. Genom två runda fönster skymtade havet och under det ena av dem, mellan väggen och skrivbordet, stod en stor länsfåtölj. Över skrivbordet, på väggen mittemot sängen, hängde en tavla föreställande den stora vågen utanför Kanagawa. Matrosen ställde kofferten vid sängen och räckte Niki nyckeln, sedan bockade han och försvann.

Niki blev ensam i rummet. Hon gick runt och tittade på de saker som fanns där. Bredvid den gröna lampan på skrivbordet låg en stor, vit snäcka som hon långsamt strök med handen och borta vid bordets andra ände stod en enhörning av porslin. En väckarklocka tickade på nattygsbordet. Hon stannade framför tavlan och tittade på den en lång stund. Det satt ett alfa över ena fönstret och ett omega över det andra, upptäckte hon, och hon gick närmare och tittade ut genom det ena. En mås flaxade förbi därutanför och någon blåste såpbubblor, tre stycken virvlade förbi i brisen.

Hon lämnade fönstret, drog ut skrivbordsstolen och blev sittande i den.

Efter en stund reste hon sig. På ena träpanelen satt en klinka.

Niki tryckte ned den och fann att det fanns en garderob där innanför. Under tystnad packade hon upp sina tillhörigheter samtidigt som hon med hög röst rabblade multiplikationstabellen.

Utanför fönstret gled ännu en mås förbi. Från Nikis fönster i fartygets mitt dök den ned mot det svarta skrovet och först när den var i höjd med den röda kölen började den åter att stiga. Den satte kurs föröver, svävande längs skrovets översta fönsterrad och livbåtarna som hängde där. Vinden lyfte den högre; den steg upp till i höjd med den röda skorstenen som var märkt med bokstäverna T O E och vars svarta kant översvämmades av bolmande rök. Den fortsatte vidare mot fören, seglande längs linan som 10

löpte mellan för- och aktermasten och i vars glödlampor och vimplar solen blänkte. Den nådde förskeppet, där folk trängdes för att vinka till folkhopen på kajen, gjorde helt om och flög mot kommandobryggan, längst fram i överbyggnaden, där kapten Pint stod och dikterade order: ”Kasta loss! Gör klart för förberedande kranbalksvis tröghetsnavigering och kontroll av deplacement!”

Tutan på skorstenen gav ifrån sig ett bolmande bröl och med konfetti och serpentiner alltjämt sprudlande kring sig gled Sirius TVC15 långsamt ut från kajen och bort mot solnedgången.

När fartygets resa precis börjat fick måsens ett snöpligt slut i och med att den flög in i en radarantenn och bröt nacken. Kroppen landade med en duns på däcket, alldeles bredvid en vit dörr.

Dörren öppnades och ut kom en vitklädd pojke i förkläde. Han plockade upp kadavret, vände på klacken och sprang sedan genom fartyget med ett fast grepp om fågelns nacke. Först rusade han längs korridorer som den Niki gått i tidigare och som var lika fulla av folk. Han tog till vänster och kom till stora lobbyn där en röd trappa, formad som ett uppochnedvänt Y, slingrande förband de nedre och övre däcken. Mellan trappans två mynningar satt en karta i mörka färger som visade fartygets position. Över den hängde en gravyr i art déco-stil: Sirius TVC15 avtecknade sig mot en stiliserad stjärna/kompassros över texten ”Trans-Oceaniska Expresskompaniet – Station till Station”.

Kring lobbyn låg affärer som passagerarna flanerade i och pojken fick flera gånger väja för ouppmärksamma passagerare som överraskades av hans vilda framfart. Han duckade sig förbi ett par som strosade hand i hand, susade emellan två damer i rävpäls som tog sig för att hötta med sina käppar då han redan var vidare och i färd med att hoppa åt sidan för en kostymklädd man för att sedan snubbla vidare framåt. När han nästan nått fram till trappan blockerades hans väg av en arg receptionist. Han svängde tvärt åt vänster, ilade förbi en mellan en blomsteraffär och en klockbutik inklämd glasdörr märkt ”Försäkringslandet” och fort11

satte längs den stora, gräddvit-gula korridoren med röd heltäckningsmatta som ledde akterut. Korridoren vidgades. Han sprang förbi runda barbord som stod uppställda till höger och vänster och bortanför dessa, där korridoren tog slut, svängde han till vänster och försvann nedför en trappa.

Trappan spottade ut honom framför restaurangen Chez Dupondt där han åter vek åt vänster och tog en mindre trappa ned en våning till. Han kom ut i en grå korridor och fortsatte akterut, bort till ett skafferi och en spiraltrappa som ledde rakt upp i köket på Chez Dupondt. Där pågick intensiv aktivitet; grytor kokade och osande pannor fräste. Kockar rörde sig fram och tillbaka i ett rostfritt landskap av bänkar, vaskar, maskiner och spisar. Pojken räckte måsen till en mörkbuskig kock som ryckte tag i den och högg huvudet av den.

Snart låg den på en assiett, dränkt i sås och med tre potatisar till sällskap. En kupa sattes över den och en servitör i vit kostym bar iväg den på en bricka. När servitören öppnade kökets svängdörrar bredde den flådiga restaurangens bord ut sig för hans ögon, prydligt dukade med vita dukar och servetter i glasen. Under restaurangens välvda tak, som lyste blått i det skumma ljuset, hade ännu endast ett fåtal middagsgäster samlats. Servitören gick rakt igenom den stora salen utan att låta sig distraheras av dess avsatser och balkonger.

Brickan med måsen vilade elegant på ena handen som han höll i höjd med sin haka. Utanför restaurangen tog han till höger och gick upp för trapporna som pojken nyss begagnat. Han fortsatte upp två däck och tog till höger, in i en korridor av mörkt trä med dörrar på var sida. Där stannade han upp, tittade i sina anteckningar, grimaserade, återvände mot trapporna och klev in i en hiss.

Hissen förde honom tre däck upp i överbyggnaden. Han gick längs en korridor med röda mattor och stannade framför en av dörrarna på den högra sidan. Hans hand knackade tre gånger. En kvinna med guldhalsband, lilasminkade ögonlock och brunt hår öppnade. Hennes röda klänning satt stramt kring hennes runda, slappa kropp och kom henne att likna en kåldolme.

12

”Er beställning, frun”, sa servitören och klev in i hytten.

Kvinnans boning var större än Nikis och bestod av två rum. I det första, där de nu befann sig, stod en soffgrupp klädd i grön sammet vagt riktad mot en svart tv-skärm och trängdes med ett matbord med plats för fyra stolar. ”Vilken tid det tog!” klagade kvinnan. ”Jag ber det ödmjukaste om ursäkt. Vi hade ett logistiskt problem med råvarorna”, svarade servitören. ”Vad menar ni?” frågade kvinnans rödsminkade läppar. ”Jag hittar bara på ursäkter”, svarade mannen. Tyst för sig själv tänkte han att det var hög tid att restaurangen såg över sina köksrutiner.

Fullmånen sken på den svarta himlen när Sirius TVC15 kryssade genom natten med lysande lampor och lanternor. En tredje ålderns sjöman med härjat utseende hängde vid relingen i aktern och rökte en cigarett. Över honom sken lamporna i linan vita. Han tittade ut i mörkret och ned mot vattnet. Han skärpte blicken. Där nere speglades lampornas glimmande ljus på vattenytan och i det skiftande ljuset kunde man ana triangulära former som skar genom vattnet. Blåhajar. Sjömannen, svor, kastade sin fimp i havet, blåste högljutt med munnen och spottade. ”Det är ett dåligt omen”, sa han för sig själv.

Han blev stående stilla med ögonen avtrubbat fästa på vattnet. ”Bara det inte är ett varsel om att jag har cancer”, tänkte han. ”Det skulle vara så dyrt – jag skulle säkert få lägga alla mina besparingar på det. Jag skulle få ställa in resan till Thailand …

Och då blir det ingen fru i år heller …”

Han krafsade sig i håret, gned sin skäggstubb, spottade ånyo – den här gången på däck – och gick in i fartyget.

Inne i en av Sirius TVC15:s korridorer öppnades samtidigt dörren till hytt A65. Niki tittade försynt ut. Där var tomt, det elektriska ljuset från lamporna i taket reflekterades matt i det bonade golvet. Långsamt började hon vandra längs korridoren, storögt 13

studerande tavlorna hon passerade. Hon följde dem till korridorens slut och befann sig stående framför dörren som ledde ut på däck. Där ute avtecknade sig fartygets för som en vit triangel mot den mörka skyn. Hon klev ut.

Däcket låg i halvdunkel, upplyst av några få armaturer och lamporna i vajern högt uppe i skyn. Vinden lekte i Nikis hår och hennes öron fylldes av bruset från havet. I bakgrunden hördes sorlet från människor, klirret av glas och en sång: ”Jazz méditerranée/ Il fait trop froid pour aller nager/ Pour te faire danser …”

Niki fortsatte ut i natten och kom fram till fören. Bakom henne lyste båten som ett nöjesfält. Hon lutade sig ut över relingen. Vinden rufsade hennes lugg och blåste i håret som hölls på plats av ett diadem. Hon tittade ut över vattnet vars svarta svepning bröts av månens flimrande speglingar, och hon suckade med tindrande ögon: ”O, och jag som blott är en flicka som aldrig upplevt kärleken …”

Hon satte armbågarna mot relingen och stöttade huvudet mot händerna. Med en drömsk blick tittade hon ut i mörkret. Stjärnorna tindrade. För sitt inre såg hon åter bilden av pojken som satt på relingen och tittade på henne.

Då hördes en röst bakom henne: ”Ser du nåt intressant?”

Niki ryckte till, hennes ögon spärrades upp och pupillerna blev mindre. Hon snodde runt.

I skuggorna några meter bakom henne stod pojken hon just tänkt på. Han bar fortfarande den röda skjortan och var fortfarande barfota. Hans rufsiga, bruna hår täckte hälften av det högra av hans stora ögon. ”Jag, eh, nej …” trevade Niki med förvirrad blick innan hon kom på sig, antog ett bestämt, nästan argt uttryck. ”Är du inte fräck som pratar med mig fast vi inte känner varandra?” utbrast hon. ”Jo”, sa pojken kaxigt. ”Men man kan ju inte känna nån om man inte pratar med dem.”

14

”Oh!” Nikis lilla mun öppnades, hennes ögonbryn for upp och hennes pupiller blev små. ”Där fick jag så jag teg – det där rubbar ju min världsuppfattning”, tänkte hon med en stor svettdroppe dignande på hjässan och tittade ned i golvet.

Pojken log ett snett leende och klev fram ett steg. Niki återfick sin bestämda blick. ”Kom inte närmre! Vad gör du egentligen här förresten? Spionerar du?”

Pojken lyfte på ena ögonbrynet. ”Okej då”, sa han och stannade. ”Men jag spionerar inte, jag var här före dig.” ”Jaså, tycker du också om havet?” frågade Niki. ”Det är första gången jag är på en båt.” ”Nej”, svarade pojken, ”jag gömmer mig.” ”Va? Varför det?” ”Jag har ingen biljett.”

Niki ryggade bakåt. ”Men då är ju du lite som en tjuv!” utbrast hon.

Pojken skrattade. ”Vad heter du?” ”Niki Shiryo”, svarade Niki. ”Fast så här ska man egentligen inte presentera sig.” ”Niki, jag heter Mika”, sa pojken. ”Niki, har du aldrig tagit några risker?” ”Nej, jag har växt upp på barnhem”, svarade Niki. ”Jag är nöjd med ett enkelt, alldagligt liv och vill förtjäna min plats i världen genom hårt arbete.” ”Du låter som en tant”, sa Mika och skrattade. ”Att vara ung är att ta risker, det är att våga för mycket, det är att vara dumdristig.

Bara att prata med dig är en onödig risk.” Han tog ett steg närmare. ”Jag tar risker och ofta är de onödiga. Det är så jag lever, för jag är ung. Inte nog med att jag har smugit mig ombord på den här båten, dessutom har jag snott ägg från restaurangen.” ”Du är en tjuv!” utropade Niki harmset. ”Äsch, de har så dålig koll där i alla fall, det märker de aldrig.

Jag åt tre av äggen och de jag inte orkade kastade jag på väggen och 15

ett ägg kastade jag på ett par som stod bakom en trappa och slaskade mule. Ingen vet att det var jag!” ”Är du inte rädd för att åka fast?” frågade Niki. ”Nej. Och även om jag gör det, vad kan de göra? Jag är sexton, de kan inte sätta mig i fängelse. Jag har rättigheter. Och sen har jag varit nere under däck också. Där finns det en lucka i väggen och den är fastskruvad och man måste ha en skiftnyckel för att öppna den, och jag ”hittade” en skiftnyckel och jag hade skruvat loss halva skyddet men då kom det en sjöman. Synd, jag hade velat veta vad som finns bakom luckan.” ”Jaha, ligist!” sa Niki strängt. ”Varför gör du såna saker, till och med jag som uppfostrats av främlingar har fått lära mig att det du gjort är fel.” ”Det är så det är”, sa Mika. ”Jag är vild, och sånt gillar tjejer.” ”Jag tycker inte om det”, sa Niki. ”Det gör du visst”, sa Mika.

Niki rodnade först men sen rynkades hennes ögonbryn. ”Hmf!” fnyste hon med en knyck på huvudet. ”Äsch, slappna av”, sa Mika. ”Jag är säker på att du inte är så arg egentligen. Jag är lika trevlig som dig.” ”Det heter ’lika trevlig som du’, inte ’som dig’. Du verkar inte ha nån moral, du kom säkert hit för att spionera på mig ändå. Det är perverst.”

Mika skrattade igen. ”Varför skulle jag vilja spionera på en sån tantig ordfascist som du?” ”Åh!” utstötte Niki argt. Hennes ögonbryn sänktes först men sedan höjde hon dem istället, slöt sina ögon och satte näsan i vädret med en knyck. ”Nu går jag tillbaka till min hytt!” snäste hon. ”Äh, bli inte arg, jag skojar mest”, sa Mika men Niki hade redan börjat gå.

Hon struttade längs relingen med näsan riktad mot himlen och såg inte var hon satte fötterna. Samtidigt som Sirius TVC15 bockade för en våg trampade hon rakt i en stor hög med konfetti, serpentiner och glas. Foten halkade, Niki tappade balansen och 16

föll handlöst bakåt. ”Se upp!” skrek Mika som kastade sig framåt efter henne men det var redan försent. Med ett utryck av stilla förvåning föll Niki över relingen. Som en svart skugga störtade hon med huvudet före ned mot vattnet och slog i med ett våldsamt plask.

Niki sjönk med slutna ögon ned i det stilla djupet. Runt henne var vattnet ett enda stort, grått tomrum. Från hennes mun rullade bubblor ut, fastnade i håret som flöt kring hennes ansikte och fladdrade vidare upp mot ytan. I dunklet kunde skuggor anas.

Svarta figurer rörde sig i mörkret runt Niki, avlånga, slingrande skepnader som blev allt tydligare i takt med att de kom närmare.

Snart kunde hajarnas strömlinjeformade konturer och långa nosar urskiljas alldeles tydligt. De reducerade sina cirklar, sam närmare och närmare den späda kroppen som hängde livlös i vattnet.

Den största hajen närmade sig. Ögonen rullade bakåt och blev alldeles vita när den öppnade sitt gap, blottande rader av tänder.

Då började havet att koka runt den. Bubblor omslöt hajen mitt i bettet, vattnet sprakade, upplyst av gnistrande blixtar. Fisken slungades skakande åt sidan och försvann ned i djupet. Resten av skocken skingrades i panik, försvann som skuggor in i natten.

En mörk siluetts armar fångade Niki som långsamt öppnade ögonen. Hennes blick mötte en kvinnas ansikte, omgärdat av långt grönt hår som vajade likt sjögräs i vattnet. Kvinnan log mot Niki som log tillbaka innan hon såg sig om och blev förlägen. En ström av bubblor bar Niki ur kvinnans armar och höll henne svävande i vattnet. Hon betraktade kvinnan. Det var en korpulent varelse med stora, ovala ögon och en lång, grön fiskstjärt. I sin ena hand höll hon en treudd i ett fast grepp. Runt dem steg en ridå av bubblor mot ytan. ”Du är en okeanid”, utropade Niki. Så fort hon talat ryckte hon till och tog sig häpet för munnen. ”Ja, jag är Doris”, sa okeaniden. ”Du har tur att jag hittade dig.”

De hade börjat sjunka djupare och Niki kunde ana bottnens 17

sand. I ljuset från treudden simmade där kulörta fiskar bland tångruskor och koraller. Långt uppe ovanför kunde hon urskilja Sirius TVC15:s mörka form mot månens bleka sken. Bredvid fartyget anade hon något som mest såg ut som en liten självlysande gul fläck men hon kunde inte förstå vad det var.

Nikis fötter sattes lätt emot botten och rörde upp ett litet moln av vit sand. Hon såg sig förundrat om. De stod i en cirkel av rosa havsanemoner, lila, gröna och orange koraller och stora, vajande sjögräsblad. ”Nu kommer jag framstå som mycket naiv”, sa hon, ”men jag trodde inte att okeanider fanns i verkligheten. Jag har aldrig sett något som tyder på det, varken på barnhemmet eller på stadens gator.” ”Du är också mycket ung och aningslös”, konstaterade Doris. ”Jag hörde dig säga att du tycker om havet. Såna ord hör jag alltid.

Det är bra”, tillade hon. ”Varför kom du hit? Hoppade du av båten?” ”Det var en pojke …” trevade Niki.

Doris skrockade. ”Kärlek är farligt”, sa hon.

Niki ryckte till. ”Va? Nej! Nej, nej, nej – oh nej!” tjöt hon. ”Jag tycker pojkar är fåniga, framför allt den pojken.” ”Du är oerfaren”, sa Doris. ”Det är fel att döma när man inte vet. Först efteråt har man rätt att vara bitter. Du måste prova dig fram i livet, vad du än gör. Och inte stå där, okunnig och lättchockad, lättimponerad som en småstadskäring i en bokklubb.” ”Jag vill bara bli accepterad”, sa Niki.

Doris lyfte ett förmanande finger men hennes ovala ögon hade ingen ilska i sig. ”Ja men då kommer du ju bli en tillrättalagd och karaktärslös hemmafru. Förmodligen misshandlad också”, sa hon. ”Hu!” utbrast Niki. ”Det var inte så jag menade.” ”Nej, men så blir det”, fortsatte Doris obarmhärtigt. ”Uschianna, en intetsägande individ som tas för given av sin omgivning och nöjer sig med det, som bara åker med i livet fram till sin ensamma död då barnen av samvetsskäl kanske dyker upp vid 18

dödsbädden under de sista timmarna. Du blir en skugga i livets gråzon, denna stora stäpp utan uttryck; en sorts ljummen passagerare som varken känner plus eller minus utan bara det fadda området däremellan, likgiltighetens öken; någon man varken kan gilla eller ogilla för det finns ingen karaktär att ta ställning till, som med ett barn.” ”Hur vet du det?” frågade Niki med darrande röst. ”Det syns inte att jag gråter för vi är under vattnet.” ”Jag vet allt och är mycket klok”, svarade Doris. ”För jag är mycket gammal och äter kopiösa mängder fisk.” ”Åh … Jo, det är klart”, medgav Niki uppgivet med nedslagna ögon. ”Men lilla vän”, sa Doris, ”det betyder inte att du ska ge upp.

Att utveckla en karaktär är att bli vuxen och först då kan man uppskattas på riktigt av sin omgivning för först då uppskattas man för den man är. Att klänga sig fast vid barndomen gör människor antingen tokiga eller ointressanta, de blir tomma hyddor, liksom spädbarn. Lika spännande och intetsägande som vita ark. Det är därför vi avskyr spädbarn. Och äter dem.”

Doris tittade på Niki och log.

Niki log tillbaka. ”Jag tycker om dig för du är respektfull och formbar – du har potential. Därför har jag också bestämt mig för att hjälpa dig. Du har en karaktär men du får inte kväva den genom att passa in den i andras mallar. Den måste utvecklas och personlighet växer i ljuset av andra, genom att observera och efterlikna eller ta avstånd.

Utan sånt ljus blir karaktären i bästa fall en möglig svamp och i värsta fall blir den inte alls. Förstår du? Du förstår ju nu vad som står på spel, eller hur?”

Niki nickade storögt. ”Du måste upptäcka livet”, förmanade okeaniden. ”Du måste ta risker och till och med dricka sprit, kanske. Jag ska göra det svårare för dig att försvinna in i intigheten, jag ska tvinga dig att utmärka dig!”

19

Doris höjde armarna och treudden som började glöda svagt.

Vita bubblor omslöt Niki som med slutna ögon lät det ske, de cirklade runt henne allt snabbare och lyfte henne. ”För från och med nu är du också Sköna sjöbesten Shiryo och jag ger dig kraften att styra vatten med dina händer!” domderade Doris. ”Och dessutom får du lasersyn. Ta dessa förmågor och använd dem för att sprida ljus över världen för nu är du Speciell!”

Bubblorna virvlade i rasande fart tätt kring Nikis kropp som strålade av ljus. ”Och om du inte dricker tre glas vatten om dagen förvandlas du istället till en sorts skugga utan röst.”

Bubblorna mattades av och Niki sänktes ned i höjd med Doris igen. ”Du förstår”, sa Doris. ”Detta må i viss mån verka som en förbannelse, men så vet jag också vilket alternativet är. Lär dig använda förmågorna med måtta för ingen tycker om en skrytmåns och kom ihåg att man alltid lär sig mer av en svaghet än av en styrka.”

Niki bugade med hela kroppen. ”Tack Doris. Jag är mycket lyckligt lottad.” ”Ja men sluta med det där undergivna beteendet nu”, sa Doris. ”Det ger ett osäkert intryck. Osäkerheten är ett karaktärsdrag men den ger först karaktär när man arbetar med att behärska den.

Artighet räcker.”

Niki ryckte till. ”Ja”, sa hon och sedan ännu mer bestämt: ”Ja!”. ”Detta är ingen plats för ett barn som du. Nog vill du återvända upp dit, där det väntar folk på dig?” sa Doris och pekade upp mot ytan. ”Jo …” medgav Niki.

Hon funderade ett slag. ”Jag är tacksam för all hjälp”, tillade hon.

Doris log. ”Äsch, det var så lite. De letar efter dig där uppe och jag tänker hjälpa dig på traven tillbaka. Det var roligt att träffas.” ”Ja”, svarade Niki och nickade, ”det tyckte jag också.”

20

En strömvirvel av bubblor lyfte tag i henne och bar henne mot ytan. Niki tittade ned mot Doris och vinkade. ”Hej då Doris!” ropade hon med handen satt till munnen. ”Farväl främmande barn”, ropade Doris tillbaka. ”Och tänk på vad jag sagt!”

Niki spärrade upp ögonen och fick små pupiller. ”Doris, jag kom just på en sak!” ropade hon. ”Är det något jag kan göra för att tacka dig?” ”Gör så de slutar tömma septiktanken i havet!” ekade det tillbaka från djupet.

Virveln slussade Niki uppåt i rasande fart, nedifrån botten var hon bara en liten skugga omgiven av ett vitt lödder av luft.

Nikis huvud ploppade upp ur det bubblande havet mitt i den livboj som flöt i vågorna. Hennes ansiktsdrag var utmattade, hennes ögon var smala, knappt öppna springor och det våta håret var tovigt. Ovanför kunde hon skymta ljus och ana röster. Hon lade upp sina drypande armar på bojen. En strålkastare bländade henne och hon hörde hur någon ropade, ”Där är hon!”

Linan som var bunden till livbojen spändes och Niki hissades långsamt ur vattnet, upp längs det svarta skrovet. Snart låg hon på däck, avsvimmad. När mörkret lättade för hennes syn kunde hon se stora, suddiga skuggor som gungade framför henne. Sakta men säkert blev de allt tydligare och flöt samman till en enda person som satt lutad över henne: kapten Pint. Hans läppar vreds till ett leende så brett att det spräckte det tjocka skägget. ”Det är andra gången idag som du inte ser dig för”, brummade han fryntligt. ”Skitkul …” pustade Niki matt. ”Bahaha!” skrattade Pint rungande. ”Hon mår bra!” vände han sig om och hojtade till de som stod omkring.

Nu såg Niki att en hel hop människor fanns samlade runt dem.

Nyfikna män i höga hattar och stroppiga mustascher och flamsiga, underdåniga kvinnor gluttade intresserat på henne.

21

”Vid alla dästa delfiner, där hade du allt en osannolik tur!

Under alla mina år på de Sju Haven och det mäktiga Insjöhavet Vänern … Jag har aldrig sett något sånt här förut. Och om det inte varit för den här unge mannen skulle du fortfarande skvalpat runt i böljorna, tänk!”

När Pint pekade på honom fick Niki syn på Mika som hållit sig i bakgrunden med ryggen vänd mot dem och armarna i kors. Niki blängde med tvära pepparkornsögon. Pint högg tag i Mika och drog fram honom. ”Han gjorde vattnet självlysande gult med en markeringsbomb och varnade oss.”

Nikis ögon förlorade sin ilska. Pint stannade upp i sitt berättande och vände sig abrupt mot Mika. ”Hur fick du tag på den där markeringsbomben förresten? Vi har ju dem inlåsta!”

Mika ryckte till, fick under en bråkdels sekund uppspärrade ögon med små pupiller. En stor svettdroppe dök upp på hans huvud, hans ögon vreds till uppochnedvända U:n och hans mun öppnade sig till ett enormt nervöst leende. ”Eh, he, he … Jag bara hittade dem …” stammade han med ena handen kliande bakom huvudet.

Pints blick var hård. ”Vilken hytt bor du i? Får jag se på din biljett!” befallde han. ”Ta fram den eller så kastar vi dig överbord!” ”He, he”, flinade Mika nervöst och letade i alla sina fickor med gester så snabba att de bara var fartstreck. ”Den var ju här innan, vart kan den ha tagit vägen? Jag måste ha tappat den när jag sprang för att varna er …”

Pint blängde argt på honom och öppnade munnen för att säga något när Niki ingrep: ”Det är sant, han måste ha tappat den. Vi kommer från samma barnhem men de hade bara råd med en hytt så vi bor i samma.”

Med stora ögon och öppen mun stirrade Mika förvånat på Niki, som i sin tur tittade bestämt på Pint som verkade lite mindre arg. Så kom hon på sig och lade snabbt till: 22

”Han sover på golvet, vi vet att man inte får göra på det här viset egentligen, förlåt.” ”Är du helt säker på det?” frågade Pint med uppfordrande min. ”Ja”, svarade Niki. ”Nåväl”, sa Pint. ”Eftersom han ju faktiskt har räddat en av våra passagerare ur sjön får man ju drista sig till att anta att han inte har alltför dålig karaktär. Och om du nu säger att han är en riktig passagerare så får han väl vara kvar ombord trots att han saknar biljett. Men säkerhet är inget man kompromissar med, ni kan inte dela på en enkel hytt. Visst är det i A65 du bor? Han får ta A63 bis, den ligger bredvid men är mindre och har inte samma standard. Den skulle egentligen vara tom för renovering.”

Pint vände sig om, höjde handen och ropade. ”Matros!”

En vitklädd matros dök upp. ”Se till att A63 bis görs i ordning för den här unge mannen.”

Sjömannen lutade sig närmare och viskade i Pints öra: ”Men kapten, A63 bis är ju en städskrubb.” ”Bah!” frustade Pint och slog ifrån sig med armen. ”Vad är det du heter?” frågade han Mika. ”Mika Piquet”, svarade Mika spikrak, som om han stod i givakt. ”Piquet, pajas”, mumlade Pint. ”Följ med dem!” befallde han och vände sig sedan till Niki: ”När någon har tur som du så är det så otroligt att man måste visa respekt. Framför allt om man är en gammal sjöbuse som jag.” Han suckade. ”Varför det?” fortsatte han retoriskt, reste sig och tittade upp mot stjärnorna för att beslutsamt deklamera: ”Jo för livet slutar vid trettio och nu för jag en tillvaro av rutin där det största inslaget av spänning i min vardag består i att välja smak på lättdrycken med slutna ögon. Dessa är vakuumdagarna. Dagar av apati. Dagar då tristessens grå filt endast stundvis bryts av den förnöjelse som följer tillfredsställelsen av de grundläggande kroppsliga behoven. Dagar då inget land siktas, då inte ens en spillra bryter tristessens uniforma grå hav. Så när en sån som du dyker upp så hoppas en sån som jag, ofrånkom23

ligen, att det speciella ljus, att den färgpalett av otrolig osannolikhet som du målar verkligheten med, att allt det på något sätt ska färga av sig på mig fast min tid är förbi. Du påminner mig om en svunnen tid.”

Två matroser la Niki på en bår och stoppade en filt om henne.

När de skulle bära iväg henne vände hon sina ögon mot Kapten Pint som stod bredvid henne. ”Kapten Pint”, sa hon med bedjande blick. ”Någon har bett mig be er ordna något här på båten …” ”Jaså? Vad kan det vara då?” frågade Pint förvånat. ”Kan det …?” trevade hon osäkert men så dök bilden av Doris upp för hennes minne och hon sa bestämt: ”Kan det vara så att ni tömmer septiktanken rakt ut i havet och kan ni i så fall vara snäll och se till att sluta med det?”

Kapten Pint hajade till men innan han hann svara kastade sig en man emellan. ”Lögn, lögn, det är ren förbannad lögn! Och dikt!” gapade mannen. Hans korta, något krulliga, svarta hår täcktes av en vit uniformsmössa och under dess svarta skärm blängde små mörka ögon vars bryn var djupt rynkade. En svart polokrage stack upp över den marinblå trenchcoaten han bar och ut ur den pöste en fet hals. I hans mungipa hängde en glödande cigarett och dinglade över den lilla hakan. ”Ungen har delirium furiosum, kapten!” skrek han. ”Vad är det?” frågade Pint. ”Det är det man får till exempel när man ser ett lokomotiv komma farande i hög fart genom landsbygden, kapten! En överbelastning av intryck liksom!”

Pint skakade på huvudet. ”Niki”, sa han till synes oberörd av mannen. ”Jag ska undersöka det här och ta en allvarlig diskussion med min styrman här, Allan Stilton, om det visar sig att det faktiskt förhåller sig så som du har sagt.”

Allan blängde på Niki och hötte med näven. ”Åh, du din …!”

24

Niki transporterades till hytt A65. Där, nedstoppad mellan lakanen, tog hon fram sin dagbok och noterade: Barn är karaktärslösa och därför har de också lite ­mindre värde än en normal, vuxen person.

25

Kapitel 2:

Ja, Niki! Släpp loss flödet!

Niki stod framför spegeln i sin hytt. Hon bar en svart kjol, knästrumpor och en vit blus. Hennes säng var obäddad, ett hörn av täcket låg uppvikt. I övrigt såg hytten ut som när hon första gången klivit in i den, med undantag för de röda skorna som stod vid dörren diademet som låg på skrivbordet. allvarlig blick Nikioch Shiryos fantastiska resa medMed Sirius TVC15 studerade hon sin spegelbild. är en serietidning, eller manga, utan bilder. ”Allt ser ut som vanligt”, tänkte hon. en dök kryssningsresa ska­ föra henne FörUnder hennes ­d inre bilden av Doris som upp och hon mindes scenentill under då okeanidens treudd lyftes upp ett vattnet nytt hem i Amerika targlödde sig N ­ och ikihon Shiryo an i en virvel av bubblor. Doris ord ekade i hennes minne: diverse uppdrag på anmodan av fartygets kapten, ”Från och med nu är du också Sköna sjöbesten Shiryo och jag Pint. gerArchibald dig kraften att styra vatten med dina händer! Och dessutom Strapatserna som följer därpå ger Niki tillfälle får du lasersyn.”

Niki tillgodogöra antog ett bekymrat hon mindes det andra att sigansiktsutryck; viktiga lärdomar medan som Doris sagt: hon besöker nya spännande platser, upptäcker ”Och om du inte dricker tre glas vatten om dagen förvandlas vänskapens band och nitar de som står i hennes du istället till en sorts skugga utan röst.” väg. detta är inte sin någon melodram.

Niki Nej, fortsatte inspektera spegelbild, satte en hand mot ansiktet och kände på det. ”Kan det vara riktigt?” tänkte hon.

Hon lämnade spegeln och gick in i badrummet till höger om den. Det var ett litet utrymme i ljusa färger. Dess vita väggar var målade med små blekgröna sjöhästar. Till höger om handfatet, och skåpet i ljust trä därunder, lurade en toalettstol bakom en liten skiljevägg. Ytterligare till höger tronade ett mörkgrönt badkar under en dusch som stack ut ur väggen. Niki slog upp ett glas vatten från kranen och drack det i snabba klunkar, sedan ännu ett och slutligen ett tredje. ”Puh!” pustade hon och satte ned glaset vid handfatet med en smäll. www.vistoforlag.se