Om en författares död Utgiven av Visto förlag www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se © Hanne Hansen & Kenneth Karlsson Omslag: Axel August Grafisk form och sättning: Visto förlag Första upplagan Tryckt i Tartu, 2021 ISBN: 978-91-7885-426-4
Om en författares död Roman av Hanne Kenneth Hansen & Karlsson
I´m a leaf on a windy day Pretty soon I´ll be blown away How long will the wind blow? How long will the wind blow? (Brian Wilson, ´Til I Die)
Han öppnar dörren och lukten slår emot honom. Kaffesump, cigarettfimpar, och så en syrligare skiftning, som av rostat järn som legat i regn och nu torkar. Hukar sig ner och kliver in, kastar ryggsäcken på golvet, tar av sig jackan och hänger den på plats. Häller vatten ur den medhavda dunken i ett kokkärl, tänder gasolplattan, får fram bryggtratt och filter, öppnar en burk och skakar ner kaffet. Låser upp vapenskåpet och tar fram geväret. Gör mantelrörelsen. Betraktar slutstycket och patronläget, torkar rent. Tar ner asken med ammunitionen från skåphyllan. Laddar magasinet. Kontrollerar säkringsknappen. Tänder en cigarett och återvänder till geväret. Drar av det mjuka skyddet till kikarsiktet och tittar prövande ut genom fönstret; låter optiken glida över skogskantens fasad av gröna kvistar och silvergrå stammar. Vattnet kokar, han slår av brännaren och häller kastrullens innehåll över de malda bönorna. Plockar fram ett fodral, öppnar, för fingrarna längs ljuddämparens matta yta, skruvar den varligt på plats, lägger geväret på bordet. Stjälper sumpen i en skräphink, ställer bryggtratten tillbaka ner i diskbaljan, tar fram termosen. Fyller flaskan, plockar fram en plastkopp och slår i den sista skvätten, skruvar på locket, smuttar på den varma drycken. Han röker och dricker, fimpar cigarretten mot golvet och ställer koppen tillbaka ner i byttan. Tar på sig jackan och den gröna skärmmössan, stoppar ner termosen i ryggsäcken, fäster siktskyddet och lyfter vapnet från bordet. Ser tillbaka in i stugan. Styckbänken är rengjord, knivarnas skaft sticker upp ur sina behållare, köttsågens blad blänker, pappersrullarna och plastpåsarna ligger på plats. Med geväret på axeln låser han dörren, klickar fast hänglåset. Går runt hörnet, slår igen fönsterluckan, reglar. Vänder sig om och drar efter andan, spanar bort mot skogen, lyssnar på fågelkvittret, känner efter i vinden, gräver efter bilnyckeln, öppnar bagageluckan, lägger in geväret, stänger. 5
Juni
G
itte Berghold betraktade listan som låg framför henne på skrivbordet. Sex författarsjälar, några nerviga och skira, andra mer beprövade och luggslitna. Läste namnen. Två nya sedan förra året. Förlaget gick bra och ägaren Edvard Strange hade de senaste åren uttryckt sin tacksamhet till sina diktare och anställda genom att invitera till årlig författarfest i den stora villan vid Klampenborg. Begivenheten hade även börjat få nyhetsvärde vilket innebar att tidningarnas fotografer och journalister nu mer också trängdes med de inbjudna på den stora terrass som vid tjänligt väder gav en storslagen utsikt ut över Öresund. Gitte visste vad denna nyfikenhet innebar: extra publicitet och reklam, men också ansträngning och skådespeleri. Helst hade hon velat återgå till de mer informella träffarna, men det gick inte att skruva tiden tillbaka. Åtminstone inte så länge som verksamheten fortsatte att expandera. Hon drog med fingret utefter listan och stannade upp vid ett namn som alltid väckte en eller annan känsla — Martin Thim, denne alkoholskadade olycksfågel, alltid till synes illa omskött, som luktade av ölstuga och som såg ut som sjuttio plågsamma år. Ensamvargen Martin Thim, vars böcker knappast välte någon kiosk men som enligt Gittes mening ändå ägde kvaliteter värda en utgivning. Förlaget hade gett ut hans tre senaste romaner. Den första, ”Afmagten”, hade sålt bäst, blivit omskriven på kultursidorna. De två kommande böckerna gick det sämre för, blev knappt uppmärksammade, förutom av en liten lokaltidning i Nordnorge, och då enbart på grund av att den egocentriske danske författaren av någon anledning valt att förlägga romanernas handlingar i just den bygden. Gitte var en av de få som kände till att Martin Thim 7
under långa perioder de senaste åren hyrt en stuga där uppe för att i lugn och ro kunna författa sina märkliga alster. Det gjorde honom i stort sett oanträffbar. Envist vägrade han att modernisera sina kommunikationsmedel; ingen telefon, ingen dator med internet. Istället sköttes den sporadiska kontakten via brev, de få gånger som han bemödade sig att eventuellt besvara hennes utskick. Första gången de träffats var när förlaget sagt ja till hans inskickade manuskript. Då hade han varit uppspelt och glad, troligtvis fått en hel del innanför västen, till och med gett henne en liten kram när de skiljdes. Hans flottiga hår hade stuckit henne i ansiktet, vilket märkligt nog inte generat henne nämnvärt. Andra gången var han som förbytt, tyst, sur, kraftlös. Hade inte tittat på henne, bara stirrat envist ned i heltäckningsmattans diskreta mönster och mumlat något om mänsklighetens dumhet. När hon räckt honom kuvertet med de pengar som utgjorde en förskottsbetalning, hade han omedelbart slitit det åt sig och med några ölburkar i en plastpåse dinglandes i handen lämnat rummet. Tredje gången var än värre. Med sitt röda svullna ansikte stod han tätt in på och skrek så att salivpärlor fuktade hennes kinder. Hon hade dock inte vikit undan, stirrat honom i ögonen tills han lugnat sig, sedan bett honom sätta sig, vilket han gjort, till synes utpumpad. Men även i det tillståndet fortsatte han att harmas: Hur i helvete kunde hon ha mage att komma med ändringsförslag just i det avsnitt som var helt avgörande för hur romanen var ihopskruvad! Var hon totalt inkompetent! ”Martin”, hade hon sagt, fortfarande stående i sin fasta position. ”Gå hem och tänk över min idé, jag tror inte den är så dum. Och om du då fortfarande håller fast vid din ståndpunkt, ja då backar jag. Så pass litar jag på din kvalitet som skrivande människa.” Vattniga ögon blängde på henne. För en kort sekund fick hon för sig att hon skulle böja sig ned och torka dem, men motstod impulsen. Istället satte hon sig ned i fåtöljen mitt emot hans och väntade. ”Ja, ja”, sade han till slut och reste sig mödosamt, plockade upp den eviga plastpåsen och lämnade henne. Den krumma gestalten trampade långsamt genom korridoren. Hon betraktade de nedslitna 8
skorna, de säckiga jeansen, den ljusbruna manchesterkavajen, skakade på huvudet och blåste ut luft genom näsan. Martin Thim, din lille skitstövel. Det hördes röster inifrån konferensrummet. En manlig och en kvinnlig, Gittes redaktörskollegor. Sedan en manlig röst till. Chefens? Skulle han vara med på manusmötet? Hon reste sig, strök händerna över kjolen, tog med sig sin laptop och gick in till de andra. Jodå, han var där, med en kaffemugg i handen. Gitte nickade och satte sig vid bordets kortända. ”Ja, då börjar vi”, sa hon. ”Jag sitter med i dag”, sa Edvard Strange. ”Bara av nyfikenhet.” ”Du är alltid välkommen”, sa Gitte och log. ”Okej, vem startar?” Mötet behandlade två manuskript. Båda avslogs, ingen lektör behövde involveras. När man började samla ihop sina prylar sa Strange: ”Hur går det förresten med Thims nya? Du har väl understrukit för honom att det inte får vara vad som helst, att han måste hitta tillbaka till … ja gammal form, eller hur man nu ska uttrycka det.” Gitte stannade upp, lyssnade vidare. ”Jag vet hur känsligt det här är, men vi kan inte låta honom släppa böcker som ingen läser. Det måste han begripa. Vad har han på gång?” Gitte höll laptopen mot bröstet, tittade på den äldre mannen, kavaj, vit skjorta, slips, vänliga bruna ögon under en hög panna. ”Han planerar sista boken i Norgetriologin.” ”Norgetriologin”, sa Strange och lyfte ögonbrynen. ”Menar du att det ska bli en till av samma sort? Det kan vi inte lova honom. Det måste han få veta.” ”Det värsta är att han inte verkar bry sig om vad vi tycker”, sa Gitte. ”Du vet ju hur han är.” ”Nåja. Han kan ju gå till ett annat förlag. Och för min del får han gärna göra det, om nu någon vill ha honom. Vilket jag för övrigt starkt betvivlar. Böcker som ingen läser vill inget förlag satsa på. Vad tycker du själv?” 9
Gitte lade ifrån sig datorn på konferensbordet, drog ut en stol och satte sig. Detsamma gjorde Strange, drack en slurk ur kaffemuggen, väntade. ”Jag tycker om hans böcker. Även de senare. De är förstås svårlästa, men fint komponerade. Har en stil som man nästan aldrig stöter på längre.” Hon sökte med blicken ut i luften: ”Han lyckas skapa vad jag vill kalla en växelverkan mellan djupa tankar och småsinta trivialiteter i en språkdräkt som både är arkaisk och modern på samma gång. Det alstrar en läsning i flera dimensioner.” ”Det låter avancerat”. ”Det är avancerat”. ”Kanske för avancerat”, försökte Strange. ”Sånt kan man aldrig veta. Litteraturhistorien är full av …” ”Men vi har inte råd att vänta på den”, avbröt förlagschefen med sin välmodulerade stämma. ”Jag är ledsen Gitte, men vi kan inte leka experimentverkstad. Inte ens för Thim. Hur har han det förresten? Han såg inte så pigg ut senast.” ”Jo, det är väl som det brukar. Upp och ned.” Edvard Strange lade sin hand på bordet och slog mot underlaget ett lätt slag med alla fingrar; en diskret men beslutande gest. ”Så då pratar du med honom. Förklarar läget. Det vet jag att du kan. Och säg att vi hemskt gärna vill ha honom kvar, men att han måste försöka byta fokus, eller hur du nu vill formulera det.” Gitte drog åt sig laptopen, hade hört vad som blivit sagt och att det nu var upp till henne om Martin Thim skulle ha någon framtid i förlagets hägn. Upptäckte att hon tillät sig bli en smula bekymrad. Tillbaka vid skrivbordet klickade hon fram Martin Thims fasta telefonnummer. Det gick till hans lägenhet som låg någonstans på Nørrebro, så pass mycket hade hon lirkat ur honom. ”Jag måste kunna nå dig när du är hemma i Köpenhamn.” Motvilligt mumlades upplysningen fram. ”Kan jag få din adress också?” Han hade tittat upp som han blivit överraskad. Ett ironiskt smil spelade på hans läppar. 10
”Ska du besöka mig kanske?” ”Nej nej”, sa hon hastigt och iakttog hur Thim återfann sin sedvanliga flegmatiska fason. ”Du”, sa han. ”Jag kommer till dig när jag behöver nåt. Längre är det inte från Nørrebro till Stranges. Jag kan nog masa mig hit. Som nu till exempel.” Han hade nickat mot kuvertet som låg på hennes bord. ”När ska du skaffa en mobil?” Han hade sträckt sig ut över skrivbordet och nappat åt sig kuvertet: ”Aldrig.” ”Men fast telefon har du i alla fall. Alltid något.” ”Äh, det är sen gammalt. Får jag gå nu?” Hon hade skrattat till. Nu satt hon med hans nummer på displayen och kände sig en aning nervös; en ovanlig känsla. Tryckte på skärmen och uppfattade hur signalerna gick fram. Kanske var det för tidigt? Hörde ett stönade in i luren. ”Hej”, sa hon. ”Det är Gitte.” Tung andning. Hon tycktes för ett ögonblick känna lukten av svett och alkohol. ”Martin?” försökte hon. ”Det är Gitte, från Stranges.” Ett klick och förbindelsen var bruten. Hon lade ifrån sig telefonen och funderade. Vände sig mot fönstret, betraktade solljuset över taken, bestämde sig för att försöka igen. Nya signaler. Ett rasslande och så ett ljud som kunde ha kommit från ett skadeskjutet djur. ”Martin, det är Gitte. Vi måste prata. Det är viktigt.” Djupa flåsningar, ett kvidande: ”Herrejävlar!” ”Jag kan ringa dig senare. Efter tolv.” Hon stängde ner mobilen. I skärmens dunkel återspeglades hennes ansikte, den rynkade pannan, de bekymrade ögonen, näsans böjning, munnen halvöppen. Drog efter andan och samlade sig. Kanske var det lika bra. Nu fick hon mer tid att tänka igenom en taktik. Tittade ut genom fönstret på huset på andra sidan gatan, hörde hur en telefon ringde i andra ändan av kontorskomplexet, hur en dörr stängdes, hur ljudet från gatan utanför letade sig in. Hon reste sig, grep tag i axelväskan, lade ner laptopen, och lämnade rummet. 11
Sommarvärme hade pressat sig ner över staden. Folk spatserade i kortbyxor och t-tröjor, slickade på glass och tittade i skyltfönster. Vid Vor Frue Kirke rådde som vanligt livlig aktivitet. Många ungdomar i rörelse med cyklar och tunga axelväskor, kanske på väg till terminens sista examensarbeten. Universitets massiva stenfasad med sina kolonner och byster av kända alumner drog till sig hennes blick medan hon med bestämda steg passerade Frue Plads. Där hade hon tillbringat två läsår på den samhällsvetenskapliga fakulteten, spännande år där hon träffat mannen som hon sedan gift sig med, men som hon fyra år senare lämnat då hon inte längre stod ut med hans svartsjuka. Studierna hade kanske inte varit förgäves, men nu när hon gick fram längs kyrkan och lät minnena av förgången tid för en kort stund flöda genom huvudet, kunde hon inte erinra sig något hon då lärt som hon i dag hade användning av. Det samhällsinriktade intresset hade avtagit och försvunnit i takt med att litteraturen kommit in i hennes liv, och när hon sedan snabbt läst in de nödvändiga nivåerna och doktorerat på Kierkegaard och den religiösa ironin hade hon fått klart för sig att det var med böcker hon skulle arbeta, inte med statsskick och samhällsinstitutioner. Tack och lov för det, tänkte hon och tillät den somriga gatubilden tränga bort det förflutnas reminiscenser. Vid Café Paludan, mitt emot universitetets långsträckta tegelsida, satt folk ute på gatuserveringen och drack sina caffe latte. Det såg lockande ut, men hon valde ändå att gå in i bokcaféets inre och beställde en tonfisksandwich. Ett glas vitt vin hade förstås inte varit dumt, solen där ute hade väckt något till liv, men det fick bli vatten. Gick en trappa upp och fann, bland bokhyllor och inramade foton av poeter och filosofer, ett bord där hon kunde sitta ostört. Plockade upp laptopen. Tittade sig omkring medan datorn arbetade. Upptäckte författaren och filmaren Jørgen Leth vid ett bord längre in i lokalen, djupt försjunken i en tidning. Gitte hade träffat honom för några år sedan på en bokmässa och de hade kommit i samspråk om bland annat den store Ove Brusendorff. ”Var han inte erotoman också?” hade Gitte troskyldigt framfört och fått en skarp blick tillbaka. ”Att vara intresserad av erotik 12
är inte samma sak som att vara sexgalen.” hade Leth replikerat. Det hade trots allt blivit ett roligt samtal. Det var något med den mannen som hon inte riktigt kunde motstå. Han var betydligt äldre än hon, men kunde ändå upplevas som mycket ung. Svår och lättillgänglig på samma gång. Såg hon samma sak i Martin Thim? Var det därför som hon hade ett sådant överseende med alla hans märkligheter och nycker? Hon tryckte fram manuskriptet, drack en klunk, tog en tugga av sandwichen, och började läsa. Det startar i alla fall bra, hann hon tänka innan hon höjde blicken och mötte Leths. Han nickade och försjönk i tidningen igen. Gitte kom på att hon nyligen hade läst hans bok ”Mina hjältar” där han bland annat skrivit om just Brusendorff. Hon såg på klockan, strax tolv. Koncentrationen var inte på topp men arbetet kallade. Läsandet fortsatte, texten började svaja, författaren tappade det inledande greppet, hon gav manuskriptet ett par kapitel till, men ingenting tydde på någon förbättring, lyfte blicken och såg att Leth var borta. Synd, hon hade gärna velat säga någonting till honom, om hans bok, gett ett uppmuntrande beröm. Plockade upp telefonen, nu borde Martin ha vaknat till liv. Fann hans nummer och lät signalerna gå fram. Först en tystnad och så hans röst, nu mindre skrovlig: ”Ja, vad vill du?” ”Hej Martin. Vi skulle behöva träffas. Det handlar om boken. Jag vill inte skrämma dig, men Strange har uttryckt några bestämda uppfattningar som du nog bör ta i beaktande. Kan du inte komma upp till mig? Fredag skulle passa bra. På förmiddagen, efter tio?” Det förblev tyst i luren. ”Hallå. Martin?” En hostattack. Sedan en djup inandning, troligtvis ett halsbloss. Och så utandningen, som en lång suck. ”Jaha. Strange säger du. Kan han nåt om litteratur?” ”Ja, jo, nog kan han det han behöver kunna.” ”Jaha. Det säger du. Och vad kan det månne vara för bestämda uppfattningar han gett uttryck för?” ”Kan vi inte ta det på fredag?” Ett djupt halsbloss till. 13
”Ja, ja.” Ett kort pip och det blev tyst. Gitte skakade på huvudet. Drack upp det sista av vattnet, stoppade ned laptopen, lämnade bokcaféets surr av röster, kom ut på gatan, stötte nästan ihop med Jørgen Leth som mitt på trottoaren stod tillsammans med en yngre kvinna. Han tycktes absorbera allt denna sade, och Gitte kom ihåg just den detaljen från hennes eget samtal med honom, hans förmåga till total uppmärksamhet. Hon passerade, lyfte blicken, men Leths fokus var någon annanstans.
14
V
illan utanför Klampenborg var byggd i en stil inspirerad av funktionalismens idéer om odekorerade fasader, platta tak och geometriska former. De stora rummen med sina vita väggar och fönster mot ljuset och havet gav ett intryck av att vistas i ett akvarium, eller på en Atlantångare. Ute på den stora terrassen stod kaptenen själv, ledigt klädd i ljusblå pikétröja, vita chinos och bruna seglarskor. Edvard Strange var den perfekta värden, förärade ett varmt leende till alla och envar, gick runt bland gästerna och småpratade, lade sin hand på någons axel, skrattade och lyfte sitt champagneglas till skål. Att han tycktes må väl kunde ingen missta sig på. Gitte kisade mot det glittrande havet som låg nästan helt stilla under den för festen så lycksaligt skinande solen. Även hon började trivas. Kanske var det vinet, kanske var det vädret, eller också var det så enkelt att hon kunnat börja slappna av när hon insett att den tjurige Martin Thim inte skulle dyka upp och trassla till föreställningen. Gitte undslapp sig en suck. Mötet igår hade inte gått bra. Dörren han smällt igen när han rasande lämnat hennes kontor utgjorde med stor sannolikhet slutpunkten på den mannens karriär på Stranges. Hennes förslag om att han skulle ta upp det manuskript han lagt åt sidan när han börjat på sina Norgeböcker hade mötts av ett kraxande hånskratt. Redan då hade hon anat hur det skulle sluta. Hon drack en klunk av vinet, nickade åt Anders Ahlbeck som tycktes vara på väg åt hennes håll. Denne log sitt solbrända leende och lyfte armarna till en omfamning. Hon lät sig kindpussas. Drog in doften av dyrbar after shave. Lyfte sitt glas och nuddade hans. ”Gitte, du ser strålande ut!” sa förlagets bäst säljande författare, och tog ett steg tillbaka för att demonstrativt beskåda henne i helfigur. ”Hur bär du dig åt? Ser yngre och yngre ut för var dag som går!” Gitte log. Kände igen den medelålders charmörens små knep. Tillät sig smickras. Returnerade berömmet: 15
”Solen i Nice gör dig gott kan jag se.” Ahlbeck visade sina välpolerade tänder, drog handen genom den tjocka lugg som han alltid lät falla ner när porträttbilder skulle tas. ”Hur länge stannar du i Danmark?” fortsatte hon. ”Jag kommer in till dig nästa vecka hade jag tänkt mig. Då får vi prata om manuset.” ”Det ska bli intressant”, sa Gitte som i stort sett aldrig behövde använda sina redaktionella krafter för att styra den båten i hamn. En självgående författare, som en Coca-colareklam, som hon en gång uttryckt det vid ett morgonmöte. ”Det kommer att bli min bästa hittills”, utlovade Ahlbeck. ”Som alltid.” Fick en blinkning tillbaka, log, drack av vinet, såg ut genom fönstret, över havet och himlen, kände sig lätt, bekymmerslös. Ahlbeck lade sin hand på hennes arm, återförde henne till det smakfulla vardagsrummet med de stora målningarna och sitt skandinaviska möblemang. ”Men Gitte”, sade författaren. ”Jag måste tyvärr avboka Västerhavet. Det går inte. Måste vara nere i Nice. Huset ska renoveras och jag vågar inte låta hantverkarna löpa amok.” ”Kan du skriva där nere då? I det ståhejet?” ”Nej, men jag får bo i min engelske väns hus. Han är bortrest då.” ”När var det tänkt att du skulle vara i stugan?” ”Hela september. Det är väldigt synd, hade sett fram emot det danska landskapet. Mår ju som en prins därute. Som du vet.” ”Jo, det är fint. Men du kan ju boka in dig senare. Det brukar alltid finnas plats under vintern.” ”Är du galen! Vinter vid Västerhavet. Nej tack. Har du glömt varför jag bor i Nice?” ”Nej, jag förstår. Vi avbokar dig.” Ahlbeck visade sina molarer igen, och började flacka med blicken mot andra mingeloffer. ”Vi ses nästa vecka”, sa Gitte. Han lyfte sitt glas, bugade lätt och rörde sig väldoftande vidare. 16
På en skänk vid rummets kortsida, under ett runt fönster, stod vinflaskorna. Gitte sökte sig dit, serverade sig själv ett nytt glas, lät blicken spela över folksamlingen, större delen ute på terrassen, fokuserade på en mindre grupp som stod vid balustraden och beundrade utsikten under att de lojt samtalade. Där befann sig en av de unga adepterna. Behövde kanske lite uppmärksamhet. Hon gick ut till dem. Edvard Strange hade hållit sitt tal medan veckobladens fotografer cirklat runt Anders Ahlbeck med sällskap. Glas hade tömts och cateringmaten var avsmakad. Eftermiddagen gick nu mot afton och folk började troppa av. Taxibilar beställdes, tågtider skulle passas. Alla hade uttryckte sin förtjusning över festen. Edvard Strange stod fortfarande ute på terrassen och samtalade med några kvarvarande gäster. Skratt hördes. Gitte gick in i vardagsrummet och sjönk ner i en soffa. Hade hon pratat med alla? Ja så gott som, åtminstone hälsat på alla. Hon var helt ensam i det stora vackra rummet. Vågade blunda en stund. Hörde rösterna utifrån, kanske också havets rullningar, sjöfåglar som skrek, och så hur dörren ner mot gården öppnades och hur någon med tunga steg började klättra uppför trappan. En djup hostning. Martin? Hon reste sig. Jo, där stod han, med en plastpåse i ena handen och en cigarett i den andra. Hon kunde inte dölja sin förvåning. ”Vad gör du här? Nu?” Martin Thim såg en smula förlägen ut, höll blicken riktad någonstans vid Gittes fötter. ”Ja, jag var ju bjuden, eller?” ”Jo. Självklart. Men festen, ja den är ju liksom slut.” ”Äh”, sa mannen. ”Jag vet, jag vet.” Han tittade sig hastigt omkring, såg ut mot terrassen, och så direkt på Gitte. ”Birgitte, skulle du inte kunna finna fram ett glas till mig?” ”Låt mig först ta den där”, sa hon och sträckte ut handen efter cigaretten som när som helst hotade att skräpa ner det välbonade golvet. Martin gav henne fimpen som hon försiktigt bar med sig till 17
skänken för att droppa den i ett använt glas. Hällde upp vitt vin och återvände. ”Varsågod.” Han drack en djup klunk. ”Du Birgitte, kan vi inte sätta oss.” Martin nickade mot en matgrupp placerad vid ett av de stora panoramafönstren. Gitte hämtade sitt glas och de satte sig, han med ansiktet mot utsikten. Hon strök med handen över den vita bordsytan, kände dess struktur, såg på mannen. Han var inte berusad, åtminstone inte synligt. Han fingrade på glaset, drack lite, tittade ut genom fönstret och så ner i bordet. Log ett fånigt leende. ”Ja du Birgitte.” Så tystnade han, hämtade andan. Gitte satt stilla, endast handen rörde sig långsamt än en gång över bordskivan. ”Birgitte”, försökte han igen. ”Ja jag är här.” Han lyfte huvudet och mötte hennes blick. ”Jag har funderat.” Han lade upp plastpåsen på bordet, klappade på den och fortsatte. ”Det här är det gamla manuset. Jag har läst igenom det i dag. Och, ja …” Tog ny sats. ”Det är inte så jävla dåligt i alla fall. Så jag tänkte. Ja, du vet. Norgeboken kan kanske vänta. Det kan kanske vara bra att göra nåt annat. Som till exempel avsluta den här.” Han prasslade med handen över plastpåsens innehåll, drack upp det sista ur glaset, såg sig omkring, inte minst mot bordet under det runda fönstret. Gitte reste sig och gick bort och hämtade en öppnad flaska, satte sig ner, serverade vinet, även till sig själv. ”Det beslutet gör mig som du förstår väldigt glad”, sa hon. ”Vi vill inte förlora dig.” Martin log och skakade på sitt huvud, klämde på byxfickan där cigaretterna låg, tog fram asken men lät den ligga på bordet. ”Fan Birgitte. Jag vet inte hur du gör. Vad det är för knappar du trycker på.” Han drack djupt som för att styrka sig. ”Hur som helst så har det du sa till mig i går fastnat i min hjärna. Det måste jag erkänna.” Rörde åter vid plastpåsen och manusbunten. 18
”Det är den här som ska bli min nästa roman, det bestämde jag i dag. Och om jag inte tar helt fel kommer den att bli ganska bra.” Han log mot henne, som ett barn. Gitte lyfte sitt glas. ”Jag tror dig”, sa hon. ”Norge får vänta”, sa han. ”Det är klokt. Norge har du alltid kvar.” ”En annan sak jag tänkte på”, sa han och nickade mot plastpåsen. ”Språket. Det är heller inte så pjåkig. Jag kan komma tillbaka till det hur enkelt som helst. Ja i själva verket tror jag att det kan bli en lättnad att få skriva i den gamla stilen igen.” ”Inget fel på den stilen.” Han drog munnen till ett snett grin: ”Därför tog jag med mig manuset. Tänkte vi kunde titta på vissa saker. Vill faktiskt ha din mening om upplägget. Så att jag kan köra igång.” Hon såg sig menande omkring: ”Nej, inte här, inte i dag, det går inte som du förstår.” Martin sjönk ner i sin stol, plockade med cigarettasken. ”Men starta gärna ändå”, fortsatte hon. ”Och så tar vi det nästa gång vi ses.” Han gnuggade sig över pannan, såg inte helt lika glad ut längre men grymtade fram något som lät som ett samtycke. Gitte smuttade på vinet. Kan vara fjärde glaset tänkte hon och ställde det ifrån sig. Bilen stod där ute på gården. När den sista gästen gått skulle hon hålla en kort evaluering tillsammans med chefen och därefter skulle hon köra tillbaka till Köpenhamn. Hon vände sig om och kikade ut genom fönstret. Såg den tappre kaptenen konversera två eftersläntrare. Riktade uppmärksamheten mot Martin. ”Jag undrar över en sak”, sa hon. ”Du åker väl inte upp till Norge nu och sätter dig där i ensamheten?” Martin skakade på huvudet. ”Nej, det skulle inte funka.” ”Så det blir lägenheten?” ”Ja. Norge var ju annars så jävla billigt, nästan gratis. Gubben som hyr ut gillar att jag sitter där, så han ser det nästan som betalning nog. 19
Och så kommer han med färsk fisk varje dag. Det är inget dåligt ställe där uppe ska du veta Birgitte. Men det passar inte för den här.” En ny nick mot manusbunten. ”Och första delen skrev jag ju i lägenheten, så det ska nog fungera.” Gitte kände med handen över sitt hår som hon dragit tillbaka i den sedvanliga hästsvansen. ”Martin, jag har ett förslag”, sa hon och satte fingrarna mot vinglasets fot. ”Jag tror det kan vara perfekt för dig.” ”Jaha?” ”Jag vet inte om du känner till det, men förlaget har tillgång till ett sommarhus ute vid Västerhavet, som vi under höst och vinter hyr för våra författares räkning. Det ligger nära havet, fullt möblerat, el, avlopp, värme, vatten, grill … ja allt vad man nu kan önska sig av ett sådant ställe. Martin tittade stint på henne: ”Har jag aldrig hört talas om.” ”Kanske för att du uppehållit dig i Norge. Hur som helst”, fortsatte Gitte. ”Det har uppstått en lucka i uthyrningen, i september. Faktiskt hela månaden. Ett tomt hus.” ”Och då menar du …?” Gitte nickade och tillät sig en liten klunk. ”Jag kan ordna bokningen på måndag.” ”Och förlaget står för kostnaden?” ”Inte helt tyvärr. För en månad blir det …hmmm, ett par tre tusen. Och till det kommer förstås själva resan.” Martin skakade på huvudet. ”Ett par tre tusen. Plus resan. Det är ju nästan mer än vad jag betalade för hela perioden i Norge.” ”Men tror du inte att du klarar det? Det kan vara bra för dig också, för arbetsron, för boken.” ”Nej, det blir för mycket. Då sitter jag hellre i lägenheten.” Gitte iakttog mannen som satte sig upprätt i stolen som om han var beredd att gå. Hon tog ett beslut i ögonblicket: ”Martin”, sa hon och fångade hans uppmärksamhet. ”Jag lägger ut pengarna. Jag kör dig också dit, och hämtar dig när du är klar. För jag vill verkligen att du ska slutföra det här.” 20
Martin tittade på henne. ”Lägger ut?” ”Det är inget problem. Och så slipper vi ansöka om förskott hos förlaget. Strange är som du vet inte ditt största fan just nu.” ”Strange”, sa Martin och fnyste. ”Vad säger du?” Mannen hade fått ny kulör i ansiktet. ”Jag vet inte vad jag ska säga Birgitte. Det är så …” ”Det är lugnt. Jag gör det här även för min egen skull. Om du förstår.” ”Martin Thim!” hördes det plötsligt från altandörren. Det var Edvard Strange som till synes oanfrätt av dagens värdskap tog ny sats för att välkomna den senkomna gästen. Förlagschefen gick fram till bordet och räckte fram handen. Martin tittade upp och tog den. ”Välkommen”, sa Strange. ”Om än lite sent.” ”Jag hade en grej att diskutera med Birgitte”, sa Martin. ”Utmärkt.” ”Edvard”, sa Gitte och reste sig. ”Martin har precis berättat att han planerar avsluta det gamla manuskriptet, det han la åt sidan efter Afmagten.” Strange agerade överraskad, slog ut med armarna i en välkomnande gest: ”Ett briljant beslut!” Martin fick sig en klapp på axeln. ”Den romanen sålde välförtjänt bra. Jag har alltid undrat varför du inte fortsatte i den stilen.” Även Martin hade rest sig, stod med plastpåsen och cigarettasken i händerna. ”Det kom nåt emellan.” ”Men nu skriver du alltså vidare på tvåan så att säga. Mycket intressant Thim. Det ser vi fram emot, eller hur Gitte?” ”Absolut. Martin kommer också att begagna sig av sommarhuset. I September. Ahlbeck har avbokat.” ”Ännu bättre!” Strange lade sin hand på Martins axel och skakade den lätt. ”Där kommer du att trivas, och skriva bra, det kan jag lova dig.” Martin log ett skevt leende. 21
”Visste du att det var jag och min fru som lät bygga stugan?” fortsatte förlagschefen. ”Sjuttiotalet du vet. Vi ville tillbaka till naturen så att säga. Sen köpte vi ju det här senare.” Strange svängde med armen liksom för att visa upp det praktfulla huset. ”Och sedan växte barnen och försvann, en bor i USA, den andra i England, och det där sommarhuset glömdes bort. Så vi sålde det. Men vi skrev in i kontraktet att köparen, en viss fru Birkelund, henne ska du förresten passa dig för. En typisk jylländsk dam med skinn på näsan. Inte att leka med.” Gitte iakttog hur Martin nästan obemärkt förflyttade sig ett steg mot trappan. ”Nåväl”, fortsatte Strange. ”Köpkontraktet. Där skrev vi in en klausul vilket ger förlaget rätt att ha första tillgång till huset under lågsäsong. Från september till och med april. Det kunde fru Birkelund förstås inte säga nej till. På så sätt stannade stugan också liksom kvar i familjen. Win win så att säga.” Martin tittade mot Gitte som för att säga något. Strange tog hans hand och sa: ”Utmärkt Thim. Det blir bra. Lycka till med skrivandet. Och tack för att du kom.” Författaren försvann mot utgången. Gitte funderade för ett kort ögonblick om hon skulle erbjuda honom skjuts in till staden, men insåg att då skulle han tvingas komma upp igen och kanske utsättas för fler verserade utläggningar från värden, som förövrigt nu såg en aning trött ut i ansiktet. Hon gick fram till trappan. ”Martin, jag ringer dig på måndag.” Fick en höjd hand till hälsning innan dörren slogs igen.
22
DDenenåldrande åldrandeoch ochhalvt halvtnedsupne nedsupneförfattaren författarenMartin Martin
Thim Thimbeger begersig sigututtill tillVästerhavet Västerhaveti iJylland Jyllandi iför föratt attavsluta avsluta ett ettromanprojekt. romanprojekt. Förlagsredaktör FörlagsredaktörGitte GitteBerghold Bergholdslår slårfölje följei isyfte syfteatt att installera installerahonom honomoch ochsesetill tillatt atthan hankommer kommerigång igångmed med skrivandet. skrivandet. Vid Viden engemensam gemensamskogspromenad skogspromenadskadas skadasThim Thimunder under dramatiska dramatiskaformer formeroch ochförsvinner försvinnersedan sedanspårlöst. spårlöst. Polisinspektör PolisinspektörFrank FrankPetersen Petersenblir blirden densom somleder lederefterefterforskningen. forskningen.Han Hankommer kommerdärmed därmedockså ocksåatt attfungera fungerasom som Gitte GitteBergholds Bergholdsstöd stödgenom genomdet dettraumatiska traumatiskaskeendet. skeendet. Parallellt Parallelltpågår pågåren enkonflikt konflikti idet detlilla lillafiskarsamhället, fiskarsamhället, mellan mellannyanlända nyanländaflyktingar flyktingaroch ochlokalbefolkningen, lokalbefolkningen,en en motsättning motsättningsom somslutar slutari ien enkatastrof. katastrof. Aktuella Aktuellasamhällsfrågor, samhällsfrågor,stadsstads-och ochlandsmiljöer, landsmiljöer,samt samt relationsproblematik relationsproblematiktecknas tecknashär härsida sidavid vidsida sidamed med kriminalberättelsens kriminalberättelsensmer mertillspetsade tillspetsadeavsnitt. avsnitt. Läsaren Läsarenbefinner befinnersig sighela helatiden tidensteget stegetföre, före,vet vetmer merän än romanens romanenshuvudpersoner, huvudpersoner,vilket vilketskapar skaparen enspeciell speciellform form av avspänning. spänning.
www.vistoforlag.se